Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Mynt, arkeologiska lämningar och antika källskrifter ger en uppsjö av information som kan omvandlas till hårda fakta. Det är såklart mycket som vi i vår tid inte vet om livet i Romarriket. Men fantastiskt mycket kunskaper finns samlade och nytt tillkommer. Romarriket var det första imperium som accepterade och gav rättigheter också åt andra folkslag. I gengäld visade erövrade folk med tiden lojalitet mot Rom. Kanske var detta en av faktorerna bakom rikets långa existens?

Hårda fakta går att redovisa på många sätt. Löpande text i tjocka böcker är vanligast. Här får vi i stället berättelsen om Romarriket i form av tidslinjer, tabeller, tårtdiagram och kartor. Frågorna som besvaras är många. Hur snabbt växte imperiet? Vilka rättigheter hade olika kategorier av invånare? Hur utvecklades kvinnans ställning i olika skeden av livet? Vad vägde legionärernas utrustning i fält? Vad tjänade olika typer av romare och vad kunde de köpa för pengarna?

Den här boken ger många aha-upplevelser och nya kunskaper. Inte minst förmedlar tidslinjerna en robust insikt om att Romarriket inte var likadant hela tiden. Det är naturligtvis en självklarhet. Allt som pågår i hundratals, ja tusentals år förändras såklart. Men evolutionen blir väldigt åskådliggjord i grafiken.

En kritik är att vissa av bilderna är alltför komplicerade. Hur jag än försöker så lyckas jag inte riktigt tränga in i gestaltningen av hur republikens klientsystem fungerade. Det kan såklart vara jag som är trög, men det kan också vara en brist i upphovsmännens pedagogiska förmåga.

En annan komplikation är att många av grafikerna berättas med symboler, ungefär som kartsymboler. Det kan fungera jättebra, men blir krävande när symbolerna är väldigt många. På samma sätt berättas en del bilder med färgkodning, men om en del färger ligger nära varandra – brunt och ljusbrunt, exempelvis — blir det svårläst.

Majoriteten av bilderna är dock mycket bra och väldigt informationstäta. Det känns kreativt och fräscht för en hjärna som oftast läser text.

Similar Posts:

• Vattnets historia under antiken
• Stormakt på pumpen
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Seg start med roliga idéer
• Obehagligt, tänkvärt

Jag sugs ännu en gång in i alla dessa detaljer. Mordplatsen invid Dekorimas skyltfönster. ”33-åringen” som hade uttryckt sitt Palmehat på ett café på Kungsgatan. Den skumma spelklubben Oxen där Sigge Cedergren presiderade. PKK-spåret och Hans Holmér och Ebbe Carlsson och Christer Pettersson och Skandiamannen. Dykningarna efter revolvern som utan tvivel var mordvapnet.
I och med PKK-spåret, entledigandet av Hans Holmér och den så kallade Ebbe Carlsson-affären blir det förbaskat stökigt. Det måste få vara så. Det hör till spelets regler att ingen, inte ens Hans-Gunnar Axberger, förmår rekonstruera allt det som hände hemma hos Ebbe i hans lägenhet i Tanto eller i det hemliga spaningshögkvarteret på Renstiernas gata, som denne lät upprätta parallellt med den ordinarie förundersökningen – allt med justitieministerns goda minne.

Därefter kommer vi till den del av den här historien som domineras av Christer Pettersson. Hans-Gunnar Axberger börjar med att skildra rättegångarna. Därefter djupdyker han i personen Christer Pettersson på ett för mig helt nytt sätt. Lisbeth Palmes utsatthet och rättsväsendets oförmåga att skydda en målsägande framstår i klar dager. Jag erinrar mig själv den råa folkhumorn från tiden. Den döpte snabbt en ny drink bestående av en del Explorer, två delar Bailey’s till ”Dräparn” eller ”Rotebroaren”. Allt detta utifrån ett pressfoto på den frikände med tre flaskor i pilsnergrepp. Den som till äventyrs upplever vår samtid som hätsk, kan lugnt konstatera att så har det varit hela tiden. Den blodtörstiga elakheten har funnits där konstant, strax under ytan.

Efter den friande domen i Svea hovrätt fortsatte mordutredningen, med samme huvudmisstänkte. Nu var huvudinriktningen de två felande komponenterna: mordvapen och motiv. Och så här fortsätter det i tur efter tur fram till det märkliga avslutet med powerpointen och en avliden försäkringstjänsteman.

Boken ger mig gåshud av tre skäl:
För det första: Hans-Gunnar Axberger är så mångkunnig. Efter ett långt yrkesliv i de högsta juridiska kretsarna, bland annat som justitieombudsman och pressombudsman, förmår han att knyta samman juridik, polisarbete, statsförvaltningsfrågor, partipolitik och personalia – mångahanda discipliner som tillsammans bär förklaringar till att det gick som det gick.

För det andra: Detta är nutidshistoria, men författaren strävar efter att ge historiska förklaringar till varför exempelvis åklagare har en ganska svag ställning i förhållande till Polisen, spåren leder tillbaka till Gustaf III; eller varför socialdemokratin känt skepsis inför Säpo.

För det tredje: Skildringen är lidelsefri. Hans-Gunnar Axberger framstår inte som partisk. Åtminstone kan inte jag märka någon som helst agenda. Annars finns det så många som skrivit om mordet för att rentvå sig, få revansch eller för att framhäva sig.

Okej, en kritik: här och där framskymtar ett berättarjag som gör en kommentar eller drar en slutsats. Så här kan det låta: ”På den här punkten kan jag heller inte förstå annat än att det han sa var vilseledande”. Jag rycker till varje gång detta ”jag” dyker upp och tycker nog att det hade varit bättre om det hade arbetats bort. Att texten är författarens undersökning, det begriper man ändå.

Och en bra undersökning är det.

Similar Posts:

• Mer intressant som person än som mördare
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Vad skulle Palme göra?
• Ebbe Carlsson: När verkligheten överträffar dikten
• Mördaren såg ju mig

Ett annat feltänk är att yttrandefriheten gäller var som helst och i förhållande till vem som helst. Men friheten gäller endast i förhållande till ”det allmänna” som det står i grundlagen, det vill säga stat och myndigheter. Man kan bli avvisad från en privat middagsbjudning eller avstängd från Facebook utan att det strider mot yttrandefriheten. Det kan man tycka vad man vill om, men om det vore på något annat sätt så skulle ju middagsvärden eller ägarna bakom sociala medier få sin åsikts- och yttrandefrihet kränkt, inte sant?

En tredje missuppfattning är att yttrandefriheten är gränslös. Men i själva verket kan vissa yttranden vara straffbara. Några exempel: olaga hot, hets mot folkgrupp, mened och brott mot tystnadsplikt eller rikets säkerhet. Utan dessa gränser skulle det vara okej att inkräkta på andra människors rättigheter och vad är det för frihet med det?

Nu har Sakine Madon skrivit en bok om yttrandefrihet. Det är vällovligt, ämnet är oerhört viktigt, eftersom yttrandefriheten är central för en fungerande demokrati.

Tyvärr slirar hon omkring en hel del och det hänger ihop med de tre missuppfattningarna. Sakine Madon tar upp det välkända fallet Lars Vilks, konstnären som tecknade profeten Muhammed och därmed fick ett pris på sitt huvud av islamister. Efter det utsattes han för flera attentat och staten fick ordna livvakter och hemliga vistelseorter. Sakine Madon skildrar hur det fanns röster i debatten som var kritiska mot Vilks teckning, som inte tog honom i försvar. Hon anser att alla borde ha försvarat Lars Vilks konstverk. Men det är inte logiskt. Ett tvång att stötta Vilks och ett förbud mot att uttala kritik mot hans verk skulle ju ha inneburit en inskränkning av yttrandefriheten. Gentemot staten har såväl Lars Vilks som hans kritiker yttrandefrihet. I övrigt har staten, genom Polisen och Säpo, ett uppdrag att förhindra brott – även sådana som planeras av islamister.

Sakine Madon nämner Paolo Roberto och det faktum att flera aktörer avslutade affärsförbindelserna när han avslöjades som sexköpare, bland annat hans bokförlag. Det är ett konstigt exempel i denna bok då köp av en annan människas kropp för sexuellt utnyttjande inte kan anses falla under yttrandefriheten. Och så länge bokförlag inte bryter ingångna avtal, måste de väl få fatta vilka beslut de vill, hur skulle det annars gå med näringsfriheten? Yttrandefriheten dikterar inte rätten att bli utgiven på förlag. Nu har tydligen Paolo Roberto startat tidning, vilket är helt i sin ordning: han åtnjuter ju svensk tryckfrihet.

När det gäller gränslösheten så nämner Sakine Madon visserligen att ”få argumenterar för en totalt obegränsad yttrandefrihet”. Men hon uppehåller sig alldeles för lite vid detta viktiga ämne. Hon för ett resonemang om brottsbalkens hets mot folkgrupp. Det är en lagparagraf som instiftades efter andra världskriget, då vidden av Förintelsen hade gått upp för de flesta. Sedan dess kan bland annat tutsier och rohingyer läggas till listan över folkmord som triggats av hets mot folkgrupp. I Rwanda handlade det om radiosändningar. I Myanmar användes Facebook.

På ett ställe argumenterar Sakine Madon för att ordet ”missaktning” borde strykas ur lagen om hets mot folkgrupp, något som förefaller vettigt då ordet är vagt och eventuellt träffar för brett. Men på ett annat ställe öppnar hon för att slopa lagen helt, vilket sannolikt vore förödande för samer, judar, romer, transsexuella och andra minoritetsgrupper. Vilket av dessa två förslag gäller?

Sakine Madons skur av exempel på yttrandefrihetsdebatter som uppstått i vår samtid handlar till övervägande delen om parter som är oense i någon sakfråga utan att staten är inblandad. Någon får inte fortsätta vara programledare. Någon annan får en åthutning och känner sig ”censurerad”. Visserligen framhåller Sakine Madon att yttrandefriheten inte är en höger-vänsterfråga. ”Censurkrav kommer inte bara från vänster”, skriver hon. Men hennes skildring har tydlig slagsida mot exempel där diverse aktörer på någon slags högersida i politiken varit offer och någon slags vänster varit förövaren. På ”offersidan” ropar man uppbragt om censur och försöker riva av sig en inbillad munkavle. Det hojtas om åsiktskorridor och ”cancelkultur”. Under tiden har yttrandefrihetslagarna varit oförändrade.

Similar Posts:

• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• ”Kritik” med syftet att döda
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Om den tidlösa ivern att förbjuda ord
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd

Jag har hunnit läsa 123 sidor när jag slås av att jag inte vet vad huvudpersonen heter. Men det gör inget, för jag vet vad han tänker och hur han känner. Vad som får blodet i honom att pumpa.

Insikten om att juridik inte handlar om rätt och fel utan att lära sig behärska spelreglerna i ett system som ter sig allt mer ojämlikt får honom att börja tvivla. I ett försök att känna sig levande åker han till en demonstration i Malmö.  Där möter han för första gången Max, som iklädd rånarluva sprejar orden VI HAR REPEN OCH DOLKARNA på en vägg.

Kort efter deras första möte tar Max med honom hem till sig. Hon bor i en gammal villa tillsammans med en pensionerad professor och en handfull personer. Tillsammans utgör de en tight grupp med egna regler.

Ett förfallet, vackert gammal hus som andas mystik utgör en perfekt bohemisk kuliss till det sociala spel som pågår mellan vår huvudperson och gruppen. Poeter som Baudelaire och Muhammad Al-Maghut citeras och diskuteras. Noga utvalda fraser blir till hashtags på Instagram.

Huvudpersonen introduceras till en värld där radikal ärlighet och anarki är det enda som betyder något. Det nya sammanhanget är allt han tidigare saknat. Det är spännande, oförutsägbart och förtrollande. Han dras till dem som en nattfjäril till ljuset, väl medveten om att det inte är riskfritt. Det eskalerar och han finner sig snart i en situation där han tvingas ta snabba beslut – beslut som kan komma att förändra hela hans liv.

Jag tycker väldigt mycket om den här typen av spänningsromaner. De som kännetecknas av komplexa, välskrivna karaktärer och en genomgående stämning som liksom drar in en i berättelsen. Ett litet liv av Hanya Yanagihara, En hemlig plats av Tana French och Steglitsan av Donna Tartt är andra böcker som inger liknande känsla. Det är berättelser som låter en komma nära, där man får följa med och våndas, växa och mogna tätt intill karaktärerna.

Den här berättelsen är på många sätt högaktuell. I ett samhälle där klassklyftorna ökar i en aldrig tidigare skådad takt finns också ett växande missnöje. Det är en konst att väva in samhällskritik som på sätt och vis är sedelärande utan att för den skulle skriva läsaren på näsan. I Ett ärligt liv levererar Zander kritik mot systemet vi lever i, samtidigt som han gestaltar lockelsen i att leva utanför lagen utan att för den skull vara överdrivet romantiserande eller fördömande gentemot det ena eller det andra. På samma sätt är inramningen av prolog och epilog genial – det ger boken en självbiografisk touch som bidrar med ytterligare trovärdighet.

Ett ärligt liv är en intensivt relaterbar beskrivning av ungdomens tristess och längtan efter att få känna sig levande. Jakten på magi, på kickar, och samtidigt: ett uppvaknande från ungdomens naivitet och svartvita resonemang. Om att växa upp, bli sin egen, ta ut sin egen riktning – att ifrågasätta ordningen på vilken samhället är byggt och samtidigt se sprickorna i det som målas upp som utopi.

Similar Posts:

• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Ospännande vittnesmål från privilegiebubblan
• Kunde varit större
• Girighet och galenskap
• En modern besvikelse

När Betts var 16 år dömdes han till åtta års fängelse för bilstöld. I The Black Poets kunde Betts läsa till exempel Etheridge Knight som var en poet som bland annat skrev om sina erfarenheter i fängelse. Det gjorde att Betts började se sina egna erfarenheter i ett större historiskt sammanhang. Han hade själv alltid skrivit poesi, men tidigare mest som ett sätt att få flickors uppmärksamhet. Randalls antologi fick honom att se poesin på ett nytt sätt och han insåg att poet var något som han skulle kunna vara och som skulle vara meningsfullt.

När människor kidnappades i Afrika och togs till Amerika för att säljas som slavar så blev de inte bara fråntagna sin rätt till frihet, utan de blev även fråntagna sina kulturella sammanhang och sina språk. Det enda sättet att kunna göra sig förstådd blev ofta att använda förtryckarens språk, men även det uttryckssättet blev förtryckt genom en aktiv nedvärdering av deras variation av uttal, ordval och grammatik jämfört med den förtryckande befolkningens uttryckssätt.

Hur kan en person med ett sådant arv uttrycka sina livserfarenheter? Att skriva om ett pågående förtryck som har sitt ursprung i att bland annat ha blivit av med sitt ursprungsspråk – hur kan man då använda förtryckarens språk för att ge uttryck för sin egen röst?

Betts gör det med en metod som han kallar för redaction, en slags redigering, med vilken han gör språket till sitt. Enligt Oxford English Dictionary så är den vanligaste betydelsen av redaction “an act of censoring a document by removing or blacking out certain words or passages prior to publication or release, esp. for legal, security, or confidentiality purposes.” Det finns även en äldre betydelse av ordet, som betyder ungefär “reaktion” eller “motstånd”.

I Felon varvar Betts dikter som handlar om hans egna erfarenheter med erasure poems som utgår från juridiska dokument som behandlar verkliga rättsfall. I dessa dikter är vissa ord och passager överstrukna för att lyfta fram en ny betydelse genom de ord som blir kvar. En variant av de här dikterna har tidigare ställts ut som konstverk på MoMA i New York av Betts tillsammans med Titus Kaphar, konstnären som även står för Felons bokomslag.

Originaldokumenten som dikterna utgår från är skrivna på ett juridiskt språk, som inte bara påverkar ordval och formuleringar, utan även vilket typsnitt de skrivits med. Inom juridiken används en method of redaction när allt som inte är relevant för ett juridiskt fall plockas bort. I Betts redaction poems tar han bort de ord som inte är relevanta för att uttrycka det som dikterna ska förmedla.

Men det är inte bara överstrykningarna som utgör Betts redaction-metod, utan som en del av tillvägagångssättet ingår även valet av typsnitt. I Felon används ett typsnitt som heter Redaction, skapat av designerna Forest Young och Jeremy Mickel, på uppdrag av Betts och Kaphar till MoMA-utställningen.

Inför utställningen ville Betts och Kaphar ha ett typsnitt som var relevant för utställningens tema och som även kunde vara fritt tillgängligt så att det kan spridas bortom utställningens tid och rum.

Young och Mickel skapade ett typsnitt som ligger relativt nära Times New Roman och New Century Schoolbook, som är två av de vanligaste tyspnitten för juridiska dokument i USA. En skillnad är dock att Redaction innehåller “negativ yta” i form av vit yta som äter sig in i vinklar och vrår i de svarta bokstäverna. Typsnittet finns även i sju olika varianter som motsvarar sju olika stadier av nedbrytning. På typsnittets websida förklaras att den här gradvisa nedbrytningen är en parallell till marginaliseringen av många människor inom dagens rättsväsende.

Det kan vara lätt att tro att redaction-metoden, alltså att ta bort en del ord och även en del av den svarta ytan i själva bokstäverna, skulle leda till tomhet eller avsaknaden av något. I Felon leder den här metoden i stället till skapandet av något nytt: ett nytt perspektiv, en ny form, ett nytt budskap. I stället för att göra människorna som de juridiska texterna behandlar osynliga så ökar deras synlighet.

Similar Posts:

• Den fängslades erfarenheter
• Våldet som fortsätter
• Poesihistoria
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Poetiska stillbilder om liv och död

Den där vardagen med guldkant ser jag inte mycket av och beteendeekonomin är ett kapitel som verkligen är just en liten titt på ämnet, utan fokus ligger på ekonomisk och juridisk baskunskap. Det är ju det jag tycker att många verkar behöva, så så långt är det rätt men sedan är det utförandet som lämnar en del att önska.

Det är mycket som ska in på drygt 200 ganska luftiga sidor och det blir ibland nästan för grundläggande; d.v.s. det finns inte utrymme för mer än så. Samtidigt är det bra att kombinera grunderna i privatekonomi och juridik, eftersom de är så nära sammankopplade och går in i varandra på olika sätt.

Det bästa är exemplen på frågeställningar utifrån olika personers förutsättningar – just sådant som vem ärver vad, vilka ägodelar ska delas upp vid en separation, vad händer om man skiljer sig efter femtio års äktenskap, vad gäller för en muntlig gåva? Frågor och svar är konkreta och lättbegripliga och även om det naturligtvis alltid finns aspekter som kan komplicera det hela täcker de in en stor del av fallen.

Lättläst och lättbegripligt är det för det mesta och flera av kapitlen avslutas med en ordlista med förklaringar av ord och begrepp inom det aktuella området. Då och då smyger det sig dock in stycken på renare ”ekonomiska” eller ”juridiska”, utan att det egentligen är vare sig nödvändigt eller tillför något.

Det som stör läsningen rejält är alla korrekturfel – på en sida kan det förekomma flera stavfel och något annat språkfel. Det framstår som slarvigt och hafsigt – eller löjeväckande som när ”Äktenskapets fem budord” visar sig vara sex till antalet.

Jag får nog leta vidare efter den grundläggande ekonomibok jag skulle vilja rekommendera, men jag inser mer och mer att den verkar vara ganska svår att skriva.

Similar Posts:

• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt
• Klämkäck guide till ett rikare liv
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• Bitcoin – flipp eller flopp?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen

Det är lätt att tycka bra om domare Maye. Hon är en sådan person som många kanske gärna skulle vilja vara. Klarsynt  –  ­inte kall. Exakt  –  inte tråkig. Rättrådig – inte hämndlysten. Nåja, kanske bara en smula. Och detta trots att hon många gånger under sin karriär blivit vittne till de bittra strider som kan ta vid när kärleken vittrat sönder.

Det hörde till ovanligheterna att man inom familjerätten satte folk i fängelse, men trots det kunde hon under overksamma stunder tänka att hon gärna hade låst in alla parter som på sina barns bekostnad ville ha en yngre fru, en rikare eller mindre tråkig man, en annan villaförort, nytt sex, fräsch kärlek, en ny världsåskådning, en trevlig nystart innan det var för sent.

Domare Maye ser ständigt till barnens bästa i sin yrkesroll, men har aldrig haft tid att skaffa sig egna. Hennes långa äktenskap med universitetsprofessorn Jack verkar ändå vara förhållandevis lyckligt. De har det gott ställt och ser ut att njuta av livet tillsammans. Resor. Musik. Ett livligt socialt umgänge. En hel rad syskonbarn som med jämna mellanrum gästar den smakfullt inredda lägenheten i centrala London.

När vi kommer in i berättelsen har Jack just meddelat att han bestämt sig för att ha ett utomäktenskapligt erotiskt äventyr. En sista stor passion innan det är för sent, som han uttrycker det. Kanske borde hon ha anat något men den senaste tiden har domare Maye haft annat att tänka på. Ett etiskt komplicerat fall som rönt stor uppmärksamhet i media har fått henne att sluta sig inom sig själv i en stum sorg. Jacks beslut kommer som en chock. Domare Maye blir förtvivlad men visar inte mycket utåt, ett sinnestillstånd som gestaltas effektivt, och samma kväll som hennes äktenskap hotar att haverera får hon ett nytt krävande fall. En sjuttonårig pojke, medlem i Jehovas Vittnen, vägrar att låta sjukhuset ge honom den blodtransfusion som han som behöver för att överleva cancern.

Hon hade makten att avlägsna ett barn från en ovänlig förälder och det gjorde hon också ibland. Men att avlägsna sig själv från en ovänlig make? När hon var så svag och övergiven? Var fanns hennes skyddande domare?

Så länge det rör sig om barn som far illa kan domstolen ingripa. Originaltiteln, The Children Act, och även romanens motto som är ett kort utdrag ur den engelska barnavårdslagen påminner oss om detta. När en domstol avgör en fråga som på något sätt… rör ett barns uppväxt… måste alltid barnets välmåga väga tyngst i domstolens ögon. Men när upphör ett barn egentligen att vara barn och vem skyddar en vuxen som blivit sviken, sårad eller bedragen av en annan vuxen?

Domaren har en hel del gemensamt med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Båda romanerna kretsar kring ständigt aktuella moraliska frågeställningar. Om att göra det rätta. Vad det nu är? Trots att lagar, religioner, normer, väninnekören o.s.v. ständigt dikterar hur vi borde agera, hamnar vi ofta i situationer där vi varken vet ut eller in. Och även om vi gärna vill var goda människor så händer det ibland att vi sårar någon djupt. Varför blir det så? Ian McEwan använder sig skickligt av domare Mayes perspektiv för att visa oss hur bräcklig en även till synes gedigen moralisk kompass kan vara. Det är en viktig insikt som läsningen ger. En annan och minst lika betydelsefull är denna; det rätta är sällan entydigt och ofta obekvämt.

Similar Posts:

• Moraliska dilemman
• Inre och yttre operationer
• Mannen som inte valde
• Kafkaartad satir i toppform
• Storartad satir

Parthenonkonflikten är en segdragen konflikt mellan Aten och London. Delar av Parthenons tempel står utställda på British Museum och Grekland hävdar att de bör återlämnas till Grekland, till den plats där de hör hemma och ställas ut på Akropolismuseet. British Museum hävdar å sin sida att föremålen kommit till England på laglig väg. De menar vidare att historien tillhör oss alla och om man kan se delar av Parthenon både i Grekland och i London så gynnar det mänskligheten. Ett eventuellt återlämnande skulle innebära ett museialt besvärligt prejudikat som skulle leda till hela havet stormar bland världens museer.

Bring går grundligt igenom, steg för steg i kronologisk ordning, vad som gäller och vad som tidigare gällt angående krigsbyten. Krigsbyten från en tid då det ansågs som det normala anses även idag lagliga. Till den kategorin hör Silverbibeln som finns i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar.
Idag finns det regler. Men det är en snårig juridik eftersom den skall gälla många länder och för många olika typer av föremål. Konflikterna är många, komplicerade och långdragna. Bring presenterar grundligt flera konflikter mellan stater, mellan privatpersoner och stater och mellan ursprungsbefolkningar och majoritetssamhällen.

Vid läsningen slås jag av människans dubbelhet. Å ena sidan har vi en fantastisk skaparförmåga och ett välutvecklat sinne för skönhet. Å andra sidan är vi giriga, hämndlystna och destruktiva. Väldigt destruktiva.

En fin sak med oss är ändå vår förmåga att känna tillförsikt och att det ändå är lönt att försöka göra något. Jag läser att FN efter andra världskriget beslutade att kulturarv skulle skyddas i krigsrätten. Man tänkte sig från början en typ av markering för särskilt skyddsvärda objekt som fienden förväntades skona i en eventuell väpnad konflikt. Tänk att man precis efter andra världskriget kunde uppbringa en sådan tilltro till mänskligheten.

Det är sannerligen svårt att uppbåda hopp idag när man ser vad som händer med kulturarvet i Afghanistan, Irak, Syrien och Mali. Bring beskriver om febrila aktiviteter för att rädda unika manuskript från biblioteken i Mali, aktiviteter som varit lyckade. En del bygger upp, andra raserar. Som det alltid varit och väl alltid kommer att förbli.

Similar Posts:

• Vattnets historia under antiken
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• ”Minst beständiga är människorna”
• Sexspaning över 14 000 år
• Arkeopornografi

Den modell som Martha Nussbaum arbetar med kallas förmågemodellen och grundar sig i ekonomipristagaren Amartya Sens teorier om frihet, demokrati och utveckling.

Vad är då dessa förmågor och hur skall modellen förstås? Nussbaum förklarar det ungefär så här:

… teorin ser var och en som ett ändamål, och frågar inte bara efter genomsnittet av välbefinnande utan efter vad var och en har för möjligheter. Den är fokuserad på valmöjligheter och frihet, och framhåller att det viktigaste ett samhälle kan göra för sitt folk är att tillhandahålla en uppsättning möjligheter, eller reella friheter, som människor sedan kan välja om de vill omsätta i handling eller inte: valet är deras.

Amartya Sen formulerar det så här:

En människas ‘förmåga’ syftar på de alternativa kombinationer av funktioner som är möjliga för henne att uppnå. Förmåga är sålunda en form av frihet: den reella friheten att att uppnå alternativa funktionskombinationer.

Förmågor är alltså vad varje enskild människa skulle kunna göra och vara. Nussbaums arbete handlar om hur man kommer dithän att enskilda nationer erbjuder dessa förmågor till sina medborgare. Även om förmågemodellen uppstått ur utvecklingsländernas mer akuta behov så finns det ännu många förmågor som inte tillhandahålls i traditionellt välmående nationer. De förmågor som skall anses som så centrala att man inte kan leva ett människovärdigt liv utan dem är följande:

Liv
Fysisk hälsa
Kroppslig integritet
Sinnen, fantasi och tanke
Känslor
Praktiskt förnuft
Samhörighet
Andra arter
Lek
Kontroll över den egna miljön, politiskt och materiellt

(För utförlig beskrivning av dessa förmågor kan ni titta i textutdraget här nedanför)

När Nussbaum väl har etablerat definitionen av förmågemodellen hos läsaren går hon vidare i sitt resonemang. Det är med enastående logisk skärpa hon beskriver hur teorin skall kunna omsättas i praktiken. Med utgångspunkt i moralfilosofin tar hon sig an de politiska, juridiska och ekonomiska aspekterna av de praktiska problem som kan uppstå när teori möter praktik. Det är ett långsamt, systematiskt arbete hon beskriver. Men ändå ett arbete som är fullt genomförbart.

För att illustrera sin teori använder hon en indisk kvinna som exempel. Vi får följa hennes väg från ett outhärdligt äktenskap till att kunna leva fritt och människovärdigt. Vägen dit går via dessa förmågor. De tar sig uttryck i till exempel mikrolån, gemenskap i en kvinnoorganisation och studier.

Det här är den intressantaste bok jag läst på länge. I mitt tycke är Nussbaum en av de klokaste människor som lever i vår tid. Ingenting av det som försiggår här i världen förblir oanalyserat. Hennes resonemang och språk är rent och klart som en porlande fjällbäck och hon lyckas med konststycket att göra en väldigt komplex modell begriplig för en nyfiken allmänhet. Det är njutbart att ta del av hennes förståelse för det mänskliga och hennes förmåga att skapa en struktur som är genomförbar både politiskt, ekonomiskt och juridiskt.

Similar Posts:

• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Marknadsdemokrati – En testballong
• Frihet är det bästa ting …
• En frisk fläkt från 1800-talet
• Man får vad man betalar för… eller?