När jag var liten var mitt sug efter böcker om hur barn blir till stort. Detta livets mysterium. Då, på sjuttiotalet, handlade böcker om hur barn blir till mest om hur en mamma och en pappa kramades väldigt mycket och sedan blev det en bebis. I en del böcker visades barnet i mammans mage omgärdat […][...]

Första gången jag läste Patricia Highsmith var efter att ha sett filmatiseringen av hennes The talented Mr Ripley (med Matt Damon och Jude Law från 1999). Jag var inte minst fascinerad av filmens suggestiva homoerotiska laddning mellan offer och gärningsman, och blev en liten smula besviken på att jag inte hittade igen den i romanerna […][...]

Vad bör man lära sig om historia? Vad ska läroböckerna ta upp? Det är centrala frågor i skolan, men också i samhället i stort. Vad bör vi veta om det förflutna för att kunna skapa oss en så bra framtid som möjligt? De senaste åren har debatten rört inte minst kvinnors bleka närvaro i läroböckerna. […][...]

Få personer har kanske förkroppsligat elegant brittisk kvickhet, ”wit”, lika självklart som Oscar Wilde. Ändå var Wilde faktiskt inte brittisk, utan irländare. Detta faktum utgör någon sorts utgångspunkt eller grund för Terry Eagletons biografiska – eller vore kanske ”kvasibiografiska” en bättre beteckning? – pjäs Oscar den helige. Liksom Wildes sexuella läggning gör hans nationalitet honom […][...]

No tears for queers tillhör den starkaste läsningen i mitt liv. Johan Hiltons tredelade reportage är ett skildrande av homofobiska hatbrott men samtidigt ett effektivt isärplockande av den våldsamma och på samma gång livrädda normativa manligheten. Sällan har ett dokumentärt verk känts så sylvasst och befriande skärskådande. Så när Hilton nu, tio år senare, kommer […][...]

En romanintrig lång som en kyss? Det låter kanske knepigt, men så är det också en lång kyss. Den längsta. Det är åtminstone vad expojkvännerna Craig och Harry hoppas på – att slå Guinness-rekordet för världens längsta kyss: 32 timmar, tolv minuter och nio sekunder. De gör det för att skapa uppmärksamhet kring gay-rättigheter. De […][...]

Det finns ett replikskifte, eller egentligen ett ständigt pågående gräl som sträcker sig genom och bortom hela den visserligen kortlivade Aaron Sorkin-serien Studio 60 on the Sunset Strip. Matt och Harriet är seriens star-crossed lovers, fullkomligt galna i varandra och fullkomligt oförenliga: han Hollywood-liberal, hon uppfostrad inom den kristna högern. Fast hon sällan försvarar inskränkt […][...]

Gult för judar, brunt för romer, lila för Jehovas vittnen, rött för politiska fiender, grönt för kriminella, svart för ”asociala” och rosa för homosexuella. De olika grupperna i nazisternas koncentrationsläger markerades med färgen på trianglar fastsydda på kläderna och avgjorde till stor del deras status och utsatthet i lägren. Grader i helvetet, om man nu […][...]

Harold fyller 32 och ska firas av vännerna hemma hos Michael. Samtidigt hör Alan, en gammal collagevän till Michael, av sig. Han är upprörd och vill komma förbi. Han har kanske lämnat sin fru. Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full […][...]

Innan – …..Sedan – …..Två ofullbordade satser. Som omger samma spricka. Så skriver Gardell nittio sidor in i del tre i sin trilogi och i dessa satser, dessa fyra ofullbordade satser, sammanfattar han själva grundpremissen i hela sin berättelse. Här ryms förnekelse och kärlek, friskhet och insjuknande, liv och död, instängdhet och uppbrott, ja alla […][...]