”Han där […] skriver dramer, framför allt historiska dramer i fem akter.” [...] Christian avbröt honom. ”Alla är inte i fem akter, och de är heller inte alltid historiska. Jag skriver vad jag känner för. Och för det mesta känner jag för historiska dramer. Jag skriver det jag måste. Jag måste för det mesta skriva historiska dramer.”

Det är sällan jag läser om böcker, men så fort jag läst ut Schnitzlers En senkommen berömmelse har jag lust att göra just det. Denna kortroman handlar om Eduard Saxberger, en äldre tjänsteman som blir ”upptäckt” som poet av en yngre skara beundrare. Herr Saxberger blir sedermera känd som författaren till Strövtåget (ett verk som han skrev för 25 år sedan).  Berättelsen följer Saxbergers sammanstrålning med den litterära klubben Entusiasterna bestående av författare, kritiker och en skådespelerska och hur detta möte påverkar Saxbergers egen självuppfattning. Han rycks med av hetsiga debatter om konstens sanning och skönhet som – i varje fall till en början – trollbinder honom.

Arthur Schnitzler (1862-1931) är känd i Österrike för att ha varit en av de första författarna att använda inre monologer (som Joyce förtjänstfullt använde i Odysseus). Här anammas en stil som ligger nära det som på tyska kallas för ”erlebte Rede”; en stil som formellt är i tredje person, men som funktionellt är i första person. Även om kortromanen är skriven i tredje person så beskrivs Saxbergers inre värld snarare i första person (vilket inte är fallet med någon annan av bokens karaktärer). Detta ger texten liv och vigör. Berättelsen lyckas på ett elegant sätt fånga människans fåfänga med en ironisk men samtidigt kärleksfull blick. Blicken avslöjar en författare som har en djup förståelse för den mänskliga naturen.

Schnitzler låter aldrig skeendet urarta i fars. Hans ironiska distans till skeendet gör att man kan känna igen sig i personernas tillkortakommanden, såsom exempelvis när skådespelerskan i gruppen säger följande:

”Om jag hade varit tvungen att välja en annan yrkesbana än teater, hade jag tagit livet av mig”, sa fröken Garsteiner.

Man kan känna igen sig i många av de personer som porträtteras, men även om de skildras på ett roligt vis blir de aldrig karikatyrer. Alla känns djupt mänskliga och skildras med ett lätt anslag som gör att deras egenskaper kan träda fram i både komisk och tragisk belysning.

Flera 1800-talsförfattare återkom till det problematiska valet att antingen välja ett borgerligt liv eller försöka överleva som svältande konstnär (läs bara Thomas Manns Tonio Kröger eller ännu bättre: Hesses Steppenwolf). Det är ett återkommande tema hos Schnitzler och det självupplevda i detta ger berättelsen en dramatisk tyngd.

Med små medel lyckas han förmedla en stämning av melankoli, nostalgi och förlust. Detta är särskilt tydligt när den gamle mannen tar sina kvällspromenader och tänker tillbaka på sitt liv.

Claudio Magris summerade kortromanen på följande vis:

Arthur Schnitzler frambesvärjer hela den österrikiska kulturens mozartlika elegans… med dess leende brio och det lätta vemodet.

Similar Posts:

• Schack som konstnärlig och feministisk yttring
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Skriven med ärlighet
• Känslofyrverkeri från Chile
• Komplicerat att vara Mann

Ruth är terapeut med ett skakigt äktenskap. De upprepade men fruktlösa IVF-behandlingarna har tärt på makarna och relationen. Pen är autistisk och har inte haft det så lätt men det är mycket som har blivit bättre på senare tid.

För Ruth är det egentligen en vanlig dag – det är bara det, att hennes man Aidan, som borde ha kommit hem kvällen innan, inte dykt upp. Han har meddelat att han är försenad men vad betyder det, egentligen? För Pen, däremot, är det en stor dag: hon ska gå på en miljödemonstration med sin bästa vän Alice, som hon har insett att hon är förälskad i, och sedan ska hon överraska henne med en konsert – och med att berätta om vad hon egentligen känner.

I korta kapitel, vars ”titlar” är tidsangivelser, skildras dagens förlopp. Perspektivet växlar mellan Ruth och Pen och snart får även Alice och Aidan komma till tals. Alla fyra skildras med värme och empati men utan att väja för det som de kanske inte gör så bra eller är så bra på, vilket gör dem levande och trovärdiga när de tampas med att förstå sig själva och varandra.

Pens sätt att se på världen är väldigt fint skildrat men också tydligt i och med att det visas både inifrån och utifrån och med ett mer analytiskt lager. Det känns dock inte som om läsaren blir alltför skriven på näsan, utan som om man får följa med i varven av funderingar. Det allra finaste är dock relationen med modern, som kanske kan vara en aning överbeskyddande men har skäl till det, som möter henne och hennes behov på så många plan. Flera gånger blir jag tårögd när jag läser.

Det väldigt konkreta är det som minner mest om James Joyce, de små detaljerna, de fysiska förnimmelserna. Däremot är det kort och koncist i stället för omständligt, vilket snarare för tankarna till Virginia Woolf.

Eftersom det är en dag och en stad börjar jag också tänka på det franskklassicistiska dramat – tidens, rummet och handlingens enhet. Egentligen är det bara tidskravet som följs strikt, eftersom en stad är ett väldigt stort rum, men det finns ändå där som en klang.

Trovärdiga människor i ett omisskännligt nu men på ett sätt som lånar drag från andra litterära epoker, med en intertextualitet som är mer aning än något annat. En bok och en dag som båda rymmer väldigt mycket.

Similar Posts:

• Vänskapens mörker och ljus
• Skapandets stad och livets villkor
• Mysdeckare om ond bråd död
• Glamourös gåta
• Charmiga detaljer, men färglös helhet

Kazu minns sitt liv, ett hårt liv där de få stunderna av lycka skyms bakom förluster och svårigheter. För att försörja sin familj har han tvingats arbeta långt ifrån hemorten och på så sätt nästan blivit en främling för sina närmaste. Mellan minnena tränger sig nuet på och bryter in i berättelsen som enerverande ljudeffekter eller som samtal mellan för Kazu vilt främmande människor. Han hör staden, på sätt och vis är han ett förmänskligande av staden.

Parken och staden liksom Kazu blir till kärl för bevarandet av historien: en kejsare och ett slag, en släkts traditioner, en sons examen, ett bygge av stadion för ett olympiskt spel. Och om Kazu på sätt och vis är en plats är platsen också en huvudperson i sin egen rätt.

Jag tycker att det är som bäst när man får stanna i Kazus tankar och minnen, kanske allra helst sådant som inträffat nyligen, som ett längre samtal hemma hos en annan hemlös (ja, det är en oxymoron men de skapar sig hem av nästintill ingenting).

När omgivningen blir för högljudd kan jag förstå det men jag blir samtidigt störd och tycker att när poängen uppnåtts behöver man inte stanna kvar alltför länge i utrop och dialoger.

När jag söker besläktade böcker får den korta romanen mig främst att tänka på en veritabel tegelsten: James Joyses Odysseus. Kazu blir en Leopold Bloom som rör sig i ett Tokyo som speglar Dublin men i mycket mindre skala.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ett modernt hus fullt med böngroddar
• Småputtrig, mjuk pärla
• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen

Du som hyser en hemlig dröm om att jobba i bokhandel kan veckovis hyra rum ovanpå The Open Book, vilket också innebär att du förväntas sköta ruljansen en trappa ned. Ett roligt och annorlunda arrangemang, som blivit populärt till den grad att rummen är uppbokade åtskilliga år framöver.

För egen del såg jag med förväntan fram emot att få ta del av fler underhållande anekdoter från The Bookshop i Shaun Bythells nya bok med titeln Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel. Det var därför inte utan att jag en smula klentroget glodde på den ”magerlagda” bok som jag fått i min hand.

När jag sedan läste att bokhandlaren till sin egen förvåning saknat det mänskliga utbytet under pandemin frågade jag mig oroligt om detta inneburit att han blivit vänligare inställd till mänskligheten. Lättad kunde jag redan efter ett par lästa sidor konstatera att så inte är fallet.

Shaun Bythell påminner en del om Bernard Black, innehavaren av antikvariatet Black Books i den obetalbara brittiska komediserien med samma namn. Märkligt nog är affären ständigt full av människor, som han gör sitt yttersta för att förolämpa.

Bythell har i sin nya bok delat in sina kunder i sju huvudkategorier med underavdelningar, vilka han försett med latinska namn. Fast han använder inte benämningen kunder, utan ”människor du träffar på i en bokhandel”. Kanske på grund av att många av dem inte vistas där i syfte att köpa något. Som paret som dumpade sina småbarn i barnavdelningen för att sedan smita iväg på en shoppingrunda. De återkom fullastade med kassar just som personalen var i färd med att kontakta polisen.

Somliga grupper, som ”plågoris” ”egenutgivna författare”, och ”snåljåpar”, är välbekanta även för en annan som arbetar på ett folkbibliotek.

Min erfarenhet av de egenutgivna författarna är att de inte sällan är narcissistiskt lagda. De donerar sin bok till biblioteket för att sedan med jämna mellanrum höra efter ifall den blivit utlånad.

Likaså snåljåparna frekventerar flitigt biblioteken. Snikenheten kan ta sig uttryck på så vis att besökare anser sig endast ha fått två av de tre gratisutskrifter som hen dagligen är berättigad. Efter att ha skällt ut personalen efter noter väljer vederbörande att återkomma dagen efter. I stället för att – gud förbjude – punga ut med 2 kronor.

Andra i mitt tycke förbryllande kategorier är nummer fem: ”skäggiga pensionärer” (omfattande både män och kvinnor), med underavdelningarna ”pensionärer i röda byxor”, ”lycraklädda” samt ”prylbantare”. Men med ”gnällspikar”, ”visslare”, ”snörvlare”, ”nynnare” och ”fjärtare” är jag på banan igen.

Böcker med bokhandelstema är – i mitt tycke – en sympatisk företeelse. Jen Campbell har sammanställt kunders knepiga förfrågningar i böcker som Bokhandelsblues: kunden har alltid fel (2012) (Weird things customers say in bookshops) och More weird things customers say in bookshops.

Flaggskeppet i genren är förstås Shakespeare and Company, vilket är namnet på den legendariska bokhandel som amerikanskan Sylvia Beach öppnade i Paris 1919 och som blev samlingspunkten för författare ur den förlorade generationen, vilken bland andra bestod av James Joyce, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald och Ezra Pound.

Min egen favorit förblir den hjärteknipande Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road, där läsaren får ta del av en autentisk tjugoårig brevväxling mellan den amerikanska bokmalen Helene Hanff och antikvariatsföreståndaren Frank Doel på Marks & Co i London.

På senare år har det också blivit populärt att förlägga feelgood-romaner till bokhandelsmiljö. Jenny Colgans serie om Den lilla bokhandeln, Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive, Den lilla bokbussen i Provence av Nina George och serien om Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling för att nämna några exempel.

När Shaun påstår att man väljer bokbranschen för man är ”illa rustad för att hantera det normala livets stress” inser jag att mitt jobb är väsensskilt från hans. Att hans störningsmoment är en västanfläkt av stöket på ett nutida folkbibliotek.

Bokhandelspersonalen beskrivs som speciell, snudd på excentrisk, på ett sätt som det (tyvärr?) inte längre finns utrymme för på våra svenska folkbibliotek, där vi förväntas vara utbytbara och där teamwork och arbetsuniformer är melodin för dagen.

Benämningen ”branschens fotfolk”, som ”befinner sig i frontlinjen” och ”får ta stöten” skriver jag däremot helhjärtat under på. I synnerhet som biblioteken fått alltfler anställda, som sällan syns på golvet. En växande skara informatörer, IT-folk, dekoratörer, statistiker etcetera. Medan själva basverksamheten tycks bli alltmer perifer.

Vilken kundkategori tillhör du själv förresten? Eller vilken typ av personal? Boken får – förmodligen helt oavsiktligt – en att reflektera över sitt beteende antingen framför eller bakom disken. Inte så illa, eller hur?

Om du inte redan har läst den första boken, En bokhandlares dagbok (2018), så föreslår jag att du börjar med den. Bok nummer två, Confessions of a Bookseller (2020), har tyvärr inte översatts till svenska ännu. Den tredje boken i serien, Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel (2021), känns lite för tunn för att stå på egna ben, men som uppföljare fungerar den utmärkt.

Similar Posts:

• Obscenity, who really cares?
• Salongskvinnor i skuggan
• Kabusa Böcker svarar på frågor
• Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.
• Iakttagaren Naipaul

Volymen består, som sagt, av två berättelser. Den första, ”Olofs berättelse”, handlar, som jag precis nämnt, om berättarens uppväxt och den andra, ”Oswiecm” (byn där koncentrationslägret Auschwitz låg), får jag väl säga är en 260-sidig betraktelse från platsen i Sörmland där berättaren nu bor, av de bybor han omger sig med och deras i betraktarens öga ofta rätt enfaldiga syn på tillvaron. Parallellt med hur berättaren ofta sitter på fredagspuben och umgås med dessa bybor, växer en målning fram i det stora huset han bor. Det är i hans sambos ateljé däruppe, som vi penselstreck för penselstreck får skymta hennes mycket mörka förflutna.

Bland samtalsämnena i denna bys fredagspub återkommer de besvärliga markförhållandena, leran. Den kryper liksom hela tiden närmare inpå. Det finns andra sådana liknande bilder som också får liv i mitt huvud efter ett tag. Är inte det hus berättaren växte upp i, utanför Borgå, rätt likt det hus han nu bor i, utanför Nyköping?

Jag slås också av hans personteckning. I den första berättelsen är både farfar och framförallt farmor väldigt ömsint skildrade. När berättaren skildrar sina bybor, grannarna i den andra berättelsen, finns inte alls det tålamodet, där kryper snarare ett tillbakahållet ursinne fram. Framförallt över sverigedemokratens och kommunistens till synes outsinliga behov av att få vädra sina åsikter. Jag tycker berättaren här ibland skildrar många av sina grannar (inte alla) som lite väl småsinta och det perspektivet blir tillslut lite tröttsamt, måste jag medge. Även om det naturligtvis ibland inte går att låta bli att le åt författarens emellanåt rätt vassa humor. Jag skrattar högt när han beskriver sockenföreningens rätt nitiska revisor Nicole Reuter till exempel (”hennes min kostade lika mycket som vinet”).

Det finns en mycket varmare humor när han beskriver huset han växte upp i, i ”Olofs berättelse”. Jag tycker också om hur Tom Sandqvist byggt upp den delen av boken. Berättaren (Thomas) sitter på sin ålders höst och bläddrar igenom en pärm, Karlebypärmen, där storebror Olof skrivit ner sina minnen. Dem jämför berättaren med vad han själv kommer ihåg. Trots att de växt upp tillsammans, minns de helt olika saker. Snart förstår man också att det finns en konkurrens mellan bröderna. Det gör berättelsen intressant. Den spänningen infinner sig inte riktigt i ”Oswiecm”, hur mycket detaljer författaren än väver in från sin svärmor Hertha Hesselsons upplevelser av Nazityskland. Det bränner till här och där, men berättarperspektivet från Hertha, ”berättade hon heller aldrig” följt av en lång harrang om hur hemskt det faktiskt var, övertygar inte riktigt. Det är först mot slutet när man får en förklaring på varför Herta alltid var så tyst, som jag känner hur det tar tag i mig.

Sandqvist skriver med långa vindlande meningar, har ofta en korthuggen humor och i långa bitar finns en värme som gör boken, trots att den är över femhundra sidor, rätt lättläst. Hans sätt att berätta får mig att tänka på James Joyces medvetandeflöde i Odysseus och den första delen, ”Olofs berättelse”, tycker iallafall jag är besläktad med August Strindbergs lilla novell Ett halvt ark papper.

Jag vill hur som helst fortsätta vara i berättarens närhet, långt efter att boken är slut. Lyssna på hans puttrande och fräsande rätt arga perkulator, dricka kaffe ur någon av alla hans otaliga Muminmuggar, känna lukten från någon av hans överfulla askfat, få njuta när han munhuggs med sina grannar på fredagspuben. Ett fint berättargrepp han har i sitt verk, är hur sambon Eva med jämna mellanrum griper in i berättelsen. På sidan 487 viskar hon:

- Thomas, du måste ta dig ur den här berättelsen så fort som möjligt.

Similar Posts:

• Hundra år av finskt familjeliv
• Strapatser och förnumstighet
• Evolutionskonspiration
• På ny vandring genom Helsingfors
• Lågmält dramatiskt

Joyce’s novel represented not a finished monument of high culture but an ongoing fight for freedom.

Delvis är detta en ren, omsorgsfullt utforskad och välskriven biografi av Ulysses och mullen den sprang ur; Joyces ungdom, de tidiga modernisterna och den omgivande världen med nya politiska och literära idéer som inte alltid var helt behagliga eller fridfulla, Joyces förälskelse i Nora Barnacle, hans exil och hälsoproblem, och alla de osannolika karaktärer som agerade barnmorska åt romanen (påfallande många kvinnor, fast Hemingway och Pound passerar förstås också). Det finns bättre böcker om Ulysses litterära kvaliteter, men det är heller inte Birminghams mål; för det han vill åt utöver det biografiska är hur en experimentell bok för mindre än 100 år sedan kunde bli stämplad som obscen, pornografisk, livsfarlig, och bli så totalförbjuden att en hel industri byggdes upp för att trycka hemliga (och ofta urusla) faksimil och smuggla dem över gränser. Ironin i att en bok som ofta stämplats som nästan oläsbar blev en hit genom att bli något förbjudet, och därigenom sparkade upp alla möjliga dörrar.

What’s uncanny about censorship in a liberal society is that sooner or later the government’s goal is not just to ban objectionable books. It is to act as if they don’t exist. The bans themselves should, whenever possible, remain secret.

Det är där boken hittar sin titel. Frågan om exakt vilka idéer det var Ulysses klappade mothårs, och hur det kunde ta mer än tio år för boken att bli laglig i engelskspråkiga länder (Birmingham är ju amerikan, så världen består av USA, Storbritannien och Paris). När han gräver ner sig i den historiska bakgrunden till tryckfrihetslagar och de idéer och metoder som lades på censur i en tid där brevbärare förväntades vara Big Brother, de allt snirkligare försöken att definiera ”obscen” är det enormt underhållande, och allt ihopkopplat med en djup kärlek till Ulysses självt som får mig att vilja läsa om tegelstenen direkt igen.

The legalization of Ulysses announced the transformation of a culture. A book that the American and British governments had burned en masse a few years earlier was now a modern classic, part of the heritage of Western civilization. Official approval of Ulysses, in prominent federal decisions and behind closed doors, indicated that the culture of the 1910s and 1920s – a culture of experimentation and radicalism, Dada and warfare, little magazines and birth control – was not an aberration. It had taken root. Or, more accurately, it indicated that rootedness itself was a fiction.(…) By sanctioning Ulysses, British and American authorities had, to some small but important degree, become philosophical anarchists. (…) There was no absolute authority, no singular vision for our society, no monolithic ideas towering over us.

Det enda som stör mig något är att Birmingham behandlar frågan om tryckfrihet lite väl enkelt; som om det var något man antingen har eller inte har, och att det var helt och hållet Joyce och hans hejaklack som förde hela världen från den ena sidan till den andra. Som om ”frihet” var en enkel vara, ett ord som betyder något enkelt, odelbart. Men vafan, man kan inte få allt. Utom genom att läsa Ulysses då.

…and the word that shakes it all down is YES.

Similar Posts:

• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel
• Inspirerande snabbläsning
• Nyöversatt Joyce
• Salongskvinnor i skuggan
• På promenad i den språkliga trädgården.

Sen dess har jag läst om Ulysses – senast i Erik Anderssons fantastiska nyöversättning – och hittat betydligt fler nivåer i den än bara den där provokativa språkanarkin. Men när jag nu plockar upp den snart 115 år gamla Dublinbor vete fan om den inte känns mycket modernare än sin skrytige lillebror. Det här är boken Joyce började jobba på kort efter att han som ung student skrikit åt dåtidens litteräre gigant W B Yeats ”Vi har träffats för sent! Du är för gammal för att lära dig något av mig!”, och vid 22 års ålder var han kanske mer återhållen än han skulle bli senare, men inte ett dugg mindre stilsäker. Han vet precis vad han vill göra här, och att han jobbar i svartvitt i stället för färgexplosioner, vill peka på ett ögonblick i stället för alla samtidigt är inget som historierna lider av. Tvärtom.

I Dublin kunde man inte åstadkomma någonting. När han gick över Grattan Bridge såg han ner längs floden mot de lägre kajerna och tyckte synd om de små skabbiga husen. De liknade mest en samling luffare som kurat ihop sig invid flodstranden; deras gamla rockar var täckta med damm och sot; solnedgångens panorama hade överväldigat dem och de inväntade den första nattkylan som skulle få dem att resa sig, skaka på sig och gå.

Dublinbor. Titeln har något konsumaktigt över sig, en enkel innehållsförklaring. I femton noveller skissar han upp det som 1904 var ett bakvatten i Storbritannien, fyllt med koloniala statyer av engelska kungar och desillusionerade nationalister som försökte lära sig säga ”hej” på iriska utan att tänka på hur de pratade till vardags. Femton huvudpersoner; från den unge pojken som funderar över sin lokale präst i ”Systrarna” till den medelålders Gabriel Conroy som sakta ser snön falla från sitt hotellrumsfönster i ”De döda”. Alla står de, plötsligt en vacker dag utan någon större fanfar, inför en insikt om sitt liv – och alla kommer de, i någon mån, att välja bort den, i den mån de alls har lyxen att välja. Någon kommer att fortsätta spöa sin son hellre än att sluta dricka, någon att fortsätta tro på en framtida karriär som för länge sedan seglade bort, någon att spela bort sina sista pengar för att hänga på sina rika vänner… allt beskrivet utan någon viktoriansk blyghet, men också helt utan den sentimentalitet och nostalgi som skulle säljas som typiskt irländskt långt in på 1980-talet. Det sups, knullas, skits, stjäls och slåss i Joyces Dublin, och det kommer varken glada flöjtrefränger som gör det OK eller gråtande fioler som gör det till pekoral. Mitt emellan ett förlorat förflutet och en drömd framtid står Dublinbor och bara… är, i ett nu utan pausknapp, samtidigt som den stora världens gångna och kommande revolutioner tassar förbi utanför knuten.

Ett par ord om Erik Anderssons översättning. Den är inte samma saltomortal på hög lina som hans Ulysses, men inte desto mindre imponerande. Här har han ett enkelt men nästan omöjligt uppdrag: Återge en plats och en tid för länge sedan utan att låta föråldrad, att återge Joyces specifikt irländska engelska utan slanguttryck, de historiska referenserna utan fotnötter, ironin utan punchlines. Resultatet är så självklart att man knappt tänker på det.

Ulysses är mycket mer än ett formexperiment; det är en roman full av patos, kärlek, ilska och humor. Dublinbor har samma ingredienser, men så mycket lättare bakad att man inte har något att gömma sig bakom. Båda är, var och en på sitt sätt, en litterär besvärjelse som stampar fram en hel värld, och jag är så glad att Joyce gav oss båda varianterna.

Similar Posts:

• Nyöversatt Joyce
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Från mobboffer till självständig yngling
• Ömsint skildrat
• Mellan romantik och modernism

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.

Similar Posts:

• Ser inte skogen för alla träd
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling
• Årets roman är starkt lyrisk
• Dansa med vargen!

Paris i början av 1900-talet. En stad av frihet, såväl i liv som i litteratur. Färre förbud än på andra ställen och en atmosfär av öppenhet och möjligheter, kanske särskilt mycket för kvinnor. Här får vi möta fyra av dem som sökt sig dit, för litteraturen och konsten: Gertrude Stein, Natalie Clifford Barney, Adrienne Monnier och Sylvia Beach. Den första är välbekant, den sista känner jag till men de andra två vet jag ingenting om, trots att jag måste ha sett deras namn tidigare.

Gertrude Stein är nog den som är mest känd för de flesta, genom sina böcker och porträttet målat av Picasso, vars storhet hon var en av de första att upptäcka. En författare som skrev experimentell prosa, en konstmecenat med sinne för vad som komma skulle, vars adress – rue de Fleurus 27 – blivit ett begrepp.

Sylvia Beach startade bokhandeln Shakespeare & Company och var den som slutligen såg till att James Joyces Odysseus gavs ut – något hon fick kämpa för och som fortsatte kosta henne pengar och tid under många år.

Adrienne Monnier var Sylvia Beachs partner och hade också en bokhandel – belägen mer eller mindre mittemot Shakespeare & Company – med biblioteksverksamhet och snart gav hon även ut böcker och tidskrifter.

Natalie Clifford Barney var också författare, men hennes litterära verk har hamnat i skuggan av hennes liv och liksom Gertrude Stein var hon konstkännare.

Författare, förläggare, redaktörer, bokhandlare, mecenater och musor. Fyra liv som kretsar kring litteraturen och konsten. Något som också förenar dessa kvinnor är deras sexuella läggning och att de levde mer eller mindre öppet i förhållanden med andra kvinnor. Gertrude Steins mest lästa bok, Alice B. Toklas självbiografi, är en fiktionaliserad biografi över hennes livskamrat.

Det finns en frustration hos författaren över hur män använt dessa kvinnor och de sammanhang de skapat som språngbrädor mot parnassen och sedan låtit lite av sitt stjärnstoff falla över dem – som om förhållandet varit det omvända. Oförtjänt har de hamnat i skuggan och intagit sämre positioner än vad deras talang och verk berättigat till. Deras konstnärskap har betraktats som oväsentliga och deras betydelse förringats.

Jag förstår att Ingrid Svensson försöker ge dem upprättelse, men det är något med kombinationen mellan vetenskaplighet och personligt engagemang som här inte riktigt fungerar, när den annars brukar vara en utmärkt utgångspunkt. I stället för att bli intresserad och engagerad tycker jag att det är ganska tråkig läsning och av den där magin titeln utlovar blir mycket lite utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad som fattas. Vi går in i salongerna och ut ur dem, återvänder och tar ett varv till. Konturerna blir skarpare men jag kan ändå sakna något av det levande.

Similar Posts:

• En recension är en recension är en recension
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Världen i fyrkanter
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Allt är en fortsättning, ingenting en början

Nej, Gabriel Conroy är bjuden till fröknarna Morkans årliga bal i Dublin tillsammans med sin fru Gretta. Det är jul och till denna bal är hela Morkans bekantskapskrets bjuden. Conroy ska hålla ett litet tal efter middagen. Redan när han kommer in i fröknarnas Morkans tambur, och skakar av sig snön, gör det honom nervös. Han är lite rädd för att han ska låta överlägsen och prata över gästernas huvuden. Skulle han stryka raderna av Robert Browning? Gjorde han sig inte bara löjlig om han började citera poesi som de inte kunde begripa?

Gabriel Conroy är ändå inte en stropp. Joyce sätt att beskriva honom på väcker läsarens sympati. De många damerna på kalaset skojar och daltar med honom, inklusive hans fru Gretta. Överhuvudtaget har Joyce en öm hand om figurerna i sin bok. Det är därför det är så underbart att få öppna pärmarna till en sådan här bok, och krypa in i hans värld.

Jag fick samma känsla när jag får många år sedan tog mig igenom hans betydligt tjockare Ulysses. Buck Mulligan skulle glatt lägga handen även om min rygg och hälsa mig välkommen in i hans hus, det är jag säker på.

Nåväl. När det är dags för dans i De döda får Gabriel Conroy miss Ivors till dam. Hon konstaterar att Gabriel måste vara Englandsvän eftersom det är Daily Express han skriver recensioner för. Trots att Gabriel åtminstone i tanken försöker säga att litteraturen står över politiken, gör hennes kommentar honom illa till mods. Miss Ivors försöker även få med honom på en resa till västra Irland hon och några vänner ska göra senare under sommaren.

Efteråt undrar hans fru vad han grälade med Molly Ivors om. Gabriel försöka tona ner det hela, men muttrar ändå ”hon ville ha med mig på en resa till Aran”. Det får hans fru att klappa händerna av förtjusning, för i närheten av Aran ligger Galway, där hon har stora delar av sin släkt. En sådan resa är Gabriel inte alls sugen på.

Galway visar sig också vara en ödesdiger plats som får stor betydelse i slutet av denna berättelse.

När maten är uppäten och efterrätten intagen ska Gabriel hålla sitt tal. Det går bättre än förväntat och han får med sig sin publik där han tänkt det. När balen är över och de flesta ska ge sig av hemåt igen, är stämningen i tamburen uppsluppen. Det är hästdragna droskor alla ska ta sig hem med och de skojar om det gamla ök Gabriels morfar en gång ägde.

Mitt i detta nojsande upptäcker Gabriel någon längre upp i trappan, någon som verkar vara i en helt annan stämning, med tankarna långt, långt borta. Det är hans hustru.

Hon står och lyssnar på sång och pianospel, som de med skarpa öron kan höra från övervåningen. Det visar sig vara Bartell D’Arcy, som varit med på kalaset tidigare, som sitter däruppe och spelar. När Gretta sedan kommer ner från trappan, för att även hon ta på sig ytterkläderna, är hon kvar i samma stämning, hur mycket de andra än pladdrar på.

När även mr D’Arcy kommer ner från övervåningen, frågar hon honom vad det var för sång.

När de ger sig ut går Gretta bredvid mr D’Arcy och Gabriel strax bakom. Gabriel betraktar sin fru och slås av hur vacker hon är, där i det dunkla ljuset och kylan ute. Han börjar längta efter henne rent kroppsligt, och drar sig till minnes några av deras mer intima stunder. Han går helt upp i sina känslor och bekymrar sig över hur han ska kunna delge sin hustru dem, utan att sabba något, när de kommit till sitt hotellrum.

Han blir överlycklig när hon ger honom en snabb kyss, men sedan förfärad när hon börjar gråta. Det hon avslöjar får honom först bestört, men ger honom sedan större insikter om sig själv.

Åh jag skulle så gärna vilja ge Gabriel Conroy en kram, för jag känner så väl igen de känslor som sköljer över honom där under hotellsängens lakan. Du och jag, Gabriel.

Läs den.

Similar Posts:

• Letting the days go by
• Från mobboffer till självständig yngling
• Inspirerande snabbläsning
• Tjusigt om livet
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse