Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Det som måste sägas är att Oates språk är fantastiskt. Gång på gång hittar jag små meningar som är så välformulerade att de alldeles på egen hand väcker en liten lyckokänsla inom mig. Som när berättarjagets familj introduceras i kapitlet ”en lycklig barndom”, genom en redogörelse av deras namn och smeknamn, och i vilka sammanhang de används:

Far kallade ofta vår mor för ’älskling’, med neutral röst. Så klanglöst, så liknöjt att man inte kunde tro att ”älskling” hade med kärlek att göra.

Oates kan verkligen berätta, det är bara det att berättelsen är så förutsägbar, och faktiskt tråkig.

Mitt liv som råtta är vad titeln antyder: en berättelse om skammen och följderna av att skvallra till polis och myndigheter. Violet blir vittne till när hennes panikslagna bröder kommer hem efter att ha misshandlat en pojke till döds. Hon ser dem tvätta bort blodet, göra rent basebollträet, och gräva ned det. Och utan att planera det eller ens kanske riktigt vilja, så berättar hon för polisen. Resten av boken är misären som följer.

Brottet i sig, och det sociala efterspelet, är nog så intressant, för att inte säga viktigt. Det rasistiska motiv som Violets bröder sannolikt har, och den rasistiska retorik som följer (bröderna antas vara falskt anklagade på grund av ”omvänd rasism”) berör frågor som är ständigt aktuella. Men själva berättelsen om Violets liv är ganska ointressant, för allt är bara elände hela tiden. Hennes bröder som hon av någon outgrundlig anledning avgudar är vidriga och utan försonande drag. Det har inte ens gått femtio sidor innan de har varit delaktiga i ett gruppövergrepp på en flicka med en intellektuell funktionsnedsättning. Sen knuffar en av dem ned Violet för en trappa så att hon håller på att spräcka skallbenet. Och det här är innan de har begått sitt fruktansvärda brott och Violet har skvallrat på någon. Men Violet älskar dem ändå.

Bröderna begår sitt brott, Violet skvallrar, blir förskjuten av sin familj, och får leva hos släktingar under tretton år. Huvuddelen av boken är berättelsen om hennes tid i exil, och om hur hon gång på gång blir utnyttjad av män i sin närhet. Receptet upprepar sig gång på gång: finns det en äldre man som visar intresse för Violet så kommer han att utnyttja henne. Matteläraren. Mosterns make. Arbetsgivaren. Det är bara en fråga om hur många kapitel det ska ta.

Man skulle kanske kunna betrakta boken som någon slags ursinnig uppgörelse med patriarkatet, men då hade det ju varit bra om det fanns lite systerskap någonstans, eller lite motstånd eller lite … någonting! Men nej, de kvinnliga karaktärerna är tysta och färglösa, och de manliga drogar Violet och fotograferar hennes livlösa kropp, eller utövar ekonomisk makt över henne, eller manipulerar henne, eller blottar sig för henne. (Det dyker upp en sympatisk pojkvän till slut, men han är rätt färglös han också.)

Genom boken fortsätter Violet hela tiden att söka efter bekräftelse från familjen som förskjutit henne, och från männen som utnyttjar henne. Med aldrig sinande naivitet väntar hon sig att det ska bli bättre. De ska förlåta henne. Hon ska få återvända till sin familj. Allt ska bli bra till slut. Hela boken är ett enda misshandelsförhållande, och visst är sådana mekanismer viktiga att förstå, men det är plågsamt tråkigt att läsa.

När Violet till slut möter en av bröderna som hon förpassat till fängelse i mer än ett decennium (jag tänker avslöja slutet på boken nu) och han verkar ha mjuknat, blivit stillsam och försynt, och det känns som att de kanske skulle kunna nå fram till varandra, som att han kanske skulle förlåta henne, så tycker hon att det är en bra idé att ta en promenad ensam med honom ut i skogen någonstans där det finns ett stup och inga vittnen. Gissa vad som händer sen? En ledtråd: det är inte någon efterlängtad försoning.

Hur språkligt eller berättartekniskt skicklig Oates än är, så kan det inte göra mig särskilt vänligt inställd till den här svadan av misär. Men jag är övertygad om att den kommer att älskas och hyllas och att folk som är mer förtjusta i elände än jag kommer att säga att Oates äntligen gjort sig förtjänt av sitt teoretiska nobelpris.

Similar Posts:

• Oates/Smith/Kelly på tomgång
• Katharsis genom Oates
• När Niagarafallen rinner sega som klister
• Den amerikanska mardrömmen
• Så fruktansvärt själv

Joyce Carol Oates har skrivit en omfattande och omskakande skildring av femtiotalsikonen, tidigare recenserad på dagensbok.com (läs gärna här). Aldrig hade jag trott att någon skulle skriva skönlitterärt igen om Marilyn Monroe i en likartad stil. Men det gör Eva Sjödin – om än i ett mycket mindre format. Likt Oates skildrar hon barndomsupplevelser som stiger upp till ytan i medvetandet hos den hårt exploaterade skådespelaren.

Romanen Diamanters skörhet är indelad i tre tidsplan. De bildar tillsammans en krossad spegelbild som består av skådespelarambition, ensamhet, längtan och spontan lekfullhet. I det första tidsplanet berättas om veckorna då inspelningen av filmen De missanpassade gjordes. Filmproduktionens män anser att de har att göra med en diva. Sedan skildras livet på barnhemmet när flickan är i nioårsåldern. Här är det kvinnorna som står för anmärkningarna. Så här ska flickan klä sig, så här ska hon le och prata. Det är viktigt att bli omtyckt! Det tredje tidsplanet är dagarna tillsammans med chauffören. Han kör sin passagerare till ödsliga platser i öknen. På ett sätt en stor frihet men också en sorglig flykt.

Den objektiva berättarrösten kännetecknas av fåordighet. Scenerna är korta och luftiga. Dröm och verklighet glider in i varandra. I huvudpersonen pågår en ständig kamp mot känslornas sammanbrott.

Jag blir lika stum av förargelse som när jag läste Oates’ tegelsten och jag svär över detta filmmaskineri som krossade människan Norma Jean. I en industri som exploaterar det yttre ges inget utvecklingsutrymme. Det måste vara oerhört frustrerande att vilja hitta nya möjligheter i skådespeleriet sedan mer än tio år tillbaka – men mötas av andra begär. Fotografer vill se dig med halvslutna ögon när du skrattar med huvudet bakåtlutat. Filmbolag vill inte att du ska vara för fet.

Diamanters skörhet är så långt ifrån en stridsskrift som en text kan vara. Med varsamhet har författaren satt samman ett nödrop som egentligen är universellt. En hårt ansatt individ i ensamhet är sannolikt något av det sköraste som finns.

Similar Posts:

• My week with Marilyn
• Betagen är rätta ordet för känslan
• En oretuscherad ikon
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe

Kvinnan intill på restaurangen sneglar på boken jag läser när jag äter min lunch.

”Vad glad jag blir att få frågan”, säger jag. Framför mig ligger Jack of Spades av Joyce Carol Oates. Jag introducerar min lunchgranne för huvudkaraktären, en manlig författare som stjäl bokidéer från en kvinna i grannskapet.

Hon nickar mot mig och säger att hon läst många böcker av Oates men haft uppehåll några år då hon tyckte att skildringarna av det amerikanska samhället blev allt dystrare.

”Jag tror hon drivs av en stark vilja att undersöka olika aspekter av USA”, fortsätter jag men går inte vidare i resonemanget. Oates rikliga produktion – där några alster skrivits under pseudonym – kan inte avhandlas under en lunch. I stället tittar jag på boken som ligger uppslagen på sidan 120.

”Jag kan inte undgå att se paralleller i historien där kvinnliga konstnärer ställts i skuggan. Varför har Carl Larsson nått stjärnstatus och inte Karin Larsson, hans fru?”

Här nickar min lunchgranne ivrigt tillbaka mot mig när jag refererar det jag nyss läst.

”Men boken är underhållande också. Där finns blinkningar till Stephen King och Edgar Allan Poe. Om läsaren är hemma i skräcklitteraturen kan jag tänka mig att romanen erbjuder ett och annat fniss.”

Kvinnan intill är klar med sin lunch och reser sig upp för att gå. Hon vänder sig till mig med orden:
”Jag kanske ska ge Oates en ny chans?”

Några dagar senare har jag läst ut boken om den manlige ”nestseller”-författaren som inte tycks vara nöjd med att hans böcker bara säljer så där lagom. Inkomsterna räcker till köp av ett fint hus, till bekostandet av tre barns universitetsstudier. Tre av hans romaner har filmatiserats. Men nej. Det är som om han förtärs av avund mot försäljningsmässigt oslagbare Stephen King. Och han provar att skriva blodigare alster under pseudonymen ”Jack of Spades”.

I huvudet på bokens huvudperson pågår en kamp mellan två röster och paranoian växer sig allt starkare. I små antydningar förekommer hågkomster ur minnet som gör att jag stundtals ser en personlighetskluven människa framför mig, likt Doktor Jekyll och Mr Hyde. Berättarjaget konsumerar alkohol – men för honom är mängderna normala. När han inte minns hur ett glas vin hamnade i handen, skapar han en bild av att det nog var hans lagvigda maka som nyss gav honom glaset.

Intrigen är rafflande uppbyggd. Oates ger ingen plats åt psykoterapeutens diagnoser och är heller inte ute efter att närma sig sin huvudperson med ett populärvetenskapligt grepp. Hon kastar in läsaren i en flämtande hagalenskap där bristen på lyhördhet är total för livskamraten som en gång lade författarambitionerna på hyllan.

Oates använder två olika verktygsuppsättningar i sitt berättande. Med en uppsättning skruvar och hamrar hon fram en story som kan sorteras in i spänningsgenren med skvättande blod. Den andra verktygsuppsättningen förankrar händelseförloppet i ett nutida amerikanskt samhälle. Ett aktuellt exempel är antydningen om att förlagsbranschen har en förlegad kvinnosyn:

Om Haider hade varit mer attraktiv, eller mer feminin på något sätt, hade hon kanske lyckats förmå en förläggare att läsa hennes verk på allvar och hjälpa till att revidera dem så att de kunde ges ut. Men så blev det aldrig.

Tyvärr tycker jag att soppan blir för tunn. I ljuset av Oates’ mångåriga författarkarriär hade jag förväntat mig en inblick som sträckte sig utanför hennes eget yrkesutövande.

Men Jack of Spades kan givetvis rekommenderas till den som vill bli påmind om att självupptagenhet, ohörsamhet, avund, girighet och isolering är ingredienser som tömmer en människa i stället för att ge energi.

Similar Posts:

• Den amerikanska mardrömmen
• Angeläget om unga kvinnors förutsättningar
• Tugg, tugg, tugg, guldkorn, tugg
• King kan bättre
• Oates/Smith/Kelly på tomgång

Det mest påtagliga misstag som minnet gör är att det, ur ett senare perspektiv, försöker ge detaljerna i livet en följdriktig, emotionell utstrålning; det gör – kanske oavsiktligt – memoarförfattaren till ett slags ”karaktär”, som en person i en roman. Men våra liv är inte romaner, och att framställa dem som berättelser skulle förvanska dem.

I efterordet berättar Joyce Carol Oates om de principer som styrt hennes arbete. Hon poängterar att det är just memoarer hon skrivit och inte en självbiografi. Det förlorade landskapet är en mycket selektiv berättelse om en författares uppväxt där symboliska avsnitt om favoritboken (Alice i Underlandet) och det älskade husdjuret (Den lyckliga hönan) får representera helheten. Joyce Carol Oates berättar också att hon i vissa kapitel, där hon behandlar speciellt plågsamma ämnen som incest och självmord, har använt fingerade namn och att hon förändrat ”så många exakta detaljer som jag tyckte att jag måste göra för att dölja den person jag skrev om”. I dessa kapitel har hon också framställt sig själv som ”en till hälften påhittad person”, en Joyce som i första hand är en iakttagare, mer känslomässigt isolerad (och naiv) än verklighetens Joyce.

Våra liv är inte romaner, hävdar Joyce Carol Oates trotsigt, men erkänner samtidigt att hon i Det förlorade landskapet har förvandlat sig själv till en karaktär. Hennes val av undertitel En författares uppväxt, på engelska A Writer’s Coming of Age, kan läsas som en slags innehållsdeklaration. En författares uppväxt – istället för exempelvis min uppväxt – pekar på att memoarerna skildrar sådant som är viktigt för just författarens tillblivelse. Men går det verkligen att sätta fingret på vad det skulle vara? Och är det intressant för vår läsning av hennes övriga verk? Frågar vi den 22-åriga Joyce Carol Oates som studerade amerikansk litteratur vid universitetet Madison i Wisconsin så är svaret – Nej.

Det som skulle ha kunnat vara – det som borde ha varit – den njutningsfulla upphetsningen av att få läsa viktiga verk ur den engelska och amerikanska litteraturen under ledning av framstående forskare, förstördes av så mycket som verkligen ”inte” var viktigt och av det som tycktes vara ett vansinnigt övermått av historisk bakgrund, där tonvikten lades på ”källorna”.

I kapitlet ”Nattugglan” beskriver Joyce Carol Oates hur olycklig hon blev av att tvingas studera litteratur på det här sättet. Så varför skulle hon själv mer än 50 år senare vilja redogöra för sina ”källor” eller ”influenser”? Jag blir under läsningens gång allt mer osäker på vad texten egentligen vill förmedla. En osäkerhet som förstärks av att den svenska översättningen stundtals känns lika tveksam till texten som jag själv är. Min bästa gissning är att det handlar om fiktiva textfragment som blandats upp med tillräckligt många biografiska detaljer för att det kompletta verket skulle kunna förses med etiketten memoarer. Kanske tyckte förlaget att det var dags nu. Kanske roar det Joyce Carol Oates att utforska den här genren och sätta myror i huvudet på läsaren.

Oavsett vilka skäl som ligger bakom tillkomsten av Det förlorade landskapet så kommer en läsare som är förtrogen med Joyce Carol Oates författarskap att känna igen sig i de miljöer, karaktärer och teman som hon tecknar här. Framförallt känner man igen kvinnorna. De är ofta unga, oerfarna och osäkra. Men de är också uppfyllda av sig själva och av ett slags dumdristigt mod som, tillsammans med en oväntad klipskhet, och ibland också grymhet, får dem att likt katter landa på fötterna nästan oavsett hur högt deras fall blir. Eller så flyger de helt enkelt iväg en vacker dag precis som författarens älsklingshöna gör i kapitlet ”Den lyckliga hönan”. På ytan är det här en text som beskriver den mycket unga Joyce ur en hönas perspektiv, men berättelsen kan också läsas som en allegori över alla dessa kvinnor som författaren skrivit om. Kvinnor som till en början verkar vara fjättrade vid sitt öde. Vid en man. En stad. Ett arbete. Eller vid en händelse som märkt dem, till synes för livet. Kvinnor med obrukbara vingar som en dag visar sig kunna bära dem.

Och när väl mina vingar började flaxa steg jag upp i luften, förvånad och uppspelt; och luften förde mig med sig och knuffade mig framåt och jag flög högt över den högsta taknocken på den gamla bondgården av trä på Transit Road.

”The Dark Lady of American Letters” förknippas kanske mest med våldsamma skildringar av ett samtida USA, men hon är också en mästare på att gestalta kvinnor som, oavsett bakgrund, är besatta av att ta sig någonstans. Åstadkomma något. Legs Sadovsky, Leah Bellefleur, Rebecca Schwart och Norma Jeane är bara några exempel. I Det förlorade landskapet får vi (kanske?) lära känna förebilderna till dessa karaktärer: författarens mor, mormor, farmor, syster, barndomsvänner och klasskamrater. Skildringarna av dessa kvinnor – oavsett om det rör sig om fiktion eller träffsäkra rekonstruktioner av minnen – är för mig den stora behållningen med Joyce Carol Oates memoarer.

Jag tycker det är underbart att våra liv inte är så förutbestämda som en del personer kanske skulle ha önskat att de var, utan att vi om och om igen visar oss vara lika oförutsägbara för oss själva som för dem som skulle vilja underkuva oss.

Similar Posts:

• Oates/Smith/Kelly på tomgång
• Den amerikanska mardrömmen
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Så fruktansvärt själv
• Angeläget om unga kvinnors förutsättningar

Oroande upplevelse i går kväll i Fru A:s hem. Inte så dramatisk – bekväm, men ganska patetiskt sjaskig miljö – och bara en svagt olycksbådande atmosfär (speciellt i kontrast till Valpurgisnatten som presenterades av den där skamlöse charlatanen i Portsmouth, dvärgen Eustace, som skulle låta mig få kontakt med självaste Swedenborg under villfarelsen att jag var medlem i Nya Jerusalems kyrka – jag!). Ändå kände jag mig efteråt illa till mods, och mitt samtal med doktor Moore vid hotellmiddagen lyckades inte lugna mig, trots att det var distanserat och emellanåt inte ens särskilt seriöst.

Berättaren och hans vän, Perry Moore, är däremot medlemmar i Sällskapet, en förening som tagit på sig att reda ut den verkliga bakgrunden till påstått övernaturliga fenomen. Ja, ni hör ju. Det är medier, seanser, spöklig stämning, swedenborgianer och dvärgcharlataner. På gränsen till 1800-talskitsch.

Huvudpersonerna är vetenskapsmän, 1800-talets hjältar. Rationalismens fyrar på stormande hav. Skeptiker, men samtidigt dragna till mystiken, till det okända, farliga. Nattsidan. Snart inträffar något hos det modesta mediet Fru A som får den ena av herrarna alltmer ur balans.

Med Nattsidan har Joyce Carol Oates skrivit en berättelse med 1800-talsgotikens alla ingredienser: brevformen, den iakttagande berättaren, vetenskapsmännen, en antydan om homoerotik och det ständigt hotande, suggestiva andra. Novellen är som en stilstudie, bitvis riktigt snyggt skriven, som när hon i slutscenen staplar negationer medan huvudpersonen kämpar för att hålla fast vid sitt förnuft:

Jag ska inte undersöka doktor Moores kassaskrin och hans hemliga dagbok, jag ska inte ens fundera på att göra det. Vinden blåser bort alla ord. Bränningarna är hypnotiska. Jag ska inte minnas morgonens dröm när jag väl sätter mig ned för frukosten med familjen. Jag ska inte greppa min hustrus handleder och säga Vi får inte dö! Vi vågar inte dö! – för det skulle bara skrämma och stöta henne.

Kanske är jag bara oförstående inför varför man vill efterlikna gamla, döda författare som inte heller berör mig, men ja, för mig framstår Nattsidan ändå mest som en övning, en stilstudie, som sagt. Välskriven, men mitt i dramatiken ändå märkligt passionslös.

Similar Posts:

• Drömmarnas dockmästare
• Minideckarjuveler att njuta
• En säker blandning skräck
• Ständigt hotade idyller
• Kommer jag att dö? – så här?

Det är faktiskt första gången jag rent fysiskt stöter på Novellix små novellböcker, och jag blir verkligt förtjust när de landar i brevlådan. Så litet och smidigt, välgjort och fint! Man kan verkligen ha med sig en eller ett par i handväskan eller till och med fickan ifall världen omkring en visar sig sakna underhållningsvärde för en stund. Det gillar jag skarpt.

Tyvärr lämnar innehållet i just de här mig mer kallsinnig. Precis som omslagen är snyggt harmonierande är de olika novellernas tonfall besläktade. Det vilar något diffust gotiskt över alltsammans, någon sorts effektsökeri som samtidigt håller ett visst avstånd till sin läsare.

Bäst gillar jag den här, Sylvia Plaths Johnny Panic och drömbibeln. I Plaths berättelse om en sekreterarassistent vid en psykiatrisk klinik som i hemlighet samlar på patienternas drömmar, balanserar torftig klinikverklighet mot drömmarnas suggestiva krafter på ett sätt som blir ganska spännande och intressant. Det lite slutna, tillknäppta och hemlighetsfulla passar berättarrösten bra. Hon är sitt arbete. Det finns inte mycket mer att säga om hennes praktiska person.

Kanske börjar en mus ganska tidigt tänka att hela världen styrs av enorma fötter. Men som jag ser det styrs världen av en endaste sak. Panik med hundansikte, djävulsansikte, horansikte, panik i versaler utan något ansikte alls – det är samme Johnny Panic, vare sig man sover eller är vaken.

Åt denne drömmarnas dockmästare, den pockande psykosen, har huvudpersonen försvurit sig. På kliniken renskriver hon journaler, men hemma samlar hon de drömmar hon memorerat under dagen i sin drömbibel, alltmer upptagen av samlandet och det hon uppfattar som gestalten bakom dem.

Dröm för dröm utbildar jag mig själv till att bli den där sällsynta figuren, mer sällsynt rentav, än någon av medlemmarna på Institutet för psykoanalys, en drömkonnässör. Inte någon drömstoppare, drömtydare, inte någon som exploaterar drömmar i enfaldiga hälso- och lyckosyften, utan en obesudlad drömsamlare för drömmarnas egen skull. En drömälskare för Johnny Panics skull, allas deras skapare.

Egentligen är jag själv ingen drömälskare – det finns faktiskt få saker som irriterar mig som när författare ska älta drömmar i tid och otid. Psykisk instabilitet känner jag mig nästan alltid klart mättad på. Men det finns något fascinerande med Plaths själva språk, som i raden om möss och enorma fötter ovan. Det knuffar ett ögonblick ut mig ur bekvämlighetszonerna, får mig att andas kall och klar nattluft en stund. Jag är inte överväldigad av berättelsen i sig, och i synnerhet inte av slutet, men det där språket, knuffen – det är ändå något så grundläggande i allt det man söker när man läser böcker. Drömmer.

Similar Posts:

• Moln med silverkanter
• Sylvias egna noteringar
• Kyla och hetta
• Dagens lunch med en bok
• Energislukande självbehärskning

Men vi börjar berättelsen hos Merissa. Merissa är den utåt sett perfekta, hennes hår ligger bra, hon är snygg och får bra betyg, får huvudrollen i skolpjäsen, får allt man kan önska sig. Eller? Hemma om kvällarna på rummet visar sig en annan Merissa. En Merissa som sörjer sin pappa, som är hemma alltmer sällan, kan det vara så att han har slutat älska henne? Merissa letar efter sätt att döva alla känslor, när hon inte klarar av att fly in i prestationen längre hittar hon något annat; smärtan…

För Nadia är det naturkunskapsläraren Adrian Kessler som utgör flykten. När jag var ung förälskade jag mig i en av sommargästerna som spelade tennis på tennisplanen i skogen, där vi brukade gå förbi när vi inte hade något att göra. Magnus med de rödbågade glasögonen. Jag luskade ut var han bodde och en dag la jag en röd ros i hans brevlåda. Det var spännande och pirrade när jag hörde hans föräldrar prata om vem denna mystiska ”rostjej” kunde vara. Mer än så hände inte, men det var stort i en liten flickas värld. Nadia beter sig på liknande sätt, när hon stjäl en tavla hemifrån, lägger den i en av styvmoderns fina väskor (garderoben svämmar ju ändå över av dem, ingen kommer att märka) och lägger den i bakluckan på Adrian Kesslers bil. Pirret är där, och känslan av att gå utanför världen, att sätta något i brand; att drastiskt göra något åt sina förutsättningar. Utvecklingen som följer blir dock inte så oskyldig som den var för mig…

Joyce Carol Oates går på djupet med de tunga känslorna som kantar uppväxten, det som brukar rubriceras som vanligt förekommande kvinnliga problem tas här på allvar och får förklaringar, som jag ofta saknat i tidigare, liknande berättelser. Runt Nadia kretsar äckel-killarna, de som skickar snuskmess och inte kan man säga något till lärarna heller; då blir allt värre. Det har man hört om någon som gjorde, så det håller man sig noga ifrån. Nej, bättre då med Kessler, som tillhör en annan värld, som ser och uppmuntrar Nadias utveckling. Eller som hon själv tolkar det:

För att han respekterar mig. Och så ser han… MIG.
För att han kan se in i min själ och för att han inte skrattar då.

Det är enkelt beskrivet, men jag har aldrig sett det så mitt i prick tidigare.

Som Merissas pappa, som inte tycker om när hon gråter. Som över huvud taget inte tycker om misslyckanden, som tror på den polerade ytan och fasaden. Tink är den ständiga ifrågasättaren av dessa ”sanningar” om hur livet måste vara.

Merissa sa: ”När jag var liten brukade pappa sätta sig på huk intill mig och så brukade vi viska och skratta ihop, och mamma brukade försöka skratta med oss – hon sa: ‘Vad tisslar och tasslar ni om?’ och när vi inte ville svara blev det ännu roligare.”
Tink gav ifrån sig ett klanglöst, nasalt, kluckande skratt: ”Ha-ha. Ro-ligt!”
”Jag oroar mig bara för att mamma ska känna sig sårad. Och vi menar egentligen ingenting med det – vi retas bara… Ibland påminner pappa om killar i skolan – inte schyssta killar, utan de andra.”
”‘Mansgrisar’ brukade feminister kalla dem.”
”Nej – pappa är inte sådan. Han kan vara lite elak ibland, men han är verkligen inte någon gris.”
”Och hur vet du det?”

Att det är just Tink som tar livet av sig känns typiskt och enerverande. Men givetvis högst trovärdigt. Som spöke fortsätter hon följa tjejerna, på sitt eget sätt peppa dem att hålla huvudet högt. Eller är det kanske behovet av stöd som föder hjärnspöket? Fint är det, hur som helst.

Jag har en splittrad relation till Joyce Carol Oates språk. Hennes styrka är verkligen det jag nyss nämnt, hur hon får feministiska frågeställningar att ta plats utan att bli plakat, och genom gestaltningen komma fram tydligt. Det blir tjejernas historia jag får; ingen tillrättalagd Kitty-bok eller Tvillingarna, som jag växte upp med, där det fortfarande är kvinnor porträtterade ur ett högst manligt perspektiv, med total fokus på kläder och det yttre. Men inte heller handlar det om eskapism, där karaktärerna förutsätts leva utan denna förhatliga kontext, fria att göra vad som helst. Nej, killarnas snuskmessande ifrågasätts men anses inte kunna förhindras, och det går fortfarande inte att äta sig mätt i skolmatsalen, oavsett om maten där är god eller äcklig. Inte som en martyrhållning, utan med stor igenkänning: det är ju för fan så här verkligheten ser ut.

Men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på språket, som stundtals är så torftigt, platt och trist. Jag parallelläser Stephen King när jag läser denna bok, och de gånger jag knappt kan se skillnad; – det är inget bra betyg… Varför finputsas det inte mer? Varför är tjejgänget så stort, men nedslagen enbart hos några få av dem? Jag har alltid beundrat Carol Oates förmåga att spotta ur sig böcker, men också alltid stört mig på hur lidande kvaliteten blir. Jag tillhör verkligen inte de som tycker att hon borde få nobelpriset, trots hennes behärskande av olika genrer; trots hennes viktiga insats för kvinnans röst i litteraturen.

Med det sagt är detta ändå en ungdomsbok att tipsa om, att köpa till sin dotter som håller på att växa upp och tampas med allt det där som ska tampas med. Eller varför inte till sin son? För det viktiga i att låta män läsa kvinnors historia, för att någon gång lyckas ändra på den förhatliga kontexten.

Similar Posts:

• Betagen är rätta ordet för känslan
• Katharsis genom Oates
• Dagens lunch med en bok
• Så fruktansvärt själv
• Den amerikanska mardrömmen

Men, nu är vi här igen. Sista veckan i augusti. Det går att känna det. Ljuset är en aning gulare och skuggorna lite längre. Syrsorna spelar långsammare nu. Och om bara en månad är det dags för bokmässa igen.

Idag skriver Marie om den nya romanen av Marie Darrieussecq, Flickan i Clèves. Vi följer tonårsflickan Solange som upptäcker sin egen sexualitet, först utifrån sådant hon ‘råkar ut för’ och de förväntningar som hon inser att andra (främst män) har på henne och hennes kropp. Allt eftersom tar Solange själv makten över sin kropp och tar vad hon vill ha, men då med en tonårings egoism och oförmåga att förstå allvaret i sin lek. Darrieussecq skriver fruktansvärt övertygande om hur en människa på väg in i vuxenlivet kan förstå och tolka sex, kärlek och vänskap. Ibland brutalt och rått. Ibland skimrande och naivt.

På torsdag skriver Anna Liv om ungdomsboken Hon ville ju av Pernilla Gesén. Det är en bok från LL-förlaget (lättläst) som handlar kärlek, längtan, lust och vänskap. Och som diskuterar var gränsen för våldtäkt går. Det är en stark berättelse där tonåringarna känns som tonåringar och deras liv och grubblerier känns äkta.

På fredag skriver Lina om Joyce Carol Oates ungdomsbok Två eller tre saker jag glömde berätta för dig. Den tar upp mycket bra som unga behöver läsa, har en bra feministisk ingång till vanligt förekommande fenomen som självskadebeteende och lärar-förälskelser. Samtidigt har Lina en komplicerad relation till Carol Oates språk.

Och på lördag skriver vår gäst Christin Ljungqvist om Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin, en välskriven bok för unga som hon med några få invändningar tycker väldigt mycket om och får kalla kårar av.

Similar Posts:

• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Den amerikanska mardrömmen

I romanen är det 1950-tal, och fem tonårstjejer växer upp i de ruffigare delarna av Hammond i staten New York. Det är en del av staden där fattigdom, arbetslöshet och missbruk råder, och där unga flickor ofta är på gränsen till rättslösa. Överallt får de finna sig i att behandlas med förakt, ignoreras, bli tafsade på, våldtagna och utnyttjade. Karriärvägen som står till buds tycks mest vara att bli på smällen med någon som åtminstone kan försörja en hjälpligt.

Tjejerna själva är knappast heller några duvungar. Hur skulle man kunna bli det i en sådan miljö? Men där finns en tjej, hon som kallas Legs, som inte bara är kaxigare än andra, utan också har förmågan till någon sorts maktanalys som kan sammansvetsa de andra till ett gäng, till solidaritet. Till hämnd.

”När den jäveln hackar på Rita”, sa Legs, ”kan ni lika gärna tänka att han hackar på er, för det skulle det fanskapet göra om han kunde.” Och genast insåg jag det logiska i det, så uppenbart och så slutgiltigt att det tog andan ur mig.
Legs tittade på oss tre – Rita var inte med, hon hade blivit förödmjukad på mattelektionen den dagen, hon satt kvar som ”disciplinåtgärd” – med ögon som hade något virvlande snabbt över sig trots att de var iskalla och lugna.
Goldie skruvade på sig och invände gnälligt ”Det är hon som är en skit som låter honom hållas”.
”Det är du som är en skit som inte gör nåt åt det.”

Tjejerna bildar ett gäng, de blandar blod och svär en ed och börjar utkräva hämnd. Först nästan lekfullt och på specifika personer som gjort dem illa. Sedan eskalerar det såklart.

Oates roman, nu bioaktuell för andra gången, berättas retrospektivt av en av tjejerna, Maddy, en gång i tiden Foxfires (eller ”FOXFIRE”, för så skrivs det hela tiden) utsedda krönikör. Som väletablerad, medelålders vuxen ser hon tillbaka på tiden i gänget, vilket gör romanen lika mycket till en berättelse om historieskrivning, om hur vi uppfattar och lever med vår egen historia.

På så sätt berättar Maddy växlande i jag-form och tredje person, vilket är intressant, men samtidigt, och i kombination med det suggestiva, ibland lite svårforcerade språket, också en smula rörigt, som att texten hela tiden gör motstånd också mot läsaren. Möjligen fungerar det bättre på originalspråk?

Jag har inte sett någon av filmatiseringarna än, men den senaste ska vara betydligt mer trogen romanen än den första från 1996. Det borde kunna bli bra. Det finns något hjärtskärande desperat, lockade vasst och skrämmande kompromisslöst i berättelsen om Legs och hennes gäng. Något som hela tiden hotar att explodera. En låga hos dem som inte har mycket att förlora och som har svårt att se varför de skulle vara solidariska med ett samhälle som knappast är solidariska med dem.

Similar Posts:

• Kollektivkicken
• Missgärning och hämnd
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• Han ska få se hur det känns
• Hell has no fury like a woman scorned