Pablo Picassos begåvning upptäcktes tidigt. Han var ett underbarn och betraktades som fjortonåring av sin omgivning som jämbördig med Velazquez. Men konstkritikern John Berger visar i denna klassiska essä hur Picassos skapande inte företer någon utveckling, hur han genom sitt liv är beroende av mysteriet kring underbarnets kreativitet. Det finns dock ett självlysande undantag: perioden 1907 till 1914, tiden för kubismens genombrott och mognad.

Det är ofta traderat att den berömda målningen Flickorna från Avignon från 1907 är det första kubistiska verket. John Bergers analys ger snarare vid handen att målningen utlöser den rörelse som redan var i vardande. Från den bilden och fram till första världskrigets utbrott 1914 ingår Picasso för första och enda gången i sitt liv i en grupp, en konstnärlig rörelse. Georges Braque beskriver det som att han och Picasso klippklättrar ihop med ett rep emellan sig.

Kubismen är enligt John Berger en av konsthistoriens mest betydelsefulla revolutioner. Detta av flera skäl. Kubisterna befriade konstnärerna från kravet på ”ädla” motiv som den döende hjälten eller det sublima landskapet. I stället kunde de, om de så valde, måla massproducerade ting som en stol eller dagstidning. Kubisterna introducerade kollaget och mixed-media. Dessutom, och kanske mest fundamentalt, komplicerade kubisterna människans sätt att se på seende. Bara genom att växelvis blunda med ena och sedan andra ögat, förändras synvinkeln vid betraktandet av något. Genom att röra sig runt ett objekt får betraktaren olika synintryck. Dessa naturliga fenomen prövade kubisterna att fånga i sina målningar och skulpturer.

John Berger är materialist och marxist och värderar kubismen betydligt högre än exempelvis den abstrakta konsten. Han anser att kubisterna var de sista optimisterna i västerländsk konst. Kubismens framåtskridande utveckling får ett abrupt slut i och med krigets utbrott då de franska konstnärerna blev inkallade och andra länders medborgare fick lämna landet. Pablo Picasso återgick till det, huvudsakligen, ensamma skapandet.

Därefter fick Picasso kämpa med den roll som det borgerliga samhället tilldelar konstnären, anser John Berger. Essän gör en utflykt in i Jean-Jacques Rousseaus idévärld. Pablo Picasso har accepterat rollen som den ”ädla vilden”, en romantisk figur som påminner om ett förflutet, mera äkta tillstånd. Picasso har tvingats bli sentimental och i sitt motivval härmande. Till slut har han ätits upp av sin egen popularitet. John Berger visar hur den enda dramatiken som existerar i vissa bilder är den att det är Picasso som har hållit i penseln.

Picasso levde i exil från sin barndoms Spanien. Han tillhörde ett förgånget århundrade, resonerar Berger.

Han idealiserar det primitiva i sin egen genialitet för att kunna fördöma sin korrupta samtid. Men för att bevisa sig för sig själv måste han ständigt arbeta. Detta i ensamhet. Men vad ska han måla? Frågan måste Picasso besvara på egen hand. Till slut vet han inte vad han ska måla. Motiven tar slut.

Så skissar John Berger på kärnan i Pablo Picassos misslyckande. John Bergers kritik kan framstå som paradoxal. Picasso var en mycket flitig konstnär som lämnat efter sig en stor produktion. Men med text och bild driver John Berger sin tes. Essän gör spännande exkursioner till det feodala Spanien, den borgerliga revolutionen och till realpolitikens första världskrig.

I sin avslutning diskuterar John Berger varför den enskilda, geniala konstnärens misslyckande är allas vår angelägenhet. Gåvorna som de bästa konstnärerna kan bära fram åt sin samtid är ovärderliga, nästan som fantastiska uppfinningar. Men det borgerliga samhället har behövt sitt mystiska geni. Picasso kollrades bort från chansen att utvecklas fullt ut.

John Bergers essä publicerades på engelska 1965 medan Pablo Picasso fortfarande levde och åtnjöt omåttlig popularitet. Den är inopportun och modig. Dessutom trotsar John Berger den gillrade fällan att hamna i samma läger som konservativa och reaktionära belackare av all slags modernism. Det löser han genom vältalig och med bilder underbyggd analys som står på egna ben. Ibland ställer han bara två målningar mot varandra och läsaren förstår poängen. Brombergs gav ut essän på svenska 1989.

Similar Posts:

• Konstifik Konstig Konst = Kul!
• Motarbetad av teologer
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Salongskvinnor i skuggan
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar

Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.

Similar Posts:

• 250 år av kvinnoliv
• Gustavianska intriger
• Franska revolutionens öde
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Revolutionen och landsflykten

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Ett bra tag irrar jag lite i mörkret medan författarna intervjuar olika forskare med fullkomligt oförenliga synsätt på människans natur och historia. Hur definierar Hagberg och Widman egentligen krig? Så småningom kommer det, delvis som en del av poängen, att var i tiden man förlägger uppkomsten av krig, har att göra med hur man definierar själva konceptet.

För är inte krig i själva verket något helt annat än att döda en enskild människa? I ett krig dör vi inte enbart som enskilda individer, utan som någon form av representanter för en grupp. Utgör denna grupp en nationalstat, ja, då blir krig också en relativt sentida företeelse. Kan det lika gärna vara en mindre, förhistorisk samling människor, en stam, ja, då finns ju belägg för olika typer av sammandrabbningar stammar emellan, åtminstone omkring 10 000 år tillbaka i tiden.

Det är framför allt här de forskare som Hagberg och Wiman intervjuat gör vitt skilda tolkningar. ”De stridslystna” står mot ”freds- och harmonimaffian”, och i detta krig mellan forskare verkar skyttegravarna minst sagt djupa och permanentade. Ska krig betraktas som något vi uppfunnit vid en viss tidpunkt i historien, något av ett undantag som vi lika gärna kan röra oss ifrån igen, eller är våldet en del av själva vårt dna, något som alltid funnits och alltid kommer att finnas?

Filosofiskt går konflikten tillbaka åtminstone på Jean-Jacques Rousseaus ”ädle vilde” respektive Thomas Hobbes ”naturtillstånd” som ett allas krig mot alla. Fast ska verkligen moderna vetenskapsmän (jo, de här frågorna verkar fortfarande sysselsätta huvudsakligen män) sitta och leka filosofer? Ska de inte tydligt grunda sina tolkningar i konkreta belägg? Det är ingen särskilt smickrande bild av vetenskapande Att döda en människa ger.

En lättsammare ton ger författarnas egen approach till sitt spännande ämne. De har valt att göra en slags reportagebok, där de reser runt till olika arkeologiska utgrävningar, museer och forskarrum. Det är kanske inget självklart val när man vill skildra vårt tidiga förflutna. Kanske är det inte heller det bästa sättet att strukturera alla vindlande ”å ena sidan och å andra sidan”, men det blir närmast lustigt, inte minst eftersom de båda författarna ger ett så roande symbiotiskt intryck, som ett slags arkeologifrälsta Bill och Bull.

Allt sammantaget är Att döda en människa en relativt lättillgänglig och mycket intressant inblick inte bara i mänsklighetens historia utan också just i debatten om den. Det är ett mycket angeläget journalistiskt uppdrag att förpacka om aktuell forskning till något allmänintresserade människor kan läsa, och vilket ämne kan vara mer angeläget och, tyvärr, aktuellt än människans benägenhet att döda och kriga – det som handlar om vilka vi är och vilka vi skulle kunna vara?

Similar Posts:

• Vem äger historien?
• ”Minst beständiga är människorna”
• Om varför krigen aldrig tar slut
• Länge leve stenåldern!
• Om människans uppgång och fall

Sebald skrev under sin livstid både romaner, och som i den föreliggande volymen, Logi på landet, essäer. Sällan känns dessa beteckningar så onödiga som i hans fall. Att romanerna har formen av essäer och att essäerna … ja, vem bryr sig egentligen om vad som är vad annat än kanske förlagets marknadsavdelning och de bibliotekarier som ändå måste kategorisera böckerna för att veta vilken hylla de ska ställas på?

Logi på Landet består hur som helst av åtta texter (samt en kort inledning) som i tur och ordning behandlar författarna Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser. Ett porträtt av trompe l’œil-målaren tillika klasskamraten Jan Peter Tripp avslutar den volym som 1998 gavs ut i Tyskland under namnet Logis in einem Landhaus. Till den svenska utgåvan har fogats ytterligare två texter, var sin litterär studie av Peter Weiss och Vladimir Nabokov.

Ursprungligen hörde de fem förstnämnda författarna till dem som fick följa honom på hans landsflykt till England 1966, nedpackade i ryggsäcken; nu, 1997 – mellan skrivandet av romanerna Saturnus ringar och Austerlitz – ägnar han dem varsin studie.

De främsta beröringspunkterna mellan dem alla verkar vara olika grader av svårigheter som till sist får sitt uttryck i ett motstånd mot det som är livsnödvändigt för författaren: att skriva. Den gåtfulle Robert Walser (1878-1956) är ett gott exempel på dessa plågade själar som Sebald beskriver:

… var det besynnerligt nog inget av de åtta syskonen i nästa generation som satte barn till världen, och av dessa så till sägandes utdöende bärare av namnet Walser var det kanske ingen som mindre än Robert hade de förutsättningar som krävs för att man skall kunna fortplanta sig, han som, kan man väl i hans fall med fog säga, förblev oskuld. Denna människa hade till sist nästan inga band till någonting och någon, och hans död kunde, i synnerhet efter den anonymisering av personen som många års vistelse på anstalt medför, ha passerat lika obemärkt som redan mesta tiden av hans liv förflutit.

Som ni märker skyggar inte Sebald för den inskjutna bisatsen. Som jag redan antytt så är det just detta sätt att berätta på, i kombination med de många bilderna som ligger insprängda i texten (ett grepp han även använder i romanerna) och genreupplösningen som gör honom så speciell.

Jag kan inte låta bli att ge ett annat trevligt exempel på hans stilistik, ur essän om den tyske författaren Johann Peter Hebel (1760-1826):

I sina eftersatser, som går ner en halvton, liksom slutar i tomma intet, lösgör sig Hebel ur livets sammanhang och beger sig upp till den högre utkik från vilken man, enligt en anteckning i Jean Pauls efterlämnade papper, ser över till människornas avlägsna förlovade land, just den Heimat, det hem där, enligt ett annat yttrande, ingen ännu varit.

Däremot vill jag påstå att de två avslutande studierna, om Weiss och Nabokov, känns mer tungfotade och därför skiljer ut sig från samlingen vars helhetsintryck skulle vara bättre dem förutan.

Översättningen av Logi på landet har, precis som hans tidigare texter, gjorts av Ulrika Wallenström. Som väntat har det gjorts med all den skicklighet som avkrävs för att låta Sebalds säregna röst tränga fram.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• En oförglömlig enstöring
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg

Därför hade jag höga förväntningar då romanen Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) från 2006 nu kommit i en svensk översättning. Och det börjar bra, det gör det. Jag trivs i Espedals språk och i hans sätt att berätta – hur han obesvärat förflyttar sig i tiden, hur texten rullar fram och tillbaka och hur han väver in filosofi och litteratur i iakttagandet av det ”riktiga” livet.

Gå handlar om att gå, att vandra. Om att kliva av den snurrande vardagen och de minutiöst utmejslade rutinerna och ge sig ut i naturen med bara sig själv, en uttänkt vandringsrutt, en ryggsäck och kläderna på kroppen (i Espedals fall kostym och Dr Martens). Den handlar om vad som händer med en persons uppfattning av tid och måsten i en situation då detta plötsligt inte spelar någon roll. Är det när man går, när man är så där totalt ensam med sig själv, som man kan få perspektiv på vad som verkligen är viktigt?

Espedal verkar tycka det. Och han är i gott sällskap. Rimbaud gick. Rousseau gick. Aristoteles, Wittgenstein och Kierkegaard gick. I idén om att i rörelse är tanken fri möts de, dessa vandringsmän som Espedal ansluter sig till. I Gå tar han med läsaren på sina vandringar, allt från månadslånga sådana i södra Europa där han sover under bar himmel till den dagliga turen från bostaden till affären för att köpa cigaretter och tidningen. Men lika mycket som det är en bok om hans egna vandringar så är det en bok om de som vandrat före honom, och om relationen mellan skrivandet och vandrandet. Läsandet och livet.

Jag viker hundöron på sidor med vackra formuleringar. Eller med vakna iakttagelser.

Lyxbåtarna, bilarna, de alltför stora husen, de växer, rikedomen växer, men människorna som befolkar den blir mindre, man ser dem nästan inte, de försvinner i sitt eget. (…)
Nyrikedomens idioti. De alltför stora sommarstugornas och husens idioti. De alltför många bilarnas idioti. Hur många bilar behöver en man? Hur många rum behöver ett hus? Hur många toaletter behöver en kapitalist? Hur mycket idioti tål ett samhälle?

Men efter ett tag viker jag hundöron av en helt annan anledning – på sidor där saker irriterar mig. Och med ”saker” menar jag i själva verket den i mitt tycke ruttna kvinnosyn som författaren ger uttryck för. För en bit in i romanen inser jag att det här inte är en roman om att gå och skriva – det är roman om män som går och skriver. Kvinnor, förutom i ett stycke där han diskuterar Virgina Woolfs och Dorothy Wordsworths vandringar med en kvinnlig författarkollega, får enbart utrymme som objekt för hans begär. Männen han träffar för han samtal med. Kvinnorna, om de alls nämns, är unga och vackra. Ofta väldigt unga.

En historia ur boken skildrar hur författaren attraheras av en ung frisörska: ”Det är tre tjejer som klipper, jag sitter och väntar på en av dem, den vackraste, sån är jag.” Dagen efter ringer han upp henne och bestämmer att de ska ses, trots att hon först inte vill.

Vad säger du? frågar jag. Hon svarar något, jag hör inte vad. Hon tvekar, hon har sina betänkligheter, hon säger …
Självklart, det lovar jag, säger jag och ger henne ett löfte jag inte kan hålla.

De ligger med varandra. Efter att hon gråtande berättat att hon aldrig kan säga nej. Efter att han lovat att inte röra henne. Och sedan går han ut och går igen och funderar över livet.

Det här är inte enda passagen där jag avtänds av hans oförmåga att alls reflektera över sin syn på kvinnor. Han skriver om hur han blir sugen på att ”skaffa sig en kvinna”. Han verkar inte ha några skrupler när det gäller att köpa sex av prostituerade mer än att han egentligen inte vill betala. Och han upphetsas flera gånger av tanken på att förföra väldigt unga flickor.

Jag påstår inte att litteratur inte ska provocera, men här handlar det nog tyvärr inte om provokation utan snarare om oförmåga att reflektera över sin egen position. En man som vrider och vänder på alla tankar har plötsligt inget alls att säga om kvinnorna som kommer i hans väg eller sitt eget agerande gentemot dessa. Jag får lite samma vibbar som av Mario Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg, vilket kanske är den roman som provocerat mig mest de senaste åren. Det ska vara en kärleksroman – jag läser den till viss del som våldtäktsromantisk. Berättaren tvingar sig på kvinnan, gång på gång, eftersom han älskar henne så. Samma oerhört obehagliga brist på självinsikt skymtas alltså ibland mellan raderna i Gå, och vet ni: jag har inte tålamod med sådant längre. Espedal må vara en fantastisk berättare, men den här romanen gör mig till slut bara irriterad.

Similar Posts:

• Ett stycke koncentrerat liv
• Språket blir en barriär
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Klassikervecka: Lidande och leda
• He not busy dying is busy being born

Varför finns det då inte mer litteratur om detta intressanta tema: författare och schack? Jag tror den främsta orsaken är att författaren till en sådan bok bör vara djupt involverad i schack, men även vara mycket insatt i litteraturvetenskap. Denna kombination är tyvärr ganska ovanlig. Jesper Hall skriver i sitt förord till boken Hjalmar Söderberg och schackspelet att han försökt dra nytta av sina erfarenheter som professionell schackspelare, teaterregissör och författare. Med hjälp av de referensramar han i någon mån delar med Söderberg, har han försökt finna nya infallsvinklar på författarens schackintresse och författarskap. Jesper Hall och bokförlaget Atlantis har med denna bok täppt till ett hål både i schacklitteraturen och den biografiska litteraturen, en gärning i stil med den bok Hall skrev tidigare (2007), och som handlade om författaren Frans G Bengtssons förhållande till schack.

Eftersom jag själv är schackspelare, blir jag förvånad när jag i Hjalmar Söderberg och schackpelet läser Halls kapitel ”Om schack”, som ska vara ett slags introduktion för de som behöver förkunskaper. Här tycker jag Hall borde tydliggjort sina resonemang även för de läsare som inte är schackspelare. Det verkar som att han inte tar chansen att verkligen propagera för schack på ett objektivt och positivt sätt. Istället lägger han tyngdpunkten på att schack är matematik. Här kommer jag också att tänka på Edgar Allan Poe, som i inledningen av novellen Morden på Rue Morgue reducerar schackspelaren till att endast vara uppmärksam och inte alls snillrik.

Halls syn på schack är inte alls förenlig med min syn, eftersom jag ser schack som en konstart. Hall skriver bland annat att schack på elitnivå otvivelaktigt är en sport. Faktum är att det finns många undantag. Bland andra ex-världsmästaren Vasilij Smyslov och stormästaren David Bronstein såg schack som en konstart, denna syn på schack har likaså vår egen, genom tiderna bäste svenska schackspelare, Ulf Andersson. Jag har själv spelat mot David Bronstein och kommit till insikt att han värderar den konstnärliga dimensionen högre än resultatet.

Hall skriver att kön, ålder eller eventuella fysiska handikapp inte spelar roll för förmågan att spela. Garri Kasparov har i ett berömt och provokativt uttalande sagt att mannen har en fördel gentemot kvinnan på grund av fysiken. Forskning säger också att man kan spela bra schack fysiskt tills man är 60 år. Mentalt kan man hålla hög nivå tills man är 74 år. Mikhail Botvinnik, världsmästare i schack 1946, har sagt att en livsnödvändig ingrediens om man vill bli en god schackspelare är att man har hälsan. Hall rider på den välkända myten att schackspelare är intelligenta: ”Intelligensen är det allenarådande.” Men det har bekräftats av seriösa undersökningar att schackspelare inte alls är så intelligenta som gemene man tror. Jag hade föredragit att Hall tagit fram sådana personliga nedslag i kunskaper istället för att visa lättja i detta inledande kapitel om schack. Man bör aldrig underskatta sin läsekrets behov och servera ointressanta klyschor även om den är oinitierad.

I kapitlet ”Schack i Hjalmar Söderbergs skönlitterära texter” nämner Hall att schack har den mest centrala rollen i novellen Sibyllans grotta. Bland annat nämns följande replik av novellfiguren Karl Hennings:

”Om man vill lära sig spela schack ordentligt, får man lov att avstå från allt annat, kärlek och karriär och hela historien. Hela det så kallade livet.”

Åskledarens uppfinnare Benjamin Franklin avstod från att lära sig schack just på grund av denna tankegång och det är ett fundamental uttalande som alla aspirerande schackspelare grundligt måste fundera på! Däremot känns det som övertolkning när Hall argumenterar för samband med schack, när det inte förekommer explicit. Hall nämner två av Söderbergs alster: dialognovellen Generalkonsulns F-båtsmiddag och dramat Ödestimmen. Visserligen nämns denna replik i dialognovellen: ”Du spelar ju schack, Krigsberg? Gott då vet du att ett drag som är mycket bra i en viss ställning redan i nästa drag kan vara meningslöst.” Hall kallar denna association till schack för en etablering där Söderberg låter schack och text spegla sig i varandra. Eftersom Hall lägger mycket möda på att analysera fram dolda schacktexter borde det ligga i hans intresse att belägga sina påståenden. Ovanstående etablering ser jag inte som en indikation på att den resterande texten kan ha inlägg om schack när det dessutom inte heller tydliggörs av Hall i hans egen text. Sedan dras det jämförelser med krigsstrategi och schackstrategi, men här kan jag inte se någon koppling till Söderberg. Sådana jämförelser borde ingå i kapitlet ”Om schack” eller i ett eget kapitel om schackstrategi. Detta skulle också kunna vara temat för en bok, där man jämför historiska skeenden med schackets egen strategiska utveckling.

När det gäller dramat Ödestimmen skriver Hall att där inte finns någon markör i form av ordet schack. Detta varnar förstås för risken att övertolka. Att man är schackspelare betyder inte alls att man nödvändigtvis skriver om schack implicit. Han skriver att schackmarkören undviks för att undvika övertydlighet. Här menar Hall att själva titeln på dramat Ödestimmen är en parallell till schackets så kallade fjärde timme. Jag har aldrig hört ordet ödestimme i schacksammanhang och fjärde timmen är inte ett känt begrepp för författare. Detta känns som en mycket kraftig övertolkning och den köper jag inte. Det är här jag tycker Hall spårar ur i sin tolkning. Det känns som att han har gett sig katten på att hitta schackliga samband även när de inte finns och då tycker jag det blir för mycket spekulationer och subjektiviteter. En bok som har aspirationen att hitta schackliga samband, som till sin natur är påtvingade och spekulativa är ett riskabelt projekt.

Det intentionella misstaget som är ett välkänt begrepp inom litteraturvetenskapen är en fälla som är lätt att falla i när man drar jämförelser mellan verk och biografi. Man bör inte ta för givet att författarens eget (schack)liv påverkat hans skrivande. Hur det påverkat och om det påverkat kan man aldrig med säkerhet veta. Dessutom var Söderberg mycket mera författare än han var schackspelare eller schackproblemist. Det hade varit bättre om Hall nyktert fokuserat på det som var verifierbart istället för att presentera schackliga samband, som kanske inte finns och därmed hylla subjektiviteten. Vi läser boken främst för att vi vill läsa om Söderberg, inte för att läsa om djärva spekulationer. Det är dock bra att boken får en värdig avslutning med Söderbergs partier och problem. Vi får heller inte glömma Hjalmar Söderbergs mest kända uttalande om schackspelare som står som ingress till boken:

Till lycka för de många som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidsförflyttning
• För dom som älskat

Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist dyker upp och tar sig an Ros som ett projekt i Rosseausk anda. Han tar henne med sig till Stockholm. Hon möter skådespelerskan Emilie Högqvist och så vidare. Handlingen är faktiskt svår att sammanfatta.

Eva-Marie Liffners Lacrimosa har fått lysande kritik. Jag tycker att varje författare som ansträngt sig förtjänar uppskattning. Problemet är bara att en så gott som unison positiv kritik kan ge intryck av att Lacrimosa kommer att vara en lika givande läsupplevelse för många andra läsare. Professionella litteraturkritiker kan vara lika varandra men mycket olika de flesta som kan tänkas köpa boken. Därför kan det vara på sin plats med en avvikande mening.

Språket är verkligen mycket elegant och vackert, rytmen är härlig. Det ger skjuts i läsningen men efter ett tag märker jag att orden inte skapar intryck för sinnena. Som läsare glider jag fram i språket, som på is, och står sen där utan orienteringspunkter. För inre ögat finns bara blandade glimtar av bilder.

Större delen av handlingen utspelar sig i början av 1800-talet. Redan det gör det svårt att få fotfäste i berättelsen och känna igen sig. Det är inte lätt att veta vad grätten, merveilleuse och pirka betyder och vad vet jag om hur galläpplen luktar? Almqvist och hans Tintomara finns inte heller i mitt färska minne. Det blir ännu mer komplicerat av att handlingen utspelar sig på många geografiska platser och på flera tidsplan. Ibland känns det som att författaren tagit berättelsen och kört den i en mixer.

Sammantaget blir det för många barriärer att ta sig igenom. Boken läggs undan, tas fram igen och kämpas igenom eftersom den ska recenseras. Vid andra läsningen är det lättare att hänga med, men jag känner fortfarande att Lacrimosa inte kommer innanför skinnet och engagerar. Visst kan det vara bra med barriärer men då behöver författaren ge något som drar läsaren igenom. Jag tror att en författare kan åstadkomma detta genom att räcka fram handen och visa vägen, att söka kontakt med läsarens hjärta och knyta an.

Kanske är det vildungens problematik som smittar av sig på läsaren: att det inte går att knyta an till de levande, att vara övergiven. På de sista sidorna händer något. Det ömtåliga blir synligt. För sent, alldeles för sent.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2011
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Det säger bara klick
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

David Hume föddes i Edinburgh 1711 och växte upp på ett mindre gods nära England. Han studerade juridik vid universitetet i Edinburgh. Detta ämne tröttnade han ganska snart på, i smyg läste han filosofi, historia och skönlitteratur. Universitetet i Edinburgh befann sig vid denna tid i början av en lysande utvecklingsperiod. Där fanns en liberal atmosfär och forskarna i Skottland diskuterade upplysta idéer och var vid denna tid mer framsynta och intellekutellt avancerade än forskarna i Oxford och Cambridge.

1729, när Hume var 18 år och bland annat hade läst den liberale empiristen John Lockes och fysikern och matematikern Isaac Newtons skrifter, visste han att det var detta nya tänkande han ville ägna sig åt:

Den juridiska banan, som jag planerade att följa, föreföll mig vämjelig och jag kunde inte tänka mig någon annan väg att bli framgångsrik i världen än som humanist och filosof.

Humes filosofi utgjordes av en radikal skepticism och där ingick kritik av religionen, av vidskepelse och mirakler. Han menade bland annat att man inte vet vad man talar om när man talar om Gud och den primära frågan är vad man menar med Gud. Det som inte går att bevisa, kan man inte heller tro på. Detta avståndstagande till religionen gjorde att präster och teologer motarbetade honom då han sökte tjänster vid unversiteten. Han arbetade bland annat som kontorist, privatlärare, sekreterare, juridisk rådgivare, ambassadsekreterare, statssekreterare och diplomat. Under fem år på 1750-talet arbetade han som bibliotekarie på juridiska fakulteten vid universitetet i Edinburgh. Detta lågavlönade arbete tvingades han utföra, eftersom han hindrats att få en professur i filosofi vid universiteten i både Edinburgh och Glasgow.

Att här förklara Humes hela filosofi låter sig inte göras, eftersom han kom att ägna sig åt så gott som alla sin tids fiosofiska, moraliska och politiska frågor. Hume utvecklades till att bli en av de största anglosaxiska filosoferna och han är en av upplysningsfilosofin största pionjärer. Genom att ifrågasätta allt ville han nå fram till sanningen så långt det var möjligt. Han skrev mängder av essäer, som finns samlade med utförliga kommentarer i Essays, Moral, Political and Literary (utgivna av Eugene F Miller, 1985). Essäerna skrev han regelbundet under många år, de trycktes i flera upplagor och den första samlingen utkom 1741.

1739 utkom ett av hans viktigaste verk, A Treatise of Human Nature, som han skrev under tre år i Frankrike, i en studerkammare i jesuitklostret La Flèche, där René Descartes studerat i sin ungdom. I boken skriver Hume bland annat att alla våra föreställningar härstammar från erfarenheten, det enda som existerar för oss är våra sinnesintryck och deras inbördes relationer. Människans medvetande ansåg han bestå enbart av varseblivningar. Han menade också att man inte kan se orsakssamband mellan skeenden, det är bara vår vana att vissa företeelser följer vissa andra som får oss att tro på orsaksammanhang. Människan kan inte på förhand dra slutsatser om vad som ska hända, istället är det erfarenheten och vanan som gör att vi ser ett samband. Vidare menar han att allmännyttan är måttstock för våra moraliska värderingar. Moralen har ingen grund hos Gud utan finns inbyggd i varje människa, ren egoism är onaturlig. En anmärkningsvärd åsikt han hade var att han hävdade att förnuftet är underordnat våra passioner. Känslor styr våra värderingar och därefter reflekterar vårt förnuft över dem. Man kan alltså ha starka känslor och ändå handla förnuftigt.

Hume var också historiker och såg historieskriviningen som en form av vetenskap. Den skulle vara opartisk och fri från fantasifulla krönikör, politisk propaganda och smicker av furstar. Under åren 1754-1762 utgav han History of England from the Invasion of Julius Ceasar to the Revolution in 1688. Detta sexbandsverk baserade han på omfattande studier i bibliotek i Edinburgh och London. 1764 skrev Voltaire om Humes historia att den var ”den bästa som skrivits på något språk.” Under Humes egen livstid utgavs sju kompletta upplagor av verket och under 1800-talet hela 75 stycken.

Gunnar Fredrikssons bok är ambitiöst upplagd och engagerande, även om den här och var upprepar sig. Men jag antar att detta är medvetet gjort i pedagogiskt syfte. Vad jag saknar i boken är ett person- och sakregister. Det är alltid bra att ha. Jag saknar även en litteraturförteckning över det viktigaste Hume skrivit. Klart är att Fredrikssons bok är en oerhört allmänbildande läsning. Att förstå varje tids filosofi och idévärld, gör det lättare att sätta sig in i hur ett samhälle fungerar och lättare att få en aning om den atmosfär som människorna levt i. Boken rekommenderas alltså varmt.

Vad beträffar Humes religionsfilosofi, som går ut på att vi kan inte veta något, håller jag i princip med. Däremot skulle jag själv vilja invända mot att detta är ett bevis på att det inte finns en högre makt. Våra hjärnor och medvetanden är alltför begränsade och outvecklade för att förstå och uppfatta allt, av detta skäl kan vi omöjligt nå fram till några bevis.

Similar Posts:

• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• O captain! My captain!
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

Det jag istället i denna bok läst med störst intresse och tror mig ha störst behållning av är de partier som mer allmänt beskriver tidsandan, något som jag här har för avsikt att återkomma till. När Ekerwald framemot slutet av boken börjar redogöra för Voltaires förhållande till Rousseau så slås jag av hur mycket hellre jag hade velat läsa en bok om denne, som myntat ett av mina favoritcitat:

Det sociala livet medför obönhörligen att det blir viktigare att synas vara än att verkligen vara.

Jag hade innan jag läste den här boken fördomar om att Voltaire inte var en speciellt begåvad författare, detta grundat i det faktum att humorn i Candide är minst sagt pubertal, för att inte säga barnslig och i det faktum att han tycks ha ett överdrivet melodramatiskt anslag, som dock kanske kan sägas vara tidsenligt. Ingenting i den här boken får mig att ändra uppfattning, faktum är att Ekerwald närapå instämmer i att Voltaire skulle vara barnslig:

Voltaire kan konsten. Han är oblyg, men nota bene, utan skam. Han är det på ett barnsligt vis.

Dock har jag tidigare inte haft bilden av honom som en förkämpe i striden för ett demokratiskt samhälle. Enligt Ekerwald är det han som lägger fast principer om åsiktsfrihet, tryckfrihet och religionsfrihet, han lyckas också med extensiv brevskrivning häva ett antal, som Voltaire ser det, rena justitiemord. En annan sak som också talar för honom är det mod han visar genom att publicera sina böcker trots att han är väl medveten om vilka konsekvenser det kommer att få.

Som 13-åring är han enligt Ekerwald älskare till en 85-årig kvinna, men med tanke på att han själv senare hade ett förhållande med sin systerdotter och att hertigen av Orléans, den så kallade "Regenten", som satt på den franska tronen i väntan på att Ludvig XV skulle bli gammal nog, hade ett förhållande med sin dotter och även diverse andra redovisningar av tidsenliga sexvanor gör att jag drar slutsatsen att det kanske, trots allt, inte är så absurt som det låter, åtminstone inte för den tiden. Matvanorna tycks också de ha varit mer eller mindre lika sunda som sexvanorna:

Till de sammanlagt 250 gästerna serverades 327 kycklingar, 382 duvor, 370 fasaner. Menyn omfattade 31 olika soppor, 75 entrérätter och 132 hors d’oeuvres.

Detta för en middag på Ludvig XIVs tid, vars största last tycks ha varit mat och dryck, han tog regelbundet lavemang var tionde dag och när han efter sin död obducerades fanns mage och tarmar ha ett dubbelt så stort omfång som hos en normal man i hans ålder.

Också vad gäller pengar tycks man sakna begränsningar, när John Law i Frankrike får sedelutgivningsrätt utnyttjar han den till den grad att det uppstår pappersbrist. Enligt Ekerwald är det denna incident som utgör grunden för partiet om Mefistofeles och papperspengarna i Goethes Faust. Voltaire gör sig sin första förmögenhet genom att ingå i ett sällskap som köper upp alla lotterna i ett kungligt lotteri, vilket var så illa planerat att kuppen gav flera miljoner i vinst. När pesten kommer till Frankrike hävdar man att den hålls på avstånd bara man använder Nostradamus luktsalt, ytterligare ett sätt att tjäna pengar för somliga.

En liten favoritbekantskap i den här boken är också Maupertius, som var president i den preussiska vetenskapsakademien. Hans förslag på experiment som borde genomföras är härligt naiva, bland annat vill han att man skall gräva ett djupt hål till jordens mittpunkt, helt enkelt för att se hur där ser ut också vill han undersöka om människan i ett tillstånd av exaltation kan se in i framtiden, exaltationen kunde, föreslog han, framkallas genom användning av opium.

Den av Voltaires böcker som jag faktiskt efter att ha läst Voltaire – Liv och tänkesätt blir intresserad av att läsa är Den bärbara filosofiska ordboken, denna har dock aldrig översatts till svenska. I denna bekänner Voltaire sin tro på Gud, dock inte den kristna, judiska eller muslimska guden utan Epiktetos och Ciceros Gud. Epiktetos som på sistone tycks dyka upp i mer än lovligt många sammanhang i min tillvaro, dennes Handbok i livets konst som egentligen är nedtecknad av Flavius Arrianus, en av Epiktetos lärljungar, gavs nyligen ut av bokförlaget Bakhåll.

Man skulle kunna önska att Ekerwald valt ett annat ämne för sin bok än Voltaire, men förhoppningsvis kommer det flera och kanske skriver han en om Rousseau nästa gång, då blir åtminstone jag glad, för den vill jag verkligen läsa, i mina ögon är han fortfarande en begåvad författare och böckerna i hans serie "Liv och tänkesätt" har mycket att tillföra och jag lär mig mycket genom att läsa dem och det är ju onekligen trevligt.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Hjalmar Söderbergs relation till schack
• Gammal är äldst
• Den evige provokatören
• En bekantskap för alla tider och humör