Enfaldigt.

Till och med yttrandefrihet, ett av demokratins fundament, försvagas rejält. Det är märkligt med tanke på alla tekniska lösningar som numera finns och som möjliggör publicering i stort som smått utan att det behövs någon tjock plånbok.

Pressfriheten och journalistiken är utväxter på yttrandefriheten. Även dessa pressas tillbaka globalt genom desinformation, trakasserier, strypt finansiering och politiska påtryckningar. Sverige ligger visserligen bra till internationellt, på tredje plats i det pressfrihetsindex som organisationen Reportrar utan gränser publicerar årligen sedan mer än 20 år tillbaka.

Men även hos oss finns allvarliga tendenser och utvecklingslinjer som hotar oberoende journalistik. I en aktuell bok närgranskar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt det de kallar ”populistisk mediekritik”. Denna antimediapopulism syftar till att förstöra pressfriheten.

Författarna är själva forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap. Ämnet i sig ägnar sig sedan gammalt åt mediekritik. Med andra är det inte kritik mot namnpubliceringar, kvällstidningars rubriker eller enskilda journalisters arbetsmetoder som är problemet. Tvärtom, sådan kritisk granskning är ägnad att förbättra den oberoende journalistiken. Granskarna ska naturligtvis själva tåla granskning.

Men den populistiska mediekritiken bygger ofta på vantolkningar och inte sällan på rena lögner eller påhitt. Den vilar också på känslomässig grund. Fakta är inte grejen. Många gånger är den orkestrerad av makthavare som inte vill få sin verksamhet granskad. Populistisk mediekritik sysslar inte med saklig debatt. Ambitionen är att skrämma till tystnad, att få bort journalisterna, inte att korrigera felaktigheter.

Det här är egentligen inget nytt. Så länge det har funnits liberal press, i betydelsen fristående, granskande journalistik, har krafter i den tyskspråkiga världen använt begreppet ”Lügenpresse”. Särskilt under de tyska nazisterna spreds ordet medvetet för att försvaga utomståendes kritiska granskning. Lögnarna kallade sina kritiker för lögnare.

Det som är nytt i vår tid är den utväxling som populistisk mediekritik kan få på Internet. Tyvärr lånar ”vanligt folk” ut sig som redskap i detta. De dras med av trollfabrikinlägg i sociala medier och skriver själva aggressiva inlägg. En del går så långt att de kontaktar journalister direkt med hatiska och hotfulla budskap. Det behövs inte så många sådana personer för att en telefon eller ett mejlkonto hos den enskilda journalisten ska bli överlastat.

Åtskilliga är de redaktioner som vittnat om att de behövt anlita säkerhetsbolag för att hotbilden mot journalisterna bedöms som så pass allvarlig. Detta kommer i en tid då ekonomin för tidningar och tidskrifter är ansträngd. De betalande prenumeranterna har blivit färre och Google har tagit merparten av annonsintäkterna.

Boken bygger på en intervjustudie med närmare 100 personer. Styrkan är att dessa intervjuer verkar vara genuint kunskapssökande. Majoriteten av de intervjuade är sådana människor som vem som helst kan stöta på i kommentarsfälten i sociala medier. De flesta av oss tar nog numera ett mentalt steg tillbaka i sådana konfrontationer. Vi avstår från att svara, bemöta eller gå i polemik. Situationen är hemtam efter ca 15 år med sociala medier: att säga emot populister på Facebook, X, Instagram eller något liknande forum betyder bara spam, eller värre, från ändlösa antal anonyma konton. Man kan använda sin tid till något bättre.

Men Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har alltså vinnlagt sig om att försöka förstå personer som anser att Sverige ”har blivit förstört” och att det är ”medias fel”. Ett annat plus med boken är en mängd hänvisningar till teoribildning inom medie- och kommunikationsforskning och andra forskningsfält.

Intressant är också den diskussion om framtiden som författarna för. På ett sätt var det sena 1900-talets breda journalistikkonsumtion kanske bara en parantes. Möjligen är vi raskt på väg in i ett läge där det bara är högutbildade som bryr sig om att betala för verifierade nyheter och för en allsidig debatt. Samtidigt finns det en risk att den populistiska mediekritiken, som är en del av ett bredare populistiskt kunskapsförakt, verkligen får genomslag.

Där den populistiska vågen går fram lämnar den autokratiska ödeland efter sig: auktoritära samhällen, mindre frihet och mindre förnuft. (…) Vad händer när kunskap blir känslor; när sanning blir teknokratisk enkelspårighet och när cynism blir det dominerande förhållningssättet gentemot alla sanningsanspråk?

Författarduon resonerar kring historiska exempel där irrläror burit på sin egen självförstörelse. Den som lever får se.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Hierta – en publicist värd att minnas
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Som alltid när populistiska budskap kablas ut, buntas varenda kotte med någon koppling till muslimsk kultur ihop till ett enhetligt ett. Jag kan inte låta bli att associera till den roll som måltavla för majoritetsbefolkningens vrede som judar tilldelades av exempelvis Tsarryssland på 1800-talet och Nazityskland under 1930- och 1940-talen.

I själva verket är världens 1,5 miljarder muslimer en lika heterogen grupp som de kristna. På samma sätt som kristna kan delas in i ortodoxa, katoliker och protestanter; kan muslimer åtminstone grupperas i shiiter och sunni. Inom gruppen muslimer finns hela spännvidden från avspänt sekulära till fanatiska sekterister. Precis som inom kristendomen.

I ljuset av det ter sig alla förenklingar och demoniseringar av kollektivet ”muslimer” radikalt absurda. En som är väl medveten om allt detta är religionsvetaren och författaren Simon Sorgenfrei.

Han har länge studerat hur muslimsk religionsutövning har utvecklats i Sverige. Otaliga är de besök han gjort hos olika källarförsamlingar av muslimer i Bjuv, Trollhättan, Umeå och en rad andra orter.

Under de senaste decennierna har islam blivit Sveriges näst största religion, om man räknar antalet invånare som tillhör den muslimska kulturkretsen. Parallellt har Sverigedemokraterna blivit det näst mest framröstade politiska partiet. Simon Sorgenfrei bestämmer sig för att skildra hur dessa omvälvningar har gått till, vilka komplex av drivkrafter som ligger bakom. Det behövs, menar han, för annars blir analysen lätt fel.

Det som följer är ett personligt färgat reportage, eller kalla det en långessä, där Simon Sorgenfrei varvar iakttagelser och samtal med läsningar av tidningar, forskningsrapporter, arkivfynd med mera. Han har en väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med människor och tycks lyssna utan att döma. I honom förenas den välvilliga medmänniskan och den objektiva forskaren.

Ayatolla Khomeinis dödsfatwa mot Salman Rushdie 1989 och terrordåden mot World Trade Center i New York 2001 accelererade den negativa synen på muslimer också i Sverige. Samtidigt visar Simon Sorgenfrei hur dessa polariserande illdåd välkomnades av högerextremister i Väst som fick livsluft av svartvita synsätt om ”vi och dom”.

När jag tänker tillbaka på de där åren minns jag dem som en nedåtgående spiral. Ju fler som sympatiserade med organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten, desto fler ansåg det nödvändigt att kritisera islam och ju fler som kritiserade islam desto fler tycktes ansluta sig till organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten. Dessutom hade diskussionerna i allt högre grad letat sig ut på sociala medier. Islamiska och västerländska värderingar presenterades alltmer som två enhetliga och oförenliga block

Det har runnit så mycket vatten under broarna. Ny Demokrati, Lasermannen, Lars Vilks rondellhund, terrordåden på Drottninggatan i Stockholm (både det misslyckade och det med lastbilen), de så kallade aktivklubbarna.

Det finns sorg i många av de röster som Simon Sorgenfrei samlat i sin bok. Men även en viss hoppfullhet kan anas. Det tycks som att åtminstone en del inser att människorna som befinner sig här och nu behöver kunna samarbeta. Simon Sorgenfrei har en styrka i sin förmåga att kunna se och förstå många motstridiga perspektiv. Han är lågmäld och inkännande, har ofta nära till en underbyggd förståelse.

Det är en dramatisk förändring som Sverige genomgått och det är inte konstigt om denna förändring ger upphov till en mängd känslor; som saknad, sorg eller missnöje.

I detta lurar också en svaghet då ett uteblivet ställningstagande kan resultera i ett ljumt jaså hos läsaren.

Men samtidigt är det just så här komplicerad tillvaron är. På slutraden måste Öppna era hjärtan därför rekommenderas. Boken är ett viktigt tidsdokument, berättaren en unikt ärlig människa. Det är ingen liten sak i valtider då så många som aspirerar på makten hemfaller åt förenklingar på gränsen till det falska.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Personlig introduktion till Stagnelius
• Islams upphovsman i närbild
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islam i ett nötskal

Men den här boken visar att alla försök att förneka, skyla över, bagatellisera eller romantisera är falska. Samtidigt berättar den om den svenska nazismens historia under 1930- och 1940-talen.

Andreas Gedin har gjort en noggrann och lidelsefri undersökning, i arkiv, förundersökningar, brev och dagböcker. Jag kände inte till Christer Strömholm sedan tidigare men han beskrivs som en av de främsta svenska fotograferna under 1900-talet. 1997 fick han Hasselbladpriset. Det har författats åtskilliga förord till utställningar och fotoböcker med fotografens verk. Effektfullt redovisar Andreas Gedin hur de texterna tenderar att förminska det minst tretton år långa nazistiska engagemanget som Christer Strömholm hade och som tog honom långt utanför lagens gränser.

Han var så kallad Lindholmare och medlem i Nordisk ungdom, ungdomsavdelningen till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Han hissade hakkorsflaggan på Folkets Hus i Stockholm. Han gjorde inbrott hos politiska motståndare och stal medlemsregister som senare hamnade i de tyska nazisternas händer. Han gömde en norsk krigsförbrytare som efter kriget försökte ta sig till Sydamerika.

Vi behöver fler sådana här böcker. Det är ett problem att så många kommer undan med bortförklaringar av allt från så kallade aktivklubbar (kamratskap och fysisk träning) till terrordåd (ensamma galningar) och förråat debattklimat (alla är lika goda kålsupare). Christer Strömholm gick bort för över 20 år sedan. Hans nazism, föremålet för bokens undersökning, är i mina ögon mest intressant som fallstudie. Varför har det varit så viktigt och lockande att släta över? Underlättade apologeterna för den upphöjde konstnären att undvika avbön? Vilket värde har den typen av uttryckliga personliga avståndstaganden som i Strömholms fall uteblev?

Problemet är egentligen inte att en enskild person har nazistiska värderingar utan att det är ett strukturellt fenomen som många vägrar erkänna. Förra året hade vi i Sverige haft 100 år av obruten nazistisk organisering, något som tidskriften Expo uppmärksammat. Till skillnad från Tyskland har vårt samhälle aldrig gjort upp med denna historia. Den är fortfarande aktivt förtigen, överslätad, bortförklarad. Det är en av orsakerna till att öppet rasistisk politik återigen lockar väljare till valurnorna. Men numera är det andra främlingar än judarna som pekas ut som roten till ”folkets lidande”.

Similar Posts:

• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Relativt trovärdigt
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• Bilder av minnen
• Ett fotografliv

Bilden av en ”ensamvarg” utmanades förstås också genast. Inte nog med att Anders Behring Breivik hade ett förflutet i Fremskrittspartiet, hans så kallade manifest kryllade av citat ur och hänvisningar till högerextrem bloggosfär och högerpopulistiska, rasistiska aktörer i sociala medier.

En som så här i efterhand förmår sätta in terrordådet den 22 juli 2011 i sitt sammanhang är den svenska vänsterpartisten Ali Esbati. Han har sitt ursprung i Iran, är överlevare från Utøya och har varit politiskt aktiv i svensk rikspolitik under lång tid.

Att läsa hans ögonvittnesskildring från ön är som att följa en dokumentärfilmares skakiga, handhållna kamera. Närvaron är fullständig och läsningen gastkramande. I ett läge klamrar sig Ali Esbati fast vid en sten i strandkanten. Skytten står ovanför honom, uppe på berghällen och uppmanar människor att ”ta det med ro” och komma fram från sina gömställen inne i snåren. De som gör det blir skjutna, liksom ungdomar som försöker simma iväg. Ali Esbati hamnar i ett läge där han har ryggen mot Anders Behring Breivik och är fullständigt försvarslös. Ändå klarar han sig mirakulöst. Kanske för att massmördarens blick distraheras av andra flyende.

Överlevarna från Utøya har fått höra att de ”inte ska dra 22 juli-kortet” i den politiska diskussionen. Rasistiska politiker vill inte bli påminda om den yttersta följden av deras politik. Samtidigt har överlevarna fortsatt att utsättas för hot. Och samtidigt har nya fall av politiskt våld från höger inträffat.

Norska muslimer lyckades till exempel avbryta ett terrordåd riktat mot deras moské i Bærum i augusti 2019. Den 21-årige Philip Manshaus greps. Då var det dock för sent att rädda gärningsmannens kinesiska adoptivsyster. Hon hittades mördad. Enligt domen var motivet rasism och högerextrema sympatier. Likt Anders Behring Breivik såg Philip Manshaus en hotbild mot vita människor och trodde på behovet av ”raskrig”. I båda fallen handlar det om unga män som radikaliserats framför datorn, som tagit intryck av den ihärdiga och konsekvent kommunicerade hetsen mot muslimer och andra invandrare.

Ali Esbatis bok är både en ögonvittnesskildring, en personlig berättelse om flykt och invandring samt en kristallklar analys av ett skede i politiken då demokrati och humanistiska värden hotas av nationalism och rasism.

Similar Posts:

• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• En bok att läsa med hopp i hjärtat
• Troll, vær deg selv – nok!
• Högerradikalerna på vår bakgård

På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer ständigt med nya ämnen, och de är alltid lika väl underbyggda. Undersökande. Man tänker att just det här måste ligga honom särskilt varmt om hjärtat, beröra honom personligen på något sätt. Och i nästa bok är det något helt annat som ger samma intryck.

Om Skymningstid för mina tankar till andra böcker så är det nog till undersökande journalistik och gestaltande, nutidshistoriska reportage i stil med Gellert Tamas hyllade Lasermannen. Det har såklart också med temat att göra, med folkhemmets främlingsfientliga mörkersida.

En annan självklar referens är Sjöwall/Wahlöös 1960- och 70-talsdeckare, med sin på en gång grådaskiga, underfundiga och inte så lite politiska diskbänksrealism kring brottslighet i det samtida Sverige.

I Skymningstid tar sig Bromander nämligen för första gången an historisk tid, närmare bestämt just 1970-talet. Kallt krig råder, och i största hemlighet har hemliga aktionsgrupper med mer eller mindre högerextrema åsikter satts samman. De är oberoende små celler bestående av militärer och andra vapenkunniga figurer, och tanken är att de ska träda in och göra motstånd vid en sovjetisk ockupation.

Låter det otroligt? Tyvärr verkar det ändå historiskt välgrundat. Sådana här grupperingar har varit föremål för bland annat utredningar kring mordet på statsminister Olof Palme.

Hos Bromander utses den inte alltför lyckade majoren Gunnar Björk till ledare för en sådan cell. Han rekryterar i sin tur Arvo, Leif och Pelle, och de fyra påbörjar en dold tillvaro av förberedelser och övning som ger deras liv ny mening – tills någon uppifrån bestämmer sig för att klippa banden. Grupperna ska läggas ner och deras vapen tas ifrån dem.

Vad göra? Lägga sig platt och avveckla? Eller fortsätta själva? Göra motstånd, precis som de är tränade att göra?

Det blir en berättelse om själv- och gruppradikalisering, långt innan internet var tillgängligt för sådant, men knappast utan uppenbara paralleller. Lämnade åt sig själva driver gruppen in i en ny, alternativ normalitet, där hoten visserligen är diffusa, men drivkrafterna desto starkare. De är män med ett syfte.

Parallellt med Gunnar och hans grupp – som inte längre är så självklart hans att leda – följer vi Monika Nilsson vid säkerhetspolisen. Hon arbetar på en liten och undanskuffad avdelning som bevakar de högerextrema krafterna i landet. Främst är det olika vänstergrupper som drar till sig organisationens intressen. Som kvinna och småbarnsmorsa står Monika heller inte särskilt högt i kurs. När hon snappar upp rykten om väpnade högerextremistiska celler har hon svårt att få gehör, och hon fortsätter att driva sin utredning lite vid sidan av.

Perspektiven växlar medan Gunnar och hans mannar alltmer närmar sig katastrofen. Det är spännande, inte bara eller kanske ens i huvudsak för vad som ska hända, utan också för hur människor drivs mot en upplösning som de knappast tänkt sig när de tog det första steget i den riktningen.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Att bevisa sin betydelse
• När brottet överskuggar offret
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Det är synd om människorna

Han väckte mycket uppmärksamhet för två år sedan med pamfletten Om tyranni. Där ger han oss 20 lärdomar från 1900-talet som vi inte bör glömma om vi ska kunna slå vakt om demokratin. Ett av råden är att vi ska odla vår egen formuleringskonst, erövra ett eget språk. Detta för att inte falla i fällan att använda de auktoritäras falska vokabulär.

Timothy Snyder lever som han lär. Han har myntat uttrycket ”ofrånkomlighetspolitik” vars främsta credo är att det inte finns några alternativ. Med fog kan man anklaga den gångna perioden av liberal marknadsekonomi för att ha varit så kraftfull på sinnena att en känsla av ofrånkomlighet, och därmed hopplöshet, spred sig.

Sådana stämningar, i kombination med en frustration över tilltagande ojämlikhet, kan utnyttjas av auktoritära typer. Människorna, i alla fall i tillräckligt antal, vänder sig gärna till en stark man om denne bara lovar rätt saker vi rätt tidpunkt.

Timothy Snyder har även konstruerat begreppet ”evighetspolitik”. Ledaren som tillskansar sig makten kan förstås inte lova och lova utan att slutligen bli synad i sömmarna och befunnen lögnaktig. Då behövs myter om ett storslaget – och gemensamt – förflutet samt konstruerade kriser och yttre fiender som ska distrahera och sysselsätta människorna så att de glömmer sina reformkrav.

Det var Ryssland som först nådde fram till evighetspolitiken, och de ryska ledarna skyddade sig själva och sin rikedom genom att exportera den.

Så här börjar Vägen till ofrihet. Det är en undersökning av det tankegods som Putin omgett sig med och metoderna som det postsovjetiska Kreml tillgripit för att stärka sig självt och försvaga andra. Man hade kunnat tänka sig att Rysslands oligarker skulle kunna nöja sig med total kontroll på hemmaplan. Export av naturtillgångar genererar tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva i sus och dus. Men problemet är att omvärlden är föränderlig. Evighetspolitik behövs för den maktelit som måste skydda sig mot de idéer från en reforminriktad omvärld som hotar att sprida sig även bland ryssar. Och anfall är bästa försvar.

Därför har Rysslands ledning startat lågintensiva krig i en mängd grannstater, stridigheter som distraherar och åderlåter och aldrig tar slut. ”Krig är fred” löd en av Storebrors paroller i George Orwells 1984 och här är den idén förverkligad. Därför har Rysslands ledning finansierat extrema opinionsbildare och partier i världens öppna demokratier.

Därför har Rysslands ledning strävat efter att etablera och förstora trätoämnen i demokratierna som kan ha en splittrande verkan. Typiskt sett är frågorna migration, islamism, kvinnans ställning och HBTQ-rättigheter. De partier som Kreml valt att gynna är oftast högerextrema med en samhällsomstörtande och separatistisk nationalism på dagordningen.

Alla medel tycks tillåtna i denna kamp. Nazister från en rad länder, även Sverige, har i Ryssland lärt sig strida och spränga bomber, färdigheter de senare använt sig av i sina hemländer. Internet och sociala medier är en annan högintressant arena. Valmyndigheter måste skydda sig mot dataintrång om val ska kunna genomföras. Det måste även tongivande demokratiska partier göra. Annars finns deras känsligaste mejl snart hos Kremls favoritkandidater. Facebook, Twitter och andra aktörer för en ojämn kamp mot dataprogram designade att starta falska konton i rasande fart som delar lögnaktig propaganda.

Timothy Snyder är en välrenommerad historiker. Men här ger han sig i kast med sin samtid. Händelserna har bara några år på nacken, som valet av Donald Trump till president och Rysslands invasion av Krim och andra delar av Ukraina.

Det som ligger nära i tiden är svårt att skildra. Sådant som kan tyckas viktigt nu, kommer kanske att bedömas underordnat av senare generationer. Men eftersom Vägen till ofrihet granskar den yttersta makten i några av världens mäktigaste länder, löper boken knappast risken att avfärdas som irrelevant.

Ett annat problem är att många källor inte finns tillgängliga. Tvärtom är de flesta primära källor i maktens omedelbara närhet tysta som musslor eller beredda att ge vilseledande information. Arkivens sekretess gäller i många år framöver. Timothy Snyder använder öppna källor såsom amerikansk, rysk och västeuropeisk journalistik. Och det är till journalisterna, ”vår tids hjältar”, boken är tillägnad.

Ytterligare en svårighet är hur man navigerar i en vidöppen konflikt. Den som skriver historien om andra världskriget behöver inte tampas med kombattanter som fortfarande strävar efter att ge sin egen förskönade version. Här tillämpar Timothy Snyder sin goda förmåga att använda ett eget språk. Rysslands härskare lägger mycket möda på att framställa landet som en demokrati. Snyder fokuserar bland annat på att landet berövats en princip för succession, en ordning för hur makt oblodigt ska föras över från en part till en annan.

Möjligheterna att bringa ordning i myllret av händelser är kanske den största utmaningen för samtidshistorikern. Timothy Snyder är bra på att tvinna sin röda tråd. Men i det sista kapitlet, det som handlar om Donald Trump märks att händelserna inte bara är nära i tiden, de är också nära författaren såväl kulturellt som geografiskt. Det är det mest myllrande och stökiga av bokens sex kapitel. Men också högintressant. Jag känner att jag får en djupare förståelse för hur allt hänger ihop.

Trumps framryckning mot Ovala rummet gick i tre stadier (…). För det första måste ryssarna förvandla en misslyckad byggmästare till mottagare av deras kapital. För det andra måste denne misslyckade byggmästare framställas i amerikansk tv som en framgångsrik affärsman. För det tredje ingrep Ryssland beslutsamt och med utmärkt resultat till stöd för den fiktiva personen ”den framgångsrike affärsmannen Donald Trump” i presidentvalet 2016.

Allt detta har tidigare serverats mig i korta nyhetsportioner. Nu får jag så att säga hela smörgåsbordet uppdukat. Den framgångsrike affärsmannen Donald Trump är en ren Kremlprodukt, menar Timothy Snyder. Frågan är hur det går i presidentvalet nästa år. Kommer denna skapelse hålla tillräckligt många amerikanska väljare tillräckligt begeistrade ännu en gång? Höjer man blicken syns fler orosmoln vid horisonten. Hur ska EU stå emot Kremls försök att splittra? Hur ska det ryska folket få den demokrati det förtjänar? Och hur säkrar vi våra öppna samhällen från manipulationer?

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det bortglömda krigets fasor
• Rysslands baksida
• Morgondagens president?

Visst ser Joel sig själv många gånger som en förlorare, som förbisedd. Betygen räcker inte för att komma in på datautbildningen han vill läsa i Lund; han hamnar i Malmö istället, där han vantrivs. Hans missbrukande pappa ringer bara när det passar honom, och mest för att skälla och nojja. När Joel äntligen träffar en tjej, thailändska Sunee, och får med sig henne hem till Sverige, känner han sig snart mest utnyttjad och lurad. I sociala sammanhang tenderar han att halka i bakgrunden.

På nätet är det däremot en annan sak. Joel är bra på datorer, det spelar honom i händerna på ett nästan komiskt drivande sätt romanen igenom, och när han börjar ”trolla”, kommentera på nätet enbart med syfte att provocera, så är han jäkligt bra på det. På att inta olika roller och skifta åsikter helt efter vad som retar upp folk mest. Han blir en rabiat kattälskare på ett kamphundsforum parallellt med att han skäller ut en kattälskare vars älskling blivit hundbiten på ett annat.

Alltmer kommer han att fokusera på det högerextrema. Det är där han möter verklig uppskattning, och han kan identifiera sig inte främst med det invandringsfientliga men med det motarbetade, det underskattade och tystade. Han behövs i deras led. Han är bra på det.

Så nej, Joel slår mig inte som en nolla. Han är en kille med enorm potential, men som både av en slump och för att han helt enkelt inte tror sig om så mycket mer, alltmer vävs in i en alternativmedial sfär. Liksom Johan, huvudpersonen i Riv alla tempel, Bromanders första roman i den trilogi om manlighet där Vän av ordning utgör den andra, suktar han efter ett sammanhang där han kan vara rätt, spela roll, och pendlar mellan övertygad överlägsenhet och fullkomlig, självföraktande destruktivitet.

Johan och Joel, Riv alla tempel och Vän av ordning, är precis så lika att man funderar över det, men ändå olika personer och öden. Johan var kroppsbyggaren och steroidmissbrukare, vars drömmar om storhet samtidigt var ett eskalerande, yrselframkallande självskadebeteende. Joel lever mer i sitt eget huvud. Han har en analytisk, nästan kylig sida, en tendens att bli desperat uttråkad och trappa upp beteenden som han egentligen är fullt tillräckligt intelligent att räkna ut kommer leda åt helvete.

Det hade kunnat bli outhärdligt att läsa, men blir det långt ifrån, för Bromander skriver med lätt hand och med en karg, mörk humor. Han skildrar Joel och hans meningsmotståndare (från feministbloggare till kulturtantsmamman) minst lika skoningslöst, men lämnar samtidigt en sårbarhet och en längtan så öppen att man aldrig riktigt kan tycka enbart illa om näthataren.

Hans längtan efter sanning, efter något äkta i förljugenheten, och det alltför pockande behovet av att göra skillnad, att betyda något och få använda den där potentialen, den är svår att värja sig emot. Att inga andra delar av samhället än de han hamnar i förmår ta vara på honom är bara så oerhört sorgligt.

Similar Posts:

• Näthat och luciafika på dagis
• Sköna snubbar
• I kamp mot högspänningssamhället
• Osäkrandet av en genre
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige

Nativism är inte detsamma som rasism, men en idé om att en stat uteslutande bör befolkas av människor ur den ”egna” gruppen och att element av annat ursprung, människor eller idéer, utgör ett hot mot nationen. Auktoritarism, av Mudde (Cas Mudde, nestor inom den akademiska forskningen om högerpopulism och författare till standardverket Populist Radical Right Parties in Europe, reds anm.) definierat som ”tron på ett strikt organiserat samhälle där auktoritetskränkningar straffas hårt”, är en hörnsten i många ideologier, allt från religiös konservatism över hobbesk liberalism till sekulär kommunism. Populism, förstådd som en förenklad idé om att de flesta samhällen består av två homogena och antagonistiska grupper – det rena folket och den korrupta eliten – är, menar Mudde, brett representerad i klassiskt västerländskt tänkande från vänster till höger.

Linton har tidigare skrivit reportageböcker om bland annat veganism (Veganerna, 2000), Latinamerikas förvandling (Americanos, nominerad för Augustpriset 2005) och kokainbranschen (Cocaina, nominerad för Augustpriset 2010). Han är även verksam kulturjournalist och reportageskribent på flera av de stora svenska nyhetstidningarna. Nu ger han sig på att reda ut de högerradikala strömningarna, som vi blivit vana vid att se lite varstans runt omkring oss, på landsbygden utanför Malmö såväl som i EU-parlamentet. När Angela Merkel myntade uttrycket att multikulturalismen hade misslyckats, gjorde hon det samtidigt rumsrent att använda sig av dylika uttryck och hårddragningar. Att ut i världen kasta en fråga utan att själv erbjuda något svar på det, är snarast likt en anklagelse.

De hatade tar avstamp i Ungern, det land som upprört mest i svensk media den senaste tiden med sin hårdföra politik mot romer. Varför just nu? frågar sig Linton, och får delvis svar från Zsolt Enyedi, statsvetare på Centraleuropeiska universitetet i Budapest:

- Hoppet om en bättre framtid håller på att slockna för människor. Tron på kapitalismens löften levde i nästan tjugo år, men inte längre. Ett slags krismentalitet har spridit ut sig.

Men det är inte bara hos experter och tyckare Linton befinner sig. Vi får även se de drabbades sida, ta del av intervjuer med romer och röstande människor i Ungern, hur de tänker och resonerar, vad de varit med om. På samma sätt tar sig Linton fram, via muslimerna i Nederländerna, till de så kallade ”kulturmarxisterna” i Norge.

Det är faktaspäckad och mycket givande läsning, där jag både lär mig nytt och lär mig omvärdera det jag redan trodde mig veta. Tänk att Linton kunnat komma ut med denna bok så snabbt! Visserligen har det gått ett halvår, men Breiviks dåd, som får avsluta boken i en del nästintill deckarliknande passager fick, som jag ser det, det enda positiva med sig att vi nu pratade om högerextremism på ett öppnare sätt än tidigare. Fremskrittspartiet tappade sina röster, men redan mot slutet av 2011 hade de tagit tillbaka dem igen. Och vi behöver fortfarande prata, så det var perfekt tajming av denna bok att komma nu. Tydligen den första boken i en planerad serie som heter Vems Europa?, alla utgivna på Atlas bokförlag.

En ensam liten invändning kan vara att personerna från Utøya får mer drabbande beskrivningar än exempelvis de från militärmarscherna i Ungern. Varför är det så? Även om Norges tragedi känns närmare för mig som västerlänning, och även ligger närmare i tiden, så känns greppet att låta det ta mer plats underligt. Är det för att vrida om kniven på slutet; för att jag ska se mitt eget fula ansikte i det här? För att undvika tanken ”men det sker så långt bort, det har inget med oss att göra”? Just spänningen i sekvenserna med ungdomarna som gömmer sig undan gärningsmannen och är rädda för sitt liv skulle ju för övrigt en taktisk författare väl ha lagt redan i inledningen?

Är människor då födda med en inneboende ondska, eller hur kommer det sig att dessa idéer får sådant fäste, och varför just nu? Återkommande är profeterna. De som snappar upp den mullrande oron och skepticismen, rädslan hos befolkningen, och gör politik och manifest av saken. Gisèle Littman skrev under pseudonymen Bat Ye’or boken Eurabia: The Euro-Arab Axis, och födde så myten att islam håller på att ta över Europa.

Idén är en islamofobins variant på den antisemitiska tron på en judisk världskonspiration och istället för Sions Vises Protokoll kretsar berättelsen kring det mystiska organet Eurabiska Dialogen, EAD, som enligt författaren fungerat som en sorts hemlig regering över Europa ända sen oljekrisen 1973. Vid en rad toppmöten mellan europeiska och arabiska statstjänstemän har de senare, med oljan som yttersta vapen, tvingat de förra till underkastelse och just nu pågår ”Europas oåterkalleliga omvandling” till en marginell del i ett framtida världskalifat enligt den stora plan i fem steg som konspiratörerna nu iscensätter medan Europa ”sover”.

Jag kan inte hjälpa att börja tänka på Jönssonligan, och deras mäktiga, farliga oljepampar i vita särkar, huvudbonad och solglasögon. Idag har vi många fler muslimer i Sverige än på 80-talet, och vi har mer och mer börjat vänja oss vid att samhällsbilden förändras. Men förändring kan vara svår att ta till sig… Citatet nedan ur delen om Utøya kommer från Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog vid Oslos universitet, och jag tycker det passar bra som avslut till den här recensionen. Ord att bära med sig i vardagen, för inte gäller synsättet bara Norges befolkning?

- Det finns en utbredd tro att man förlorar sina uppfattningar om man sätter sig in i andras. Att man blir värdenihilist, tappar sina egna värderingar, av att försöka se världen från många håll. I Norge tror vi gärna att vi har rätt och andra har fel, vilket beror på att vi varit protestantiska missionärer och socialdemokratiska missionärer. Det är inget konstruktivt sätt att kliva in i ett mångkulturellt samhälle. En dålig start. Och jag är övertygad om att man inte tappar tron på sig själv av att lära känna andra. De som fattar detta bäst är de religiösa ledarna. Kristna och muslimer kommer ju ofta så bra överens för att de är tränade att prata över sådana skillnader. För oss andra är det svårare. Men vi måste försöka.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• 1984 på riktigt?
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Problemfyllt pulver
• Historien som är nu