Barnet och mamman i Cecilia Alstermarks och Mikaela Nordlunds bilderbok Mamma och havsvärken har en speciell relation. När barnet suger på mammans hårslinga blir det ett sinnligt och intimt startskott för de berättelser som mor och barn delar. Mamman har nämligen ett andra hem – under vattenytan.

För barnet i Mamma och havsvärken är varje kväll är en högtidsstund när mamman pratar om sina havsutflykter. I havet finns en hemlig syster som bjuder på ostronsufflé och pärlemorvin. Där nere tycks livet lättare och mer skimrande. Kanske kommer mamman också i kontakt med sitt ursprung, sitt egentliga jag, när hon rör sig i havsdjupet. Berättelsen om havet är hur som helst något som delar lite i hemlighet. Mamman blir en symbol för fantasin, medan pappan i berättelsen ställs utanför och får stå för det stabila, vardagliga i tillvaron: “Jag säger inget mer. Pappor fattar inte sånt här.” När pappan läser böcker för barnet upplevs de som platta och luktlösa, något som förstärker bilden av pappan som den lite tråkiga och mer verklighetsförankrade föräldern.

Mikaela Nordlunds ljuvligt, mystiska havsbilder leder oss in i berättelsen redan på bokens tapetsidor. Koloriten går i mörkblått och havsgrönt och bilderna bubblar av havsliv. Både sådant vi kan se helt tydligt och som bara går att ana sig till. Havet och havsvarelserna följer med in i den vardagliga miljön på första uppslaget där textberättelsen tar vid. Här rör sig valar, sjöhästar, bläckfiskarmar och fiskstim kring köksbord och dörrkarmar. Täcken blir till vågor, vattenspeglingar gnistrar och väta sipprar in som vore sidorna fuktskadade. Nordlunds akvareller får sidorna att bölja och för min del hade bilderna gärna fått ta ännu större plats i berättandet.

Mamma och havsvärken har en systerbok i Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms Mamman och havet från 2012, vars titel anspelar på Tove Janssons Pappan och havet. Alstermarks och Nordlunds bok har en del gemensamt med båda. Det är föräldrar som längtar bort och ut. Inte nödvändigtvis för att slippa ifrån föräldraskapet men för att få en stund för sig själva, ägna sig åt sina intressen eller följ en ingivelse. I en samtida, vardagsrealistisk tolkning tänker jag att det handlar om att arbetande föräldrar mår bra om de får göra något mer än att just arbeta och vara med sina familjer.

Föräldrars mående är ganska knepigt att skildra ur ett barns perspektiv. I Mamma och havsvärken bestämmer sig mamman så småningom för att hon inte längre kan besöka sin syster under ytan, eftersom hon behövs hos familjen och på arbetet uppe på land. Barnet är till en början nöjd. Skönt att ha mamma hemma oftare. Men, hon berättar inte längre några roliga sagor. Hennes hår luktar inte längre hav. Hon är grå och i största allmänhet en mycket tråkigare mamma: “Vem som helst kan se ju att mamma lider av havsvärk.” Så lyckas Mamma och havsvärken både förmedla ett vackert begrepp för föräldrars psykiska tillstånd och ett sätt för ett barn att förstå det, från en barnhorisont.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Ö- och morfartryggheten
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja

I inledningsscenen till Grått hav har våldet redan inträffat. Ett gäng tonårskompisar står på segelbåten som skulle vara deras sommarparadis och ser sin väns döda kropp flyta i vattnet nedanför. Vad är det som har hänt? Det kommer vi som läsare att få vänta till de allra sista sidorna med att få veta.

De är fyra stycken, tre barndomsvänner till den döde Clerance, och så Victor, hans pappas nya sambos son, som kommit med i gänget lite på undantag och på senare tid. Som blivit övertalad att följa med på seglatsen till Irland, han som är den enda som inte är seglarvan. Han som långsamt eroderat deras invanda roller i gruppen.

Emma, berättaren, har precis som Clarance, Sam och Élise hängt på seglarklubben från barnsben. Det är ingen klassmarkör på den franska kusten där de bor. Havet är ständigt närvarande och har varit deras lekplats hela livet. Där har de format sitt samspel och utmanat varandra. Där har Sam och Élise blivit ett par, och Emma och Clarence … inte.

Att Emma varit förälskad i honom sedan evigheter tillbaka är en offentlig hemlighet i gruppen. Hon är hans bästa vän, hon ser honom ständigt ragga upp nya tjejer. Hon håller masken och är obrottsligt lojal. Han är gängets självklara ledare, karismatisk, provocerande, krävande.

Brunet fångar gruppdynamiken på ett sätt som tar sig under skinnet på en. Så viktig tillhörigheten är när man är ung. Så mycket skit man tar. Någonstans måste kanske någon dra en gräns?

Berättelsen växlar mellan tillbakablickar och nutid, där Clarence döda kropp ligger surrad på däck, och en storm obönhörligt närmar sig båten. Ungdomarna har gjort en fatal felbedömning och nu får de ingen kontakt med sjöräddningen. Är inte ens säkra på om de är på franskt eller brittiskt vatten.

Grått hav är en suggestiv berättelse med ett konstant framåtdriv, svår att lägga ifrån sig. Det är den första av ALMA-pristagarens romaner som översatts till svenska, och det är bara att hoppas på att en lång rad kommer att följa den.

Similar Posts:

• Sommar av konsekvenser
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Mordmisstänkt i fablernas värld
• Dödlig kvarsittning
• Mörkret inombords

Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det är faktiskt en fågelart. Stormfågeln är gråvit, trutliknande, har en vingbredd på över en meter och finns i nordvästra Europa och Arktis. Så har jag lärt mig det.

Och det är ingen dålig association, även om man får säga att det är en fri översättning. Havet och fåglarna är ständigt närvarande i Cleeves North Devon, lite som de är i Elly Griffiths Ruth Galloway-serie, även om den utspelar sig på andra sidan England, i Norfolk. Elementen finns alltid där, lockande, hotande. Vidderna, havet, dimman, tidvattnet och stormarna.

Stormen rasar också mycket riktigt i början av Stormfågel, och återkommande. Sjöräddningen i den lilla byn Greystone i norra Devon kallas ut, men personen de finner är bortom all räddning. Inte drunknad, utan placerad, ensam och naken i en liten jolle, förtöjd i den mytomspunna viken Scully Cove.

Mannen, offret, är en känd äventyrare, en jordenruntseglare som gjort tv-program och skrivit böcker. Han heter Jem Rosco och har sitt ursprung i trakten. Till Greystone anlände han för några veckor sedan, och för byborna, som han tagit ett glas med varje kväll på den lokala puben, har han bara antytt att han väntar på hemligt, betydelsefullt besök.

För att utreda mordet på Rosco kommer kriminalkommissarie Matthew Venn med sitt team till byn. Venn har varma barndomsminnen från trakerna däromkring. Det religiösa samfund som han växte upp inom är starka på orten, och hans egen församling gjorde utflykter dit.

Fullt så idylliskt verkar dock inte Greystone. Byn är liten och sluten, mentalt likaväl som fysiskt. Utåt sätter man upp en stadig front, mot såväl havet och stormarna som främlingar. Under ytan frodas maktkamp, fiffel och gammalt groll.

Det instängda och samtidigt äventyrliga i de små klapperstensvikarna, dit det bara går att ta sig vid lågvatten, är märkligt lockande. Kanske är det en tidig dos av Enid Blytons Fem-böcker som gör det. Här är det lätt att få ett dödsfall att se ut som en olycka, men med Rosco har mördaren gjort precis tvärtom. Hans död verkar närmast iscensatt. Regisserad.

Ändå håller jag inte riktigt andan framåt slutet av romanen, fast jag plöjer den med god fart. Att lösa brottet känns helt enkelt inte lika viktigt som hur välskriven själva romanen är, hur bra översatt, och hur gärna jag vistas i den här världen en stund med den trivsamt intellektuelle men ganska okarismatiske Venn och hans kollegor.

Lite som en stormfågel kanske skulle kunna slå sig ner på någon grå stenmur i den lilla byn Greystone, dra in havsdoften och för ett slag iaktta hur människor far fram med varandra.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Obönhörligt som tidvattnet
• Det bubblar i Brighton
• Människans obändliga vilja i kamp med naturen

Nej, i den här boken är det kunskaper som gäller. Läsaren tas med på en fantasieggande upptäcktsfärd ner i saltvattnet och in i bläckfiskarnas tillvaro.

Celia Svedhem och Filippa Widlund har gjort en härlig bok där text och bild samspelar perfekt. Jag är svag för genomskärningar och här bjuds en god inblick i bläckfiskarnas fascinerande anatomi.

Dessa djur har mängder av förmågor. Att de kan spruta bläck vet de flesta. Men bläckfisken kan dessutom skjuta ut en ”slemskugga” av sig själv för att distrahera rovdjur. Den är också expert på kamouflage och kan även regenerera förlorade armar. Bläckfiskar är starka och större arter kan faktiskt ta upp kampen med hajar! Inte undra på att det fordom spreds skräckberättelser bland sjömän.

Många barn har en fas då dinosaurier utövar starkt dragningskraft. Om du är en högläsande förälder till ett sådant barn kan den här boken vara ett alternativ till alla skräcködle-faktaböcker någon gång då och då. Stora boken om bläckfiskar vidgar fantasin på samma sätt men utan de tungvrickande svåra namnen.

Förresten: rubriken är för snäv. Boken handlar även om de tioarmade och om dem med uppemot 90!

Similar Posts:

• Bläckfiskar och Greklandsresa
• Kom igen mänska, det svänger ju
• Djur som inspirerat
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Uäck!

Jules Verne anses vara fader till den moderna science fiction-genren och äventyrsromaner, något som tveklöst lyser igenom läsningen av En världsomsegling under havet. Den utkom 1870 i Frankrike och genomsyras av både tidsandan och Vernes allmänbildande litterära gärning: den industriella revolutionen hade med hjälp av teknik skjutsat in världen i en modern tid där allt tycktes möjligt och globaliseringen tog sin början, världen skulle upptäckas och erövras. Allt detta återfinns i berättelsen om de tre männen professor Aronnax, hans betjänt Conseil och deras vän Ned Land som av en olyckshändelse kommer ombord på Nautilus, den mystiske kapten Nemos livsverk i form av en makalös ubåt. Det är en ubåt som förbryllar den annars mycket påläste professor Aronnax: till synes trotsar den diverse naturlagar, men, får han veta i samtal med kapten Nemo, i själva verket utnyttjas de på ett sätt som möjliggör saker som torde vara omöjliga. Detta tack vare kapten Nemos framstående vetenskapliga finess som han generöst delar med sig av till den mycket intresserade Aronnax.

De tre männen får följa med på en vidunderlig resa under havet, där varje ny upptäckt överträffar den förra: de får vandra på havsbotten i korallandskap, beskåda hela världens marina liv genom stora glasfönster ut i havet, jaga fiskar och andra havslevande djur med av Nemo specialgjorda vapen, se otroliga landskap och artrikedomar – allt under ytan, långt bort från den landlevande värld som kapten Nemo svurit att aldrig mer återvända till. Däri ligger också haken för de tre männen: de är i själva verket fångar, för den som en gång sätter sin fot på Nautilus riskerar att röja hennes hemligheter för omvärlden och får därför aldrig ge sig av tillbaka till ytan igen. Två brännande frågor följer alltså både männen och läsningen: kommer de kunna ta sig därifrån? Kommer de vilja ta sig därifrån?

Det är ett äventyr i sin renaste form som man som läsare får följa med på i En världsomsegling under havet, med lika delar romantiserande över den värld vi lever i, eller som i alla fall finns i vår närhet, lika delar informativa upplysningar om hur den är befattad. Och det känns, på vissa plan, lika aktuellt idag som för mer än 150 år sedan, kanske ännu mer – och det är väl häri själva kärnan av min tanke ligger – för vem skulle komma på att skriva en sådan bok som En världsomsegling under havet idag? Vem skriver äventyrsböcker idag? Och ändå, kan det vara så att det faktiskt är något som fattas oss?

Utan att bli alltför långrandig vill jag mena att den ömma och fascinerade syn på världen som Jules Verne förmedlar – som för all del kan anses vara banal, föreläsande och utdaterad – trots allt är viktig, både för hur vi människor ska fungera i världen, men också vad litteraturen måste få fortsätta vara för oss. ”Att läsa är att resa” är ett urvattnat uttryck, men kanske är det just den möjligheten jag menar har sinat sedan Jules Vernes dagar. Eller, kanske är det mer ett utblickande jag är ute efter måste få ta plats i litterauren: att läsa En världsomsegling under havet är att själv stå på Nautilus och blicka ut i havet genom de enorma fönstren i salongen och se något som inte finns i mig själv eller egentligen har något med mig själv att göra; det är att höja blicken och förstå att det finns en hel värld som fungerar bortanför mig själv och mina intressen.

Det är en insikt som läsning kan förmedla och som det måste finnas plats för, också i den litteratur vi läser idag. För även om vi inte på samhällelig nivå ägnar oss särskilt mycket åt att ”upptäcka världen” idag så som på Jules Vernes tid, tror jag att det är nödvändigt, lärorikt och lustfyllt för alla och envar att blicka lite mer utåt.

Similar Posts:

• Klassikervecka: Mångbottnad fullträff
• Lustresa på villovägar
• Kulturhistoriskt småintressant
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?

Antologin Facing the Sea är en samling essäer med havet som gemensam nämnare. De tio författarnas bidrag är akademiska och riktar sig främst till andra inom samma skrå, det vill säga studerande och medarbetare på universitet med historia, arkeologi, museivetenskap och etnologi som arbetsfält.

Essäernas exempel spänner över flera århundraden och med så skilda ämnen som försvarsborgar längs Stockholms inlopp, ceremonier kring att bli strödd till havs, eller hur bärgade skepp blivit del av ett kulturarv. Var och en av essäerna har en längd på cirka 20 – 30 sidor och illustreras med förklarande kartor och fotografier. Som sig bör finns också tydliga sammanfattningar och källförteckningar till varje essä. Bokens utformning är av hög kvalitet och ger fröjd till både öga och hand.

Några av essäerna har en viss samhörighet. Två berör regalskeppet Vasa som sjönk på sin jungfrufärd år 1628. I essän ”The human factor – The ship Vasa and its people” skriver Anna Maria Forsberg om historiska källor, mänskliga kvarlevor och bärgade föremål som handlar om människorna ombord. Bilden växer fram av hur samhället var inrättat i Sverige på 1620-talet. Bland passagerarna fanns kvinnor, liksom barn. Skulle de möjligen följa med på utflykt till Vaxholm? Varken skriftliga dokument eller bevarade kläder bekräftar att passagerarna tillhörde de övre samhällsklasserna. Besättningen som förde skeppet bar ingen uniform, eftersom dåtidens marina personal bestod av vanliga män som kallades in på de aktuella fartygen byggda av tidens elit (vars huvudsyfte var att bedriva internationell handel). När skeppet sjönk levde minnet av händelsen kvar ett par årtionden för att sedan glömmas bort. I en av de följande essäerna med fokus på bärgade vrak kommer vi in på den häpnadsväckande vändningen från kungligt fiasko som tre hundra år senare blev en succé. Till viss del beror det på, enligt Simon Ekström, att bärgningen av Vasa förknippades med dykarnas hjältemod, kungahusets personliga intresse och hur bärgningsexpeditionen gavs utrymme i 1960-talets nyhetsrapportering.

Några av de andra essäerna avhandlar temat nationalism. Svensk neutralitet visar sig ha varit en idé redan i 1700-talets marin- och handelssjöfart. Att flagga svenskt kunde vara både bra och dåligt. Kopplingen till nationell stolthet är också ämnet i den essä som berättar om marinkårens ”personaltidning” Vår flotta. Studierna visar många nyanser och att man ibland måste vara pragmatisk i sin relation till nationen.

För mig gav läsningen av essäerna i Facing the Sea en hel del fakta om förhållanden jag tidigare inte kände till. Jag visste till exempel inte att kapare till sjöss i historien kunde inneha kungligt tillstånd (kaparbrev) att attackera krigförande makts fartyg. Det var ofta en mycket inkomstbringande verksamhet och dessutom blev den egna kungen nöjd, om fiendens transport av förnödenheter hindrades.

Författarna till samtliga essäer är väldigt engagerade. De frågar, letar, finner och hittar nya perspektiv. Det finns dessutom mer att hämta till exempel vid besök i andra länders dokumentarkiv. Antologin gör det möjligt att nå studerande och forskare i andra länder för ett utbyte, eftersom den är skriven på engelska. Historiska studier är i högsta grad framåtblickande, vilket de här essäernas författare så tydligt visar med sin entusiasm.

Jag uppskattar hur mina promenader i hemmamiljön nu ställs i ett berikande ljus. Allt handlar inte om nutidens snabbt åkande fritidsbåtar eller gigantiska kryssningsfartyg som gör 24-timmars stopp i Stockholms city.

Similar Posts:

• En filosofi för 1800-talet
• Upptäck Stockholm
• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Självständigheten sticker ut
• Relevant men förenklat

Det är en fråga som utforskas i boken Hem av åländska författaren Karin Erlandsson. Hon har klivit in i huvudet på ett tiotal kvinnor med vitt skilda livsvillkor om man jämför dem med varandra. Orsaken är att deras sammanlagda historier spänner sig över 1200 år. Boken startar på 800-talet då Lia stirrar upp mot halmtaket medan hon rider ut födselvärkar innan sonen föds. Det sista utskrivna årtalet är 2019.

Åland är en bygd med många öar som har olika karaktär. Det är samma med kvinnorna i denna skildring – de är olika. Men platsen förenar, eftersom de bor på en plats där havet är nära.

Alla har även en relation till historieberättande. På 1200-talet illustreras det med en enda mening, några få ord. År 2019 genom att mamman på sin jobbresa berättar en historia för sonen därhemma via telefonen. Också souvenirer har en historia att berätta, vilket ges exempel på i historien om Tuula från år 1970.

Utan att ge mig in i några djupare analyser är det också intressant att se hur hav både förenar människor och skiljer dem åt. Någon stannar hemma medan den andra far i väg.

Hösten igen, oron varje gång det blåste upp. Hon visste hur det skulle bli, hon skulle sitta uppe med mamma och knäppa händerna och det skulle vara som om stormen överröstade bönerna.

Någon borde tacka oss också, tänkte hon.

Hon visste att pappa fick beröm för hur han lotsade, det sades om honom att han aldrig tog risker. Det sades ingenting om hur mamma vakade.

Boken tjänar på att läsas långsamt. Tidsspannet är enormt och levnadsförhållandena är ojämförbara, så en alltför snabb läsning gör inte rättvisa åt Erlandssons bok. Den har kanske någon överflödig metafor ibland och skulle klara sig utan en viss detalj (här vill jag inte spoila) som jag tycker känns lite sökt. Porträtten av kvinnorna har ibland en tendens att bli lite platta.

Men litteraturen sviker sällan, utan allt som oftast ger den mig överraskningar. Det hände även denna gång. I den allra sista berättelsen såg jag vad jag missat – nämligen hur starkt och självständigt många av kvinnorna handlar oavsett vem av dem som har ordet. Många är de faktorer som kan få livet att kantra fullständigt. Men i livet ingår också ömhet, medkänsla och åtrå.

Deras självständiga vilja påminner om den geopolitiska ställning som Åland haft det senaste århundradet. Andra stormakters anspråk (nåja, det var länge sen Sverige omtalades som en stormakt) har landat i att ögruppen idag har ett självständigt regionalt styresskick inom nationen Finland. Självständighet kan man sätta värde på både i politisk och i personlig mening.

Similar Posts:

• Diva eller duglig makthavare?
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Havet, historien och människan
• Friheten är viktig
• Att få en gammal pappa

Illustratören Lennart Eng har skaffat sig kunskap om havstrutarnas liv. De föds upp på svårtillgängliga kobbar, dit inga människor har för vana att ta sig. När de skaffar föda har de däremot ofta sikte på oss människor – för då vankas det mat.

Världen som målas upp i bilderboken Harry över havet är trogen verkligheten. De landskap som breder ut sig är färgade av naturen i Norden. Skärgårdsöar med rödmålade trähus. Bryggor vid strandkanten med sina lågt växande träd och buskar. De olikformade molnen sträcker sig över himlen och visar att moln är fulla av vatten.

Läsaren får med fågelns ögon se hur små människorna är på marken eller på kryssningsfartyget. Texten är sparsmakad och passar för högläsning med de mindre barnen. Enkelheten i berättandet skapar plats för egna tankar eller undringar. När himlen lyser gul, kan man fundera på om dagen just startat eller om aftonen snart är här.

När jag stöter på bilderböcker noterar jag att de ofta fylls med talande djur. Djur som hamnar i svåra eller komiska situationer. Äventyr och gåtor väcker gärna fartfylld läsning. Ibland är uppfinningsförmåga viktigt och andra gånger är samarbete nödvändigt för djurfigurerna. Alltså, de talande djuren föreställer ofta helt vanliga personer på en förskola, i ett hem eller i affären.

I den här boken är inte poängen att berätta om ett barn som förklätts till ett djur. Havstruten Harry har visserligen delvis disneyfierats i och med att den har ett namn. Men han talar inte. Vi får nöja oss med att läsa hans tankar. Med bilderna illustrerar författaren levande hur havstrutar behärskar luften under soliga sommardagar. De kan också bli väldigt trötta – särskilt om stormen drar in.

Berättelsen är inte lång i sidantal mätt. Men den är rik på flera sätt. Att stjäla en korvmacka från en picknickfilt visar hur sjöfåglar anpassat sig när människor brett ut sig i landskapet. En annan utveckling visas med de ruskiga skräpsamlingar som hamnar i havet. Där finns plast men ingen mat.

Jag tycker om denna naturrealistiska berättarstil som förmedlar en stark närhet till naturen där både människor och djur vistas. Likväl finns mitt i realismen en stark känsla av oändlighet. Bilder kan ibland ha en sådan verkan, särskilt om kulören, själva nyansen är djup och mättad.

De kvällsmörka bilderna mot slutet förmedlar en känsla av lugn. Valen Valdemar* erbjuder Harry en stunds vila på sin stora nos och på sista bilden blickar Harry mot fullmånen. Sömnigheten smittar av sig på mig. Månne också på en litet barn som ska sova?

*Valen Valdemar är huvudperson i två egna böcker.

Similar Posts:

• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Naturen och vi
• En mammas längtan efter havet
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Färd i föreställningar

Det är en het sommar, varm och vindstilla. Från fastlandet kommer rapporter om stora skogsbränder. Vinga har fått en segelbåt, en liten snipa, av morfar. Den ska göras sjöduglig i värmen, och sedan är det bara att, just det, vänta på vind.

I den där väntan, eller flykten, eller vad det nu är, dyker en ny person upp. En annan flicka. Rut. Hon hatar havet, säger hon, och längtar hem till stan. Med Vinga, som vill bli sjökapten och älskar havet, har hon kanske inte enormt mycket gemensamt, men det uppstår något ändå. Vänskap, eller kanske ”mer än vänskap”, mellan de här sinsemellan olika flickorna.

Vänta på vind är en lågmäld roman, någonstans på gränsen mellan ungdomsbok och kapitelbok för barn. Vinga är härligt lillgammal, men inte på det där gamla vanliga sättet, som skulle hävda att Ruts testande av gränser är en fas också Vinga måste komma fram till. Det måste hon kanske inte alls. Hon är bara någon annan.

Någon som kan få gömma sig bakom en morfar, på en ö, ett tag, men inte för alltid. Verkligheten där utanför, hemma i stan, gör sig påmind. Fast kanske kan den där ötryggheten vara så stor att den liksom går att bära med sig, också utanför ön? Att gömma i hjärtat och bära vidare genom tiden? I slutänden är inte ens ön förskonad från förändringar.

Similar Posts:

• En mammas längtan efter havet
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• När mamma och pappa måste till Sverige
• Ponnyprivilegier och stallspöken
• Fotbollsspelande, cool och ganska underbar

Joseph Conrad hade många adjektiv för att beskriva havet: odödligt; omättligt; evigt; rastlöst; gästvänligt; monotont; brutalt – med mera. I hans böcker, kanske framför allt i boken Tyfon som utspelar sig under en tropisk cyklon i Stilla havet, är människans litenhet i jämförelse med naturen, ständigt närvarande. Sjömannens liv är i hans böcker också det enda autentiska, äkta livet. Sjömannen som med jämnmod tar emot det livet bjuder, som med sina händers arbete kämpar för sin överlevnad, som stoiskt kan möta döden antingen den väntar i en hamn eller i havets djup.

Den nyligen utgivna Stormfåglar av den isländske författaren Einar Kàrason, är också en skildring av ett fartyg i storm. Men här är det kylan och isen som är helvetet och metafysiken och allegorierna till liv och död som finns i Tyfon, är ersatta med en mer direkt handling som låter läsaren föda sina egna tankar om människans ständiga kamp mot naturen, de stora existentiella frågorna om varifrån, varthän, och varför. Men även hos Kàrason är havet skådeplatsen för naturens nyckfullhet och människans obändiga vilja att leva – att inte låta naturen segra.

Är det något folk som kan sägas ha uppfyllt Guds ord till Adam om att tjäna sitt bröd i sitt anletes svett, så är det islänningarna. Få folk har fått slita så för mat på bordet, att dra upp fisken ur det lynniga djupet som om det inte blir sjömannens grav, låter honom frysa och lida, kämpa för sin näring. I Stormfåglar är det denna kamp som är beskriven på ett rättframt och direkt språk som ändå har ett budskap mellan raderna – att en människas okuvliga vilja kan besegra döden.

1959 råkade några isländska trålare in i ett livsfarligt oväder utanför Newfoundland, några av dem gick under. Det är denna händelse som har inspirerat Kàrason till berättelsen om trålaren Måsen, den namnlöse kaptenen och besättningen på trettiotvå man, bland dem den unge sjömannen Larus. Det är en rak berättelse, om än med vissa tillbakablickar på det som skedde innan fartyget lämnade Island, som beskriver hur Måsen kränger och rullar i stormen och ett flertal gånger är nära att sjunka på grund av att den tyngs av is, varje våg som går över trålaren lämnar ett nytt lager is på den is som frusit fast överallt. Sjömännens livsfarliga arbete består i att med de redskap de kan finna, hacka bort isen, egentligen ett sisyfosarbete för det blir bara mer och mer is. När de så måste offra de istäckta livbåtarna för att lätta trålarens vikt, är det ett ödesdigert ögonblick även om de vet att i den situation de är i skulle livbåtarna ändå inte kunna vara en räddning för dem.

Det är en berättelse om hjältemod och självuppoffring, särskilt några av besättningsmedlemmarna gör sitt yttersta för att de alla ska överleva. Och precis som att kapten McWhirr i Tyfon är den störste hjälten som med sin blotta vilja besegrar det överlägsna havet, är det i Stormfåglar också kaptenen på Måsen som är den tappraste av kämpar. Han driver visserligen sina män ytterst hårt, de får bara två timmars sömn per dygn, men själv står han i tre och ett halvt dygn utan vila, han håller sig vid liv med kaffe och luktsnus och lämnar aldrig bryggan. Det är han som håller uppsikt över varje våg så att han kan varna männen att hålla fast sig när en skyskrapehög våg är på väg att slå över båten. Det är han som parerar vågor och vindriktningar genom att på ett ögonblicks varsel ge order till maskin om stopp, full fart eller back. Kapten ger inte upp och då kan hans mannar inte heller ge upp.

I vår nutid har ett begrepp som heter ”toxisk manlighet” fått en viss spridning. Jag skulle säga att det som sker på Måsen är en direkt motsatt manlighet, kanske kunde man kalla den benign. För efter insikten om människans litenhet i jämförelse med naturens krafter kommer insikten om människans förmåga till storhet, att aldrig ge upp. Och kanske hade Conrad rätt i att det är något speciellt med sjömän även om jag här är jävig, min man är sjökapten. Men detta lugn, tålamod, stoiskheten, jämvikten som sjömän har – kanske är det något som en människa bara kan tillägna sig efter kamp med havet …

John Swedenmark har, som han brukar, gjort en översättning från isländskan så att man som läsare känner att han har fört över isländskan till svenskan, inte bara transporterat innehållet. Alltså som det ska vara vid en god översättning, man märker inte översättaren vilket på ett sätt är orättvist men ändå visar på kvalitén på hans arbete.

Till sist: Stormfåglar har också en annan ingrediens som är nödvändig för en bra bok – den är spännande. Här ett utdrag: ”… uppfattade inte i tid varningen för den våg som nu slog in och sköljde över dem likt en snölavin. Andre styrman kastades av valbacken baklänges ned på däck, hamnade mot en stolpe och klämdes fast; båtsman och den andre besättningsmannen hittade någonting att hålla sig fast i, men Larus som var längst fram hade inget att gripa tag i, han kände hur tyngden slet honom med sig, han låg i det iskalla havsvattnet och fördes bort av de tunga strömmarna och efter några sekunder skulle han ha befunnit sig en bra bit ut på havets yviga yta. Men då märkte han att någonting grep tag i honom och höll fast i oljerockens bakre halslinning; det stramade till, och ett ögonblick verkade det som att antingen skulle den unge mannen kvävas eller oljerocken rivas sönder; baksuget var så kraftigt att det knakade och skrek i alla sömmar. Och så fortsatte det ett långt tag, själva makterna med all sin tyngd drog den unge mannen åt ena hållet, ut mot havet, medan en enda näve höll emot.”

Similar Posts:

• Människor förrädiska som tidvatten
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Att blicka ut i havet
• Ö- och morfartryggheten
• Människans natur