Frågorna är många, svaren få, men det är som det är. Ödet kan man inte förstå sig på.

Trots att Njals saga är en skrift från medeltiden är den rak och enkel att läsa. Handlingen drivs fram förvånansvärt effektivt av de återkommande kärnfulla spådomar som sagans personer yttrar.

”Från henne kommer allt ont, när hon flyttar östpå hit till våra trakter”, sade Njal.
”Vår vänskap kan hon aldrig förstöra”, svarade Gunnar.
”Det kommer inte att vara långt ifrån”, sade Njal. ”Ofta kommer du att betala böter för hennes skull.”

Och precis så blir det. Spådomarna är tänkta att förstärka det ödesbundna. De kunde upplevas som ”spoilers” av läsaren, men det fungerar inte så, tycker jag. Snarare har de en bladvändande effekt. I kombination med det raka, nakna språket får handlingen ett oerhört driv framåt.

Gunnar såg en röd kjortel skymta utanför fönstergluggen, stötte ut spjutyxan och träffade Torgrim i veka livet. Norrmannen tappade skölden, förlorade fotfästet, ramlade ner från taket och gick sedan tillbaka mot Gissur och de andra. Gissur tittade på honom och frågade:
”Var Gunnar hemma?”
”Det får ni ta reda på själva”, sade Torgrim. ”Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.”
Därpå föll han död ner.

I det forntida Norden fanns ingen polis, inget rättsväsende eller kriminalvård. Man samlades på tinget för att föra fram sin sak och söka rättvisa. Ofta kunde männen enas om hur en oförrätt skulle kompenseras. Ibland behövde kollektivet döma en enskild till fredlös, som straff, när det inte gick att nå förlikning. Fredlösa fick man döda utan att det väckte tingets ogillande.

Hela den del av Njals saga som egentligen är Gunnars saga, är en berättelse om illdåd och vedergällning i en aldrig upphörande våldsspiral. Det är inte helt olikt kaoset som ”rävar”, ”jordgubbar” och andra nätverk är fångade i just nu på den svenska narkotikamarknaden.

Kvinnoskildringen är intressant. Kvinnans ställning i detta våldsamma samhälle är såklart underordnad mannens. Otaliga äktenskap förhandlas över huvudet på bruden. Men samtidigt tycks det inte finnas något undergivenhetsideal. Stormännens kvinnor är chefer på sina gårdar och exemplen Hallgerd och Bergtora visar att deras handlingsutrymme är betydande.

Språket i de isländska sagorna har inspirerat moderna författare som Ernest Hemingway. Det är bara toppen på isberget av potentiella innebörder som blottläggs av de korthuggna formuleringarna och barskrapade dialogerna. Det känns väldigt nutida, men man får se upp. Trots allt handlar det om text från medeltiden.

Att Gunnar och Hallgerd kände fysisk attraktion till varandra går att utläsa mellan raderna. Men det var inget som kunde skrivas rätt ut på 1200-talet. Heder tycks driva de flesta av personerna. I den tidens anda skildrades inte simpla materiella behov.

Den andra delen av Njals saga, då Gunnar är död och Njals familj står i centrum, skildrar hur kristendomen tar över.

I ett gediget förord till sin översättning, skriver Lars Lönnroth att den okände författaren till Njals saga hade ambitionen att visa på kontrasterna mellan hednisk och kristen tid. Det är en dramatiserad inlaga för att det senare är det bättre alternativet. Invävt finns nedtecknade muntligt traderade berättelser.

Det är fullt möjligt att läsa Njals saga som ett actionpackat äventyr. Men sagan bär alltså djupare innebörder. Det finns alternativ till ett samhälle uppbyggt på heder, våld och vedergällning.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Människans natur
• Nordisk urtext i ny skrud
• En nationalsocialists minnesfragment
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Jag har förstått att somliga läsare har lite svårt för Konrád. För egen del är jag tvärtom mycket förtjust i honom, i hans komplexa personlighet, så full av smärta och svärta. Eftersom Indridason själv är jämngammal med Konrád kan man misstänka att han stoppat in åtskilligt av sig själv i sin romanfigur. I dennes funderingar över tidens gång, åldrande, ensamhet och död.

Konrád ägnar sig åt att dricka rödvin och bolma cigariller i överkant om kvällarna. Han saknar sin fru, läkaren Erna, som gått bort i cancer och som i hans nattliga drömmar fortfarande är ung och vacker. Konrád har dessutom ”fått en hel del rutin på att falla i onåd hos folk” och hans samvete ger honom ingen ro. Inte minst sonen Húgó säger sig vara besviken på sin far.

1963 knivhöggs Konráds far till döds och brottet har förblivit olöst i alla år. Pappan, som kallades Seppi, var en obotlig suput och lurendrejare som hade lätt för att ta till knytnävarna. Han misshandlade Konráds mor och våldförde sig på hans syster. Grubblerierna kring pappans våldsamma död har efter Konráds pensionering intensifierats och gränsar till besatthet. Oändligt mödosamt lägger Konrád pusselbit till pusselbit i förhoppningen att identifiera en mördare. I Tyst som muren vänder polisen överraskande mordmisstankarna mot Konrád själv och hans avlidna mor.

En stor del av romanens persongalleri är välbekant från Mörkret vet, Flickan på bron respektive Ondskans ekon, däribland Konrads klärvoyanta väninna Eygló, hans sedan länge pensionerade kollega Pálmi, sonen Húgó (specialistläkare i ortopedi med tvillingsöner), systern Béta och den forna älskarinnan Svanhildur. Marta vid kriminalpolisen lyser däremot – tråkigt nog – med sin frånvaro.

Trots att Konrád inte längre är i tjänst ställer han nästan alltid (om än motvilligt) upp när människor vänder sig till honom för att få hans hjälp som privatspanare. I de första delarna i serien försedde Marta honom med användbara upplysningar och höll honom à jour med pågående utredningar, men nu har polisledningen hux flux försett henne med munkavle. Jag antar att det är denna tystnad som den något kryptiska boktiteln Tyst som muren syftar på. Fast när jag tänker efter kan den stämma in på fler än en av karaktärerna. Konrád själv inte undantagen, eftersom han under många år undanhållit värdefull information angående mordet på fadern för polisen.

Temat denna gång är kvinnomisshandel och övergrepp på flickor och kvinnor, ett ämne som för övrigt utmärker hela deckarserien. I Tyst som muren är det Konráds väninna Eygló som gör honom uppmärksam på att ett lik har hittats inmurat i en vägg i källaren till ett hemsökt hus, dit hon blivit kallad i egenskap av medium fyrtio år tidigare. Läsaren får parallellt följa händelserna som föregick mordet, som begicks för sextio år sedan, och utredningens alla turer i nutid.

Indridason är en skicklig intrigkonstruktör och Tyst som muren är, i mitt tycke, den bästa boken hittills i serien. Det är välskrivet, stundtals gripande, tempot är nedskruvat och våldsbeskrivningarna få. Rättvisan hinner i kapp de inblandade och författaren knyter ihop intrigen med säker hand. Naturen liksom människorna är av en karg, tålig och föga insmickrande sort. De isländska egen- och ortsnamnen är rena poesin. Tänk att heta Málfridur, Eygló, Svanhildur, Sigurlaug eller Engilbert och bo i Fossvogur eller Langjökull.

Jag ser redan fram emot nästa bok i serien, där Konrád med all sannolikhet kommer att fortsätta leta efter sin fars baneman och brottas med livet i största allmänhet.

Similar Posts:

• Tjong rakt i stolpen
• Ett väldigt sprucket glas
• Och där gick han sin väg
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller
• En mörk upplevelse

Man kan tillåta sig att låta dessa ord vara en ledstång i läsningen av de iakttagande, kontemplativa dikter som Sjón i denna samling presenterar, sorterade i fem olika delar. Genomgående ges nämligen ögonblicksbilderna i livet och vardagen stor vikt: månljuset mot en flygplansvinge, ett glas mjölk en sen natt i januari, kampen mellan två fåglar på en promenad. Dessa iakttagelser får sedan ebba ut i något större, något mer suggestivt och universellt: människans uppkomst och varande, språkets allra mest grundläggande existens, olika dimensioner och portalerna mellan dem – bara för att nämna några exempel.

De fem delarna ”Dikter”, ”Poesins statistik”, ”Från transmuseet”, ”Fem översättningar ur trädens litteratur” och ”Fabler” har vid en första anblick kanske inte särskilt mycket med varandra att göra, men genom läsningen blir det tydligt att ansatsen är densamma, tonen genomgående – man kan se de olika delarna snarare som en omriktning av teleskopet/mikroskopet än godtyckliga hopp mellan olika ämnen. I ”Dikter” får läsaren röra sig i dagbokslika texter där jaget/Sjón själv många gånger har en tydlig närvaro. Denna närvaro får ta ett steg tillbaka i ”Från transmuseet” till exempel, där samlingen svävar ut i en surrealistisk sagodröm om en sångtrummas sammanförande av olika dimensioner: här får en vetenskapskvinna från ett urfolk fungera i en länk med en ung man som i ett halvt sovande tillstånd ligger och lyssnar på Iron maiden.

Drömmandet, uppluckrandet av gränser, tycks vara vad Sjón vill komma åt – kanske mest imponerande gjort i delen ”Fem översättningar ur trädens litteratur” där Sjón har tolkat ett träkonstverk till ord och dikter; om inte annat är idén om en glidning från trä till ord fantastisk. Men frågan är om viljan att presentera detta synsätt, att försöka bevisa drömmarnas logik från dessa olika vinklar, blir något för ivrig: läsningen blir nämligen störd av en ton som nästintill drar åt predikande. Är det kanske jaget som blir för närvarande? Eller intentionen kanske för övertydlig? I ”Från transmuseet” finns till exempel nästintill ett fetischiserande av det mystiska och märkliga och uråldriga och på andra ställen ett upphöjande av poetens, i detta fall Sjóns, roll och position, som i titeldikten ”Nattarbete”:

detta är en av de tusen och en berättelser/som det är min uppgift att lista innan//jag själv försvinner i den natt där slocknat/månsken och vita vingar väntar mig

Kanske är det en smakfråga, men i studiet av världen och dess mystik, är det ibland lättare att träda in i vad man ser om inte någon annan är där och skymmer bilden.

Similar Posts:

• Storslaget och drömskt om träd
• Febriga drömmar om död
• Spretigt och sprängfyllt om Antropocen
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd

Här tar Eiríkur Örn Norðdahls varma och humoristiska skildring av livet i en isländsk landsort avstamp, i maklig takt och säker ton. Det är Halldór som berättar, i retrospektiv; om bergen, vädret och lavinerna som härjat i Isafjörður, om turisterna som kommer på stora kryssningsfartyg och rör sig genom staden som en flock får, överallt, ibland in i ens eget vardagsrum. Han tänker på miljöförstöring, räkors varande och icke-varande och lokala kändisar – bland annat gör bokens författare själv ett gästspel i ett av kapitlen, på sina märkliga drömmar om natten, på vad som är verkligt och vad som inte är det. Och så tänker han förstås på Gyða, som han mer eller mindre spionerat på under flera månader, men inte vågar bjuda på middag.

Bron över Tangagata är en säregen bok, där Örn Norðdahl låter språket vara familjärt och nära, men tankarna stora och existentiella. Samtidigt finns också humorn hela tiden nära till hands, inte minst i Halldórs beteende och tankar, men också i berättarstrukturen. Varje kapitel inleds med att en anonym berättare (Halldór i framtiden? Eiríkur Örn Norðdahl själv?) förklarar vad som ska hända huvudpersonen, något som kan läsas som en blinkning till gamla berättartraditioner och storslagna hjälteepos. Det fungerar mycket bra, med tanke på att Halldór är något av en anti-hjälte och helt omöjlig att inte känna för.

Utan att avslöja för mycket zoomas perspektivet ut ordentligt i slutet, och som läsare är jag tacksam över att ha fått ta del av ett människoöde som kanske inte ser särskilt mycket ut för världen, men som ändå lyckas visa hur det är att vara människa; hur storslaget livet är också i en liten isländsk småstad och vilken skillnad små gester kan göra. Ibland räcker det att uppbåda tillräckligt mycket mod att ta sig över en fem steg lång spång för att hela ens liv ska förändras.

Similar Posts:

• Europeiskt triangeldrama
• Han lajkade Big Brother
• Friheten är en karg ö
• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg

Jag tänker att det ger sig eller så ger jag mig.

Men jag ger mig inte.

Berättelsen är fascinerande, men kanske är det ännu mer fascinerande hur den berättas?

Sjón skiftar mellan olika berättarstilar, ofta flera gånger per sida. Ibland tappar han mig helt, ibland skrattar jag högt och ibland får jag ångest. Det är allt det där man inser att man längtar efter i en värld där det blir svårare och svårare att komma utanför ”om du gillade detta gillar du nog också det här”. För visst är det väl inte bara jag som längtar efter fler berättelser som inte är skrivna utifrån marknadsanalyser?

För den som är insatt i judiska myter och isländska sagor finns nog lager i det här romanbygget som förhöjer läsningen ytterligare. Redan i baksidestexten framgår att Sjón en gång stått vid Rabbi Löws grav och lovat att ta Golem till Island och återuppliva honom där. Det finns en judisk myt om att Rabbi Löw lyckades skapa liv av en lerklump och i Sjóns tappning blir det en ramberättelse där Leó Löwe rymmer från ett koncentrationsläger och får med sig en hattask med en lerklump till Island. Han lyckas skapa liv i lerklumpen och får sonen Jósef Löwe 1962. Sonen lider av ett svårt handikapp som får hans kropp att bli ett fängelse.

Trilogin består av tre delar, Dina ögon såg mig (en kärlekshistoria), Med skälvande tårar (en kriminalhistoria) och Jag är en sovande dörr (en SF-historia), som gavs ut i original mellan 1994 och 2016.

Den första delen utspelar sig mestadels på ett värdshus i en liten tysk stad under andra världskriget, hit kommer Leó Löwe på sin flykt och han får hjälp av en ung kvinna, Marie-Sophie, som arbetar på värdshuset. Hon får utstå mycket spott och spe för att hon hjälper en jude och några av bokens mest ångestframkallande scener utspelar sig här.

Den andra delen utspelar sig på Island där Leó Löwe försöker anpassa sig till det isländska samhället samtidigt som han försöker lösa återstående problem för att få liv i sin lerklump. Berättelsen om hur Leó Löwe lär sig isländska och genomgår en process för att bli medborgare är en väldigt rolig satir över islänningarnas självgoda förhållande till det isländska språket och de isländska sagorna. Jag skrattar ofta högt vid läsningen.

Den tredje delen handlar främst om Jósef Löwe, men också om alla hans isländska generationskamrater från 1962. Födelseåret 1962 (som också är författarens eget) verkar vara ett särskilt otursdrabbat år och det görs särskilda undersökningar av den generationen.

Den tredje delen sammanfattar och rundar av, men är samtidigt kanske den mest svårbegripliga delen. Men som sagt, man behöver inte begripa precis allt för att ha behållning av den här trilogin, det är en fascinerande upplevelse bara att befinna sig i läsningen av den.

Similar Posts:

• Natur och människa
• Isländskt på bokmässan
• Outsiders
• Havet ligger blankt
• En nationalsocialists minnesfragment

Isländska Andri Snær Magnason väver i sin bok Tiden och vattnet in varningar för framtiden tillsammans med personliga anekdoter. När det isländska höglandet skulle bebyggas med en damm i anslutning till en aluminiumfabrik var han engagerad i motståndet. Han har träffat företrädare för vetenskapsvärlden, och ett par gånger även träffat Dalai Lama.

Han har även mött forskare som bett honom att berätta hur illa det är. Många har svårt att ta till sig fakta om hur människans livsstil hotar alla arters livsvillkor. Bruset av information gör det omöjligt. Dessutom kommuniceras forskares resultat på ett sätt som avslöjar att de inte är specialister på informationsöverföring.

När Magnason försöker förstå hur allt hänger ihop kretsar hans tankar kring två utgångspunkter, nämligen tiden och vattnet.

En aspekt kring tiden är att människors tankestrukturer inte förändras över en natt. Han belyser med exempel från år 1809 när en islänning argumenterade för att varje medborgare i samhället förtjänade frihet. Ingen förstod vad han menade med ordet frihet. Hela föreställningsvärlden var hierarkisk och att tilldela frihet till någon som inte besatt egendom gick emot de flestas tankar. Det dröjde ända till 1920 innan alla män och kvinnor fick lika rösträtt. Poängen tycks vara, att klimatbeskrivande ord som idag är nya och obegripliga inte kommer att förstås av jordklotsmedborgarna förrän någon gång i framtiden.

En annan aspekt är att klimatförändringar skett över så lång tid. Redan i mitten av 1700-talet lades grunden för utsläpp av växthusgaser, nämligen när John Watt utvecklade ångmaskinen. Utvecklingen eldades på när oljan upptäcktes år 1860 och när tändningsmotorn uppfanns något år senare. Hade klimatförändringar kommit över en natt, skulle katastrofen upplevts mer direkt. Långsamheten gör att problem – som dessutom är osynliga – sopas under mattan.

Paradoxalt är det inte läge att agera långsamt just nu. Alltfler människor trängs på jorden och för djur- och växtarter lämnas allt mindre plats. En räddning måste till inom de närmaste decennierna.

Även vattnet betraktas ur olika perspektiv – och dess självklara värde som livgivande förekommer i mytologiska berättelser runtom i världen. Också vatten i frusen form är livgivande. Men när polernas och Himalayas isar toksmälter i stället för att smälta långsamt eskalerar katastrofen. Detta vetenskapliga faktum bekräftades genom nyhetsrapporter den 7 februari 2021, då en glaciär rasade i Indien. Snabbt krympte nyheten till en liten notis, trots det höga antalet omkomna.

Boken innehåller flera träffande liknelser som kan användas för att belysa hur människan orsakat den ekologiska katastrofen som eskalerar. Författaren är medveten om att människan fått ett ökat välstånd med de tekniska uppfinningarna men hans appell är likväl tydlig. Utvecklingen måste vändas.

För att balansera stämningen av undergång berättar författaren ömsint om far- och morföräldrarnas liv. Han har även minnen av en hängiven morbror som arbetat för att rädda kajmankrokodiler. I mötet med sina döttrar låter han dem räkna ut en levnadsbana för sig själva och eventuella barnbarn. Om de blir 94 år (som deras egen gammelmormor) kommer de att känna någon med samma livslängd som förhoppningsvis lever år 2186.

Tyvärr finns en fara att klimatförändringar gör livet outhärdligt för framtidens generationer, och att allt som lever kämpar för sin överlevnad. Läsning av en kulturpersons självbiografi kanske inte kommer på första plats när det krävs andra handlingar. Framtiden kommer att utvisa hur nära vi är att kunna förverkliga hållbara lösningar.

Similar Posts:

• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Tankar i pandemins fotspår
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Naturen och vi

År 1963 tar sig den vuxna Hekla till Reykjavik för att skriva med en skrivmaskin och romanen Ulysses under armen. I staden har hon ett par vänner hemifrån; väninnan Ísey som är gift och har en liten dotter; och Jón John som arbetar på sillbåtarna på England. Vänskapen är varm, givmild och stöttande. Hekla flyttar in hos den olycklige Jón John som tidvis mår mycket dåligt på grund av att han trakasseras svårt av de andra sjömännen på båtarna. Homosexualitet på den här tiden var straffbart. Rädslan är påtaglig.

Hekla skriver och läser. För brödfödan tar hon arbete på en fin restaurang där hon uppmärksammas för sin skönhet. Män vill att hon ska ställa upp i en tävling i USA som Fröken Island. Hekla bryr sig inte om uppvaktningen. Men gärna klär hon sig stiligt i långbyxor, kappor och stövlar som Jón John – som drömmer om att sy och ägna sig åt teater – köper åt henne i engelska hamnstäder.

Hekla träffar en poet, som gärna sitter med andra poeter på konstnärskaféet Mokka. En gång besöker Hekla Mokka och poeterna förstummas över vilken vacker kvinna hon är. Den definitiva brytningen sker när det kommer fram att och hur Hekla skriver; hon har redan publicerat sig i kända tidningar och har ett romanmanuskript färdigt. Hon skriver vidare medan “poeten” inte skriver alls utan upplever sig mest som poet, konstnär bland andra manliga dito.

Det finns en lätthet i hur intrigen berättas fram. Det här är en utvecklingsroman. Det är Heklas och Jón Johns personliga resa: de växer upp, de klarar sig och de går sin egen väg. Men det handlar mycket om tidens syn på kvinnor, män, homosexuella, föräldraskap, klass. Kapitlen är korta och berättarperspektivet växlar ibland och varvas med dialoger. Något lätt, självständigt svävar över Hekla och färgar av sig på dem som hon umgås med. I romanens slut har också deras målmedvetenhet fört dem vidare till något de verkligen själva vill.

Miljöskildringen av ett blåsigt Island på 1960-talet är intressant med vulkaner, ull, fårhus, sillfiske, sjömän. Med jämna mellanrum vävs tidsmarkörer in: Shadows, Martin Luther Kings tal, Beatleskonserter, bäddsoffor, klänningar som slutar ovanför knäna, jerseytyger, amerikanska arméens oljecisterner …

Jag tycker om boken Fröken Island. Jag tyckte även mycket om Audur Ava Ólafsdóttirs förra roman Ärr. Böckernas tematik och handling liknar inte vrandra men en sorts lätthet över stilen är gemensam. Något vagt som ändå är klart och bär framåt. Liksom en vulkan som alltid finns där och kan vakna. I slutet av boken skriver Heklas far till henne om utbrotten på Surtsey.

Similar Posts:

• Mångbottnad klaustrofobi
• Sylvias egna noteringar
• Och där gick han sin väg
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Isländskt på bokmässan

Boken består av koncisa nedslag, som minnesbilder. De får mig att tänka på Svart på vitt, ni vet det där teveprogrammet på 80-talet med svartvita fotografier där berättarrösten lägger lager på lager av information om personerna och detaljerna på fotot. (För en dåtida rastlös tonåring var hela konceptet helt obegripligt, såklart.) Nåväl, tonen i Sjóns bok är en helt annan och berättarrösten ger oss inte lika fyllig information som i det gamla teveprogrammet, men det där att göra väldigt specifika nedslag och utifrån dessa bygga upp en berättelse blir effektfullt i Rågblont hår, grå ögon.

Romanen är indelad i tre delar, där den första återger de tidigaste barndomsminnena med en något distanserad röst. Bilden växer fram kring en ung pojke som intresserar sig för grannens cykelverksamhet och som i unga år förlorar den far som han i viss mån är rädd för. En pojke med en ensamstående mor som kämpar för att få ekonomin att gå ihop men med samhörighet och omtänksamhet i syskonskaran. En pojke som när han konfirmeras redan har börjat forma egna, inte allmänt accepterade åsikter.

Bokens andra del utgörs helt och hållet av korrespondenser: Gunnars brev till mor och syskon när han är på resa, brev till tidskrifter samt brev till en fängslad farbror och andra nazistiska inspiratörer. Precis som i den första delen av boken är det även här helt upp till läsaren att fylla i det sammanhang som binder samman de olika nedslagen och den unga människan Gunnar Kampen och hans utveckling.

I den tredje och avslutande delen av boken kommer vi ännu lite närmre Gunnar som person. Kapitlen är fortfarande avskalade och avskilda från varandra men vi får ta del av mer av den nu unga vuxna Gunnars känslor och tankar. Vi får också veta vad det är för sjukdom som knappt ens nämns i förbigående i ett av breven, benmärgscancer. Att hans liv ska bli kort känns därmed förutspått. Men Gunnar brinner för saken och gör vad han kan, utifrån sitt perspektiv, för sitt land.

Upplägget med koncisa nedslag som nästan helt saknar kontext resulterar i en bok som överlämnar analys och värderingar till läsaren. Genom att först ge mycket vaga ledtrådar och först längre fram ge små pusselbitar till förklaringar (om alls), blir läsningen till ett slags pussel som i viss mån läggs baklänges. Det är en kort bok, men för att den ska ge behållning behöver den läsas uppmärksamt.

Similar Posts:

• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Lågmält dramatiskt
• Platsen omformar dig

Joseph Conrad hade många adjektiv för att beskriva havet: odödligt; omättligt; evigt; rastlöst; gästvänligt; monotont; brutalt – med mera. I hans böcker, kanske framför allt i boken Tyfon som utspelar sig under en tropisk cyklon i Stilla havet, är människans litenhet i jämförelse med naturen, ständigt närvarande. Sjömannens liv är i hans böcker också det enda autentiska, äkta livet. Sjömannen som med jämnmod tar emot det livet bjuder, som med sina händers arbete kämpar för sin överlevnad, som stoiskt kan möta döden antingen den väntar i en hamn eller i havets djup.

Den nyligen utgivna Stormfåglar av den isländske författaren Einar Kàrason, är också en skildring av ett fartyg i storm. Men här är det kylan och isen som är helvetet och metafysiken och allegorierna till liv och död som finns i Tyfon, är ersatta med en mer direkt handling som låter läsaren föda sina egna tankar om människans ständiga kamp mot naturen, de stora existentiella frågorna om varifrån, varthän, och varför. Men även hos Kàrason är havet skådeplatsen för naturens nyckfullhet och människans obändiga vilja att leva – att inte låta naturen segra.

Är det något folk som kan sägas ha uppfyllt Guds ord till Adam om att tjäna sitt bröd i sitt anletes svett, så är det islänningarna. Få folk har fått slita så för mat på bordet, att dra upp fisken ur det lynniga djupet som om det inte blir sjömannens grav, låter honom frysa och lida, kämpa för sin näring. I Stormfåglar är det denna kamp som är beskriven på ett rättframt och direkt språk som ändå har ett budskap mellan raderna – att en människas okuvliga vilja kan besegra döden.

1959 råkade några isländska trålare in i ett livsfarligt oväder utanför Newfoundland, några av dem gick under. Det är denna händelse som har inspirerat Kàrason till berättelsen om trålaren Måsen, den namnlöse kaptenen och besättningen på trettiotvå man, bland dem den unge sjömannen Larus. Det är en rak berättelse, om än med vissa tillbakablickar på det som skedde innan fartyget lämnade Island, som beskriver hur Måsen kränger och rullar i stormen och ett flertal gånger är nära att sjunka på grund av att den tyngs av is, varje våg som går över trålaren lämnar ett nytt lager is på den is som frusit fast överallt. Sjömännens livsfarliga arbete består i att med de redskap de kan finna, hacka bort isen, egentligen ett sisyfosarbete för det blir bara mer och mer is. När de så måste offra de istäckta livbåtarna för att lätta trålarens vikt, är det ett ödesdigert ögonblick även om de vet att i den situation de är i skulle livbåtarna ändå inte kunna vara en räddning för dem.

Det är en berättelse om hjältemod och självuppoffring, särskilt några av besättningsmedlemmarna gör sitt yttersta för att de alla ska överleva. Och precis som att kapten McWhirr i Tyfon är den störste hjälten som med sin blotta vilja besegrar det överlägsna havet, är det i Stormfåglar också kaptenen på Måsen som är den tappraste av kämpar. Han driver visserligen sina män ytterst hårt, de får bara två timmars sömn per dygn, men själv står han i tre och ett halvt dygn utan vila, han håller sig vid liv med kaffe och luktsnus och lämnar aldrig bryggan. Det är han som håller uppsikt över varje våg så att han kan varna männen att hålla fast sig när en skyskrapehög våg är på väg att slå över båten. Det är han som parerar vågor och vindriktningar genom att på ett ögonblicks varsel ge order till maskin om stopp, full fart eller back. Kapten ger inte upp och då kan hans mannar inte heller ge upp.

I vår nutid har ett begrepp som heter ”toxisk manlighet” fått en viss spridning. Jag skulle säga att det som sker på Måsen är en direkt motsatt manlighet, kanske kunde man kalla den benign. För efter insikten om människans litenhet i jämförelse med naturens krafter kommer insikten om människans förmåga till storhet, att aldrig ge upp. Och kanske hade Conrad rätt i att det är något speciellt med sjömän även om jag här är jävig, min man är sjökapten. Men detta lugn, tålamod, stoiskheten, jämvikten som sjömän har – kanske är det något som en människa bara kan tillägna sig efter kamp med havet …

John Swedenmark har, som han brukar, gjort en översättning från isländskan så att man som läsare känner att han har fört över isländskan till svenskan, inte bara transporterat innehållet. Alltså som det ska vara vid en god översättning, man märker inte översättaren vilket på ett sätt är orättvist men ändå visar på kvalitén på hans arbete.

Till sist: Stormfåglar har också en annan ingrediens som är nödvändig för en bra bok – den är spännande. Här ett utdrag: ”… uppfattade inte i tid varningen för den våg som nu slog in och sköljde över dem likt en snölavin. Andre styrman kastades av valbacken baklänges ned på däck, hamnade mot en stolpe och klämdes fast; båtsman och den andre besättningsmannen hittade någonting att hålla sig fast i, men Larus som var längst fram hade inget att gripa tag i, han kände hur tyngden slet honom med sig, han låg i det iskalla havsvattnet och fördes bort av de tunga strömmarna och efter några sekunder skulle han ha befunnit sig en bra bit ut på havets yviga yta. Men då märkte han att någonting grep tag i honom och höll fast i oljerockens bakre halslinning; det stramade till, och ett ögonblick verkade det som att antingen skulle den unge mannen kvävas eller oljerocken rivas sönder; baksuget var så kraftigt att det knakade och skrek i alla sömmar. Och så fortsatte det ett långt tag, själva makterna med all sin tyngd drog den unge mannen åt ena hållet, ut mot havet, medan en enda näve höll emot.”

Similar Posts:

• Människor förrädiska som tidvatten
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Att blicka ut i havet
• Ö- och morfartryggheten
• Människans natur

Ásta är född i början på 50-talet men Stefansson hoppar i berättelsen både bakåt och framåt i tiden, det finns ingen kronologi, berättelsen är snarare cirkulär, men allt rullas upp till slutet och det handlar inte bara om Ásta utan också människor omkring henne, till exempel är hennes far Sigvaldi en viktig huvudperson. Det finns också en berättare som är med i egna kapitel och vem han är förstår man först på slutet.

Ástas föräldrar döper henne efter en karaktär ur en av Halldór Laxness böcker. Redan namnet är dubbeltydigt eftersom det isländska ordet ást betyder kärlek. Hon är avlad i kärlek, boken börjar med den kärleksstund när Ásta blir till, en het kärlek, hennes mor Helga är den kvinna Sigvaldi har älskat allra mest men också hatat allra mest. ”Dina ögon som en gång lyste på mig har förvandlats till ett svart hål – avståndet mellan kärlek och hat är ungefär detsamma som avståndet mellan livet och döden. På en och samma gång omätligt och minimalt.”

Folk föds, lever och dör i Stefanssons böcker och med Paulus ord skulle de kunna beskrivas med orden: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Det handlar om våra liv, våra drömmar, vårt hopp och våra besvikelser. Och om de som får en svår start i livet, de som föddes till hårda villkor, fysiskt slit och små möjligheter att inverka på sina livsöden, de som klantar till det för sig, de som ville men inte förmådde. De tecknas med ömhet och förståelse, med värme. När Asta gråter: ”Saknad. Samvetskval. Självförebråelser. De tre skyttarna som alltid träffar prick mitt i hjärtat.”

Ástas mor Helga säger sig vara född på fel planet och det är en utmärkt beskrivning av en människa som lika vacker som Elisabeth Taylor ändå strular till sitt liv i alkoholism och manisk ansvarslöshet – hon är en människa som borde ha haft en diagnos och fått medicinsk behandling, men nu levde hon i den tid hon levde då man inte begrep sig på människor med psykiska sjukdomar i gränslandet mellan galenskap och annorlundahet. Helga är en dålig kvinna när hon en dag bara går hemifrån och lämnar sina små döttrar vind för våg, och Ásta bär på den hemska misstanken att andra identifierar henne med modern och hon är också själv rädd att upprepa sin mors liv. Sigvaldi å sin sida har svårt att knyta an till sin dotter för att hon är så lik Helga.

Barnet Asta växer upp hos en fostermor under påvra förhållanden i Reykjavik. När hon är 15 år knäcker hon näsan på en pojke och kommer som värsting långt ut på isländska landsbygden för att en sommar arbeta där, det är hennes straff, en uppfostringsvistelse. Hon träffar sitt livs kärlek, den hon som 65-årig kvinna skriver brev till, honom hon mist. Hon får som mycket ung en dotter och trots att Ásta inte upprepar sin mors liv hyser hon fortfarande rädslan att vara som hon. Detta tema gäller för många av karaktärerna, man kan kalla det arvsynd, att föräldrarnas trauman överförs till barnen, generation efter generation. Livsöden vävs in i varandra, barnen får hantera sina föräldrars misstag.

Under berättelsen om Ástas liv interfolieras med Sigvaldis minnen, det är så mycket han ångrar inför sin död men han slutar sitt liv med minnena av det goda och varma. Stefánssons manliga karaktärer är ofta fast i den mansroll som är tyst och sluten när det gäller känslor men inuti bubblar vulkanen, orden de aldrig sa, sakerna de aldrig gjorde på grund av sin oförmåga att säga och göra det de ville – en riktig karl visar inte känslor. Dessa män har arbetat hårt, inte bara för tvånget att skaffa bröd för dagen, för många av de manliga karaktärerna i Stefanssons böcker är också arbetet en flykt från tankar på förlorade drömmar, saker som inte blev som man hoppades, arbete är den sysselsättning som dövar känslorna. Tills de ser tillbaka på sina liv och tvingas se det i ögonen, som det var. Då ser de också att deras barn kan vara som främlingar för dem.

I Ásta liksom i Stefanssons andrar böcker, är karaktärerna inga dussinmänniskor, snarare outsiders och ack så ofullkomliga men därför så lätta att älska. Begär, sexualitet, desillusioner men också nåd, följer dem. Det är lätt att förtrollas av deras skröplighet, deras styrka men ofta också outgrundlighet vilket kunde sammanfattas i orden ”det är inte lätt att vara människa.”

Naturen är alltid nära. Det är bergen, havet som är både vackert men också skoningslöst, lavaslätter och högland, mörka vintrar, snö och regn – i ett hårt klimat där människor uthärdar för att de måste. Nästan som en hatkärlek till denna ö med sina hårda villkor, bara en sådan sak som att få in höet i ladan kunde vara en skillnad mellan liv och död för inte alls så länge sedan. Och fisken som fångas i hård sjö och piskande snö verkar för islänningarna ha varit lika mycket i deras blod som litteraturen som det hela tiden refereras till, dikterna som verkar vara en överlevnadsfördel när allt bara är alltför tufft.

Sedan Snorre Sturlassons tid och säkerligen ännu tidigare, har diktandet varit något som utmärkt detta isländska folk som är så få till antalet människor. Jag har skapat mig en teori om det där, ett svar på frågan varför Island, som idag har knappt 350 000 invånare, frambringar så många goda författare. Min teori är att under de långa, mörka, hårda vintrarna, hade de inte mycket annat att göra än att berätta och läsa, och berättande och läsande är grunden för att kunna författa.

Eftersom Àsta också utspelar sig i nuet får man som läsare inblick i det nutida Island, ett land som på ganska få år förändrats. Visserligen är fisket ansvarigt för en stor del av industrin än idag, men till det har kommit turismen, på de stränder där fiskarna förr lade ut sina öppna roddbåtar och rodde ut på det krävande havet, havet som slukade så många av dem, betalar idag turister dyrt för att få vistas i den karga men vackra naturen. På ett par ställen i boken hänvisas till sådant som Trump och konsumism, och det är de enda ställen där jag tycker att berättelsen skär sig, det ger intryck av att ha slängts in som ett måste och blir därför malplacerat.

Boken Ásta fann jag vara som en spegel där jag såg mina skuggor samtidigt med min strålglans, min ömhet, min känslighet, min styrka, en spegel där jag ser alla, inklusive mig själv, vi som gjort så gott vi kunnat, vi som kan säga: Så var det och så blev det. Gott så.

Det förekommer en fyr i boken och fyrar sägs klyva mörkret med sitt ljus och blir en allegori till litteraturen när Stefansson skriver: ”För det är vad den här förbaskade världen behöver just nu: böcker för att klyva mörkret.” En sådan bok är Àsta.

Similar Posts:

• Friheten är en karg ö
• Natur och människa
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Rolig och mörk samtidsroman
• Roffare och och andra monster