Av alla diktaturer i världen är Nordkorea den absolut mest stängda och hemlighetsfulla – mytomspunnen och gåtfull, som en person man bara hälsat på men aldrig pratat med. Man minns ansiktsdragen, men vet ingenting om hur personen tänker eller känner eller tycker eller fungerar. Det som vi vet och får veta om Nordkorea är hela […][...]

Tänker du att slaveriet är ett avslutat kapitel? Tänk igen. Det kan mycket väl vara så att antalet förslavade i världen redan eller inom kort kommer att överstiga antalet förslavade någonsin. Det menar den mexikanska journalisten Lydia Cacho i nya boken Maktens slavar, en bok som av någon anledning ser ut som en sliskig deckare, […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]

Joe Sacco är tecknaren och journalisten som 2001 åkte till Gaza på uppdrag för tidningen Harper’s tillsammans med journalisten Chris Hedge. De skulle skriva om hur palestinierna klarade sig under den israeliska ockupationen under den första intifadan men började samtidigt rota i en händelse från november 1956 som rörde ett massmord på civila i staden […][...]

Vintern 2008-2009 skrivs 3000 nya arbetslösa in vid förmedlingarna i Frankrike varje dag. Journalisten Florence Aubenas söker arbete i staden Caen för att kunna beskriva effekterna av finanskrisen. I sitt CV utelämnar hon uppdragen i Rwanda, Kosovo och Afghanistan. Hon nämner inte att hon varit kidnappad drygt fem månader i Irak. Hon blir en annan […][...]

Varje år dödas enligt International Press Institute omkring hundra journalister världen över på grund av sitt arbete. Bland de mest namnkunniga finns den ryska journalisten Anna Politkovskaja, vars skarpa journalistik har funnits tillgänglig på svenska i närmare ett decennium – senast aktuell med artikelsamlingen Sanningen – inget annat som kom ut i höstas. För fyra […][...]

Det är lika bra att nämna det på en gång: Andres Lokkos samlade verk är två tegelstenar som uteslutande handlar om popmusik. Det kan vara de bästa 1600 sidor som skrivits om popmusik på svenska, men är man inte intresserad av popmusik kan man lika gärna sluta läsa här! För trots att det här och […][...]

De riktigt bra reportagen kan fånga en enda berättelse, ett personligt öde, ett litet stråk av någonting större. Krig utan slut är fylld av sådana reportage. Det är en reportagebok med örat mot marken. Dexter Filkins, utrikeskorrespondent för New York Times, har följt kriget mot terrorismen i Afghanistan och Irak sedan 1998, Krig utan slut […][...]

Om man väljer att söka efter definitionen av journalistik i Nationalencyklopedin får man veta att journalistik särskiljer sig från skönlitteratur genom att inte behandla fiktion. Den skiljer sig också från det vetenskapliga arbetet genom kravet på aktualitet och dess huvudsyfte är att skildra verkligheten. Däremot står det ingenting om i vilket format man ska presentera […][...]

Åsne Seierstad har skrivit en bok om Tjetjenien och om vad krig gör med människor. Redan som 24-åring rapporterar hon från Ryssland när kriget bryter ut, och när hon blir frustrerad av den motsägelsefulla nyhetsrapporteringen bestämmer hon sig för att själv åka till Tjetjenien för att kunna skriva om vad som verkligen händer. 10 år […][...]