Förutom att grotta in sig på Patrik Lundgrens liv och leverne så tampas Klara med ätstörningar. Hon har ätdagar då hon käkar västerbottenspaj som om det inte finns någon morgondag. Andra dagar är det asketlivet som gäller. Men det är som hon är, hon har döpt sin tarm till Mårran och jobbar för att tarmen ska må bra. Vilket kan vara ett litet aber emellanåt. Men det mesta handlar om Patrik Lundgren och hur Klara planerar dels att förföra honom men också att hon, som titeln på boken avslöjar, ska sluta tänka på människan.

Patrik är bara en idé. Just nu står Patrik och huttrar utomhus med en ölburk i handen efter att ha sprungit fram och tillbaka och tänt på raketer inför barn och familj och släkt. Han har ingen aning om att han är en idé i mig. En idé som ska krossas under det nya året. För att jag ska kunna stiga in i verkligheten.

Det här är en dråplig historia full av igenkänning även om den här är uppskruvad ett par varv. Klara är trots sina fantasier, idéer och besatthet av sin chef en tjej som fungerar hyfsat. Visst går hon hos psykolog, men vem gör inte det i dessa tider? Hon har vänner och hon ger även en annan snubbe ett par chanser. Och vem har inte gjort det? I hopp om att sluta tänka på den där jävla Patrik.

Sevar har tjatat hål i huvudet på mig om att gå på dejt med hennes killes tråkiga kompis Charlie och ge honom en ärlig chans. Hon har fixat en blinddate, eller snarare bestämt att jag och Charlie ska gå på en. Jag har förgäves försökt förklara mitt förhållningssätt till dejter och dejtande, hon ger sig inte.

Även här kan inte Klara låta bli att fantisera. Ibland tar Charlie på sig en cerise scarf hemma men i hallspegeln sliter han av sig den eftersom han inser att han inte kan bära upp en scarf. Jag kan känna igen mig lite för mycket i Klara men har hittat strategier både vad gäller ätande och besatthet av självupptagna snubbar. Tänker även på Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Den där dråpligheten parad med en viss desperation och en psykisk hälsa som balanserar på gränsen till det osunda hela tiden. Jag läser lite med andan i halsen samtidigt som jag som sagt känner igen mig lite för mycket.

Kort sagt, Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren hade lika gärna kunnat heta ”Hur jag försökte sluta tänka på J.H, och ur jävla svårt det var”. Thank God för att bli äldre och alla knep och strategier det har gett mig. Och tusen tack för en fantastisk bok jag kommer att bära med mig länge, länge. Den sätter ord på så många tankar som känts lite förbjudna.

Similar Posts:

• Vänskap, avföring, ångest
• En halv berättelse
• Ont, det gör ont att minnas
• Den stora rädslan
• Jag är din man, Geir

Svaren på det har förstås varierat i olika tider, kulturer, klasser. Vi matas inte minst med bilder av hur olika män och kvinnor uppfattar kärlek – män är från Mars, kvinnor från Venus och allt det där. Kvinnor vill binda sig och ta hand om barn medan män vill så sin säd så vida omkring som möjligt. Det är biologiskt, naturligt och allt vad det är. Samtidigt verkar ju också idéerna om det naturliga så oerhört tidsbundna.

När sociologen Eva Illouz vill förklara kärleken gör hon det genom att ta avstånd från biologismen och inte minst från psykologin.

Faktum är att biologin och psykologin – som redskap för att förklara och rättfärdiga svårigheterna i våra kärleksförhållanden – inte bidrar med några lösningar, utan själva är en del av problemet. När den känslomässiga ojämlikheten mellan kvinnor och män hänförs till biologin, evolutionen eller människors psykiska utveckling brukar skillnaderna överdrivas och i viss mån rättfärdigas med hänvisning till det moderna samhällets kultur och institutioner. Som skäl brukar framför allt anföras att formerna för ekonomisk överlevnad har förändrats, att sex kommersialiserats samt kvinnors och mäns normativa frihet och jämlikhet. Följaktligen är försöken att förklara och mildra skillnaderna mellan könen med hjälp av Venus och Mars dömda att misslyckas. Om något så bidrar denna terminologi till att förstärka bilden av att de kulturellt skapade skillnaderna är naturliga.

Själv är jag historiker och hade gott kunnat tänka mig lite mer nyanser i hennes skildringar av kärlek förr (som för all del uttalat används mest som en fond för att beskriva den moderna kärleken) och, kanske mer förvånande, mer kontextualisering, tydligare sammanhang. Illouz använder en mängd material, från romaner (Jane Austen hör till favoriterna, men också Helen Fielding och Candace Bushnell får komma till tals), kärleksbrev, självhjälpsböcker, självbiografier, inlägg på nätforum och intervjuer. Det är påtagligt medelklassigt och västerländskt/amerikanskt, och jag kan inte påstå att jag helt känner igen mig i det. I det eviga nojjandet kring relationer, absolut, men kanske inte nödvändigtvis i vad som beskrivs som just manligt respektive kvinnligt.

För även om Illouz betonar att skillnaderna inte är naturgivna finns de definitivt där och spelar en betydande roll i hennes analys. ”Alla dessa böcker om Mars kontra Venus är egentligen bara ett försök att psykologisera det som i själva verket är en sociologisk process”, skriver hon till exempel: ”nämligen att det numera går en skiljelinje mellan könen som gäller kärleken i den meningen att den är en källa till självkänsla för kvinnor och sexuellt kapital för män.” Möjligen ska det mest förstås som en gradskillnad – alla gillar väl ändå självkänsla och sex ..?

Sexuellt kapital och sexuella fält (i analogi med exempelvis kulturella och sociala fält och kapital) hör till Illouz återkommande termer, liksom den avreglerade äktenskapsmarknaden och inte minst valets nya ekologi och arkitektur. Ibland är det skarp och tankeväckande, ibland ärligt talat lite vagt, motsägelsefullt och onödigt omständigt, tycker jag. Men även om jag tillbringar en del av lästiden påtagligt irriterad får jag också en hel del att fundera vidare på.

På den avreglerade äktenskapsmarknaden har vi, som i så många andra sammanhang, förmodligen större valfrihet än någonsin tidigare. Till stor del är det förstås en valfrihet på pappret, en valfrihet där vi långt ifrån har all information som skulle behövas för att göra verkligt informerade val, men där vi inte desto mindre får skylla oss själva om valet inte resulterar i allt vi hade tänkt oss.

När allt upplevs som möjligt och upp till oss själva blir det ju också personligt på ett nytt sätt. Vi blir villrådiga och osäkra och kanske i ännu större behov av bekräftelse från andra. Samtidigt har vi stora pretentioner på oberoende, och då krockar det ju lätt – inte minst som de där förhatliga psykologerna vill få oss att tro att så fort vi väljer ”fel” och på något sätt misslyckas i våra relationer är det något fel på oss (förmodligen med förklaring i tidig barndom). Fast jämför vi med äldre föreställningar om kärlek utgör lidande en självklar del i den – ibland till och med den finaste, mest förhöjda och karaktärsdanande.

Så även om jag inte helt kan ge ett enkelt svar på varför kärlek ibland gör ont efter att ha läst Illouz bok har jag fått en variant på svar som jag tycker är nog så intressant: Ja. Det gör faktiskt ont ibland. Engagemang måste kanske alltid vara en risk?

Similar Posts:

• Kärlekskrigets offer – det sårade egot
• Kön, makt – och kärlek?
• Det var bättre förr?
• Love is all we need…
• Intressant om könsroller – men lär bara övertyga de redan frälsta

Med risk för att låta som varenda recensent som plockat upp Helen Fieldings eftersläntrande tredje roman om Bridget: det är som att återse en gammal väninna, det är det verkligen. Bridget är sig fullkomligt lik, samma impulsiva, vitsiga, kaloriräknande virrpanna som vanligt. Som om ingen tid alls gått. Och ärligt talat, om hon varit en verklig väninna jag återsett efter 15 år så hade jag nog blivit en smula orolig för henne.

Om du hört talas om Bridget Jones återkomst har du förmodligen inte heller undgått att notera att Fielding tagit livet av Mr Darcy. (Bridgets man och stora kärlek, människorättsjuristen Mark Darcy, alltså. Inte Jane Austens föregångare.) Darcy är död och Bridget är änka med två små barn, Billy och Mabel, den yngsta bara några månader när hon förlorade sin pappa.

När romanen börjar har det gått fem år sedan dess, men snart förflyttas vi ett år tillbaka därifrån, från april 2013 till april 2012, när Bridgets vänner bestämt sig för att det är dags för henne att börja dejta igen. Det blir en ofta underhållande, välfunnet uppdaterad repris av 30-årsålders singelliv för Bridget: samma eviga bantande, självhjälpsböcker, osäkerheter och missförstånd, nu även med sociala medier, dejtingsajter och botoxinjektioner.

Onsdag 25 april 2012
80,7 kg, kontroller av antal följare på Twitter 87, följare på Twitter 0, kalorier 4832 (dåligt men skulden ska läggas på icke-existerande följare på Twitter).

Yrkesmässigt tycks det inte heller ha hänt särskilt mycket. Hemma med barnen och försörjd av makens livförsäkring drömmer Bridget fortfarande lite diffust om att bli något inom media (nu genom att försöka sälja in ett filmmanus, en modern bearbetning av ”Anton Tjechovs Hedda Gabbler”). Bridget som förälder – ständigt på konfliktkurs med alla välstylade, överambitiösa tvåsamhetsmammor till barnens klasskompisar – är ganska klockrent oförebildlig och sorgen efter Darcy ger ett visst djup och svärta som förankrar en annars väl fluffig historia. Ändå kan jag tycka att hennes ekonomiska situation är lite för oproblematisk. Hur hög kan igenkänningsfaktorn bli med en (anti-)hjältinna som både slipper lönearbete och kan hålla sig med välstrukturerad barnflicka?

Fast visst. Söker man socialrealism är det väl ganska ostrategiskt att leta här. Vill man däremot få skratta åt sig själv i Bridgets och hennes vänners gestaltning, om man någonsin dagdrömt sig bort, väntat ihjäl sig på sms från någon, småljugit på dejtingsajter eller fyllepostat saker man ångrat dagen efter på sociala medier – för att inte tala om att åldernojja, bolla kräksjuka barn med huvudlöss, självförverkligande manusprojekt och unga älskare – ja, ni fattar.

Ringde Talitha för att dubbelkolla med henne:
”Vad har jag sagt om att inte ligga med någon för tidigt?”
”Du sa ’inte förrän du känner dig redo’, inte ’för tidigt’”, klargjorde jag och drog sedan Toms argument och tillade, för att ge ytterligare tyngd åt min åsikt: ”Vi har messat varandra i flera veckor. Det måste väl ändå vara ungefär som på Jane Austens tid, när de brevväxlade i flera månader och sedan bara typ gifte sig rakt av?”
”Bridget. Att ligga med en tjugonioåring från Twitter på andra detjen är inte ’ungefär som på Jane Austens tid’”.

Det finns en väldig dubbelhet i det här. Att läsa om Bridget är att känna igen sig – men långt ifrån alltid i saker man gärna vill känna igen sig i. Det är att snärjas in i drömmen om en konventionell slutscen à la Austen, så snusförnuftigt sötsliskig att jag nästan mår illa, och det är att ägna nästan lika mycket tid åt siffrorna på vågen som huvudpersonen själv. Frågan är om det inte också är att skriva in sig i en generation som både fysiskt och psykiskt vägrar bli äldre än 30-nånting?

Det är ett roligt återseende. Det är det. Men det är också lite skrämmande. Tid och erfarenhet, föräldraskap, äktenskap – jag vill trots allt gärna tro att det där är saker som påverkar en. Att tiden och livet gör något med oss. Tillför en smula mognad, perspektiv, lugn. Att det finns någon sorts balans mellan att vara den man är och att faktiskt lyckas gå vidare.

Similar Posts:

• Tolv år med Bridget Jones
• Lite väl fantasifullt
• I Bridget Jones fotspår
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Välkommen till klubben!

Betydligt roligare titlar, om ni frågar mig, och kanske mer rättvisande också. För om teveserien Veronica Mars var en Kitty Drew för 2000-talet, så kan det här nog närmast beskrivas som ”Veronica Mars möter Bridget Jones” (eller om det är tvärtom). Heather Wells är en knubbig, före detta popstjärna, vars manager och mamma stuckit med hela hennes förmögenhet samtidigt som skivbolaget dumpat henne för att hon inte längre velat dansa efter deras pipa. Nu närmar hon sig 30 och jobbar alltså som föreståndare för Fisher Hall, studentboendet som sedan förra terminens (och bokens) hissmord fått öknamnet Dödens korridor.

Som baksidestexten säger: inget gör Heather ”så förbannad som när någon dödar hennes elever!” Hon har visserligen lovat både polisen och snygge privatdetektiven Cooper, som hon bor inackorderas hos – för visst ja, i samband med att hennes karriär tog slut hittade Heather också pojkvännen, pojkbandsidolen Jordan, i en minst sagt komprometterande situation med en annan tjej och flyttade ut lite akut – att inte bli inblandad i fler mordutredningar. Men vad gör man när polisen verkar måttligt intresserad och framgångsrik, och alla misstänkta finns där precis under näsan på en?

Så långt Heathers Veronica Mars-tendenser; hennes vardag är också fylld av Bridget Jones-bekymmer. Ja, julhelgen har nog landat henne närmare 44 än 42 i klädstorlek, och jo, hon suktar efter Cooper samtidigt som hon försöker hantera ex-pojkvännen Jordans stundande bröllop (och nämnde jag att de båda är bröder?). Dessutom har hon ju ett jobb att sköta, med ganska ofta odrägliga studenter att se efter – en klart roande igenkänningsfaktor för den som råkar ha haft den typen av arbete.

I och med att det här är Meg Cabots andra bok om Heather och Fisher Hall kan hon fördjupa porträtten av karaktärerna – de som finns kvar från förra boken, alltså – vilket är trevligt. Lite underligt känns det kanske att ett så bestialiskt mord får utgöra ingrediens i en tämligen glättig berättelse, men det blir ändå ganska oläskigt spännande och underhållande. Att Heather Wells är en lätt överårig ungdomsbokshjältinna kan ju också vara kul för oss lätt överåriga ungdomsboksläsare (och på originalspråk verkar den här bokserien faktiskt sorteras som vuxenbok). Slukaråldern behöver egentligen aldrig ta slut, och det här är en roman att sluka. Däremot kanske inte att direkt minnas efteråt.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Go with GOD
• Plåster på såren-frossa
• Tolv år med Bridget Jones
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia

Den här gången är det lillasyster Walsh, Helen som vi får följa. Jag hade sett fram emot att läsa om Helen, som alltid har framstått som den roligaste, mest avslappnade, minst neurotiska och mest ansvarsfulla men nja, det känns lite väl platt och hon är inte så värst rolig.

Helen har förlorat sin lägenhet pga av obetalda lån och har tvingats flytta hem till mamma och pappa igen. Hos pojkvännen Artie har hon ingen lust att bo. Där bor hans barn varannan vecka (och nästan lika ofta hänger också hans exfru där).

Hon är privatdetektiv (!) och en lång tid har det varit ont om uppdrag (och därmed ont om pengar). Folk tenderar ju inte att snoka på otrogna makar när det är lågkonjunktur. Men så blir hon en dag kontaktad av sitt ex. från ett kortvarigt förhållande, Jay Parker. Han är manager för ett av Irlands största och nyligen återförenade pojkband Laddz. Men, en av medlemmarna, Wayne, har försvunnit mystiskt och det blir Helens uppgift att ta reda på vart han har tagit vägen.

Samtidigt försöker hon handskas med det faktum att hon är bostadslös och är på väg ner i en depression (igen).

Förlaget kallar Marian Keyes böcker för livsbejakande men det här känns lite för plastigt. Jag undrar om det finns någon som hanterar bostadslöshet och depression som Helen.

Boken är alldeles för lång men jag orkar läsa vidare, något finns det trots allt där som lockar lite. Men tills nästa gång hoppas jag att Marian Keyes lever upp till titeln okrönt Chick lit-drottning. Jag skrattar faktiskt inte en enda gång under läsningens gång, jag drar möjligtvis på smilbanden lite och det kräver jag av den här typen av litteratur. Det ska vara ett nöje att läsa. Tyvärr betyder en tvåa i betyg bara att jag vill tycka om det här, inte att jag gör det.

Similar Posts:

• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Glättigt, tomt och urbota trist
• I Bridget Jones fotspår
• Onödig läsning

Det första som slår en med David Nicholls tredje roman och stora genombrott är att ingen tidigare använt sig av idén, det stod ju trots allt 2009 i kalendern när den publicerades. För med den enkla men lysande romanidén går det ju liksom inte att misslyckas. Samtidigt är jag glad att det var just Nicholls som kom på det hela, för det är ett upplägg som passar hans skrivande som handen i handsken. Av hans två tidigare romaner, På vinst och förlust och Mitt livs roll är framför allt den första en riktigt trevlig läsning, speciellt om man gillar relationsunderhållning från Storbritannien med lagom mycket populärkulturella referenser. Det enklaste sättet att beskriva hans stil är att använda sig av den förklaringsmodell som tidningen Okej under åttiotalet brukade använda sig av när de beskrev nya hårdrocksband: han är hårdare än Helen Fielding men inte fullt lika hård som Nick Hornby.

Därför blir resultatet också en romcom i bokform som passar de allra flesta läsare. Den stora frågan blir givetvis om de kommer att få varandra till slut? Det måste man liksom ta reda på och därför läser man kapitel för kapitel, vilket också blir år för år. Thatchers åttiotal går snabbt över till det nittiotal när de brittiska öarna var så heta att de i den egna musikpressen kallades Cool Britannia, sedan passeras millennieskiftet och våra huvudpersoner kommer in i medelåldern. Så de läsare som uppskattar lite nostalgi får sin dos av tidstypiska detaljer utan att det för den delen stör de läsare som fullkomligt struntar i sådant utan bara vill ha relationshistorien.

Ska man vara lite kritisk och inte bara sträckläsa den, med boken i ena handen och en godispåse i den andra, så finns det lite tröttsamma inslag i rollfördelningen. Dexter glider fram genom livet på en räkmacka, han har det ordentligt förspänt och med sitt självklara sätt att greppa allt som finns, gör han karriär utan att anstränga sig det minsta. Visserligen tittar han lite för djupt ner i flaskan, tar lite för mycket droger på exklusiva klubbar och behandlar sina modellbrudar lite för mycket som om de vore hockeysamlarbilder, men han är ändå den rolige slackern.

Som kontrast till Dexter är Emma den politiske idealisten. Hon är duktiga Annika på heltid, ”snygg på ett naturligt men omedvetet vis” och jobbar kvar på dassiga jobb och sitter kvar i lika dassiga relationer av lojalitet och plikt. Och främst för att det är vad duktiga Annikor gör. Visst är kontrasterna nödvändiga och de gör historien till den tjugoåriga berg- och dalbana som lockar till sträckläsning. Men de tilldelade rollerna är också precis så självklara som så många andra inslag inom den på så många sätt fantasilösa romcom-genren. En slackertjej och en brorduktigkille skulle möjligen resultera i att boken inte såldes i varje mataffär, men som roman skulle den växa just genom att inte vara så typisk när den nu sorteras in i en genre som är så typisk.

Nej, En dag är inte genrebrytande, det är istället ett klassiskt relationsdrama med ett helt lysande upplägg. Inom kort kommer den även att filmatiseras så passa på att läsa den nu, innan ni ser filmen. Boken hittar ni som sagt i er mataffär, oavsett om ni har Ica-kortet eller Medmera-kortet i plånboken, om ni bor i storstaden eller på landsbygden. För om ni inte läser den kan ni i alla fall inte skylla på tillgängligheten.

Similar Posts:

• Kvantitet istället för kvalitet
• Hornby som underfundig novellist
• Dagen efter ”En dag”
• Lite väl fantasifullt
• Wham bam thank you Slam

Nu ska de ta det lite lugnare. Gå vidare. Skaffa barn. Förstås.

Men tiden går, det blir inget barn och i hemlighet avskyr Tove Varberg. Hon avskyr att inte vara i stan, där det händer, med väninnor, kollegor och kunder ständigt omkring sig. Hon vågar bara inte riktigt tala om allt det där för sin man.

Istället sitter hon hemma och surfar. Får kontakt med en gammal ungdomskärlek på Facebook, en sådan där ”road less traveled”, en passionerad historia som aldrig riktigt fått ett avslut och som hon alltid grubblat över. Nu blir hon mer och mer uppslukad och beroende av nätflirtandet och parallellt med hennes historia går väninnorna Sanna och Tess igenom variationer på samma tema.

Varje kapitel inleds med de tre väninnornas statusuppdateringar med kommentarer. Någon gång känns det riktigt spännande att få läsa mellan raderna här, men särskilt mycket av den varan ger Gunilla Bergensten tyvärr inte utrymme för. Det finns liksom inte så mycket plats mellan raderna i Konsten att vara otrogen på Facebook, inte så mycket utrymme för läsaren att fylla i tomrum eller tänka själv. Trots att relationer och förväntningar, vem man är och hade kunnat vara, är ämnen som berör, berör karaktärerna sällan. Inte mig, i alla fall. De är liksom slutna.

Kanske beror det på att också handlingen framstår som sluten. Det är för lätt att se målet ända från början, svårt att uppbåda engagemang i de där hindren på vägen. Det är helt enkelt förutsägbart. Konventionellt.

Dessutom är det inte särskilt roligt. Jag tänker mig att en roman som åtminstone gränsar åt chick lit ska vara lite rolig. Min begränsade erfarenhet av genren – vilken ska erkännas mest består i ett vagt minne av Bridget Jones dagbok – hävdar att det ska vara lite roligt, ha en smula självdistans. Finns något sådant här går det mig helt förbi i namedroppandet av klädmärken och möbeldesigners, och när en ny frisyr i ett trängt läge verkligen framställs som en revolution letar jag verkligen med ljus och lykta efter åtminstone skuggan av ironi.

Till råga på allt påstår karaktärerna själva att de är just roliga. Tove får prestationsångest av att alla ”kreatörerna” på reklambyrån skriver så festliga statusuppdateringar hela tiden. Återigen sitter jag som ett frågetecken. Det gör de verkligen inte alls.

Däremot har Bergensten en poäng i just den iakttagelsen, i hur även det där lilla charmiga sättet att smidigt hålla kontakten med gamla vänner lätt blir en tävling, en statusjakt. I hur komplicerat det kan bli när olika sociala sammanhang flyter ihop på en webbplats, när man är privat och knyter nyttiga jobbkontakter huller om buller och världarna rätt vad det är slår ihop med en smäll.

Som romanuppslag är det briljant och visst finns det scener, inte minst när Tove tar ett glas eller fem för mycket och stalkar exet på nätet, som känns pinsamt klockrena. Sociala medier och liknande har på kort tid fått enorm betydelse i mångas liv och jag har verkligen sett fram emot romanen som lyckas väva in de här elementen på ett snyggt sätt.

Vi verkar bara inte riktigt vara där än.

Similar Posts:

• Brevromanens återkomst?
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Plastigt från Chick litens drottning
• Tolv år med Bridget Jones

Helen Fieldings Bridget Jones är förstås själva sinnebilden av chick lit-hjältinnan, inte minst charmerande vimsig och Hollywoodskt ”överviktig” i Reneé Zellweggers filmgestalt. Men jämför man henne med hjältinnorna hos en Jackie Collins eller Sandra Brown så gör man både hjältinnor och läsare orättvisa, för koncepten är väsenskilda. FLN-damerna är västvärldens individualistiska kapitalistdröm förverkligad. De är hämndfantasier och upprättelse. Bridget däremot bygger på igenkänning, på att eventuellt ta ett steg tillbaka och skratta åt sig själv.

Personligen är jag uppenbarligen rätt kass på det. När jag nu läser om Bridget Jones’s Diary ett drygt decennium senare gör karaktären i sig mig stundtals rent förbannad. Hennes idiotiska kaloriräknande, orealistiska planer, korkade prioriteringar och fullkomliga ointresse för världen utanför den närmaste vänkretsen är patetiskt. I hur stor utsträckning mitt eget liv möjligen liknar hennes vill jag verkligen, verkligen inte veta. (Å andra sidan kan jag läsa om min egen dagbok från samma period och uppnå ungefär exakt samma nivå av lätt roat illamående. Stenar. Glashus. Whatev.)

Det finns en annan sida. Bridget Jones var den första roman på engelska som jag läste frivilligt och med behållning. Facklitteraturen har alltid framstått som oundviklig, Shakespeare har jag frossat i sen barnsben (och dramatiken fick man liksom ha ifred), men min romanläsning på engelska är för evigt ärrad av usla, tunna tillrättalagda missfoster till romaner, påtvingade på engelsklektionerna och aldrig utan ”pedagogiska” gloslistor efter varje kapitel. Jag ryser i denna dag.

Bridget Jones med sin brittiska slang, sina förkortningar och pratiga, småputtrigt triviala stil var förstås något helt annat och språkligt sett har jag fortfarande enormt mysigt med den. Någon svensk översättning skulle det faktiskt inte falla mig in att ge mig på, tanken känns fullkomligt menlös. Okej, lite spännande vore det kanske att se hur en översättare burit sig åt. Men nej.

Fielding förvaltar dessutom dagboksformen på ett underhållande orealistiskt sätt (fast det här har väl aldrig varit något extremt realistisk genre?). Jag kan inte tänka mig att någon i extremt pressade situationer skulle ge sig till att minut för minut teckna ned situationerna. Möjligen rekonstruera dem i efterhand? Direktheten och tanklösheten är i alla fall en del av charmen.

Anledningen till att jag läser om denna storsuccé från det mellersta 90-talet (när folk tydligen fortfarande kämpade med att lära sig programmera videon) är emellertid en allmän frossa i Jane Austen och allt någotsånär relaterat. Fieldings Bridget-böcker baseras som bekant tämligen löst på Austen-romanerna Stolthet och fördom respektive Övertalning. Bridget dreglar över BBC-filmatiseringens Mr Darcy/Colin Firth (som ju sedermera blev även Bridgets drömprins Mark Darcy på film). Och nog är det något charmerande med en författare som döper sin hjälte efter Austens och sen har så skamlöst roligt åt att de har samma namn.

Similar Posts:

• I Bridget Jones fotspår
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”
• Lite väl fantasifullt
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade

Till viss del är det en indelning efter genre. ”Spänning” utgörs av deckare, thrillers och liknande. ”Fantasy” anses väl också etablerat. Humor, tja, det är ju svårt att säga vad som får olika människor att skratta. Själv har jag svårt för det just när något stämplats i förväg med ”roligt”. Stand-up comedy, till exempel.

Men min absoluta irritationsfavorit är ändå kategorin ”Underhållning”. Efter en snabb blick i denna hylla översätter jag till populärlitteratur. Populärlitteratur för kvinnor, vill säga. Även kallat romantik och tantsnusk. Eller, i senare generationer, chick lit. Barbara Taylor Bradford, Rosamunde Pilcher, J M Auel, Helen Fielding och Marian Keyes.

Att manliga författare knappt finns representerade är uppenbart. Däremot återfinns Jane Austen, Fay Weldon och Siri Hustvedt. Så i slutändan tycks ”underhållning” vara kategorin för kvinnliga författare med en stor majoritet av kvinnliga läsare. Är då verkligen kvinnor mer underhållande än män?

Den här kategorin böcker har alltid haft svårt att ta sig in på biblioteken. Och för all del har den klarat sig bra ändå, om än inte på kultursidorna. Nu har man väl ändå i något svagt ögonblick av demokratisk anda bestämt sig för att den bör få vara med. Och så ändå inte riktigt velat låta den beblanda sig helt med den finare litteraturen.

Å ena sidan finns här en uppenbar könsorättvisa. Män som skriver om relationer och sex eller för den delen dryper av stereotyper är ständigt lika välkomna i litteraturhistorier och kultförklaringar. Kvinnor är sentimentala och vulgära. Och kvinnliga läsare är verklighetsfrämmande Emma Bovary-typer. Inget nytt under solen.

Å andra sidan gör man den ”fina” litteraturen en djup orättvisa genom att lägga beslag på epitetet underhållande. Varför skulle de böckerna vara mindre underhållande än något annat?

Nej, när jag nu mer eller mindre lärt mig alfabetet utantill vill jag kunna hitta de böcker jag söker med hjälp av detta. Inte irra runt i andra människors värderingar och leta.

Similar Posts:

• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• I Bridget Jones fotspår
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Skapandets stad och livets villkor
• Ladyn som gör vad som faller henne in

Karen Joy Fowler är amerikanskan som totalcharmat mig redan på årets bokmässa i Göteborg och när jag väl lyckas lägga vantarna på boken blir jag inte besviken. Precis som hon på mässan lyckas förvandla en trist seminariesal till en vänskaplig testund skapar hon i Jane Austen-klubben en underbar känsla av gemenskap kring bokens lilla läsecirkel. En gemenskap som läsaren bjuds in till genom ett ymmigt droppande av välbekanta repliker, situationer och formuleringssätt.

Jane Austen-klubben är en ganska lågmäld bok, och jag blir själv förvånad att ren trivsamhet kan generera så höga poäng. Men precis som förebilden Austen har Fowler en utsökt förmåga att hitta det stora i det lilla och att mejsla ut människor på en gång skoningslöst och med stor humor och kärlek.

Därmed inte sagt att Fowler försöker pressa in sina nutida karaktärer i någon sorts 1800-talsmallar. Inte heller sysslar hon med det ganska ytliga intrigkopierande som Helen Fielding rör sig med i Bridget Jones-böckerna. Fowler är en tillräckligt bra författare för att kunna låna och bjuda och beundra utan att för den skull bli osjälvständig, låst eller klistrig. Hon väver samman litteratursamtal och direkta hänvisningar med underfundiga allusioner och ett visst austenskt öga för det mänskliga. De olika romanfigurerna karaktäriseras bland mycket annat genom sin tolkning av Austen på ett sätt som ger en lysande bild av både människors olika världsbilder och ett fantastiskt mångsidigt författarskap. Alla har vi vår egen Jane Austen. ”Jocelyns egen Jane Austen skrev underbara romaner om kärlek och uppvaktning men gifte sig aldrig” eller ”Allegras egen Jane Austen skrev om hur de ekonomiska behoven styrde kvinnornas kärleksliv. Om Allegra hade arbetat i bokhandel skulle hon ha placerat Austen i hyllan för skräcklitteratur.”

Intertexterna bidrar med komisk relief, perpektiv, och ger läsaren en trivsam känsla av tillträde, intelligens och gemensamma referenser. Har man inte läst i alla fall ett par av Austens böcker – eller för all del dreglat över Colin Firth i sin enda egentligt toksexiga roll som BBCs Mr Darcy – missar man onekligen en viktig dimension. Jane Austen-klubben är med all säkerhet en välskriven och trivsam roman även utan Austen-referenserna, men med dem är den en inträdesbiljett till en underbar fanclub och ett av litteraturhistoriens mest träffsäkra författarskap.

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Stolthet och fördom och hatsex
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”
• Tolv år med Bridget Jones
• Kärt återseende med dödliga underströmmar