Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske allra mest om kärleken med stort K: som tar sig uttryck i olika personers skepnader och som löper genom livet som en oförstörbar, röd tråd.

Ett jag sitter i en biosalong och minns tillbaka de brännande, euforiska stunderna med ett du: dofter, beröringar och eviga nätter på ett dansgolv. Som ringar på vattnet vidgas minnena och duet till alla kärlekar som jaget upplevt: ”(…) i fantasin är ni alla mina/från den första till den senaste//älska DET, om du törs (…)”.

I det växer kärleken, från att vara kopplad till en person, till något som handlar om livet och själva förmågan att älska som, hos jaget, tycks outsinlig, allsmäktig och strålande. Den här törsten, som Boye också var inne på, är i Shams dikter ett begär efter mer: mer hud, mer närhet, mer liv och eufori, det är en livsbejakande törst som handlar om att vilja dricka utan att tänka på morgondagen.

Diktjaget är oövervinnerligt och ivrigt på ett sätt som man, om man ska vara cynisk, bara är när man är ung och inte hunnit bli avtrubbad och rädd om sitt lilla hjärta. Shams fångar det på ett fint sätt. Det sårbara, öppna och euforiska få ta plats, som i den ensamma raden: ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” och i det totalt ärliga, livsbejakande tycks diktjaget bli osårbart:

se på mig i ljuset/se på hur jag rör mig/se hur jag häller i mig/girig, ivrig//glimten i ögat/nyckfullheten/alltid lite för mycket/alltid några för många

I och med det lyckas Shams hålla en diktsamling, som om man ska vara krass handlar om kärlek som gått i stöpet, envist glad och sprittande på ett sätt som smittar av sig: ”å, tjejerna på sommaren!/& deras lår i solen!//snart sprängs jag av begär, hör ni det?”

Men samlingen blinkar också till i andra bilder: i biosalongen som jaget befinner sig i finns en spegling till bio Rex som brann i Iran 1978, det finns luddiga minnen tillsammans med en pappa som diktjaget bara träffade varannan helg, längtan till ett land där ens rötter finns:

”(…) mamma fick höra att det fanns palmer i helsingborg/men till vår besvikelse var de planterade//de hade inte ens ett rotsystem/de hade inte ens språk//kapade,/kunde inte bli vår räddning (…)”

I de här bilderna har den euforiska tonen som annars präglar samlingen skruvats ned och även om de i sig är starka upplevs de möjligen som något aparta i den helhet som samlingen utgör. Man skulle kunna tänka sig en diktsamling där dessa bilder kunde ha fått mer utrymme, där man faktiskt skulle fått möjlighet att bottna i dem – möjligen hade dessa bilder då kunnat fungera som törstens mörka baksida, ett lodande nedåt som kontrast mot den ivriga rörelsen uppåt.

Samtidigt är det just detta, det i all välmening naiva, ivriga, längtande som gör Teshne till vad den är. Det är diktjaget som allsmäktigt och livsbejakande i sin hyllning till kärleken och begäret som utgör den starkaste rösten, det är det som klingar kvar och som Shams också tycks ha velat förmedla, som hon skriver i samlingens avslutande dikt: ”vad vill jag i livet?/jag vill kärlek, ljus och mer!”

Teshne är en diktsamlingen som strävar mot ljuset och tycks vilja understryka Boyes tes om att själva upplevelsen, vägen, gör mödan värd i slutändan. I alla fall när det handlar om kärlek.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• I den olyckliga kärlekens djupa brunn
• Mitt i levandet

Zaria, vår huvudperson, lever tillsammans med sin man och deras tre barn i Shiraz. Hennes man är känd för att säga vad han tycker oavsett vem som lyssnar, och fortsätter att göra så även när britterna dyker upp i deras liv. Zaria däremot försöker hålla en låg profil och försöker på alla sätt och vis underlätta livet för sin familj och sina barn. Gemensamt har de dock att de måste hantera en turbulent tid med nya politiska förutsättningar, en tid där utlänningar lägger sig i, en tid där det kan straffa sig att välja sida. Zarias man är till råga på allt en välbärgad markägare, men vägrar ändå att sälja sin skörd till britterna. Till deras (och hans storebrors) stora förtret. Ju längre berättelsen fortskrider desto mer utmanas Zaria och hennes försök att behålla lugnet i familjen. De utsätts för påtryckningar och repressalier från alla möjliga och omöjliga håll.

Den svenska utgåvan av Sorgehögtid inleds med en introduktion för att beskriva boken och skapa en kontext för den svenska läsaren. Ett bra sätt att skapa större förståelse för boken, dess karaktärer och den politiska tid som beskrivs. Antingen att läsa innan man läser själva berättelsen, eller efteråt, för den som likt mig föredrar att veta så lite som möjligt om en bok innan läsningen.

Det är lätt att förstå varför Sorgehögtid har blivit en klassiker som överlevt, Simin Daneshvar bjuder in till fantastisk läsning. Det är en välbalanserad bok som åskådliggör den påverkan världspolitik och kolonialism har på enskilda personers liv och möjligheter. Zaria kämpar stenhårt för att bevara lugnet i familjen på alla sätt hon kan, hon testar att ge efter för förtryck och lägga sig platt. Men när inte det hjälper hittar hon också mod att säga ifrån. Utöver maktobalansen inom samhället så visar boken också på hur det är att försöka navigera tillvaron som kvinna i ett patriarkalt klassamhälle, hur möjligheterna att säga ifrån och göra motstånd inte ser likadana ut för alla.

Similar Posts:

• Att växa upp i Iran
• Läs på om Iran
• En självbiografi som den ska vara
• Vad är egentligen motstånd?
• Åter från exilen

Persepolis är både känslosam och utbildande, läsaren får följa huvudpersonen Marji genom uppväxten i Iran. Varvat med anekdoter kommer beskrivningar av historien både från äldre släktingar men också från Marji själv. Det är ett snyggt grepp som fungerar alldeles ypperligt när Marjane Satrapi skriver och ritar, samtidigt som Marji går ner för trapporna till skyddsrummet passar hon på att undervisa läsaren. Förutom att vara lärorik är boken fantastiskt rolig, trots allt tragiskt som händer.

Boken tar sin början 1980, vår huvudperson är 10 år och hennes skola har just förvandlats från en fransk, icke-religiös skola till en religiös skola där pojkar och flickor separeras. Där sjalen plötsligt är obligatorisk. Det första uppslaget och bilderna från skolan har etsat sig in i mitt minne, en rad med trumpna flickor på rad. En kaotisk skolgård där barnen leker med sina sjalar, kastar av sig dem i värmen eller bär den på fel sätt. Vi kan se allt från att det hoppas hopprep med den till att ett annat barn låtsas strypa sin klasskamrat för att hon inte har sjalen på sig. En komplex ögonblicksbild som fångar barnets roll i traumatiska skeenden.

Marji lever i en komplex tid, och försöker som barn förstå en väldigt komplicerad omvärld. Hur kommer det sig att hon trots sina föräldrars vänsteråsikter växt upp med en husa i hemmet. Och varför är det så pinsamt att åka runt med sin pappa i hans dyra bil? Som barn drömmer Marji om att bli profet, men med tiden skiftas fokus från gud till Marx, och visst är de ändå lite lika?

Boken består av fyra delar, vi får följa Marji genom uppväxten i Iran till exilen i Europa. Genom stora förändringar både inom familjen och i landet hon flytt från. Tillslut får hon äntligen komma tillbaka hem, men även det blir en chock. Tillbaka i förtrycket och sjaltvånget, tillbaka i sitt barnrum men nu som ung vuxen. Alla möbler är för små och det är svårt att vänja sig vid sjalen igen.

Det är inte svårt att förstå hur boken fått status som en modern klassiker, jag läste den som tonåring och historien har funnits med mig sen dess. Det är en berättelse som både är snygg och berör på djupet. Persepolis är ett perfekt exempel på hur en berättelse kan förstärkas av kombinationen av bild och text, känslorna förstärks ytterligare.

Similar Posts:

• Klockrent Marji!
• Kyckling och kärlek
• Vykort från Iran
• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö
• Med pennan som vapen

Det känns rätt symptomatiskt. Ser jag någon vifta med en svensk flagga så är nog min spontana reflexion hårddraget att undra ”Är de rasister? Eller är de invandrare?” (Det tredje alternativet är förstås sport, men då tittar jag förmodligen inte.) Och jo, här kan en tröttsam diskussion om stolthet över nationssymboler följa, men jag är historiker, och hyggligt vänster. Flaggan och nationalsången och sådant där kommer jag nog alltid att förknippa främst med borgerliga, nationalistiska påfund.

I alla fall.

Arash Sanari växte upp på 1980- och 90-talen i Projekt Svensk. Det är vad familjen Sanari, i alla fall bitvis skämtsamt, kallar sina försök att integreras i Sverige. Pappa Jamshid lägger snabbt upp en projektplan som inbegriper allt från lördagsgodis till fjällsemestrar. Fast hur blir man egentligen svensk? Det verkar inte helt lätt att få grepp om.

När familjen Sanari anländer till Sverige från krigets Iran är det vinter 1986 och smällkallt. De kommer från mångmiljonstaden Teheran till en flyktingförläggning i lilla Laxå. Arash är fem år, och högst motvillig. Allt i det nya landet verkar ovant och svårbegripligt. Pappa Jamshid däremot går upp i den nya chansen i ett land han idealiserat – ett socialistiskt land! – med liv och lust.

En dagisfröken föreslår att den olycklige lille pojken ska skriva dagbok, som ett sätt att bearbeta sina känslor. Han vill inte, men hänger ändå på när pappa, för att uppmuntra honom, också skriver. Långt senare hittar sonen igen de där dagböckerna i en banankartong på pappans vind.

Jag börjar i botten, ryckt ur min kontext. Tonen är kritisk och sur. För pappa är det tvärtom. Han är lycklig över den chans han och familjen har fått. Nu ska allt bli bra. Framtiden är hoppfull.

Och sen såg jag utvecklingen. Sida efter sida. Barnet som sakta blir svenskt. Som glömmer gamla oförrätter. Som blir en i gänget. Och den vuxne som gradvis blir desillusionerad. Vars ”objektiva” betraktelser obönhörligen börjar svärtas av arbetslöshet, ensamhet och utanförskap.

Sverigevänner blandar utdrag ur pappans dagbokstexter med det uppväxande barnets perspektiv. Barnet, som först placeras i en klass med andra iranska barn, varför föräldrarna bestämmer sig för att bli västkustöns Tjörns första invånare från Mellanöstern. Barnet måste ju lära sig svenska, beblanda sig med svenska barn.

Det är inte oproblematiskt. Det är faktiskt svårt att veta om man ska skratta eller gråta när lille Arash medvetet skriver fel på religionsprovet om islam (som många iranska invandrare är familjen helt sekulariserad), men ändå får alla rätt.

Och i slutänden funkar det ju. För barnen.

För föräldrarna, eller främst för pappan, är det en hjärtskärande historia. Han har en doktorsexamen i kemi från Paris och Teheran, men har mest ströjobb och är arbetslös. Kör taxi. Får aldrig svenska vänner. Iakttar skarpsynt i sina anteckningar, men kommer aldrig riktigt in.

Den här boken är en brutal men också ömsint och svartrolig skildring av det komplexa i att byta hemland för två generationer. Det är en intressant reflexion (eller kanske snarare två) över allt från språkliga egenheter till synen på barnuppfostran och såklart erfarenheter av fördomar och diskriminering. Det är en charmig uppväxtskildring från 1980- och 90-talen med hög igenkänningsfaktor. Den kan också betraktas som ett inlägg i integrationsdebatten. Fast det är nog en integrationsdebatt som rymmer betydligt fler nyanser än den nuvarande.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2020
• Augustpriset 2020
• Bakom rubrikerna
• Att hitta sin pappa
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”

Marguerite Duras befinner sig på ett hotell vid den franska västkusten. Visserligen är det inte vid en fördämning mot Stilla havet, men Atlanten är inte fy skam det heller. Hon har något motvilligt börjat skriva veckoliga krönikor för tidningen Libération. Hon blickar ut över havet, stranden, människorna och skriver. Dessa krönikor gavs sedermera ut som en samlad bok och har nu kommit i svensk översättning av Kennet Klemets på Ellerströms.

Havet är en uråldrig inspirationskälla. Vågornas svall, fiskmåsars skränande, ljudet, befrielsen, likgiltigheten, vassa klippor, mjuk sand med snäckskal och dolda glasskärvor, de mörka och oändliga djupen som slukar. Jag kan inte tänka mig att hennes tidningstexter har särskilt många motstycken i modern press. Hon väver på karaktäristiskt vis ihop omvärldsskeenden med betraktelser över vädret, semestrandet, den omöjliga kärleken. Ibland hopdiktat, alltid verklighetsnära.

Den hoppingivande strejken vid den polska hamnstaden som inte har få likheter med Göteborg återkommer hon till. Göteborgs stålfåglar med böjda nackar, containrar, spårvagnar och kullersten har jag själv närhet till, men istället utgör en parkering och några åtta våningar höga lägenhetsbyggnader min utsikt. Och havet inom mig är som vanligt lugnt. Att läsa om något är enklare än att tänka själv. Jag krystar av plikt fram att allt tycks upprepa sig och vi förblir de samma. Fast det där är när allt kommer omkring ett minne, ingenting annat.

Sommaren smyger sig på, pollenallergikerna gråter och jag hör någon sommarföraktare vräka ur sig att det är soligt och jävligt. Duras har rätt i att sol kan vara det samma som oföränderlighet, alltså leda. Själv anser jag att sol-, vatten- och sandbadande bara ger brännskador, blöta badkläder och finkornig sand mellan skinkorna. Bättre då att förbli inomhus och rota fram andra Duras-böcker ur hyllorna. För jag har fått mersmak.

Similar Posts:

• Intelligens går inte att lita på
• Det vilda skrivandet
• Fragment av stora frågor
• Duras gör minnet till en mötesplats
• Text, tristess och Campari

Det är som om något karvar i Nahid och det är det också. Sjukdomen och minnena. Allt som var och det som blev. Det ständiga dåliga samvetet över lillasystern, över att hon flydde och lämnade sin familj, över hur hon behandlat sin dotter. Hon har stängt in sig och om sig, varit så stark det bara går men nu vacklar hon, tvingas hon vackla. Behovet av tröst växer sig större men att vara svag går inte an, i alla fall inte mer än korta stunder.

Vartefter tecknas brottstycken av ett liv, av flera liv, och småningom väser de ihop till en större bild. Ilskan visar sig vara mer än befogad men det är inte så enkelt som att Nahid enbart är ett offer för omständigheterna. Hon har drabbats mycket hårt men i vissa fall handlar det om hennes eget ansvar. Det trasiga och skadade måste inte ta sig uttryck i att såra någon annan. Det är lätt att bli arg på Nahid men också lätt att förstå henne, lätt att dras in i det hon minns.

Hur hon träffar Masood som artonåring när hon fått beskedet att hon kommit in på läkarlinjen, hur de talar om friheten och delar ut flygblad, de är unga och oövervinnerliga när revolutionen kommer och att riskera sitt liv är både skrämmande och som något ur en dröm – och så futtigt att sedan, många år efter att nära vänner stupat i frihetskampen drabbas av cancer, som ett kroppens svek ovanpå världens.

Det är mycket som liknar Golnaz Hashemzadeh Bondes debutroman, den rejält självbiografiska Hon är inte jag. Föräldrarna där skulle kunna vara Nahid och Masood här. Det som förenade i hemlandet blir ett fjärmande i det nya, den som sträcker sig mot det nya landet blir till ett hot och styrke- och maktpositionerna kastas om, med katastrofala följder. Det är delvis samma destruktivitet, stegen som tas, åren som går, återvändon som inte finns.

Det är en kamp på liv och död, där tiden obevekligt tickar och plötsligt är det också olidligt spännande – ska Nahid få leva så länge att hon lyckas nå åtminstone en sorts försoning?

Språket är ömsom hårt och vasst, ömsom böljande poetiskt, fyllt av liknelser och bilder, beroende på Nahids sinnesstämning. Vissa av bilderna återkommer och får symbolisera Iran respektive Sverige – men de får också mötas och det delade bli helt.

Man kan behöva stålsätta sig, eller också låter man bli, låter tårarna rinna över ett av alla öden, låter komplexiteten och det mänskliga ta över. Bakom statistik och siffror finns sådana som Nahid, bortom den politiska retoriken försöker människor överleva och leva.

Similar Posts:

• Att inte kunna ringa
• Liv och tillstånd
• Projekt Svensk i två generationer
• Radiumhemmet och kärleken
• En barnskådespelares vittnesmål

I tältstaden som uppstått som en protest mot Hosni Mubaraks regering finns också Alaa Mohamed, också han i 30-årsåldern. Han har aldrig engagerat sig politiskt förut, protesterat, men med alla mutor man tvingas betala räcker lönen som byggnadsingenjör inte till – inte om man inte själv ser till att plocka in mutor, och det vägrar han. Nu kryper han in under en av pansarvagnarna som bevakar torget när han ska sova om nätterna, så att den inte ska kunna börja rulla utan att först krossa honom.

Det är februari 2011 i Egypten och början på en resa genom den arabiska våren, en resa i Egypten, Syrien och Iran mellan februari 2011 och juni 2013. Journalisten Staffan Lindberg har rapporterat därifrån för Aftonbladet och Fokus räkning, men säkert får långt ifrån allt man upplever som utrikesreporter plats i tidningsartiklar.

I Blod är ett billigt pris för frihet kommer vi närmare en journalistisk vardag där man kanske måste utge sig för och uppföra sig som vanlig turist för att inte dra säkerhetspolisens blickar till sig, där källor riskerar sina liv, där man försöker hitta igen och hålla kontakten med de människor man träffat samtidigt som man måste försöka undvika att utsätta dem för fara. Framför allt förvandlar boken förstås just människorna som vanligen glimmar förbi i en folkmassa eller kommer till tals med någon enstaka mening till individer, människor med en bakgrund och med drömmar om framtiden.

Revolutionens första tid präglas av enighet och ”en mäktig entusiasm” citerade jag just Carl-Göran Ekerwalds bok om franska revolutionen. Blod är ett billigt pris för frihet är till stor del en bok om vad som händer sedan, om hur man orkar fortsätta hoppas när även nästa president blir en besvikelse, när strukturerna visar sig segare än man kanske riktigt räknat med, när revolutionen slagits ner eller urartat i inbördeskrig, när vissa av de revolutionära krafterna har lättare att göra sina röster hörda än andra.

Revolutionen den 11 februari 2011 hade inte gett Egypten demokrati. Långt ifrån. Men något hade förändrats. Under Mubarak hade få vågat tro att ett annat samhälle var möjligt. Än mindre yttrat det öppet.

Nu pågick strejker och demonstrationer överallt och hela tiden och det stod slagord på nästan varje mur. Kairo hade blivit hela världens protesthuvudstad.

Sista ordet får journalisten Amina Ismail, Lindbergs tolk i Egypten. ”Det som formats under mer än ett halvsekel kan inte ändras på två eller tre år”, säger hon, men lägger till: ”Det finns i alla fall en sak som förändrats till det bättre efter revolutionen”: ”Rädslan är borta. Det är den viktigaste och den enda skillnaden. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• ”Sedan splittras bilden.”
• Den långa vägen mot demokrati
• Människorna mitt i revolutionen

Mohammad Fazlhashemi börjar med att ge en kronologisk bild av folkresningarna med början i Iran sommaren 2009, då fredliga protester mot valfusk brutalt slås ner. Sedan hoppar vi till Tunisien december 2010 då frukthandlaren Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv i ren desperation över hur myndigheterna behandlar honom. Detta betraktas som startskottet till Jasminrevolutionen som även inspirerar folket i Egypten och Jemen att resa sig mot sina diktatorer. Algeriet, Bahrein och Libyen hakar på och senare även Oman.

Jag uppskattar sådana här tydliga kronologiska redogörelser. Det ger mig någonting att hänga upp resten av resonemanget på. För Fazlhashemi är mycket ambitiös i sin vilja att förmedla orsakssammanhang, historisk bakgrund och förväntade effekter. Boken är indelad i 25 kapitel med rubriker som ”Islam och demokrati”, ”Politisk islam som maktfaktor” och ”Utländsk konspiration”. Det hinner kanske inte bli någon djupdykning i någotdera av ämnena eftersom boken bara har 224 sidor, men han lyckas alldeles utmärkt med att ge en intresserad läsare som jag själv, utan speciella förkunskaper, en bra överblick över vad som har hänt och varför.

En viktig fundering han behandlar är om den mest naturliga vägen till demokrati i regionen går via islam. Det känns ju ganska rimligt, eftersom det stora flertalet av medborgarna anser att religionen är en naturlig och viktig del av livet. Han presenterar läsaren för ett flertal arabiska filosofer och idéhistoriker som är verksamma både inom och utanför islam. I dessa kapitel ges en bra insikt i de idéströmmar som rör sig i regionen. Men trots en pragmatisk syn på religionen i förhållande till ett demokratiskt statsskick, så verkar det ännu vara långt kvar innan västvärden kan göra sig fri från tanken om islam och muslimer som något annorlunda.

Det är här någonstans kapitlet om kvinnornas situation efter den arabiska våren dyker upp och jag känner att det blir lite jobbigt för mig. Jag vill gärna vara en sådan människa som inte gör skillnad på samhällen beroende på religionens närvaro. Men det går inte när all religion tycks bygga på kvinnans underordning i samhället. Detta är ett rött skynke för mig, och jag låter mig provoceras trots det logiska i argumenten att varje samhälle bör utvecklas utifrån dess egen bakgrund. Kan vi inte bara ta bort allt förtryck i religionens namn på en gång så blir allt så mycket bättre?

En bra sak som följt i den arabiska vårens kölvatten verkar dock vara att anmälningar mot sexuella trakasserier och övergrepp har ökat och åtgärdats i högre grad.

Fazlhashemi tar också upp västnationernas ansvar och historia av att hålla diktatorerna bakom ryggen för att säkra stabilitet i området. Ett sådant agerande gör det oundvikligt att betrakta väst som hycklare som ogenerat praktiserat helt olika syn på människors medborgerliga rättigheter. Att säga sig stå för demokratiska värden när man samtidigt medverkar till att undanhålla andra nationers medborgare detsamma känns ganska ofräscht.

Jag är glad att jag läst den här boken. Den har ökat min kunskap och förståelse för situationen i MENA-regionen. Samtidigt har den påverkat mitt humör ganska mycket. Direkt efter läsningen kände jag mig ganska hoppfull, men nu efter en tid blir jag mest nedstämd när jag tänker på den. Förändringen, stabiliteten, demokratin. Vart tog den vägen?

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Irans dubbla ansikte är som en enda lång reseskildring av Iran, en personlig betraktelse över det land författaren, Hooman Majd, ser som sitt, späckad med fakta och försök att förklara. Till en början är det lite svårt att hänga med, det är lätt att känna sig som en oerfaren turist på en gata mitt i Tehrans kaotiska trafik, överväldigad av allt stoff och alla namn. Ett tag tänker jag att jag aldrig kommer få svar på frågan författaren ställer, om vad som är Iran. Säkert finns svaret där, bara det att jag inte har verktyg nog att dechiffrera textmassan. Utan rätt guidning är det svårt att fullt ut förstå den kultur som inte är ens egen.

Men jag lämnas inte åt mitt öde. Hooman Majd sluter upp vid min sida och tar mig med på en personlig betraktelse och en resa genom tid och rum i sitt Iran. Han pekar ut genom bilfönstret, visar på fenomen och företeelser. Och det behövs. För att förstå ett land som är så fundamentalt olikt ens eget behövs det hjälp för att se såväl skillnader som likheter.

För utan hjälp är det lätt att enbart se till skillnader och helt undgå att lägga märke till det som faktiskt förenar. Det i grunden farliga att göra så, att avfärda något som annorlunda och totalt motsatt en själv bara för att det framstår så till en början, skapar klyftor och motsättningar.

Och det är tack vare denna förmåga att visa på likheter som jag ändå uppskattar Hooman Majds bok så mycket som jag gör. Visserligen är hans insyn i maktsfären fascinerande och visserligen är det intressant att se hur den sekulariserade, priviligierade klassen i Iran lever, men det är framför allt intressant att se hur vanliga människor har det och hur likt deras liv och drömmar i mångt om mycket är mitt eget. Den största skillnaden är att jag lever i en demokrati, de i en totalitär regim.

Dock är det farligt att hamna så nära en person som man gör i Irans dubbla ansikte. Som relativt oinsatt i Irans politik och samhälle ger jag tolkningsföreträde åt författaren och hamnar helt i hans knä. Ganska ofta känner jag att jag vill ha hans tolkningar vetenskapligt underbyggda. Samtidigt är jag väl medveten om att detta inte är en sådan skrift och att ett mer vetenskapligt anspråk knappast skulle vara önskvärt, utan att det snarare hade skalat bort de personliga historierna och kvantifierat människornas erfarenheter. Och det är ju trots allt dem som är bokens behållning.

Similar Posts:

• Åter från exilen
• En självbiografi som den ska vara
• Med pennan som vapen
• Att växa upp i Iran
• Klockrent Marji!

Ja riktigt så illa är det väl inte ställt för de av oss som tar del av annan nyhetsbevakning än den som Fox News levererar. Men även om det varit en hel del nyhetsfokusering på de oppositionella krafterna, protester och oroligheter i Teheran såväl som demonstrationer av exiliranier så envisas ändå bilden av Ayatolla Khomeini och barn som frivilligt går över minfälten att leva kvar när man tänker på Iran. Därför blir en deckare som utspelas i Teheran intressant, inte bara som en deckare i en från ett svenskt perspektiv exotisk miljö utan även som inblick i ett land som ju trots allt ständigt är i blickfånget. Och det helt utan att Vem dödade Ayatolla Kanuni är någon politisk bok.

Intrigen är mycket enkel: en ung exiliranier, Narek Djamshid, uppvuxen i Frankrike åker tillbaka till sitt hemland för att i sin roll som journalist göra ett reportage inför presidentvalet 2005. Genom en slump följer han med sin intervjuperson, en kvinnlig islamisk feminist och tillika presidentkandidat, till justitiedepartementet för att träffa Ayatollan Kanuni. Oturligt nog har den gamle Ayatollan precis blivit mördad och de är de första att upptäcka det. Eftersom Kanuni är en höjdare inom Irans styre sköts utredningen av revolutionsgardet vilka inte behöver ta hänsyn till någon offentlighetsprincip utan kan agera som de själv finner lämpligt. Narek grips, släpps men hålls kvar i landet under utredningen vilket samtidigt ger honom möjlighet att tillsammans med den islamiska feministen och en sekulär f.d. minister från den första efterrevolutionära regeringen själv luska lite i fallet.

Men det är inte själva mordgåtan som klassisk pusseldeckare som är behållningen av boken. Mordgåtan utgör snarare en effektiv dörröppnare till att låta läsaren bekanta sig med alla olika sidor och fraktioner som utvecklat sig under den islamiska republikens trettioåriga historia. Det blir på ett okonstlat sett en utmärkt grund till såväl en historielektion som en god inblick i hur det är att leva i Teheran på 00-talet, och det från en hel rad olika perspektiv. Som läsare får vi följa den kristna armeniska minoriteten, den festande övre medelklassen, de oppositionella studenterna, de fruktade marxistiska folkets muhadjahedin, de två revolutionsgarderna och det styrande konservativa prästerskapet. Vi får uppleva både klassmotsättningar och den tungrodda byråkratin men framförallt se ett komplext land, fyllt av paradoxer och motsägelser som är så mycket mer än en ondskans axelmakt.

Språket är nedskalat och dialogen rapp och som läsare kan man ibland ha lite svårt att hänga med då scenerna ibland kan skifta lite väl snabbt. Samtidigt förstärker det för läsaren vad Narik upplever, ett kaotiskt Teheran som han inte känner till annat än vad som berättats för honom. I slutet finns däremot både en ordlista och en kortare historisk överblick över Iran vilka man ju kan göra små pausar för att bläddra i.

Byt därför nu ut Wallander som sommardeckare till förmån för Naïri Nathapétains debutroman, vilken på 267 sidor ger en helt okej spänningsupplevelse men även en ökad förståelse för ett land som också kommer att vara i nyheternas blickfång även under det nuvarande decenniet.

Similar Posts:

• Åter från exilen
• Läs på om Iran
• Små fickor av frihet
• Med pennan som vapen
• Projekt Svensk i två generationer