Bob Dylan föddes i Duluth, Minnesota och växte upp i en liten gruvstad i USA som heter Hibbing. En av hans inspiratörer var Jack Kerouac som skrev romanen På väg och det är lätt att dra parallellen till liftarens betraktelser av USA. Highway 61 är namnet på den långa väg som spänner mellan gränsen i norr mot Kanada till Mississippibältet i söder. Vi får i korthet veta att Dylan haft Woody Guthrie som förebild när han börjar sin resa som singersongwriter. Hans drivkraft i musikskapandet baserades i oro för världen i likhet med andra folkrockmusiker. Men de erfarenheter han gör när berömmelsen placerar honom i en absurd verklighet gör att hans sporre ersätts med den egna inre verkligheten.

Highway 61 Revisited är den andra LP:n där Dylan och medmusikerna spelar med elektriska gitarrer i stället för att spela med akustiska instrument. Det är sommaren 1965 och publiken delas i två halvor. Hälften tycker att utvecklingen är spännande och hälften tycker att det elektriska är förkastligt. När Dylan och musikerna ska uppträda på en scen i Newport chockeras publiken av elgitarrerna och buar. Efter tre låtar är det slut. Konserten blir bara 15 minuter till skillnad mot vad som varit vanligt tidigare – 45 minuter. Det här är hur spännande som helst, men författaren gör till min häpnad ingenting för att levandegöra händelsen.

Polizzotti lägger upp kapitel kring varje låt som finns att hitta på LP:n. Det är en logisk struktur som följer de andra i förlaget Lindelöws böcker som går under samlingsnamnet 33 1/3. Jag hoppas därför få lite feeling när jag fått lite inledande fakta om Dylan. När jag har plöjt 75 % av texten måste jag samla tankarna, eftersom jag är rädd för att det ska bli en total spolning av ett textalster. Jag vill vara tydlig här. Det handlar definitivt inte om att Bob Dylan ska spolas. Det är den här boken. Och jag gillar förlagets satsning, tro mig!

Författaren har tveklöst ett genuint intresse av denna omtalade LP-skiva, som bidrog till att topplistornas heliga treminutersgräns bröts. Och vi får en inblick i artistens envetna motstånd mot att vara en förebild. Men det är stundtals väldigt tråkig läsning. Det räcker inte att skriva:

Highway 61 Revisited är den tidens mest genuina album, och kanske till och med det mest genuina av alla hans album.

Kanske har Polizzotti haft någon som hurtigt klappat honom på axeln och sagt: ”Du har bra fokus Mark!”. Må så vara. Men mig tilltalar inte kapitel som är fulla av citattecken runt rumphuggna repliker. Det återberättas alltför sparsamt om citatens doftande sammanhang. Rabblandet av olika tagningar av låtarna eller vilka musiker som medverkar både på den här LP-skivan och andra är torrt och blodlöst. När jag drabbas av denna leda funderar jag på att upprätta ett Excelark för att skapa några färgglada staplar i en grafisk illustration. Det är banne mig roligare än att läsa den här fyrkantiga texten.

Att rada upp namn ger ingen närvarokänsla. Det skapar bara ett von-oben-perspektiv som inkluderar människorna med koll på den inre kretsen runt Bob Dylan i det tidiga 60-talet. Och de torde vara väldigt få vid det här laget, eller? Vill man väcka intresset för en amerikansk världskänd musiker, får man nog göra sin text lite mer läsvänlig. Kanske rentav lite sexig? Själv startar jag Youtube, söker upp ”Ballad Of A Thin Man” (sista låten på LP:ns framsida) och låter elgitarrerna och de otåliga orgeltonerna fylla rummet. Originalet inspirerar.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2016
• It ain’t me, babe
• Song and dance man
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• Poet i ständig förändring

Den 14 april 1865 väcktes den amerikanske tidningsmannen Gideon Welles av beskedet att president Lincoln blivit skjuten. Han skyndade till dödsbädden:

Det väldiga offret låg diagonalt i sängen, eftersom den var för kort för honom. Man hade tagit av honom kläderna. Hans långa armar, som man ibland fick en skymt av var kraftigare än man hade kunnat ana för en gänglig man som han. Hans långsamma, djupa andhämtning fick lakanen att lyfta med jämna mellanrum. Han såg rofylld och vacker ut och hade aldrig framstått så imponerande för mina ögon som den första timmen jag var där. Därefter började hans ögon att svälla och ansiktet att missfärgas.

Den 24 april 384 berättar Egeria i sin resedagbok om besök vid heliga platser i Turkiet. Den 1 maj 1657 blir Clas Rålamb sannolikt den förste svensken att smaka kaffe, han är inte imponerad: ”Det smakar illa, som om det var en lag på stekta ärter.” Den 8 maj 1945 beskriver Joan Wyndham glädjeyran under fredsdagen i London. Den 27 maj 1992 beskriver Zlata Filippowic en fasansfull dag i krigets Jugoslavien.

Och så fortsätter det. Livet och historien böljar fram och åter mellan lycka och vedervärdigheter och däremellan en väldans massa vardag. Att läsa historia i ett så här spretigt format gör att människan och det mänskliga frammanas i blixtbelysning. Dagboksutdragen blir som titthål in i historien och ingångarna blir så många att denna samling bäst avnjutes i små, små doser. Optimalt är nog att läsa en dagboksanteckning om dagen.

I ett förord har Bergman och Perland skrivit om dagboken som fenomen och om vilka urvalskriterier de har utgått ifrån. De säger att personliga intressen och tillgången till texterna är något man inte kan komma ifrån, men menar att den angloamerikanska övervikten i samlingen också beror på att det skrivits flest dagböcker i denna del av världen. Som läsare tycker jag ändå att bredden och variationen är imponerande. Framförallt förvånar det mig att det finns så många riktigt gamla dagboksanteckningar bevarade.

Samlingen avslutas med ett intressant efterord där framtiden för dagboken diskuteras. Det och hur sociala medier påverkat vårt dagboksskrivande. Kan man säga att vi skriver mer dagbok än någonsin idag med allt vårt twittrande och våra statusuppdateringar? Eller är det i själva verket så att dagboken, så som vi känner den, är en utdöende textform?

Hur det går på slutet? Som vanligt ungefär:

31 december 1947. Fest hos Tom i Lunbrook, men så nedstämd jag var vid midnatt, utan någon tjej, ensam i mitt rum klinkande ”Auld Lang Syne” på pianot med ett finger. Men sedan vilket drickande, vilket liv, drack kopiöst med Jack Fitzgerald och berättade fantastiska historier och samtalade ända till morgonen – Jack Kerouac.

Gott Nytt År!

Similar Posts:

• Intressant men rörigt
• Läs och gråt
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Tillvaron är oviktig och meninglös
• Anne och Nina

Pynchon, ständigt nobelpristippad som postmodernistisk portalgestalt, är otvivelaktigt en av den amerikanska efterkrigstidens viktigaste författare. Och det har inget att göra med den närmast mytologiskt medieskygge Pynchons kurragömmalekar med såväl journalister som fans.

De som läst Pynchon tidigare kommer att känna igen sig för det mesta som utmärker de senare böckerna finns ju redan här i debuten: den bångstyriga vindlande ploten med mängder av bifigurer som gör entré, försvinner och ibland återkommer några hundra sidor senare, de osannolika personnamnen som Pig Bodine och Benny Profane, sångtexterna (man kan alltid räkna med att ett antal Pynchon-karaktärer vid något tillfälle brister ut i sång), och den allestädes närvarande paranoian över att det någonstans i bakgrunden finns starka krafter, en konspiration, i rörelse.

Egentligen är det två romaner vi får för priset av en. Vi har dels en ganska traditionell beat-roman i Jack Kerouac-stil som handlar om Helgalna gängets (”the Whole Sick Crew”) framfart på den amerikanska östkusten i mitten av femtiotalet, dels de historiska vinjetter som beskriver sökandet efter den mystiska V som dyker upp vid olika tillfällen genom historien: Alexandria och Florens på 1890-talet, Paris 1913, Sydvästafrika 1922 och vid tyskarnas bombning av Valletta under andra världskriget.

Vem eller vad är då denna ”V”? Ogripbar och närmast metafysisk ikläder hon sig olika roller genom romanen. Till exempel som Victoria Wren i Alexandria eller Vera Meroving i det tyskkontrollerade Sydvästafrika. Hon kan även omfatta det mystiska landet Vheissu och kanske till och med vara råttan Veronica i New Yorks kloaksystem?

Är V i själva verket Envar, varje människa, som vid olika nyckelpunkter i världshistorien har att göra moraliska val? Eller ska V läsas som historien i sig? Pynchon är inte särskilt tydlig på den punkten och tur är väl det. Den gemensamma nämnaren vid de flesta av dessa tillfällen tycks dock vara att det mänskliga (och framför allt manliga) våldet har eskalerat, ibland över alla gränser.

Det sägs att de två olika historierna konvergerar mot varandra, likt ett V, för att till sist förenas. Det kan man väl i någon mening säga, men jag kan inte påstå att jag finner den konstruktionen särskilt övertygande. Det är mer vildvuxet än elegant om man säger så, och saknar till stora delar den charm och berättarglädje som krävs för att riktigt dra hem lasset. Det är i viss mån kanske en orättvis iakttagelse. Även om det är en roman av vad som närmast kan beskrivas som en levande ikon (jag förutsätter att han trots hemlighetsfullheten fortfarande lever) så är det ändå en debutroman skriven av en ung man på några och tjugo vi har att göra med.

Beat-historien har sina ögonblick, särskilt i de delar som beskriver jakten på alligatorer i New Yorks kloaker, baserad på urbana legender från 30-talet, men är till stora delar ganska långrandig och känns daterad.

Det är snarare i några av de historiska avsnitten som det verkligen lyser till. Språket som annars tidvis, både i original och i översättning, är en smula yxigt får här en helt annan lyster. Det är som att när (över)våldet ska skildras, särskilt i kapitlet från Sydvästafrika, så kan Pynchon här inte längre hålla sin ironiska distans utan lyckas verkligen förmedla sin avsky och vrede inför människans likgiltighet och hennes vid olika tillfällen närmast slentrianmässiga rasism och våldsamhet.

En särskild eloge vill jag ge till Edvard Derkert för det vackra och gåtfulla omslaget. Det föreställer Botticellis målning Venus födelse men med Venus (ännu en inkarnation av V?) borttagen. Hon saknas på omslaget men liksom romanens V så finns hon ändå där någonstans (till exempel kvar i originalet) och verkar utan att synas.

Similar Posts:

• Party like it’s 2001
• Fria radikaler i Amerika
• The really American way of life
• Ascension
• Fascinerande tegelsten

Tro fan att nazisterna hatade jazz.

Så vad gör ett gäng amerikanska och tyska jazzmusiker när de finner sig fast i Berlin och Paris i början av kriget? Svaret är enkelt: De improviserar. De tar de gamla intryck och melodier de har med sig och försöker spinna ut dem till en oväntad utgång, behålla friheten att inte falla in i samma takt som de andra – vare sig förtryckarnas stöveltramp eller överlevarnas försiktiga tassande. I en övergiven inspelningsstudio i Paris, efter mörkläggning, med läckande tak och förtejpade fönster, står fyra musiker – blås, ståbas, trummor – och försöker gång på gång spela in en motlåt, en protest, visa att de finns här och att de inte har mindre rätt till det. Besvara förtryck med skönhet, likriktning med sväng. Resultatet ”Half Blood Blues” upptäcks efter kriget och de som spelade på den blir legender, speciellt då trumpetaren Hieronymus som självaste Armstrong hyllade som sin arvtagare men som kort därefter försvann på tågen österut, en av miljoner som sopades bort från jordens yta, och att vita musikkritiker i efterhand hyllar honom som ett geni är väl kanske ringa tröst då.

Sedan blir det 2000-tal, och de två mycket gamla männen som överlevde förväntas nu, i vår bekväma nostalgitid när allting var bättre förr, kunna lista ut vad som egentligen hände med Hieronymus, pojkgeniet, den tyske negern. Så iväg bär det på nytt, genom ett Europa där det återigen börjar bli kallt … Gamla teman som tas upp och spelas på nytt, lite annorlunda men ändå samma låt. Allt sett genom ögonen hos en gammal man som inte alltid minns så noga, och som kanske inte vill minnas allt heller.

Att skriva om jazz, tvinga in det i en roman är inte helt lätt. Edugyan försöker klokt nog att inte skriva en ny Gravity’s Rainbow eller On the Road, utan hon hittar sin berättare i den gamle gnällige och självömkande före detta basisten Sid som aldrig blev någon stor musiker och låter honom måla upp minnesbilder över 20-talets apartheid-USA, 30- och 40-talets Europa med mörkläggning och krig, och så den så kallade nutiden där han som gammal relik inte kan göra annat än leva i det förflutna. Det är, fram till det lite snöpliga slutet, en enormt medryckande och förbannad skröna om musik, kärlek och motstånd i skuggan av något så stort att man knappt ens kan se vad det var i efterhand. Hela boken genomsyras av frågor. Vad hjälper musiken mot en känga i ansiktet? Vad hjälper ett pass om man ändå avfärdas på sin hudfärg? Vad hjälper det att hyllas som en legend om man inte kan hålla ihop sin nutid? Men även om Edugyans prosa kanske inte direkt svänger som Charlie Parker, så lever Sid och Hiero starkare i minnena av rökiga källarkrogar, mörklagda lägenheter och dimmiga kullerstensgator än den gamle mannen gör i bokens början, och någonstans är det jävligt skönt att tänka sig att ingenting är farligare för en armé än att försöka marschera i synkoperad takt.

Blow, baby, blow.

Similar Posts:

• Ett svep genom jazzens historia
• Ovanlig vänskapsskildring och två fantastiska liv
• Musikvecka: Galning i tvångströja, myt eller sanning
• Jazzen som hot och löfte
• När punken kom till Stockholm

Indes kortroman KKM har ett tilltalande format i form av luftig stil och tunn utgåva. Svart bok med vit skrift, inga utmålande detaljer, inget tjafs. Innehållet får mig både att må illa, bli rädd, bli full i skratt och bli avundsjuk. Inde har ju skrivit boken jag ville skriva! Det finns i mig en inneboende ständigt närvarande fascination för människans mörker. Det mörker som jag tror finns inneboende i oss alla, även om vi har spärrar som förhindrar oss från att låta det regera över förnuftet. Det finns dock sätt att ta bort dessa spärrar. Den mest effektiva är isolering från andra människor.

Jag beslöt mig för att undvika alla former av mänsklig kontakt. Sluta gnugga mina skavanker mot andra skavankiga, inte låta krympta krympa mig. Ingenting är så prövande som mänsklig samvaro. Skuldkänslan är den drivande motorn i alla mänskliga relationer. Känslan av att göra fel får oss att försöka göra rätt – och jag orkade inte försöka längre, orkade inte spela spelet, orkade inte orka. Därför ställde jag mig utanför. Jag kan inte säga att jag ställde mig utanför frivilligt, jag erkänner att det gjorde mig lite ledsen att behöva ställa mig där, men jag kunde helt enkelt inte bättre, orkade inte bättre. Jag gjorde slut.

Depression kan utlösa en form av alienation, jag känner igen det där från när jag själv mått dåligt. Ett förakt, ja kanske till och med ett brinnande hat, mot alla de lyckliga människor som man, när man mår dåligt, plötsligt tycker omger en. Tankar på hämnd mot denna rådande lycka, som man själv är så långt ifrån, kan tyckas som det enda vettiga. Cynikern som sett igenom all förfalskning, som hatar alla spel, som vill åt det ärliga och fina i människan men bara tycker sig finna falskhet, eftersom det är vad han förväntar sig att finna, och innerst inne tycker sig förtjäna. En sådan människa är huvudperson i denna bok.

En behändig liten sprayflaska fick plats i fickan ovanför min atletiska rumpa. ”KKM” blir det på betongväggen. Känslig. Kärleksfull. Mördare. Jag taggade bredvid en ynglings, gissar jag. ”Fuck da police”. Socialbidragstomte, tänker jag. Imagebehov skrev den tagen åt dig. Vad vet du om ”da police”? Det finns inga fängelser i Sverige, bara rulltårta och vårdvistelser. ”KKM” är inget imagebehov. ”KKM” är en insikt. En annorlunda människas insikt. Jag är en annorlunda människa. Jag är Känslig. Jag är Kärleksfull. Jag är en Mördare.

Tankarna drar inte helt oväntat till American Psycho. Boken jag läste på tunnelbanan i Stockholm när jag avskydde hela min klass och det mesta av mitt liv också, fast inte skulle jag skicka in en mus i någons fitta och sy igen för det. För detta är vad jag inte förstår. Förlagsvärlden sa nej till Jonas Indes bok. Var den för provokativ? Var de för rädda för skriverier? Utgiven på Vertigo förlag passar den kanske som allra bäst förvisso, förlaget är känt för sina välriktade skrevsparkar på den goda smaken.

Men för mig är en bok av betydelse en bok jag kommer ihåg. Jag läser KKM under en intensiv timme på ett hotellrum i Sorrento, väl medveten om att jag är huvudpersonens fiende. Jag lever för tillfället ett liv av lyx, det är 30 grader i kvällstemperatur, jag har en pojkvän hemma som väntar och en karriär på gång. Jag är en av de lyckliga som förtjänar att dö. Minns ni Anders Behring Breivik, han som numera slutat vara en spännande följetong i kvällpressens löpsedlar? Den här boken handlar om honom. Jag vill kräkas av Indes bok. Jag vill läsa mer av Indes bok. Eller är kanske det briljanta med den att den är så kort? Jag vill skriva en egen bok på samma tema. Jag vill göra mig av med den. Jag vill tipsa alla jag känner att läsa den. Jag vill avråda å det bestämdaste. Framför allt är jag glad att den har publicerats. För mig är en bok av betydelse en bok jag kommer ihåg.

Similar Posts:

• Solitary man
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Myten om resan
• Passar i samma ram som första boken
• Lavin av ord

Lite samma sak är det med biografin Hunter av E. Jean Carroll. Den förtrollar och hugger tag och är omöjlig att lägga ifrån sig, även om både objekt, handling och stundtals även stil är provocerande. Stundtals undrar jag hur mycket som egentligen är sant. (Men inser att det finns bildbevis i form av fotouppslag…)

Hunter S. Thompson växte upp i Kentucky. Han var redan som barn en bråkstake av sällan skådat slag.

Beargrass-ån var en betongkulvert som gick genom Louisville. De svarta grabbarna brukade gå dit och vi lade oss i bakhåll för dem. Vi hade luftgevär. När de kom gående längs ån sköt vi på dem. Och det som hände var förstås förutsägbart. De kom ångande upp från ån och de var mycket större än vi. De var ju svarta och vi sprang skrikande och tjoande som galningar hem till Walter Kaegis hus och låste dörren. Vi gömde oss där.
Av det blev det Huntermytologi. ”Vi går ner till ån och skjuter dom!”

- GERALD TYRRELL, känd som ”Ching”, barndomsvän till HST; före detta vice vd på bank; delägare i Dickensgruppen, en litterär agentur i Louisville

Som vuxen blev Thompson journalist och författare, och han är kanske främst känd för att ha uppfunnit en ny typ av journalistik, kallad gonzojournalistiken. Gonzo kan kategoriseras som en journalistik som sätter det subjektiva före det objektiva. Att förmedla en känsla genom en viss stil blir viktigare än att återge korrekt fakta. Hans genombrott innan romanerna var en journalistisk bok om Hell’s angels. Men utöver det rent produktiva är Thompson minst lika känd för sin hängivenhet åt droger, alkohol och skjutvapen. En destruktiv hype skapades kring honom i och med romanen Fear and loathing in Las Vegas (1971) och växte genom de olika skandaler han försatte sig i fram till självmordet 2005.

Hunter kom ut 1993 första gången. Den inleds med en kort notis som förklarar att en kvinna har återfunnits i Thompsons avloppsbrunn. Sedan är det denna kvinna som fungerar som berättelsens jag, författarens alter ego. Hennes berättelse varvas med intervjuer av diverse personer som kommit i kontakt med Thompson genom hans liv. Berättarstrukturmässigt en riktig hit för en biografi, ska tilläggas.

Miss Laetitia Snap är fågelskådare och har från början kommit för att studera Thompsons omtalade påfåglar. Ganska snabbt utvecklas dock det hela till en kärlekshistoria, och Snap sugs med hull och hår in i det Thompsonska nästet. Jag har alltid tyckt om när berättarrösten av olika anledningar är påverkade och stundtals alltså icke tillförlitliga av en eller annan orsak. Här påverkas till exempel radbrytningen vid ett tillfälle av att jaget tvingas till obekväm klädsel och inte kan producera längre stycken i sträck. Ibland har miss Snap blivit nerdrogad. I ytterligare stycken blir jag som läsare skeptisk till hennes oreflekterade kärlek gentemot objektet.

Jag älskade honom, så ostronsugande, kolasnortande, pillerknaprande, gräsrökande, whiskydrickande, lsd-ätande, pistolbeväpnade, stinkfingrade, fortkörande karl han var. Sannerligen. Ett stycke manlig poesi! Hur jag darrade i Chappys restaurang när jag såg Doktorn slita ett ostron från dess skal, det genom tabascosås, den gröna, och tomatsås och lyfta hela röran till sin mun, följd av en näve smörgåskex!
När en bra låt spelades ropade Doktorn till restaurangchefen att han skulle höja volymen. Restaurangchefen sänkte volymen och skrek: ”Vad vill du, Hunter?” Och Doktorn ropade glatt: ”Höj! Höj!”
Det var vår förlovningsmiddag.

Jesper Högström skriver för Expressen (2011-01-31) att han förstår bokhandlarna som inte köper in Hunter, som han tycker är bland annat ”genuint oläsbar på samma sätt som stora delar av Thompsons egen produktion är.” Jag håller med. Inte om att boken är oläsbar, men att den stundtals har både riktigt låg litterär kvalitet, och faller till föga för ett oreflekterat hyllande av Thompson, där citaten av både han själv och de intervjuade mer liknar slapsticks i sin utformning än något annat.

Men i min mening är detta vad som gör boken till den fantastiska upplevelse den faktiskt är. Förvånande nog, ska sägas, godtar jag den litterära tveksamheten, då jag rycks med i det galna och halsbrytande. Jag läser på av ren underhållning och i skrämd fascination. ”Bullrandet, poserandet, knarkandet och vapenbögeriet är ett självändamål på ett sätt som är lika oemotståndligt för vissa 19-åringar (jag erkänner!) som omöjligt att återvända till när man väl vuxit från det. Där tillhör han samma kategori av pubertalt bombastiska författare som Kerouac, Bukowski och Sture Dahlström,” skriver Högström.

Då sträcker jag väl på nacken då, stolt att få vara nitton ibland…

Similar Posts:

• Hunter S Thompson död
• Fångad av friheten
• Naivt men rätt charmigt
• Kom igen, det svänger ju!
• Inspirerande är en underdrift

Nästan alltid är det något skevt med de där listorna. Trots att alla statistiker håller med om att kvinnor är de som generellt sett läser mest (och skriver mest, däremot inte blir utgivna mest) så är listorna över kultböcker, liksom förstås litteraturhistorien i allmänhet, alltid märkligt mansdominerade. Genrelitteratur som fantasy och science fiction är obligatoriska inslag och samtidigt ovanligt enkönade genrer, liksom diverse pretentiösa konstigheter och slacker-romaner av olika slag.

Till den sistnämnda gruppen kan räknas till exempel Goethes Den unge Werthers lidanden, även om genren fick sitt verkliga uppsving med drogernas intåg i litteraturen. Werther fick nöja sig med att berusa sig på sina egna överdrivna känslor, men det gjorde han å andra sidan så duktigt att han påstås ha inspirerat både mode- och självmordstrender bland sina läsare. Som en sin tids Kurt Cobain med andra ord, minus fin musik förstås.

Kerouacs On the Road är kanske ändå typexemplet, och en av få romaner som jag påbörjat utan att ta mig igenom den. Ulf Lundells Jack är någon sorts svensk motsvarighet (trots att Gun-Britt Sundströms Maken från samma period förtjänar generationsromanstiteln tusen gånger mer). Jag har svårt att se varför jag skulle bry mig om saker som inte ens romanernas egna karaktärer orkar bry sig om. Deras existenser går helt ut på att driva runt, peta i sig droger, knulla runt och aldrig engagera sig i något. Blir det för hårt eller tröttsamt kan de ofta vila upp sig en stund hos sina snälla och oförstående medelklassföräldrar, för misären är ofta självvald och inte alls så akut som de själva vill föreställa sig.

Finns det då inga alternativ om man vill vara lite klädsamt kultig? Tja, kvinnliga författare som kan förekomma på kultbokslistorna är till exempel Sylvia Plath, Virginia Woolf och Marguerite Duras. Men den där kultförklarade populärlitteraturen, den blir man som regel snuvad på när det gäller kvinnliga författare.

På ett seminarium på bokmässan i Göteborg för några år sedan frågade föreläsaren sin mycket kvinnodominerade publik hur många som mindes Scarlett O’Haras midjemått i Margaret Mitchells Borta med vinden. Det var nästan samtliga. Var finns den på de där listorna? Eller Jane Austen, för jösse namn. Eller alla glamorösa hämndfantasier från 1980-talet som bland de få litteraturvetare som befattar sig med dem kallas FLN-litteratur (utläses Flärd/Lust/Njutning, men personligen blandar jag lätt ihop förkortningen med Vietnamrörelsens).

Nog är det väl märkligt så mycket läslust och spänning som helt obemärkt sopas under mattan? Och att den fortfarande är så löjligt könskodad?

Similar Posts:

• Det tjänar till; det måste
• Why we fight
• Stolthet och fördom – the reunion
• Klassikernas klassiker: Stolthet och fördom
• Backmans mästerliga översättning

Resa och skriva är på en gång en översiktsbok och för personlig för att ge någon verklig överblick. Det är inte reselitteraturens historia från punkt A till B, varken historiskt eller geografiskt. Det är essä eller kritik, reselitterära verk skildrade genom den specifika författarens ögon. Vilket förstås är helt legitimt. Men här kommer vi till själva recenserandets kärna: kritik är bara åsikter. Melberg har sina om de författare han skriver om; jag som recensent har mina om den jag för ögonblicket skriver om.

Och jag kommer helt enkelt inte överens med den här författaren.

Han är förstås kunnig, för att inte säga Bildad. Betydligt mer än vad jag är. Förstås. Men faktiskt också mer än jag intresserar mig för att vara, därför att det, återigen ur min synvinkel, finns något lite osympatiskt drag i den där bildningen. Den är kompromisslös, ovillig att låta andra värden än de estetiska eller strikt intellektuella kleta av sig på litteraturen.

Ta till exempel Kongo. Melberg gillar Joseph Conrads suggestiva Mörkrets hjärta, men avfärdar Sven Lindqvists historisering i Utrota varenda jävel som ”domedagsvision”, en ”reselitterär fiktion” tyngd av Lindqvists ”drastiska historiefilosofi”. Som om det faktum att tio miljoner människor fick sätta livet till på grund av europeisk girighet eller att Conrads Kurtz-figur är svårplacerad i verkligheten enbart därför att kandidaterna är så många vore någon sorts överdriven metaforik. Som om litteraturen och resten av världen gick att kliniskt skilja från varandra.

Nå, sådär håller vi på. Melberg plockar fram drag han tycker är intressanta i reselitteraturen. Och jag blir mer och mer övertygad om att reselitteratur är en i grunden förkastlig genre, enbart bestående av osympatiska stroppar som bara använder sin omvärld som självtillräcklig spegel.

Jag vet inte om jag blivit bortskämd med sympatiska bibliografier de senaste åren? Jag läser Svensk arbetarlitteratur eller Arbetarklassens bästa partytrick och vill veta allt om arbetarlitteraturen, om Moa Martinson, Selma Lagerlöf, Fogelstadgruppen, eller till och med Skapelsejournal (som jag uppskattade måttligt), och vill veta allt om de författarna. Men Resa och skriva lägger jag ner med en vag känsla av att reselitteraturen i hela sin diffusa genreglans är ett fullkomligt irriterande koncept. Att människor är tröttsamt själviska varelser oförmögna att någonsin se längre än näsan räcker.

Och det kanske är så. Men det är inte superkul att frossa i det, och jag tror heller inte att det var författarens avsikt.

Similar Posts:

• Ditt liv som litteratur
• Den frivilliga läsakten
• Ordet Europa betyder mörker
• Att visa vad man läser och ser
• Litteraturen läser oss

Nicks far är med egna ord Amerikas största författare, han skriver ständigt på den stora amerikanska romanen. Han är det oupptäckta geniet, en av alkisarna på Bostons gator. Han ger aldrig ut romanen, den blir aldrig färdig. Han super sig istället sönder och samman och hamnar på gatan.

Boken handlar om Nicks far, men lika mycket om Nick själv; deras öden är sammanflätade. Det är en självbiografi, med en fiktiv touch som tillför romanen ett konstnärligt värde. Det självbiografiska ger närvaro och det är en historia jag vill återberätta. Den alkoholiserade fadern, modern med de många karlaffärerna som tar sitt liv, sonen som verkligen blir författare, men som även han nästan gått ned sig innan dess, i droger och alkohol. Fadern är frånvarande under Nicks uppväxt. Han tar kontakt som vuxen med fadern för att filma honom, för att skriva boken. Tidigare har han inte velat veta av sin far. Samtidigt är det en skildring av livet på gatan, de utslagnas tillvaro, en skildring av USA som ett misslyckat projekt.

Nick Flynns berättelse är episodiskt skriven (årtalen är utsatta allt efter som kapitlen skrivs) med en poetisk skärpa. Det är en viktig roman, en stor roman, men det är inte helt självklart. Jag tänker ofta när jag läser på varför just denna blivit översatt (förutom att nå'n kände nå'n som kände nå'n som kände Nick och så en drink och så ett projekt). Den är så Amerikansk. Vad har den att säga oss i Sverige? Efteråt vet jag: den säger att såhär kan det bli här inom en snar framtid, om allmännyttans lägenheter blir privata och vi får lika många uteliggare som i romanen, som i USA. Samtidigt är det redan såhär mellan söner och fäder – Boston kan ses som en kuliss bara.

Romanen växer efter läsningens slut, och får mig allvarligt att reflektera över detta eviga far- och sonförhållande som är vårt samhälles ryggrad. (Jag vet inget om mor-dotterrelationer, därför uttalar jag mig inte om det.) Kvinnorna spelar birollerna i det eviga dramat far och son. Så är det även i denna roman som luktar piss och dålig vodka som gör en delirisk, men skärpt. Romanen är mänsklig, mörkt mänsklig, men den slutar dock hoppfullt, i och med att romanen finns, som ett monument över en far vars liv på ett sätt inte alls skulle ha funnits utan romanen och över en son som tog sig fram och ut till faderns mål.

Hur förhåller sig boken till den självbiografiska genren då? Svårt att säga, men det är ingen bekännelseroman à la Augustinus eller Zola. Men det är heller ingen biografi över en far, det är en blandning snarare. Den har beröringspunkter med På drift av Kerouac, men den är ju ingen uttalad självbiografi utan en roman. Detta är ju också fiction, trots att det handlar om författaren och hans far. Den förhåller sig närmare sådana verk som inte är uttalat självbiografiska, men som jag läser som något väldigt nära författarens liv, av nån anledning, som Samuel Becketts prosa och Nick Caves sångtexter.

Det som får mig att gilla boken är detta tydliga anslag till en tradition, som jag på nåt sätt alltid läst och är uppväxt på. En slags intellektuell arbetarklass som Eyvind Johnsson på speed ungefär, eller som på Valands konsthögskola.

Med andra ord ska man läsa boken för historien den berättar, för den rena fina prosan, och för att det är ett oromantiskt avtryck ur det man, i brist på annat, kallar verkligheten.

Similar Posts:

• Olyckliga vindar på USA:s östkust
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Rakt in i en bergvägg
• Oemotståndligt beroendeframkallande
• ”Dagen börjar vid midnatt”

Jag tror jag kan spela på den nu. Hur stämmer man den?

När Charles Mingus självbiografi kom på svenska 1981, nästan tre år efter hans död och tio år efter originalet, anmäldes den i de flesta stora tidningar. Den store diaboliske jazzmusikern och orkesterledaren berättade om sitt liv, från en hård och kärlekslös uppväxt i Watts, till den dag han skrev in sig själv på Bellevue Hospitals psykavdelning i slutet av 50-talet. Hans egen historia om sig själv gör ett smått förvirrat intryck och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. En djupt respekterad musiker och kompositör vars musik förföljt mig många år nu, men en skrytsamt usel och självdestruktiv människa. Sånt kräver försiktighet. Jag söker mig till bibliotekets källarvalv.

Magnus Hedlund på DN (81-12-03) fokuserade mest på det berättartekniska i sin minimalistiska (vad annars!) recension. Mingus skriver utifrån tre olika jag: en passiv betraktare, en aggressiv konfliktsökare och en godtrogen och lättlurad svart musiker. Identitetsproblem och en gardering för att kunna spåna, tyckte Hedlund, som också fann dialogen ansträngd, och i stort sett hela boken en soppa av sexliv och koppleri, kryddad med snuttifierade resonemang om yoga och rasfrågor. Han godkände översättningen men föreslog en annan titel: ”Under den utslagne”.

Den enda läsning som Caj Lundgren på SvD (81-12-07) kunde rekommendera var som socialreportage. Några litterära kvaliteter hittade han inte och all dialog fann han tondöv. Därtill reagerade han på den ”machismo” och ”svårsmälta kvinnoförakt” som Mingus ger uttryck för, det handlar mest om hans ”sexuella aptit och fömåga, om trassliga äktenskapsförhållanden och nervproblem, och ett liv bland horor och hallickar i fyrtio- och femtiotalets USA”. Den tunga samhällskritiken och hur Amerika tog hand om sina svarta musiker, fann Lundgren inbyggd i Mingus själva livsföring och aldrig uttalad på annat sätt.

Den kanske mest engagerade recensionen skrevs i mina ögon Sigrid Combüchen i Expressen (81-11-01) under rubriken ”Den offentlige förföraren”. Även hon känner förvirring inför vad hon kallar Mingus kallhamrade Don Juankatalog ”där ständigt utbytbara kvinnor ständigt kvider av oro över att spricka som för trånga handskar när den store Mingus kommer” … Men budskapet är viktigare för henne. Någon negativ kritik syns knappt. Hon söker istället orsakerna bakom Mingus val att skriva sin biografi på detta råa och egensinniga sätt. För henne är musikern Mingus högst närvarande och hon jämför hans förförarkonster med Liszts, Paganinis och Chopins. Med all rätt tar hon ett musik- och kulturhistoriskt grepp om boken. Svart amerikansk jazz var ”natur”, och blev ”kultur” och betraktades som intellektuell först när den kom i kontakt med Europa under 50- och 60-talet. Och just därför låter Mingus sina ”konstnärliga drifter” vara utelämnade till förmån för andra eggelser och instinkter, enligt Combüchen. Vad kunde han göra? Hans vrede mot det vita amerikanska samhället blev här så att säga självuppfyllande. Hon kom att tänka på romarrikets nedgång och den erotiska pekoralen kunde omöjligt vara annat än rå och motbjudande. Den speglade hela Mingus situation.

Jag köper alla tres resonemang. Men idag vet vi mer. Forskningen har gått framåt. Manuset till Beneath the Underdog lär ha varit långt över 1000 sidor. Stora delar skriven i ett slags kreativt rus av medvetandeströmmar, med inspiration från Kerouac och Ginsberg och hela den tidsandan, där ett fritt förhållande till ett biografiskt stoff skulle ligga till grund för det konstnärliga.

Det finns också uppgifter som påstår att hela boken skulle vara en fantasiprodukt, att ingen av de inblandade känner igen sig och att väldigt många händer har petat i texten, flickvänner och gud vet vilka, tillkommen i ett slags workshop över många års tid. Hur som helst med den saken, men det var medvetet från Mingus själv att skapa en myt kring sin egen person. Han ville chockera och på så sätt nå en kommersiell framgång med boken och få jazzmusiker finns det väl så många historier och anekdoter kring. På den punkten lyckades han. Galningen som periodvis led av depressioner och som kunde hamna i slagsmål med sin publik eller sparka musiker direkt från scenen, som själv fick sparken av självaste Duke Ellington, som hånade den vite mannen för att denne inte kunde tillfredställa sina kvinnor och som försökte knulla sig själv till döds med 23 mexikanskor … Verkliga personer lär vara utbytta eller har andra namn och det går inte att veta vilka faktauppgifter som är sanna.

Vilken bild av dig vill du att världen skall få se?

Vad bryr jag mig om vad världen får se, jag försöker bara få reda på hur jag skall känna inför mig själv. Jag kan inte ändra det faktum att allesammans är emot mig – att de inte vill att jag skall få någon framgång.

Boken placerar sig i en tradition av svarta amerikanska musiker som skriver sina liv, en vittnesgenre, där också Billie Holiday och Miles Davis självbiografier befinner sig.

Det är i allt detta, sammantaget, och tillsammans med den högst levande musiken, som man måste förstå den här boken. För sig själv står den mycket ostadigt och faller lätt pladask med en lättnadens suck hos mig som läsare. Om medförfattaren Nel Kings makt över slutprodukten förbättrat eller försämrat resultatet vet jag förstås inte, men bristerna är tveklöst den växlande dialogens otydlighet och förtjänsterna hela bokens idé och gestaltande av ett temperament. Dock är det på sin plats med en nyöversättning för att bättre fånga 40- och 50-talets gatu- och musikerslang, och ett förtydligande förord är mer än välkommet för att fånga just sammanhanget. Men det snygga omslaget får gärna vara kvar.

Charles Mingus dog 1979 i Mexico av en hjärtattack och hans aska spreds i Ganges efter egen önskan.

Similar Posts:

• Play it again
• TheFastestManAlive
• Rumphugget och brist på doft
• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd