dagensbok.com » Johannes Heldén

Johannes Heldén "Astroekologi"

Daniel Mårs — Wed, 15 Jun 2016 22:00:48 +0000

Ett rådjur på en dimmig åker. Ormbunkar. Spindelväv. En tecknad bild av en stuga mitt i skogen. I omgivningen finns siffror utplacerade, hänvisningar till foton och diktfragment. När samma miljö återvänder några sidor senare har naturen tagit över. Den förut tydligt tuktade skogen har börjat växa igen, och stugan kan bara anas under trädkronorna.

Johannes Heldén rör sig inom genren ekopoesi. Här spelar naturen inte rollen som metafor för människors känslor, istället undersöks sambandet mellan de olika livsformer som befolkar världen. Med detta angreppssätt blir det också möjligt att ifrågasätta föreställningar som att naturen kan ägas och styras av människan, och att till exempel diskutera klimatfrågan.

Astroekologi släpps på tre språk samtidigt, sätts upp som en interdisciplinär performance på Dramaten och finns dessutom som ett digitalt konstverk. Även denna tryckta version använder sig av flera medier och genrer. Här ryms text, foton och teckningar. Vackra naturskildringar blandas med vetenskap och ett mer akademiskt förhållningssätt. Användandet av ett fotnotsystem verkar först fungera som källhänvisningar, men noterna leder snart till nya dikter. Eller är de snarare en del av den ”ursprungliga” texten? Här blir jag utforskande i min läsning. Ska fotnotsdikterna läsas separat, eller vad händer om jag stannar upp och låter de raderna falla in innan jag fortsätter?

Högt gräs, fågelflocken lyfter. Den enda hela lyktan, bara tänd dagtid. Vägbanan mosstäckt till långsamt soundtrack, pizzerian i parken: försvunnen i en väg av skog, ångande, visslande, pipande. High school football. Och rörlig stillbild. De gamla löven sitter kvar tills våren. Äta burkchampinjoner, se kondensen bildas på utsidan av fönstren, tid. Det enda ljuset från sjukhusets reservgenerator. Bilen sjunker fortfarande, elektriciteten vandrar tyst i trädtopparna. Och det regnar, givetvis.

När teckningen av stugmiljön återkommer syns inte det lilla huset längre. Snart börjar också växtligheten avta. Träden dör, försvinner. På den sista bilden, ett bländande vitt ljus. Den ”astroekologiska ordlista” som avslutar samlingen vittnar om en förändrad värld. Här får vi veta att elefanten utrotades 2031, att ”människohabitat bortom jorden inrättats” och att artificiell intelligens vid kontakt enbart varit intresserad av samtal om växter och moln.

När musiken tystnar hörs motorernas dån. När dånen tystnat hörs fläktarna, när fläktarna / tystnar hörs vinden. / När vinden tystnar

I Heldéns poesi stundar ekokatastrofen. Dikterna är fulla av betraktelser av hur människans samhälle och naturen både samspelar och konkurrerar. Hur länge kan den kampen pågå? Astroekologi visar att poesin och konsten gör viktiga inlägg i debatten och öppnar upp för de stora samtalen, de om rådjuren, växterna, molnen…

Inger Christensen "Ljus"

Anna Carlén — Wed, 12 Jun 2013 22:00:35 +0000

Inger Christensens författarskap är kantat av en omisskännlig överenskommelse om kvalitet. Litteraturvärlden beklagar att hon aldrig hann få sitt nobelpris. Hon omskrivs som en av de tidlösa. Som en poet vars ord, utskurna ur rum och samtid, aldrig kommer att sluta blänka. För ett par år sedan skrev jag själv också en recension av romanen Azorno och härfördes av vidden i Christensens lekfullt musikaliska prosa.

Därmed blir min läsning av den nu översatta debutdiktsamlingen Ljus (Lys) till en början aningen forcerad. Det är som om jag inte kan väja för allt det kringströdda berömmet. Dikten känns färdigtolkad och allt för upphöjd för att faktiskt upplevas. Men precis som all riktigt bra poesi, är Christensens tidiga dikt föränderlig. Trots att den ytterst tycks tala ganska direkt till läsaren, verkar den ändå i det undermedvetna. Poesin i Ljus låter sig inte avfärdas; har du en gång börjat förnimma den blir du helt enkelt tvungen att återvända. I Marie Silkebergs översättning tillåts Christensens språk fortsätta vara mjukt och gungande, dröja kvar som en klar sång inne i huvudet.

Ljus är en i poesin välanvänd men ändå basal utgångspunkt. Ljuset som utsmyckning för text blir lätt till något slitet, men hos de poeter som vet att utforska och sönderdela istället för att bara måla texten med ljus, kan detta grundläggande bidra till något nytt.

Jag tänker på några svenska exempel på poeter som använder sig av ljuset i sin dikt. En av de senaste är Johannes Heldén, som gett sin diktsamling samma titel som Christensens översatta. Ljus. Hos Heldén verkar ljuset komma framifrån. Från det upplysta, vetenskapen – ljuset övermannar och drabbar, känns nästan ont. Ljuset lyser från framtiden på ett nu där människor på många sätt har glömt bort att lysa sig omkring.

En annan som utforskar ljuset är Birgitta Lillpers i Glömde väl inte ljusets element när du räknade. Här är ljuset snarast en sorts energi som fäster känslor över minnen, förankrat i en miljö av hagar, skogar och landsbygd. ”Du blir ljust stämd/ och minns med ömhet/ dina tillkortakommanden;” skriver Lillpers. Ljuset tycks komma in från sidan, eller möjligen bakifrån. Det går att ana en tid.

Hos Inger Christensen är ljuset och texten som sagt lösgjorda från sin samtid, men är ändå starkt förknippade med just tid. Detta blir tydligt redan i första dikten där jaget konstaterar att hen är ett ur – ”hur skulle annars evighet hitta runt” – heter det. Evigheten är, tänker jag mig, hur ljuset får människan att stanna upp. Ljuset är hos Christensen ett sätt att bli varse sig själv. Det är något positivt; en födelse och på samma gång ett sätt att överleva. Allra mest tycks det dock handla om närvaron i nuet:

Upprepa för mig
att detta är nog
att detta är kroppens
rykande ljus
att detta är nu

Stoftet har inget
förtvivlande eko
vårt enda liv
är en ros av liv
som vi älskar

Till detta livsnödvändiga ljus kommer självklart också döden. Det är i dödens påtagliga frånvaro som den upphöjda närvaron i nuet blir som starkast. Hos Inger Christensen verkar ljuset komma lika mycket inifrån som utifrån. Diktjaget – och i förlängningen även läsaren – är medskapare i ett ljus, en poesi som bara växer:

Jag tänker ett ljus.

Johannes Heldén "Ljus"

Håkan Kristensson — Sat, 20 Apr 2013 22:00:52 +0000

solen nedräkning har börjat – 4.000.000.000 år

Ett starkt barndomsminne var lärdomen att solen inte brinner för evigt. Solen dog den dagen. För mig, i fantasin – men det var ett jävla hårt slag i magen. Jag såg framför mig ett obegripligt ljus, hela jorden upplyst, och en vind – en våg av eld som mot gryningen, med ett skarpt brinnande elektrodsvetsljus väckte oss människor till undergången – och vi brann upp. Kroppar förkolnades, stoftet rasade mot den svarta brända marken och virvlade vidare bort i en solvindsvirvel, drogs ut och blandades samman. Solen dog för mig i den kunskapen. Solen är redan död för mig.

mörkgrön djungel / vinden rycker i bilen / – 3.999.999.999

Johannes Heldéns diktsamling är döpt till Ljus. Och ljus är världen. Våra ögon ljusanpassade till världsligt ljus. Källan solen, förvanskad av vår atmosfär och når våra ögon, berättar färgerna och allt vi kan registrera med synen, färgnyanser – ljus. Regnbågen. Vi kan inte mer än anta att detta är en förutsättning för människan och det mänskliga. Ljuset sätter våra perspektiv, vi drömmer ljus, vi lever ljus och metaforer, tankar och idéer – ljus. Det går upp ett ljus. ”Det ljusnar.” Det gudomliga ljuset, idealvärlden och vetenskapens upplyst; allt från lilla stjärnan Solen. Solens död. Mörkret, ondskan, krig.

För Johannes Heldén har det gått upp ett ljus. Från ett perspektiv till ett annat. Från sciencefiction-världen och sciencefact – till ett mikrokosmos och Moder Natur. ”vita hus med gröna knutar”. Stanna upp, och naturen tar över skådespelet. Både personligt och som civilisation. Från fiktion till verklighet. Vi kräver rörelse. Ljuset sätter gränser även där. I hastighet. En hastighet bara fiktionen kan låta oss färdas i. Hastigheten är en förutsättning för allt levande. Atmosfären, molnen – ljuset blir världsligt och här finns vi – ljusvarelser.

Heldén bryter med fiktionens dystopiska perspektiv, och stannar upp: Fan, vi lever ju i en dystopi, vi går under – inte naturen, mänskan. Vår påverkan på miljön är självdestruktiv. Vi skriker: Döda inte vår mamma! Vår Moder Natur. Men egentligen, med tiden – den tid som inte ryms i en livstid – knappt i en mänsklighet – så dödar vår mamma oss. Får ut sin hämnd. Moder Natur har tålamod, är inte så jävla snabb. Våra försök är som Heldén uttrycker det ”mjukt bläck” i det stora hela. Hon låter oss vänligt begå självmord, tömma giftbägaren, en bägare och ett gift vi själv skapat – av henne. Idag, här och nu, befinner vi oss inte särskilt långt ifrån att svälja giftet. Sista klunken. Tydligen.

kalhygget / den sandiga stigen där fyrhjulingar åker / mjukt bläck
den ständiga hastigheten / stjärnornas
jag känner igen handstilen som
sträcker sig över (himlavalvet) / så naiv
uppgivenhet
inför ekvationerna / allt kolbaserat
stenbrottet köpcentrat skrotupplaget

Stanna upp och titta. Ha lite mänskligt tålamod. Se hur vi av tvång är i ständig framåtrörelse, en ständig kamp mot varandra och naturen. Se på tidigare civilisationer – inse att vi faktiskt lever i en dystopi, i ett slutskede – tidsligt utsträckt till vad nu utsträckt tillåter. Men här och nu, från fiktion till verklighet. Heldén understryker stundtals vackert, stundtals för mig obegripligt – hänvisningar till science fiction – lite tålmodigt mot det perspektiv som ljuset låter oss framkalla – naturen: att vi lever ju precis i vad fiktionen kallat annorlunda. Våra fantasifoster från berättelserna gestaltas här och nu. Verkligen. I verkligheten.

och det är dawn chorus day / i oktober / jag spelar långsamma drones
som i susan coopers the dark is rising sequence
och fåglarna / flyttar sig sakta närmare / nyfikna

Johannes Heldén har valt ett stort format, boken är en foliant. Vilket centrerar texten. Rytmen är bestämd genom blankslag och radbrytningar. Inga versaler och texten markeras av det stora vita omkring. Som han använder väl, han har ett syfte rent visuellt och ett solklart budskap. Stanna upp och låt naturen framkallas framför och bakom och på och i dig. I slowmotion. Vårt liv vår död, men i det stora hela – en process av tålmodig förintelse.

Detta gör han bra. Heldén leker språk. Bryter ständigt, humoristiska kast, fakta och fiktion och vackra naturbeskrivningar. Ständigt detta brott. Ständigt detta krig. Men dikten blir lite som en haikusamling utan versmått. Fritt flödande, men bunden vid samma jävla grej. Ljus säger inte mycket mer än just detta påpekande. Som för mig varit uppenbart sedan jag som barn såg hur maskrosen trängt sig igenom asfalten. Där kom det perspektivet. Att naturen anpassar sig förutsättningslöst, och vi människor, vår tid, vår civilisation – vinner inte denna avancerade och intensiva anpassningslek. Vi är underlägsna denna lek. Naturen ger oss inte ens ett försprång. Om man då av hybris bortser från att vi människovarelser är natur, naturliga som fan.

Originalitet och språklig mästerlig, plus verklighetens dystopi, minus formatet och diktens längd – det kan summeras till en intressant men alldeles på tok för lång dikt. Jag känner mig bortkommen. Är detta något nytt för Heldén? Har inte alltid sciencefiction-litteraturen varit en beskrivning av samhället, världen och oss idag, just nu? Fast i framtid eller annan dimension. Som civilisationskritik? Det har jag alltid utgått från. Jag är för oinvigd i denna lagom lockande undergångsfrenesi. Det är väl därför jag inte får ihop vad dikten är ute efter, och jag förstår inte varför Johannes Heldén måste återupprepa samma självklara sak. Så jävla länge? Vi fattar, vi har väl alltid fattat? Eller?

syrsorna hoppar framför gräsklipparen

Vackert. Okej. Bra.

Men jag avslutar till trots med James G. Ballard, som uttryckte det såhär:

Civilised life, you know, is based on a huge number of illusions in which we all collaborate willingly. The trouble is we forget after a while that they are illusions and we are deeply shocked when reality is torn down around us.

Vecka 16: poesi och skolkritik

Lina Arvidsson — Mon, 15 Apr 2013 16:34:06 +0000

Ny vecka, och för varje vecka som går kryper det sig närmare SM i poetry slam, som jag i år är med och arrangerar. Hög tid att boka biljetter för dig som vill vara säker på sittplats! Det går av stapeln på Inkonst i Malmö under Kristi himmelfärdshelgen och är du intresserad av det kan du läsa mera om det här.

Men ny vecka innebär förstås också en massa nya bokrecensioner här på dagensbok. Idag kan vi läsa Emelie Eleonoras recension av Allt du kan önska dig, en fransk pärla skriven av Grégoire Delacourt, ”att ta till sitt hjärta och älska”, hälsar recensenten.

På tisdag skriver Ella om Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Han debatterar hur stora förändringar den svenska skolan egentligen genomgått de senaste decennierna – och det är verkligen förbluffande, skriver Ella. Vad gick fel och vad kan vi göra åt det? Som bonusrecension blir det även Emma Leijnses Godkänt? En reportagebok om den svensk skolan. Två mycket intressanta, upprörande och åtminstone delvis inspirerande böcker, tycker recensenten.

På onsdag skriver Emelie om Ester Roxbergs Fågelhuset, en roman som utspelar sig på ett fint, viktigt och kulturbärande förlag i Stockholm där Liv är praktikant. Det är en absurd och surrealistisk roman som ställer frågor om ungas arbetssituation, om popularitet, status och vikten av att ha just ett liv. Vi kommer även att ha en tävling den dagen där du har chansen att vinna boken, missa inte det!

Veckans gäst Helena Lie skriver på lördag om Eva Ströms senaste diktsamling Utskuret ur ett större träd.

Även på söndag blir det dikt, då Håkan avslutar veckan med en recension av Ljus av Johannes Heldén.

Johannes Heldén "Science fiction"

Emelie Novotny — Mon, 17 May 2010 22:00:27 +0000

Johannes Heldéns nya diktsamling Science fiction handlar om naturen: om dess gemensamma medvetande, om dess kraft och ursprung, om behovet att vara del av något större.

Den behöver inte längre vara en evolution.
Den kan vara ett medvetande
med metoder för att underlätta förvirring.

Jag vill gärna läsa Science fiction som en bot mot ensamheten, eller kanske ett symptom på den, för är man en del av något annat borde man inte kunna vara ensam och då har vi helt plötsligt utplånat ensamheten. Eller i alla fall kommit runt den. Undvikit möjligheten att bli missförstådd.

men fortfarande med anspråk på att vara ett system. en förvildad konstruktion – en där varje individ hyser tusentals inom sig. och så vidare och

Jag vill också läsa Science fiction som en överlevnadsstrategi, för är naturen en del av mig och allt jag älskar och lever för, måste jag också värna om den. Värna om den som jag borde värna om mig själv.

Jag vet inte om det är vår akuta ensamhet eller jordens stundande undergång som bidrar till detta intresse för naturen och alltings ursprung, det här med att gå tillbaka till något som var innan. Därför kan jag inte låta bli att tänka på Avatar när jag läser Science fiction. Hur forskarna i filmen så fascinerat vill förstå, vill vara en del av, prata ett språk de egentligen inte kan.

Därför återvänder jag hela tiden till den där scenen när en av forskarna i Avatar berättar om sina resultat av mätningar av synapser mellan träden som motsvarar mer aktivitet än i en människohjärna. Jag kan inte riktigt släppa bilden av det där gemensamma medvetandet som också blir ett gemensamt ansvar.

Men egentligen läser jag nog Science fiction som ett hot, som en första skiss om hämnd. Det är något så dämpat hotfullt i dikterna som gör mig rädd, tveksam, undrande. Det finns alltid en undangömd fallucka som är beredd att öppna sig, naturlagar som kräver sin rätt tillbaka, växtlighet som virar sig runt, täcker, anfaller.

Jag har alltid trott att naturen är välvillig men kanske är sanningen den att den är likgiltig eller till och med fientligt inställd.

Men i väntan på apokalypsen är Science fiction väldigt trevlig läsning.

Ny vecka på dagensbok.com

Emelie Novotny — Mon, 17 May 2010 11:00:51 +0000

Det finns inget säkrare vårtecken än när man kan sitta ute och läsa mer än två sidor utan att få stela fingrar. Vi är där nu!

Johannes Heldén har skrivit Science fiction, en hel diktsamling om naturen och dess gemensamma vetande. Där finns böckerna och bokhyllorna som längtar tillbaka till naturen och till tiden innan dom var böcker. Jag har läst en bok där naturen är ömsom godhjärtad och välvillig ömsom fientlig och hotfull.

Författaren till den uppmärksammade och filmatiserade boken Revolutionary Road, Richard Yates har återigen blivit översatt till svenska. Oscar har läst Eastern parade som ursprungligen släpptes 1976 och handlar precis som debuten om dåliga relationer och väl kamouflerad vardagsalkoholism.

Niclas har läst en bok om Brian Conolly, sångaren i The Sweet och på lördag får vi veta vad Ella tycker om Jenny Erpenbecks Hemsökelse, en bok som hon jämför med Herta Müllers Hjärtdjur.

Så befria dina böcker från dammiga bokhyllor och instängda rum och ta med dom tillbaka ut i naturen.

Johannes Heldén "En maskin av ljus"

Csabi Urbán — Sat, 04 Nov 2006 23:00:00 +0000

Johannes Heldéns andra diktsamling fortsätter på ett sätt på den förra, men den är ännu mera renodlad. Det är en slags språkmaskin en ordalstrare, som långt bakom har en struktur av berättelse, som är svår att upptäcka men den känns ändå. I förra diktsamlingen så fanns det en del som var tydligt berättande det var den jag gillade mest, här finns det inte någon sån del det har gallrats bort, renodlats. Vackra meningar, glest mellan raderna befriat från bilder och metaforer. Det är drivet så långt som man kan gå som att söka ordens kärna, låta dem vara bara ord och inte något sentimentalt "poetiskt". Den här poesin är som en ordmaskin för mig det pytsas ut svart på de vita bladen och det är som ordmusik, det är mera rapp än jazzsolon och det är mera afrikanskt trummsvett än visor.

Jag tänker på teaterövningen som vi brukar göra på teatern, som kan visa hur fast vi är i struktur, då man skall försöka rabbla ord snabbt rakt ut som inte hör samman med varandra. Hur svårt det är att inte ha något sammanhang man får fram typ 5 ord sedan slinter man och berättar något eller säger två frukter efter varandra.

Den här poesin är expert på att stapla upp ord som liksom inte hör samman, synbart utan de är ord med egna värden i att vara ord. Så upplever jag, En maskin av ljus och det är inte alls illa. Jag blir bara nyfiken på vad det där berättande som finns bakom som jag känner eller kanske bara inbillar mig är. Jag vill se maskinen av ljus.

Formgivningen som är gjord av poeten själv, sättet som titeln är insprängd i en engelsk text är fullkomligt suveränt liksom bilden av Carl Hammoud, böckerna som det flyger ut blad ur slumpmässigt, jag kan tycka den bilden säger hur de här dikterna kommer till som en slumpgenerator med bakomliggande mänsklig intelligens om man skrapar på den lite.

Det är okonventionellt och intressant. Sparsmakat, skulle det finnas jämförpris för poesi skulle priset per ord (eller skulle man ha jämförpriset i kilo?) vara väldigt högt på denna diktsamling, men kanske att den är värd det.

Johan Jönson "Monomtrl"

Gäst — Fri, 22 Apr 2005 23:00:00 +0000

”Att skriva dikt efter Auschwitz är barbariskt, och detta fräter också på insikten [...] varför det blivit omöjligt att skriva dikter i dag …” Så uttryckte den marxistiske filosofen Theodor W Adorno sig år 1949. Efterkrigstidens författargeneration präglades av misstro mot de stora berättelserna. Språket hade blivit en disciplinerande och förtryckande apparatur som betraktades som fiende. Men hur skriva poesi utan språk? Språket är våldtaget och rasat, men genom att ge sig in i dess sprickbildningar och registrera sönderfallet kan det höjas upp igen, räddas.

att göra poesi
på fientligt språk

Så skriver Johan Jönson i sin senaste diktsamling Monomtrl (uttalas ”monomaterial”). Jönson kom att räknas till den andra generationens svenska språkmaterialister efter sin förra bok Virus (OEI Editör år 2004) tillsammans med författare som Anna Hallberg, Johannes Heldén, Lars Mikael Raattamaa och Ida Börjel. Termen ”språkmaterialism” kan kännas olycklig och begränsande när författare med uppenbarligen olika projekt (som de ovan nämnda) buntas samman till en homogen enhet. I Virus härjade den språkliga sjukdomen likt datavirus och Jönson fungerade som språksampler och textmaskin. Med Monomtrl knyter Jönson an till den svit av böcker som är, i mitt tycke, det absolut främsta han skrivit, nämligen I krigsmaskinen (Maskinen förlag).

Att läsa Johan Jönson är som att lyssna till en domedagsprofet som talar från den definitiva dystopin; Hades på jorden. Det är stundtals som filosofi på amfetamin. Försonelsen står ingenstans att finna. Människan är handikappad kreatur vars meningslösa existens långsamt förs framåt men inte uppåt; på sjukhussalarna, i krigszoner, i det svenska samhället, i världsekonomin, i sömnlösheten om natten. Poeten Mara Lee har i en intervju träffsäkert beskrivit Jönsons poesi som litteratur som gör dig sjuk. Ändå tycker jag om den och slutar inte tänka på den. Johan Jönson är i mitt tycke Sveriges modigaste författare och hans texter är en angenäm plåga som jag ständigt återkommer till.

Nod noll; beskärningspunkt; nollpunkt. Det är i denna mittpunkt, i denna icke-förlåtande tillvaro människor existerar, i en förintande men samtidigt upprätthållen cirkelrörelse; en pacemaker som håller kroppen vid liv: ”[...] havet förstår inte / varför det inte kan dö av sina vågor.” Dagbokspoetiska anteckningar och reflektioner varvas med apokalyptiska skildringar av krigsdrabbade platser. Jönson beskriver nollpunkten som ett tillstånd och den plats människan för närvarande tvingas befinna sig; i ett ständigt pågående krig.

Gick inte ut. Vi befinner oss troligen fortfarande i noll-
punktens kretsar; dess transparenta bestrålande har
muterat tingen, rörelserna och mellanrummen. När det
inte finns någon utväg tvingas man vara stilla.

Texten är skoningslös och den rymmer ingen tröst. Människan är sitt eget fängelse och sin egen fångvaktare. Jönson frammanar illusionen av ett fullständigt uppriktigt bekännande diktjag som inte värjer sig för att skriva om sin fetma och livets monotoni. Människan är här en liten och nästintill betydelselös kugge i ett passiviserande förintande civilisationsmaskineri bestående av krig, materialism, ekonomiskt förtryck, disciplin, kroppskontroll, våld, sexuella övergrepp, sjukdomar och såväl kroppslig som mental invalidisering. Det är ett motsägelsefullt och splittrat diktjag läsaren möter, ett diktjag i ständig polemik med sig själv. I dikterna upprepas och omvärderas bokens teman om och om igen i omtagningar som påminner om mantra som uttalas vid meditation. Monomaterial med stereoeffekt. Dikten pekar ut världens och kapitalismens orättvisor med engagerat raseri. Men en dikt hos Jönson kan också se ut så här (i all sin uppgivenhet), där kroppen utgör en gräns mot omvärlden:

Jag ska inte bli en bättre människa.
Jag ska bli fetare.
Mer sluten.
Tystare.
Inte lyssna alls.

På diktsamlingens nästa sida står att läsa (som ett exempel på textens ombytlighet):

du kan inte
vara en tystnad

innanför
avspärrningarna
kommer du
inte att kunna
se någonting

Diktjagets direkta och personliga tilltal påminner om det berättande jaget i Lars Noréns poesi. I Noréns diktsamling Dagbok augusti – oktober 1975 (som utkom år 1976 på Albert Bonniers förlag) läser jag:

Väcker du mig
efter utplåningen
Kommer du att finna mig
efteråt och tar du
fram mig som jag försvann
sover du inom mig utan
förintelse med tystnadens
andra ansikte

Raderna kunde vara skrivna av Jönson. Se här:

Jag ber om att få vakna när det är dags att dö.
Jag vill erfara den obönhörliga utplåningen.
Jord.
Småkryp.
Mikrober som pågår.

Livet är ingen åtkomlig dröm.

Raderna kunde vara skrivna av Norén. Hos de båda poeterna blir texten ett lugnet-före-stormen, eller kanske hellre, ett efter-katastrofen-tillstånd. I Monomtrl återfinns också, liksom i Noréns dikter, bildfragment från förintelseläger som projiceras på boksidorna; bildserier flimrar förbi som film och självantänder i projektorn, flammar upp och brinner ut framför läsarens ögon. Det är en rasande prosa.

Jönson producerar en i många stycken ”lärd” text som indirekt refererar till Wittgenstein, Nietzsche, Foucault, Hegel och Marx men som också hänvisar till ”populärkulturella” företeelser som på sidan 140:

Meshuggah pågår

Autechre pågår

Merzbow pågår

Textens layout förändras genom boken. Här är det alltså inte frågan om prydligt uppställda dikter. Vissa stycken beskriver sammanhängande berättelser medan andra passager ligger närmare dikts traditionella utseende. Den sista avdelningen i boken består av enradingar som verkar skurna ur större sammanhang genom cut up-teknik. Såväl form som innehåll är under ständig metamorfos och det är detta muterande tillstånd som läsaren möter. Det våldsamma innehållet innefattat av en likaledes våldsam typografisk struktur.

Textvåld; våldet härjar i texten. Historiens krig och oförrätter befläckar litteraturen. Diktjaget görs till förrövare och offer i en skoningslös textmixer; ingen går fri. Det är en utmanande text att läsa, utmattande. Poesi som blivit skriven efter Auschwitz. Frågan är om en författare som Johan Jönson någonsin kommer att skriva en roman och i så fall om den kan skrivas med samma självförbrännande text som i hans dikter? Jag hoppas det. Det önskar jag mig i julklapp. Texten är en bödel.

Europa går inte att försvara. Någon annanstans mosas
kroppar för att jag ska kunna fortsätta bo kvar i min
privilegierade skit jag sitter och svettas vid datorn
böckerna och anteckningsblocket med metaforer montage
och komposition före klasskamp. Vi är radikalt ofria.
Det finns ingen väg tillbaka. Alla kända identiteter
måste utplånas. Ljustvånget Europa måste fortsätta vi
är dömda till upplyst upplysning vårt enda hopp. Jag
vill vara en maskin slippa tänka köttet som plågar.

Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild

Anders Edwartz — Mon, 15 Nov 2004 22:04:00 +0000

I rymden kan ingen höra dig skrika, men väl läsa poesi, som det tycks. Ty nu är det dags för svenska poeter att göra sig hörda i de mörka djupen! 16 november kl. 19.00 sänds för första gången dikter på svenska ut i universum. Beräknad ankomsttid till Vega, den ljusstarkaste stjärnan i Lyran, beräknas till våren 2030.

Specialskrivna verk av bland andra Agneta Enckell, Aase Berg, Martin Högström, Malte Persson, Johannes Heldén och Sara Hallström med klassiker av Edith Södergran och Harry Martinson. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska bidrar också, liksom den tjuvasjiske poeten Gennadij Ajgi som själv medverkar på uppläsningen.

- För oss är det här experimentet ett sätt att visa vad poesi är: en kommunikation som liksom amatörradion är meningslös och meningsfull på samma gång. Många är idag rädda för att de inte förstår samtidspoesin. Vi vill med detta slå vakt om rätten att missförstå den, säger Daniel Sjölin, redaktör på tidskriften Lyrikvännen.

Allmänheten är välkommen att närvara vid utsändningen som sker från Observatoriemuseet, Observatorielunden i Stockholm, tisdagen den 16 november med start kl.18.00.

Johannes Heldén "Burner"

Csabi Urbán — Wed, 04 Jun 2003 23:00:00 +0000

Det tar inte många minuter att ta sig igenom Burner, Johannes Heldéns debutdiktsamling, och efter första genomläsningen så undrade jag varför Bonniers hade satsat på dessa minuter som det tog mig att läsa den.

Men diktsamlingen inbjuder till återläsning och att man ska finna ett sätt att läsa, få någorlunda sammanhang i läsningen, bland annat upptäckte jag att njutbarheten ökade om jag delade upp den nedre och den övre texten för sig. Den nedre som behandlar arkivet, ett förflutet och den övre som behandlar mera nuhändelser. Jag gillar Burner ju mer jag läser den, fast det finns inget påtagligt i det gillandet, utan det är mera fragmentariskt, inget starkt diktjag framträder eller något annat sådant traditionellt, utan det är mer ickedefinitioner som tar form, vad samlingen saknar; bilder, metaforer eller andra stildrag, som jag vill dra fram, inget budskap, men dock ett ställningstagande, för flykten och en energi som kommer fram om man läser texten om och om igen.

Arkivdelen är den som har tydligast röst och den tycker jag bäst om, med sin antinamedropping eller vad jag ska kalla det, när poeter som Ekeklöf och Saarikoski radas upp som frågetecken. Om den nu inte har allt det i vanlig mening, som jag säger, ett poesisignalement; metaforer, bilder eller poetisk kraft, så har den i alla fall en historia eller snarare tre historier eller ännu fler.

Arkivet innehåller till att börja med en tågresa från "…då min pappa tjänstegjorde som tolk på ett av tysktågen genom Sverige" Den övre innehåller ett graffitiverk och ett inbrott på en bensinmack. För övrigt verkar detta skildras från ett spårvagnsfönster i Gamlestaden, Skf-tegelklossen är med och ger det lokalfärg, samtidigt som andra ickerumsliga referenser dimper ned bland orden; en graffititidning och en musikkonstnär, poeterna jag talade om, citat … Sådant kryddar och fragmenterar.

På något sätt, om jag skulle kunna definiera poesi, skulle jag icke kalla detta poesi, men det kan jag inte och det finns en uppenbar känsla för ord i verket som inbjuder till tolkning av texten och läsningen, men den egentliga behållningen är "prosa", skissen "arkiv" och så den där undanglidande känslan, då han leker med ord och citerar folk och samlar på ord och vill skriva och planerar en diktsamling. Men kanske arkiv-delen skulle vara inget utan de andra fragmentariska delarna?

Planeringen av verket ingår också liksom i verket och det är Skf och Jocke Berg och Bruno K Öijer som citeras. Det ger samlingen en tidsfärg snarare än dikten i sig, tycker jag. Sista raden är en banal, men ändå kongenial sammanfattning av diktsamlingen Burner: brännare, låga, brinna på engelska och som på svenska kanske kan läsas som något motsatt: Bur ner eller kanske som på framsidans spegelvända staty: Renrub. Raden är i alla fall "det handlar om att springa".

dagensbok.com » Johannes Heldén

Johannes Heldén "Astroekologi"

Similar Posts:

Inger Christensen "Ljus"

Similar Posts:

Johannes Heldén "Ljus"

Similar Posts:

Vecka 16: poesi och skolkritik

Similar Posts:

Johannes Heldén "Science fiction"

Similar Posts:

Ny vecka på dagensbok.com

Similar Posts:

Johannes Heldén "En maskin av ljus"

Similar Posts:

Johan Jönson "Monomtrl"

Similar Posts:

Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild

Similar Posts:

Johannes Heldén "Burner"

Similar Posts: