Att låta en dröms skeende utgöra berättelsen är inte helt ovanligt i bilderboken. Det liknar också de böcker där en påhittad godnattsaga eller en lek får vara historien, som i Joar Tibergs och Sara Lundbergs Vi springer eller Jonatan Brännström och Joanna Hellgrens Blixtslukaren. Det kan fungera bra, men också ibland vara lite intetsägande rent berättelsemässigt, eftersom det ofta saknas röd tråd. Om det fungerar eller inte beror då ofta på illustrationerna.

Här lyckas Sara Gimbergssson väl med att skapa både rörelse, ro och spänning i bilderna. Olika uppslag domineras av olika färger, flickorna befinner sig ibland i centrum och ibland i periferin i bilderna, och perspektiven är ofta lite skeva, och förstärker därmed det vilda och äventyrliga. Samtidigt är det en trygg bok, bara vid något enstaka tillfälle verkar Li orolig eller rädd. Kanske beror det på att så många av de ting och varelser som förekommer i drömmen härrör ur hennes vardag, vilket Gimbergsson visar genom att i de bilder som skildrar Lis verklighet, sovrummet, lägga in exempelvis fjärilarna från drömmen som ett mönster i tyget på hennes påslakan. Kanske också på att själva situationen är så trygg: ett barn som berättar om sin dröm för en lyssnande, omhändertagande förälder.

Sedan funkar texten också ovanligt bra den här gången. Solja Krapu-Kallio är poet och skriver här på rim, och det är såklart fläckfritt och smidigt utfört. Men också roligt, för hon använde aldrig några ”säkra ord” bara för att få ihop rimmen, eller anpassar sig efter dem (i alla fall märks det inte), utan använder sig av ett rikt ordförråd och egenpåhittade ord i en rytmisk, stilsäker blandning. Så här låter det i bokens inledning när mamman pratar med Li:

Vad drömde du om på din kudde i natt,
vad drömde du om, lilla Li?
Säj mej, hur kan det komma sej att
en kam inte kommer förbi
alla härvor och fnurror och knutar och ludd
som säkert är flera miljoner,
så ditt huvud ser ut som en trasselsudd
av drömmar och bandmakaroner?

Det är alltså både äventyrligt, tryggt och språkligt roligt att följa med Li i drömmen. Att använda det trassliga håret som metafor funkar också väl bildmässigt – inte så konstigt kanske eftersom en metafor ju är just en språklig bild. Förekomsten av det trassliga håret ger också berättelsen möjlighet att finnas: medan mamman reder ut håret skapas en situation där hon och dottern har möjlighet att vara nära och lyssna på varandra.

Similar Posts:

• Lockande fantasivärld
• Med spring i benen
• Knasiga svar först och facit sedan
• Tävlan och fantasi
• Drömmar och deras inneboende underlighet

Ett annat barn kommer till världen, fött under ensamhetsträdet, för det var inte önskat, det skulle aldrig ha fötts, och när det skriker, måste det få något i munnen: en vårta, ett finger, en tygbit doppad i brännvin, så tiger det, så hörs åter bara suset i trädkronorna och modern kan ta det i sina armar och söka sig dit träden växer tätare och skuggorna ger bättre skydd. Där marken är mjuk gräver hon sig ett hem. Ett hem för två människokroppar, den ena ännu liten, det behöver inte vara stort, och i trakter där det är sparsamt med hjärterum har jordvärmen räddat liv.

Det är en snål värld de lever i, Larsens karaktärer i finnskogarna på gränsen mellan Sverige och Norge någon gång för över hundra år sedan. Snål på resurser, på mat och värme, men också på tolerans, på medmänsklig värme. Den finns där, det gör den ju, men bara just i gränstrakterna, i periferin. Räcker aldrig riktigt till, inte till alla.

Inte för kvinnan i skogen som fött ännu ett barn utanför äktenskapet, inte för mannen hon så småningom söker sig till – en svårtillgänglig man, en god man, en man med mörk botten, som folk skyr, som folk berättar hemska historier om – inte för andra kvinnor och barn som överges. Inte ens för prästen som fått tjänst i denna gränsbygd dit hans hustru vägrat att följa honom, där han anar att kristendomen långt ifrån skuffat undan folktrons alla väsen, det mörker som ständigt verkar lura strax i ögonvrån.

Det växer ett träd i Mostamägg har nästintill ett folksageaktigt skimmer över sig, men då pratar vi naturligtvis inte något tillrättalagt Disneyartat, utan de ursprungliga, ofta brutala folksagorna. De där blodet flyter och det lyckliga slutet är långt ifrån obligatoriskt.

Någonstans blir det nästan väl melodramatiskt, för det vardagliga livet är ju alldeles tillräckligt skoningslöst, tillräckligt på liv och död. Larsen lyckas ändå fånga även de gnistrande ögonblicken av skönhet och värme och kanske till och med kärlek, av trädens magi och av människors storhet likaväl som deras litenhet.

Det är en värld där också den ödsliga bygden, de stora vidderna, kan vara trånga, instängda, där svaghet är utsatthet och utsatthet svaghet, men där samtidigt gränslandet, skogen, kan erbjuda skydd. Kanske till och med en chans till ett annat slags liv? Vad vågar den som blivit utstött hoppas på?

Det växer ett träd i Mostamägg är en historisk roman bortom exakta årtal eller kända historiska figurer, om dem som aldrig funnits på papper eller lämnat mycket få spår efter sig. Om dem som aldrig fått sina namn ens i kyrkböckerna – åtminstone inte sina riktiga, finska namn. Om dem som aldrig riktigt lyckats, aldrig riktigt räknats, men som ändå hoppas. För det gör ju människor. Har gjort i alla tider.

Similar Posts:

• Man ser knappt skogen för bara träd
• Familjeidyllen innan prärien
• Med blick för det lilla
• Tema: Skogen
• En överdos av ”Slas”

Vad ska vi göra imorgon då, frågade jag.

Imorgon ska vi bara springa, säger Åke.

Och springs det görs det i denna bok. Jorden runt flera gånger om. Bokens jag och hens kompis Åke sitter i ett trapphus och tar igen sig. Inatt var de ute och sprang. De sprang förbi Island med dess mullrande vulkan, de rände vidare mot Grönland, Grötland och Kamomilla stad. Det går inte att skriva om denna bilderbok utan att nämna illustratören Sara Lundberg. Hennes bilder ger berättelsen djup. När barnen sitter och hänger i sitt trapphus är bilderna fotolika. När det springs är illustrationerna tecknade i någon slags collageteknik. Friare, vildare, öppnare. Bägge sorterna är lika bra. Språket är poetiskt och självklart.

Vi sprang med full fart nerför.
Vi sprang till huset där vi bor.
Alla var inne och tittade på TV, men på en balkong,
i 3:an, stod ett par kraftiga damer som vi inte sett förut,
de lagade hjulet på en cykel, en hund satt bredvid.
Vi vinkade, och de höjde cigaretterna.

Så befriande att ett par tjocka damer på en balkong får röka cigaretter i dagens barnbokslitteratur. Bara så där i förbifarten springer ett par barn förbi i kvällningen och gör iakttagelsen. Alla länder, land och ställen som besöks. Ovannämnda samt Legoland, Mumindalen, Döda havet (där alla lever), solen, månen… Jag hissnar och görs glad. Språket är närvarande och luftigt. Det lämnas mellanrum i boken där samtalen kan komma in.

Vi gick in. I trappen var det mörkt, men vi tände ljuset.
Vi hörde rösterna från TV-apparaterna som trängde ut.
Vi var lite törstiga nu.

Men vi kände att våra ben var starka, och fotsulorna.

Att Vi springer är nominerad till Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok känns rätt. Det är en bok fylld av fantasi, spring och filosofi. En historia där varenda rad är utmejslad och självklar. Jag tror jag tar och springer ut i natten med sikte på himlavalvet. Tillsammans med en vän såklart. Och vi ska erövra, utöva och vara snabba. Himlen ska vara vår fond. Stjärnorna ska stråla under våra sulor.

Similar Posts:

• Drömmar och trasselhår
• Månen tappar fotfästet
• Vardagen i hand med stora frågor
• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Sommaren när pappa inte ville leva

Vi gillar henne rätt mycket. Hon ger en tjurig mening åt förorten. Eller hon skriver en sorts dikter. (Samma sak.)
Enkla brunaktiga dikter som man tycker mycket om.
Två, tre bokstäver.

Så vackert skriver Joar Tiberg om nötskrikan. Så vackert skriver han om många fåglar; kråkan, nötväckan, talgoxen, kungsfågeln… Tiberg utforskar sitt förhållande till fåglar. Han utforskar fåglarnas förhållande till oss, till naturen, staden. Ömsint tecknar han porträtt av de bevingade varelserna.

Lommen ligger på älvbrinken. Det är nytt, har inte sett honom här förr. Hela dalgången ”ramlar ner” – i ett slags majestät – lägger sig – lägger sig i lommens kupade hand.
Ta det lugnt – säger den.
En sån hand som jag inbillat mig att vissa mormödrar/farmödrar har.
Jag har hört om dem.
Lommens hand.

Tibergs poetgärning märks genom boken. Det är vackert skrivet, komprimerat; mycket mening på liten yta. Många är de människor som skrivit om fåglar, som upprättat fågelalfabet och transkriberat deras läten. Så gör även Tiberg, men han verkar söka efter något ytterligare. Han söker inom fågeln.

De stora fåglarna har jag aldrig riktigt brytt mig om, (jo, hägern, möjligen, för integritetens skull…) […] Jag har undrat över det – tror det är för mycket kropp – helt enkelt. Den glesa fågeln sitter bakom, dold – som människan på fotografiet – dold.

Fåglar i fält är en kärleksförklaring till fåglarna. Titeln är lite missvisande. Delvis också baksidestexten: ”Fåglar i fält är en modern fälthandbok för 2000-talet”. Det här är ingen torr handbok, det är ingen uppräkning eller faktaspäckad naturbok. Det är ömsint, inlevande, betraktande, filosoferande. Det är en bok full av berättelser om fåglar. Tiberg förmänskligar fåglarna, men det blir aldrig Disney över dem.

Man slarvar inte med kråkan. […]
Det finns så mycket att säga om henne. Och så jävla lite.
Hon har varit med länge.
Därför är hon så bra att ha nere på botten. Hon förvånas inte.
Minst av allt känner hon medlidande. […]
Och hon är alltid i faggorna. Man har alltid en kråkblick på sig.
Kanske är det därför man står ut. Kanske är det kråkan…

Similar Posts:

• Vackert och rogivande
• Om människans förhållande till fåglar
• Tillbaka till skolbänken
• Högtflygande och marknära fågelfotografi
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges

Idag skriver Josefine om en tiopoängare – Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson. Varje ord är poesi enligt, Josefin.

Och Cecilia recenserar Martin Emtemäs Upplev Sveriges natur som är en inspirerande guide över olika skyddade naturområden. Perfekt för att planera sommarutflykten!

Tone skriver om Joar Tibergs Fåglar i fält. En fantastisk kärleksförklaring till fåglarna. Inkännande, vackert och glädjande, menar Tone.

Joel har läst essäboken Dagar med Borges av Alberto Manguel. Vad han tycker om den får vi veta senare i veckan.

På lördag blir det Tema Att skriva liv. Då handlar det om autofiktion, biografier och självbiografier, biografiska romaner, självbiografiska serier och liknande. Daniel skriver om Edmund Whites En pojkes egen historia. Det är en självbiografisk skildring om Whites uppväxt och hur han upptäcker och utforskar sin homosexualitet. Daniels text handlar också om det nödvändiga i att homosexuella författare skriver om sina egna erfarenheter och skapar homosexuella karaktärer, för att på så sätt ge referensramar, gemenskap och mod till homosexuella läsare. Detta och mycket mer på lördag!

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Han har samlat böcker i femtio år
• Ospännande och platt
• Ingen särskilt lyckad korstågsskildring
• Tillit, hopp och vänskap

fluktuationscirklarna
näppkonfektyr
-kampanjen
jagmissionärerna
-kampanjen
Initiativljus
-kampanjen
polisbil
potatisorgie
polisgrep
besvärsposter
potatissallad
en rundkontakt
tvångutflytningar
-kampanjen

Tung trafik och lilla vägen lämnar bokens form än mer, lämnar nästan poesin och tar upp ordet och lägger det främst, sida upp och sida ner till synes utan början eller slut; från insida pärm och ut över slutet pulserar ett nyanvändande av ord. En yta, ett inordnande av ordens samtliga användningsområden i Joar Tiberg-kampanjen. För detta är en kampanj. Det är ett statement, ett managementförhållningssätt. Ett flöde med syfte att angripa, vrida och attackera mig när jag läser.

Jag upplever denna bok som genreöverskridande såväl som sakambivalent. Vad är det jag läser. Och är verkligen läsa det jag primärt ska göra. Är det inte så egentligen att denna bok ska kännas. Eller månne ätas? Matas in i munnen? In i kroppen. Ska jag umgås med den? Låta den repa upp mitt språkbruk?

Man blundar till:
kroppsdocka
-kampanjen
Man blundar till:
turbinstrumpa
Man blundar till:
rotorknopp
Man blundar till:
snabbgrävling
-kampanjen
Man blundar till:
abortglänta

Är det en bok, är det ett konstverk eller är det kanske allt detta samtidigt? Poeten som copywriter i en lyrisk granatattack, men där granaten aldrig slår ner, där inget rörs till. Där poeten bara tillåter orden att dundra på. Kampanjen för något vi redan vet, redan konsumerar, men vem bryr sig? Jag är den mycket lilla vägen och jag överöses.

Jag förbereds inte på Joar Tiberg-kampanjen när den inleds och vad jag vet så slutar den aldrig. Inte i den här boken i alla fall, och inte innan boken började heller, för redan på framsidan av den förra boken avslöjades dess ankomst: ”Nästa bok heter Tung trafik eller Lilla vägen” står där tryckt.

Similar Posts:

• Kaffet. Cigaretterna. Och döden.
• Kanske är det kråkan…
• Veckan på dagensbok.com
• Slangbellan till Inti Chavez Perez
• Slangbellan 2011

Debutantpriset Slangbellan, som delades ut igår, gick till Inti Chavez Perez för hans Respekt – En sexbok för killar. Slangbellan har delats ut sedan 1998 av BUS, sektionen för Barn- och ungdomsboksförfattare inom Sveriges Författarförbund. Priset är på 30 000 kr.

De övriga nominerade till årets pris var Jenny Jägerfeld för hennes Här ligger jag och blöder och Joar Tiberg med boken Månen blev rädd.

Vi på dagensbok.com säger: grattis Inti!

Similar Posts:

• Slangbellan 2011
• Augustprisvinnare
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Veckan på dagensbok.com

Glädjande nog har samtliga nominerade recenserats här på dagensbok.com. De nominerade är:

Jenny Jägerfeld: Här ligger jag och blöder
Joar Tiberg: Månen blev rädd
Inti Chavez Perez: Respekt

Vinnaren presenteras den 10 mars.

Similar Posts:

• Slangbellan till Inti Chavez Perez
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Augustprisnomineringar 2010
• Nominerade till Augustpriset 2018

Vi hoppas att ni vaknat ur den djupa sömngång som präglat veckorna efter valet och bokmässan. Det må vara mörkt ute, men på dagensbok.com vill vi bara se ljus. Därför smider vi massor av planer för att peppa er(och oss själva) genom fortsättningen av denna bokhöst.

Igår tog sig Ellie an Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret av Joar Tiberg. En diktsamling om längtan efter att få dö, upplösas, upphöra. Om att frysa fast nuet. Om jaget och språket i symbios. Och om den stora stora skräcken…

Idag recenserar Lina Marina Nilssons Hemmafru 2.0 – en bok som på ett pedagogiskt sätt sticker hål på bilden av vårt samhälle som jämställt. Lina utnämner den till en av de viktigaste just nu.

Och Oscar har läst Cormac McCarthys Blodets meridian. En westernbok lika mycket fylld av råhet och hänsynslöshet som av ett språk med vackra och nästan drömlika miljöbeskrivningar; helt enkelt en bok om onda män i ett vackert landskap.

Dessutom: på torsdag är det för andra årets i rad dags för Peter Englund att tillkännage årets nobelpristagare i litteratur. Dagensbok.com kommer såklart, enligt god tradition, att bevaka, kommentera/recensera spektaklet och vinnaren.

Trevlig vecka önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Vilda västern med folkmord istället för klichéer
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Joar Tiberg-kampanjen 2013
  -kampanjen
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Kaffet. Cigaretterna. Och döden.

Eller, nej, vi tar om det där.

Snart börjar det. Språket måste tvättas rent först.

Så, vi börjar om:

Nu börjar det!

I Joar Tibergs Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret finns jag. Och jag vill dö. Tillsammans med språket. Förenade och försonade ska vi upphöra och upplösas i nuet. Vackert ska det vara, inte lite hur som helst. Det gäller att hitta det rätta systemet för att radera minnet och förinta existensen. Eller frysa fast det; bränna in det så att nuet alltid kommer att vara nuet. Plocka bort det ur kronologin och göra det till en separat, ren enhet. Så förlåt, ursäkta, det kanske dröjer ett tag. I väntan på det finns ju alltid kaffe och cigaretter. Och sprit. Varsågod, ta för dig! Efter några glas går allt på repeat, skivan hackar, hakar upp sig: dunk dunk dunk – hopp till ett nytt spår. Och det blir natt och det blir morgon och dag igen och livet fortsätter. Jojo. Hur jävla seriös är egentligen vår existentiella ångest?

Vi tar det igen.

Subjektet: Människan – det slipade intellektuella medvetandet. Objektet: ? Verktyget: Språket. Hjälpmedlen: Cigaretterna. Kaffet. Spriten. Ångesten.  Antagonisten och End of story: Döden. Livet är grymt determiniskt, eller hur? Vi föds och vi dör, så har det alltid varit. Däremellan, ett liv. Byggt på en rad klichéer. Somliga romantiska. Andra … inte lika romantiska. De återspeglar ändå en tämligen oglamorös vardag: vi duschar, käkar gröt, borstar tänderna, arbetar, dricker för mycket, sover för lite. Knullar då och då, om vi har tur. Och för varje dag blir förfallet och förruttnelsen allt mer påtaglig: vi blir alla maskmat till slut.

Om vi dröjer där, vid det nu och det ögonblick, som Tiberg bygger ut, dissekerar, in i dess allra mörkaste och minsta vrår. Vad är det som sker? Jag (ja, alltså jag och du plus alla andra saliga och osaliga jordiska varelser) framträder föga smickrande och i all min/vår nakenhet. Det är rått och djuriskt: köttet vill ha köttet. Läsningen är ett steg in i ett gravvitt medvetande för att sedan stanna där. Fascinerande.

I denna tegelsten på över sjuhundra sidor har alla sidor numrerats med siffran sju. Ofta bara en mening, ibland bara ett ord, per sida. Vitt och glest, men textfragmenten glider in i varandra och fogar samman ett nu och ett varande. Denna människorymd må vara oändlig och jag har med nöje tillbringat en eftermiddag i den. Men jag är glad att få lägga nuet åt sidan. Kanske inte så ansvarsfullt, men … Ja, men?

I morgon kommer en ny dag.

Similar Posts:

• Joar Tiberg-kampanjen 2013
  -kampanjen
• Veckan på dagensbok.com
• Kanske är det kråkan…
• Med spring i benen
• Träd och människor