En förtrupp med bröderna i spetsen beger sig ned i Jarmaland, en avgrund av is och berg, medan man bygger där uppe, bygger något som ska föra en armé ned i djupet.

Och mot människorna står hwiterprinsen Dror som flytt tillsammans med marhwitran Ristin från striden ned i snön och isen.

Samtidigt är det ju aldrig så enkelt som det ser ut att vara. Vem är vän och vem är fiende, egentligen? Det som anades i första delen blir här alltmer uppenbart men sveken är både väntade och oväntade. Drömmen om att härska över större områden och finna ovärderliga rikedomar tar allt som oftast fram det sämsta ur människor – och närbesläktade varelser.

Den 1300-talsverklighet som till en början skänkte en sorts trovärdighet åt den första boken i serien har här blivit till mer av sagovärld, med fler okända väsen och varelser att frukta, med myter och sägner som vägledare.

Men det kan finnas en värme och ömhet där man inte tror det. Kalla stenar som bultar varmt av livet inifrån, de fasansfulla som håller sig undan för att skydda.

Det finns något för såväl barnen som läser själva eller får boken läst för sig som för en vuxen högläsare. Jag känner ett verkligt obehag när jag läser om gångar som blir allt trängre, så pass långt in i den här verkligheten kommer jag. Ett annat obehag är det som uppstår när en person som man uppfattar som god och åsidosatt ges makt och möjligheter att göra sådant som skadar.

Som andra delen i en kvartett är det både en del transportsträckor och en hel del uppbyggnad inför det som komma skall. Då det som dominerande i den första delen var en filmisk strid undrar jag lite hur det ska fortsätta – uppbyggnad inför en bombastisk final eller något helt annat?

Similar Posts:

• Nordisk fantasy
• Råttor, mörker och äventyr
• Berättarglad och fantasirik framtidsskildring
• Fantasy som övertygar
• Människor behöver sagor

Bröderna Samuel, Niklis och Jöran beger sig norrut från hemmet i Småland för att ansluta till den här som ska inta Salajak. Samtidigt vaknar hwitrerna där uppe efter sin vintersömn och Ristin och Cari, flygande marhwitrer, sträcker på sig och prövar vingar och röster, medan fröken Lovisa på Frösön upptäcker en lindorm i Storsjön.

Vartefter drar det ihop sig och fler och fler vägar korsas men till en början är det svårt att komma in i berättelsen, personerna känns många och vaga och måttligt engagerande, trots att det är dramatiska händelser de är med om. Till sist dras jag ändå med och vill veta hur det ska gå för dem alla.

Till en början undrar jag hur det ska fungera när läsarens sympati ska väckas av båda lägren men detta löser författaren ganska snyggt med var fokus läggs vid den stora striden. Denna strid skildras ganska filmiskt och nog ser jag för mig scener ur Sagan om Ringen, om än i betydligt mindre och… påvrare skala.

Jag tycker om hur äldre väsen får liv, hur den mytiska lindormen, storsjöodjuret, ges gestalt, liksom folktrons vittror – huruvida vitter någon gång stavats hwiter vet jag inte men den förmenta gammalstavningen irriterar mig en aning, då den skär sig mot en del betydligt mer nutida formuleringar – men samtidigt blir det lite knepigt då de beskrivs ganska annorlunda jämfört med andra skildringar. Eftersom det är myter och inte fakta finns det naturligtvis ett utrymme för konstnärliga friheter men det är en balansgång det också.

Som vuxen läsare framstår det som mycket medvetet att de stridande männen och pojkarna får dela utrymme med starka kvinnor och flickor, men samtidigt inte alls tillkämpat. Däremot vet jag inte om de små historiska data som finns strödda kommer att få något direkt fäste hos läsarna, de är lite för mycket av bisaker för det.

Att det är första delen av en serie är mycket tydligt, både i hur trevande det då och då känns och hur det läggs ut små trådändar som kommer att knytas samman senare. Och slutet är inte något ”riktigt” slut, utan bara just slutet på första delen.

Similar Posts:

• Is och mörker
• Ojämn fantasy med Stockholmsförankring
• Nordisk mytologi ur ny vinkel
• Medryckande men slarvig fantasy
• Snäll japansk fantasy

”Fåglarna” är också du Mauriers förmodligen mest kända novell, inte minst välbekant från Alfred Hitchcocks filmatisering. Det vill säga, kanske inte så bekant som man skulle kunna tro, för Hitchcocks film är en ganska fri tolkning av du Mauriers berättelse.

Mitt eget förhållande till novellen har vuxit med tiden. Först råkade jag läsa den i en ganska trist lättläst version (som jag skriver om här), och först därefter i den svenska översättning som föreligger i Fåglarna och andra noveller (och som alltså inte är någon nyöversättning i sig utan, som alla noveller i samlingen, återanvänds från diverse tidigare samlingar från 50-, 60- och 70-talen). I du Mauriers eget språkbruk fångas stämningarna dock betydligt bättre, och det finns något grundläggande obehagligt och fascinerande i att ett så vardagligt fenomen som fåglarna omkring oss plötsligt skulle vända sig emot oss. Gå till samlat anfall.

Vad man kan invända emot den, liksom mot egentligen alla fem novellerna i Fåglarna, är att den innehåller oerhört tråkiga kvinnliga karaktärer. Med ett undantag skrivs novellerna ur mäns perspektiv. I ”Fåglarna” är det familjefadern som måste skydda sin familj från de anfallande flygfäna, i ”Äppelträdet” en nybliven änkling som får för sig att den inte särskilt saknade hustrun på något sätt går igen i form av ett skruttigt gammalt äppelträd i trädgården, i ”Inte efter midnatt” en ensamstående (eventuellt homosexuell) man på semester som dras in i jakten på olagliga antikviteter och i ”Titta inte nu” ännu en semestrande man som försöker beskydda sin hustru från ett par klärvoajanta tvillingtanter.

Den femte huvudpersonen, i ”De blå linserna”, är en kvinna som ligger på sjukhus sedan hon fått nya linser inopererade. När hon äntligen får ta av sig bandagen för att se klart för första gången på länge får hon en befängd och klart obehaglig överraskning: alla människor omkring henne bär olika djurhuvuden. Driver de med henne? Har hon blivit galen? Eller, ve och fasa, är det hon ser verkligen deras rätta natur?

Naturen är ett återkommande hot. Fåglarna, djurhuvudena, äppelträdet, havet – men det är en alldeles vardaglig natur som plötsligt inte riktigt går att lita på, precis som de rara skotska tvillingtanterna på semestern i Venedig – kanske just så rara och harmlösa som de ser ut? Kanske lömska turistmördare? Kanske har något övernaturligt smugit sig in i semesteridyllen, i den behagliga pensionärstillvaron, på det trygga sjukhuset? Hackar och hackar för att forcera hemmets fönsterluckor?

I förordet speglar Johan Theorin denna dubbelhet när han i det ena andetaget beskriver du Mauriers cornwallska familjeidyll, i det andra otroheter och det faktum att hennes krigstraumatiserade make ofta väckte henne med ett mardrömsskri. Är det en krigstematik, det där underliggande hotet i berättelserna? Eller något mer privat, den där skärvan av misstro mellan novellernas olika par? Mellan änklingen och hans döda hustru, dömda av sina traditionella könsroller att aldrig riktigt mötas, finns en komplex skuldkänsla, mer vältecknad än egentligen några enskilda karaktärer i novellerna.

Faktum är ju att jag hade brytt mig mer om de märkliga intrigerna om jag varit mer engagerad i hennes figurer. Visst finns det något hjärtknipande vardagligt i hur föräldrarna i ”Fåglarna” försöker hålla sina två små barn på gott humör medan fågelkropparna dunsar mot huset. Där är hon nog ändå bäst, du Maurier, på det lantliga hemmets ombonade men hotade tröskel. Bland blinda klärvoajanta damer och onda dvärgar i Venedig blir hon däremot väl David Lynchsk för i alla fall min smak.

Similar Posts:

• Fåglarna anfaller (på lättengelska)
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Kommit undan med det?
• Omläsning av en avskydd hustru
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?

Noveller är såsom fylliga praliner. Komprimerade historier där en stor historia kokas ner till en liten berättelse som går snabbt att läsa, men för den skull inte behöver vara lättviktig eller flyktig.

Farlig sanning av Anna Jansson utspelar sig under ett par sommardagar i Anneli Robertssons liv. Hon jobbar som undersköterska på kirurgen när det en natt kommer in en äldre kvinna som varit med om en smitningsolycka. Ett par timmar senare kommer en annan kvinna in som ser ut att ha blivit misshandlad. På något sätt finns det en samband mellan dessa två människor. Det här är en spännande novell som byggs upp vartefter. Olycksfallen hamnar närmare huvudpersonen Anneli än vad hon tänkt sig och olusten kryper inpå mig som läsare. Novellen är förtätad och väldigt spännande.

Håkan Nesser har skrivit Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter. Det är är novellsamlingens längsta novell, nästan dubbelt så tjock som den kortaste. Det märks för berättelsen innehåller många trådar. Huvudpersonen möter en regnig kväll en man på en bar. Mannen påstår att han har en del att berätta om huvudpersonens fru. Det är ingen trevlig historia som uppdagas. Men vad är sant? Jag tycker mycket om hur berättelsen vindlar och vränger. Nessers novell får förutom det mig att bli känslomässigt berörd.

Ett testamente från helvetet är författat av Kristina Ohlsson.

Det hann gå flera dagar innan hon först saknades. Det blir så när man bor själv. Det tar ett tag innan någon märker att allt inte står rätt till. I Margots fall var det jag, hennes advokat, som först undrade vart hon hade tagit vägen. Vi hade bestämt träff på mitt kontor och hon dök aldrig upp.

Margot är borta. Hon är en ung framgångsrik författare som skriver hemligt under pseudonym. Hennes advokat blir orolig och börjar leta efter henne. Så ung som hon är höll hon vid försvinnandet på att upprätta ett testamente. Hennes galna ex har redan tidigare vägrat att lämna henne ifred.

Det här är en rafflande liten berättelse som innehåller massor av spänningsmoment och dessutom gör lite ont.

Den sista novellen står Johan Theorin för. Knackningar är en lågmäld berättelse som behandlar vidrigheter. Tänk dig själv att bli kidnappad och instängd. Då tar du till det din morfar lärt dig, att knacka S.O.S i morse. Är det någon som hör dig? Som förstår allvaret?

Pensionären Molly lever ett tomt liv. Förutom att stjälpa i sig likör tänker hon mest tillbaka på sitt liv och väntar på att dagarna ska passera. När knackningarna börjar väcks hennes oro och hon måste agera. Men vem lyssnar på en gammal pensionär?

Det här en fyra spännande pärlor som nödvändigtvis inte behöver läsas ihop. Men eftersom var och en av dem blir en munsbit som skapar mersmak rekommenderar jag er att införskaffa hela boxen.

Similar Posts:

• Ständigt hotade idyller
• Brevlådelitteratur
• Sjölin går på knock
• Människans vaga konturer
• En helvetes resa

Samlingen består alltså av korta noveller, skrivna av olika författare, som utspelar sig i olika tids- och rumsaspekter, nyskrivna blandade med gamla klassiker. Det är ett vinnande koncept. Och det är just det som är både samlingens fördel och nackdel. Man vet att man kommer hitta något som verkligen biter tag, samtidigt som man kan vara lika säker på att hitta något att snabbt bläddra förbi.

Samlingen byggs upp av en bra novell följd av en mindre bra, följd av en något bättre och så vidare. Samlingen blir med sin önskan om allas tillfredsställelse stundtals snarare komisk. Jag tänker då främst på Caroline L. Jensens Sju års olycka som med sitt monster och splatter får mig att skratta och sätta skämskudden över ansiktet istället för skrämselkudden. I text kan jag inte ta den till mig men som film skulle den säkert göra sig väl.

Att skrämma mig är ingen större utmaning egentligen men det är i det subtila man verkligen lyckas. Som i Åke Edwardsons Fönstret där en man tittar ut genom sitt fönster och ser en familj passera. Åren går men familjen förändras inte, barnen växer inte och klär sig inte efter årstidernas växlingar. Egentligen händer ingenting men Edwardson lyckas hålla kvar en med en känsla om att något, man inte vet vad, kommer att hända. Och han verkar göra det så lätt.

Det var ingens fel. En sten sätter ett jordskred i rullning, en snöflinga startar en lavin. Ingens fel. Något sätts i rörelse och måste fullfölja sin rörelse. Mer är det inte.
Jag är nöjd med mitt straff.

Så inleds den avslutande novellen Equinox av John Ajvide Lindqvist och jag har haft turen att inte läsa den tidigare när den publicerades i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. Detta är den novell, tillsammans med Fönstret av Edwardson, som mot slutet verkligen lyfter samlingen och med sitt berättarspråk lämnar en med en önskan om mer.

Skräck är ju annars en genre som hör hösten till, men med förra årets förlängda höst finns det fortfarande tid till att krypa upp i soffan och låta sig skrämmas medan regnet smattrar hotfullt mot rutan – eller medan snön lägger sig som ett tyst täcke över landet och… alla dör.

Similar Posts:

• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Något är kajko
• Bland tomtar och troll
• Folkhemskt
• Oknytt i rampljuset

Oroande upplevelse i går kväll i Fru A:s hem. Inte så dramatisk – bekväm, men ganska patetiskt sjaskig miljö – och bara en svagt olycksbådande atmosfär (speciellt i kontrast till Valpurgisnatten som presenterades av den där skamlöse charlatanen i Portsmouth, dvärgen Eustace, som skulle låta mig få kontakt med självaste Swedenborg under villfarelsen att jag var medlem i Nya Jerusalems kyrka – jag!). Ändå kände jag mig efteråt illa till mods, och mitt samtal med doktor Moore vid hotellmiddagen lyckades inte lugna mig, trots att det var distanserat och emellanåt inte ens särskilt seriöst.

Berättaren och hans vän, Perry Moore, är däremot medlemmar i Sällskapet, en förening som tagit på sig att reda ut den verkliga bakgrunden till påstått övernaturliga fenomen. Ja, ni hör ju. Det är medier, seanser, spöklig stämning, swedenborgianer och dvärgcharlataner. På gränsen till 1800-talskitsch.

Huvudpersonerna är vetenskapsmän, 1800-talets hjältar. Rationalismens fyrar på stormande hav. Skeptiker, men samtidigt dragna till mystiken, till det okända, farliga. Nattsidan. Snart inträffar något hos det modesta mediet Fru A som får den ena av herrarna alltmer ur balans.

Med Nattsidan har Joyce Carol Oates skrivit en berättelse med 1800-talsgotikens alla ingredienser: brevformen, den iakttagande berättaren, vetenskapsmännen, en antydan om homoerotik och det ständigt hotande, suggestiva andra. Novellen är som en stilstudie, bitvis riktigt snyggt skriven, som när hon i slutscenen staplar negationer medan huvudpersonen kämpar för att hålla fast vid sitt förnuft:

Jag ska inte undersöka doktor Moores kassaskrin och hans hemliga dagbok, jag ska inte ens fundera på att göra det. Vinden blåser bort alla ord. Bränningarna är hypnotiska. Jag ska inte minnas morgonens dröm när jag väl sätter mig ned för frukosten med familjen. Jag ska inte greppa min hustrus handleder och säga Vi får inte dö! Vi vågar inte dö! – för det skulle bara skrämma och stöta henne.

Kanske är jag bara oförstående inför varför man vill efterlikna gamla, döda författare som inte heller berör mig, men ja, för mig framstår Nattsidan ändå mest som en övning, en stilstudie, som sagt. Välskriven, men mitt i dramatiken ändå märkligt passionslös.

Similar Posts:

• Drömmarnas dockmästare
• Minideckarjuveler att njuta
• En säker blandning skräck
• Ständigt hotade idyller
• Kommer jag att dö? – så här?

Men åter till frågan: hur mår den då, den svenska skräcklitteraturen? Det första som slår mig när jag försöker utröna det är att även om samlingen är relativt kort, lite drygt 150 sidor på tio noveller, ändå innehåller tre noveller som faller ur ramen. Två av författarna, Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft, är ju så klassiska som man kan bli inom skräckgenren, men båda är amerikaner och eftersom de båda dessutom är skräckpionjärer så är de också ungefär så osamtida det går att bli. Den tredje udda fågeln är Selma Lagerlöf som ju förstås är svensk, men pryder man en sedel kan man inte heller riktigt räknas som samtida. Därför går de de tre lite bort i min undersökning. Då återstår sju.

Så över till dem. Jag skall kanske först erkänna att jag är tämligen obekant med den svenska skräcklitteraturen, med ett undantag. När jag år 2005 läste om John Ajvide Lindqvists vampyrer i Blackeberg gjorde det ett mycket starkt intryck: Att vampyrer faktiskt fungerar lika bra i åttiotalets Sverige som i det viktorianska England. Ja, själva inramningen med Sverige påminde faktiskt en hel del om när jag hörde Kent för första gången tio år tidigare och såg hur gitarrmangelpop faktiskt också kan sjungas på svenska (för yngre läsare kan det vara värt att notera att Eskilstunabandet då var en del av den svenska indiepopscenen och inte det institutionaliserade stadiumbandet). Sedan dess har jag läst varje rad av Ajvide Lindqvist och när jag ser att hans novell här är nummer tio, så läser jag inte de andra nio först utan börjar i slutet. Några rader in i den, Equinox, känner jag dock igen den. Den var med i hans egen novellsamling Pappersväggar, och jag blir åter lite besviken på upplägget av De odöda. Jag hade ju faktiskt hoppats på något nyskrivet från honom.

Nu återstår således sex av de ursprungligen tio novellerna och bland dem är det främst Åke Edwardsons Fönstret som gör intryck. En historia om en medelålders man som upptäcker tjusningen att som en pensionär stå hemma och betrakta, och stundtals även kommentera, omvärlden genom sitt köksfönster. Någon blodisande skräcknovell är det kanske inte, men ett mysterium i en alldeles vanlig och grå vardag framkallad av någon form av längtan bort ger en finstämd känsla av vemod. Min andra favorit är Andreas Romans Alla sorters monster, där vi möter en osympatisk företagsledning som möts upp för någon slags umgås-utanför-arbetet på pimplingsisen. Här är står dock ondskan hos de övernaturliga krafterna de möter sig slätt gentemot deras egna dolkhugg mot varandra.

Att flera av novellerna är läsvärda, ja, de två nämnda och för den delen Lindqvists novell är riktigt bra, tar ändå inte bort känslan av att hela samlingen är ett hafsverk. Kanske ligger det i min initiala besvikelse över att Lindqvists novell är sex år gammal. Eller i att jag är skeptisk till varför man måste lägga in tre klassiker. I förordet sägs det att ingen skräckantologi blir fullständig utan dem men det håller jag inte alls med om. Möjligen är det också för att flera av novellerna bara passerar som läsvärda och ett par av dem som knappt ens det. Men mest kanske för att jag efter denna läsning ändå inte kan svara på frågan om hur den svenska skräcklitteraturen mår. För om jag ändå blev tvingad att ge något svar på frågan skulle det bara bli ett: jo, den mår väl hyfsat.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Poe light
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Verkligheten som en skuggridå

Kristina Appelqvist berättar att hon alltid har varit intresserad av böcker. I högstadiet hade hon en peppande lärare som uppmuntrade hennes läsande och skrivande. När hon jobbade på högskolan i Skövde (där hennes pusseldeckare är förlagda) började hennes skrivande jag att tänka på den akademiska världen som miljö för deckare. Hur mycket det är som händer och kan hända i där. Hon menar att högskolan är en underbar miljö att jobba i. Alla intriger som utspelas och som kan fångas upp.

När Appelqvist sedan blev sjukskriven i flera månader på grund av diskbråck fanns där plötsligt en tidslucka. Det var då debuten skrevs. Hon berättar hur hon faktiskt stod upp och skrev början på Svarta löparen. Då Appelqvist är journalistiskt skolad tror hon att hon har lättare att hitta på sina historier. Hon debuterade som 39-åring och det kändes viktigt. ”Ska man sitta där på hemmet och ångra sig?” Hon kände att det var tvunget att försöka. Kunde hon hålla ihop ett eget projekt? Klara av att hålla ut och få ihop en lång berättelse? Hon närde en stor längtan av att få det hon skrivit utgivet. Hon kontaktade Bonniers 2008 men fick nej. Bearbetade sitt material och skickade in till Alfabeta där hon fick napp.

Appelqvist jobbade själv nära rektor och visste precis hur en sådan arbetade. Ur detta skapade hon sin kvinnliga, unga rektor Emma Lundgren. Kriminalkommissarie Filip Alexandersson var från början en något otydligare karaktär, men han blev så småningom allt mer tydlig. Tanken med paret är att de ska vara vanliga och sympatiska människor.

För Appelqvist är det viktigt att hennes böcker underhåller. Hon vill att hennes deckare ska ge en feel-good-känsla. Hon känner att hon lär sig mer och mer för varje bok. Hur karaktärerna hela tiden djupnar. Appelqvist fastnade för pusseldeckaren där gåtan står i centrum. Hon vill att hennes böcker ska vara en positiv läsupplevelse som kretsar kring människorna och deras inre samt naturligtvis själva mordgåtan. Hon berättar hur hon själv går undan och värjer sig för det mest brutala. Menar också att när man är mitt i livet och har familj har man oftast inte den mentala ro som krävs för att läsa Dostojevskij.

Som inspiratörer och favoritförfattare nämner Appelqvist brittiska författare såsom Peter Robinson, Stephen Booth och Dorothy Sayers. Samt vår svenska Johan Theorin.

I Appelqvists böcker har det hittills varit två olika berättelser som möts. Mordhistorien blandas ofta med en historia från det förflutna. Det kan vara dagbok, brev eller tillbakablickar bakåt i tiden.

Appelqvist säger att det är en förutsättning att hon från början vet vem som är mördaren. Hennes arbetsprocess börjar med att hon tejpar ihop stora pappersark. Boken delas upp i flera delar. En ”början” inleder. Sedan fyller hon på med nyckelord. Berättelsen ska helst börja vända i del fyra som hon kallar ”lösning”. Det hela avslutas med en ”upplösning”. Sedan kan hon se var det finns för mycket eller för lite och fylla på arket. Appelqvist skriver sina böcker från A-Ö och tycker att det är viktigt med en röd tråd.

Similar Posts:

• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• Triumf och tragedi
• Murens fall och mörka hemligheter
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Må-bra-rysligt om ett gult hus och fem blå damer

Den 29-åriga Jan Hauger får ett vikariat som förskollärare i en stad på västkusten. Men Gläntan är inte en förskola som andra. Den ligger intill muren till Sankta Patricias regionklinik, (i folkmun kallad Sankta Psyko), ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar är intagna. På Gläntan vistas barnen för att kunna behålla kontakten med sina inspärrade föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom den källarkulvert som förbinder förskolan med kliniken.

Jan är en engagerad pedagog men gömmer också hemligheter. Som varför han så gärna ville ha tjänsten på Sankta Psyko. Och vad som egentligen hände när han för många år sedan gick ut i skogen med en grupp barn, och kom tillbaka med ett barn för lite.

Klockan är kvart i tolv, ser han. Barnen sover, men magnetkortet till källaren väntar på honom.
Sankta Psyko finns därute, som ett stort berg som lockar till bestigning bara genom att finnas där. Som Mount Everest. Men det är många klättrare som dött på Everest…
Nej, det är bättre att tänka på sjukhuset som en grotta att utforska. Jan har aldrig hört talas om någon som dött i en grotta, även om det förstås kan ha hänt.
Han bestämmer sig. Viker täcket åt sidan och sätter sig upp i mörkret.

Mycket mer än så här tänker jag inte avslöja om handlingen, för detta är en berättelse som bygger på att hemligheterna står på kö. Vi får följa Jans liv under tre olika perioder. Dels som utsatt, svårt mobbad tonåring, därefter i början av hans förskolekarriär och slutligen när han tar vikariatet på Gläntan. Undan för undan mejslas Jans kamp för en dräglig tillvaro fram. Jag läser med en klump i bröstet, för detta är en bok där ondskan hela tiden ligger och lurar runt hörnet.

Det är inte bara vår vän Jan som bär på hemligheter. Fler karaktärer döljer saker som Jan med sitt iakttagande sätt nosar upp och utforskar. Detta är en historia som gör mig något andfådd. Till viss del passar det ypperligt samman med Jans otålighet men en del av mig kan inte låta bli att tro att det handlar om slarv och tidspress från författarens håll. Och nu till problematiken. Jag har inga som helst problem att svälja den osannolika fiktionen med att en förskola ska kunna samarbeta med och ligga tätt intill en klinik där våldsamma och psykiskt störda brottslingar, till och med mördare, är inlåsta. Det blir snarare en hisnande tankekullerbytta. Det som däremot hela tiden ligger som en kliande vagel är hur jobbet som förskollärare beskrivs. Jan hyllas av sin chef för att han är en så bra lekkamrat! Som förskollärare studerar du på högskola i 3,5 år och inte vill du därefter kallas för lekkamrat. Det handlar ju om att leda unga människor i deras utveckling. Vi följer en läroplan som inbegriper så viktiga saker som normer, värden, utveckling, lärande och massor av mer. Men i den förskolevärld som beskrivs här leker barn och vuxna tillsammans om dagarna. Kanske ligger problemet hos mig? Hade boken utspelat sig på ett fartyg hade jag säkert köpt det mesta med hull och hår…

Detta är en mörk, mycket sorglig berättelse som trots allt griper tag och känns angelägen.

Similar Posts:

• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Pojkar av papp och mun emot mun
• Ständigt hotade idyller
• Hemligheter och lögner

Lina skriver om Karl Ove Knausgårds Min Kamp 3 på måndag. Hon är inte helt övertygad.

På fredag skriver jag om Johan Theorins Sankta Psycho . Det är en som titeln antyder en psykologisk spänningsroman som utspelar sig i så skilda världar som på förskolan samt i de mörka kulverterna till Sankta Patricias regionklinik, där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Det är en historia som framkallar kalla kårar, men som också är gripande i sin skildring av människors ensamhet och utsatthet.

På lördag recenserar vår gäst, Peter Johansson augustprisnominerade Välkommen till den här världen av Amanda Svensson. Han tycker att rastlösheten, törsten och äventyret är centrala motiv och i en flyhänt Svenssons tappning känns de både nydanade och okonstlade, trots, eller kanske tack vare, det slitna triangeldrame-temat

På söndag skriver Niclas om boken Rockstjärnan som gud glömde av Kee Marcello. Den forne gitarristen i Europe berättar ganska underhållande om sitt liv med kokain i överflöd, skatteflykt och villiga tjejer. En svensk The Dirt tycker Niclas.

Detta och mer därtill bjuder vi på Dagensbok er på denna kylslagna novembervecka.

Similar Posts:

• Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland
• Hjärtskärande och kusligt om ensamhet och längtan efter att förstå
• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt