Recension

: Svenska öden. De bästa personporträtten ur magasinet Filter.
Svenska öden. De bästa personporträtten ur magasinet Filter. Filter
2012
Offside Press AB
6/10

New journalism på svenska

Utgiven 2012
ISBN 9789185279135
Sidor 319
Medförfattare Erik Almqvist, Christopher Friman, Martin Aagård, Mattias Göransson, Marcus Joons, Ika Johannesson

Om författaren

Tidskriften Filter startades 2008 av bland andra den nuvarande chefredaktören Mattias Göransson och journalisten Erik Almqvist. Tidningen ges ut varannan månad av Offside Press, vilka även ger ut det uppskattade fotbollsmagasinet Offside (som även det en gång i tiden startades av Göransson tillsammans med Tobias Regnell).

Sök efter boken

Filter är en ambitiös tidning. De vill erbjuda långa och välunderbyggda reportage i new journalism-stil och 50000 tecken, som i de flesta magasin skulle anses vara alldeles för långt, är i Filter ingen ovanlighet alls. Snarare eftersträvansvärt.

Filter har funnits i fyra år, och i den här boken har man sammanställt de bästa personporträtten ur tidningen. Svenska öden (en både rättvisande och träig titel) består av sexton reportage vars minsta gemensamma nämnare är att de kretsar kring en svensk person (eller personer) och dessas levnadsöden. Vi får krypa under skinnet på så vitt skilda personer som Robyn, Killinggänget, Sverigedemokraten Erik Almqvist, Familjen Carnello – Sveriges mest elitsatsande tennisfamilj, Carola Häggkvist och Johann Neumann, mest känd som Iprenmannen.

Reportagen bygger på reportrarnas ofta idoga för- och fotarbete. Någon som ställer upp på den här typen av reportage ställer också upp på att ha en reporter i hasorna under en längre tid. Just att uppleva vardagen tillsammans med den man porträtterar förstås ge en mer nyanserad bild av personen i fråga. Det är inte den redan tillrättalagda versionen av personens liv man vill komma åt, dvs den som kan berättas i en ordinär intervjusituation, utan alla de där småsakerna som tillsammans bildar en människa – vad man äter, hur människorna i ens omgivning beskriver en, hur man skiljer mellan sin offentliga roll och sin privata, hur man är när man kör barnen till träningen eller vilka olika röster man använder för att svara i telefon beroende på vem som ringer. Det är detaljerna som är det viktiga, det är de som enligt ”the art of hanging around” gör texten autentisk.

New journalism är en litterär form av journalistik. Det man som skribent får återberättat för sig omvandlar man gärna till en egen, i viss mån fiktiv, version av det inträffade. Man beskriver händelseförlopp och miljöer som man själv aldrig upplevt, med följden att texten i mitt tycke blir mer levande. Mer sann? Nja. På tidningens hemsida skriver man förvisso ”Filter ger dig verkligheten, du drar slutsatserna.” Men jag tycker att man som läsare bör åminna sig att det som skildras i texterna ibland är skribentens tolkningar av något återberättat, och inte något självupplevt. Likaså att omsorgen om detaljerna – dofterna, smakerna, röstskiftningarna – tillsammans med den litterära ambitionen, faktiskt gör att den här typen av journalistik ligger någonstans mellan traditionell ’objektiv’ journalistik och fiktion. Men minns man det kan det vara en ren fröjd att läsa denna typ av reportage.

Så, hur kommer dessa till sin rätt i boken Svenska öden? Så där, vill jag säga. Vissa porträtt är glimrande, och de olika levnadsödena fascinerar mig onekligen. Vissa personer fastnar hos mig, och jag kommer att tänka på dem med jämna mellanrum. Jag tänker till exempel på Harriet och Siv i Överturingen och deras zinkfynd varje gång gruvindustrin diskuteras i teve eller radio. Men, och här kommer mina två stora invändningar mot boken, porträtten lyser inte lika starkt för sig själva då de slås samman till en massa så här, och jag tröttnar faktiskt i viss mån på persongalleriet.

Jag vet att detta har sagts om Filter förut, men jag tvingas ändå säga det igen – det tenderar att bli en samling reportage om män, av män. Fem av de sexton reportagen sätter kvinnor i centrum (ett reportage handlar om Bingo Rimér och Katrin Zytomierska, men där är tyngdpunkten så övervägande på Bingo att Katrin inte ens finns med bland bokens illustrationer av de porträtterade personerna). I tre av dessa rör det sig om, med svenska ögon mätt, superstjärnor: Robyn, Lykke Li och Carola. De där riktigt spännande porträtten, de som presenterar människor jag inte kände till eller som ger en helt ny bild av någon man trodde sig ha grepp om, de tecknas kring män.

Förstå mig rätt, jag älskar att läsa om skaparen av Spotify-klienten, eller om mannen som var med och skapade svenskt 90-tals superreklambyrå Acne. Men inte bara. Det gör, faktiskt, att jag känner mig utesluten. Mitt kön är relativt uteslutet. Och det både som huvudrollsinnehavare och skribent. Ika Johannesson, som varit med i Filters redaktion, har ett reportage med i boken. Hon är den enda. Alla de andra har ett annat kön. Liksom hela den nuvarande redaktionen.

Frågan väcks i mig igen: när ska ett kollektiv av män kallas ett ’manligt kollektiv’? Hade en redaktion bestående av uteslutande kvinnor, som till 80 % skrev om andra kvinnor, verkligen förståtts som något allmänintressant? Något som talade till alla, utifrån en neutral position? Hade man kallat det för en kulturtidskrift kort och gott? Jag tror inte det. Men Filter, det är en helt vanlig tidskrift det.

Marie Gröön

Publicerad: 2012-07-13 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-12 11:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4802

2 kommentarer

Bra intressant slutkläm där!

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-07-13 17:51
 

Tack, Lina.

Marie Gröön Redaktionen 2012-07-13 22:30
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?