Det är svårt att sätta fingret på vad som gör det. Den där sagotonen. Hur den kan infinna sig, mitt i julkommersen och diskbänksrealismen, hur det ändå kan smyga sig in någonting lite formelartat, upphöjt. Sagobetonat.

Norska Ingvild H Rishøi gavs ut första gången på svenska för några år sedan med Vinternoveller. Liksom Stargate kom den ut på det lilla bokförlaget Flo förlag, ett förlag som jag helt missat, men som verkar inrikta sig på nordisk kvalitetslitteratur. Det tackar vi för!

I Stargate bor tioåriga Ronja i Oslo-stadsdelen Tøyen. Hennes pappa är arbetslös, men vaktmästaren på skolan, som fungerar som en sådan där magisk sagomedhjälpare på något sätt, tipsar om ett jobb som julgransförsäljare.

Först går det bra. Pappa är glad. Går till jobbet, kommer hem igen, och kokar spagetti till sina flickor. Storasyster Melissa är skeptisk, men Ronja börjar tro att de ska kunna få en riktig jul, för en gångs skull. Kanske till och med en julgran.

Ganska snart kommer emellertid dagen då pappan inte kommer hem från jobbet. Då han tjatat till sig ett förskott på lönen och försvunnit till stamkrogen Stargate. In i alkoholdimman.

Systrarna får klara sig själva. Sextonåriga Melissa tar över jobbet som julgransförsäljare, sliter före och efter skolan till långt in på kvällen, och snart kommer de på att alla vill köpa julkransar och –kärvar av en gullig tioåring som ropar ”till förmån för fattiga barn”. För det är ju det de är. Och livet är hårt för skyddslösa flickor, till och med i den rika norska huvudstaden.

Stargate är en klassisk julsaga i dickensk tradition, med hjärtskärande patos, skarp blick och karg humor. Den ska du definitivt läsa i jul, eller när som helst, inte bara för att minnas de barn som inte får det de önskar sig under granen i år heller, utan för att den på något märkligt sätt ändå lyckas innehålla en skopa av den där sköra, melankoliska julmagin.

Similar Posts:

• Kärlek över gränser. Och till naturen
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Fängslande mordhistoria
• Spår efter en familj
• Intellektuellt drama i Norge

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner.

Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och gudar, men som också, som ju myter gör när de förpackas rätt, samtidigt når fram till något basalt mänskligt.

För fastän Madeline Millers Kirke är gudinna, häxa, lever i tusentals år, umgås med allsköns mytologiska figurer, så är hon samtidigt så mycket människa och, inte minst, så mycket kvinna. Att vara kvinna – och alltmer man numera också, tror jag – är ju att försöka vara något som inte riktigt ordet existerade för när man föddes. Att vara något mer än ens mamma, mormor, förmödrar riktigt haft möjlighet att vara.

Kirke är en sådan. En som hela tiden stångas mot gränser, och försöker utvidga sina möjligheter till ett liv där hon får plats att andas, att leva och utvecklas. Hon är inte mänsklig, och hon är samtidigt alltigenom mänsklig. Jag är fullkomligt fascinerad av hur Miller lyckas sammanfoga dessa motstridiga drag i en helt underbar roman.

Föregångarna finns förstås. Det är helt enkelt oerhört inne att skriva nya versioner av äldre berättelser. Hogarth förlag har sin tämligen framgångsrika satsning på Shakespeare i nytappning, The Austen Project var av någon anledning inte alls lika lyckat, och i dagarna släpptes tre romaner baserade på Henrik Ibsens pjäser som jag tycker i alla fall verkar lovande.

Hos Homeros besöker den irrande Odysseus och hans besättning Kirkes ö, där hon förtrollar och förför den antike hjälten och förvandlar hans besättning till grisar när de försöker hindra henne. Hon är en häxa, ett rovdjur, en motbild till den goda hustrun Penelope som snällt väntar på hemön och motstår alla friarna medan Odysseus kuskar runt världen.

Visst är det som gjort för att berätta nu ur Kirkes perspektiv? Den närmaste släktingen till den här romanen som i alla fall jag läst får nog sägas vara Louise O´Neills feministiska omtolkning av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, The Surface Breaks. Båda tar en egentligen ganska svårbegriplig karaktär och gör en empatisk omtolkning, tar deras synvinkel på ett sätt som de manliga författarna kanske inte riktigt lyckas med, eller ens eftersträvar.

Miller gör Kirkes värld på en gång magisk och djupt begriplig. Jag hade nog inte riktigt väntat mig att en antik gudinna och häxa skulle gå att verkligen identifiera sig med, men jag är fullkomligt intagen. Kirke är inte minst en av de bästa skildringar av moderskap som jag läst, av våndan i att vilja skydda sin son – för hon får en son efter Odysseus besök – och låta honom växa i världen.

Det är kanske inte märkligt att det är mer eller mindre marginella kvinnliga karaktärer som lånar sig till riktigt bra moderna omtolkningar. Det Miller skildrar med Kirke är på en gång mytologiskt och på pricken ett modernt människoliv, där få saker är riktigt självklara, utan där identiteten och kampen för en egen plats att fylla i världen inte alldeles saknar drag av det antika slagfältet.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Den ikoniska hemfärden
• Det finns inga sjungande krabbor
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Skön läsning och några käftsmällar

Det finns inga sjungande krabbor.

Med det sagt är det svårt att inte bli alldeles småflicksglad redan när man får The Surface Breaks i händerna: den är så fin. Mängder av detaljer gnistrar i silver på omslaget, och innanför skyddsomslaget gömmer sig stiliserade fiskfjäll i samma silver.

Det är en glädje som snart får ge plats för en slags konstruktiv (och på det sättet lika glad) ilska. När Louise O’Neill skriver sin version av HC Andersens saga gör hon det på ett sätt som synliggör sexismen inte bara i de tidigare versionerna (Disneys och Andersens må vara ordentligt olika; att kvinnan bara har existensberättigande som skönt objekt för män har de ju gemensamt), utan i vår kulturs hela värld av berättelser. Vilka futtiga, stympade, ensidiga roller som erbjudits!

Säkert kommer det tydliga feministiska budskapet att störa en del läsare, men det är svårt att tänka sig en saga som lånar sig bättre till det – eller för den delen en bättre författare till att gestalta den här berättelsen. O’Neill har lyft fram kvinnors möjligheter och plågsamma begränsningar i såväl den nutida våldtäktsromanen Hon bad om det som i framtidsdystopin Only Ever Yours, och hon gör det med en oerhört skarp blick.

I The Surface Breaks utvecklar hon både det faktum att sjöjungfrun (döpt till Gaia av sin mor, men omdöpt av fadern till Muirgen) verkar sakna en mamma, och vad en sjöhäxa kan tänkas vara. Från Andersen hämtar hon det fysiskt smärtsamma i att vara kvinna, från pärlorna som sys fast i hennes sjöjungfrustjärt, till hur sjöhäxan tar hennes röst genom att skära av hennes tunga (”Men don’t like women who talk too much, do they? Better to be silent.”) och den brutala, blodiga smärtan i vartenda steg hennes nya fötter tar på land. Att vara kvinna är fysiskt och smärtsamt, på så många sätt.

Det är inte konstigt att längta bort från en stenhård patriarks järnhänder. Det är så lätt att förlägga den där längtan till en ny man, att kalla det kärlek. Och det är lätt, så oerhört lätt, att bli besviken. Sviken.

Det vet varendaste sjöhäxa.

Similar Posts:

• Myter och människor
• Våldtäktskulturen
• Bestialisk ytlighet
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Föräldrasvek och julmagi

Kan man ens avgöra vilka faktorer som styr och hur mycket, är det inte upp till varje kvinna att göra sig själv?

Själv har jag svårt att identifiera mig med andra vuxna kvinnor som talar med flickröster eller klär sig i barnmössor och knäkorta skotskrutiga kjolar!

De här funderingarna kommer till mig under läsningen av forskningsantologin Att konstruera en kvinna. Den består av bidrag från ett antal etnologer och medieforskare i syfte att initiera debatt och att lyfta fram forskningen kring kvinnoblivande och ålder.

Lika lite som män, är kvinnor enbart en produkt av biologi och psykologi utan i mångt och mycket en social konstruktion. ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett berömt citat av Simone de Beauvoir.

Bokens kapitel är ganska korta med särskilt fokus på företeelser som tidningar, tecknad film och litteratur. Ofta består forskningen av ett ganska begränsat antal intervjuer och närstudier. Sammantagna bjuder de på flera spännande ingångar till ämnet.

Eva Söderberg skriver om Tummelisa och andra karaktärer hos H.C. Andersen. Hon visar hur sagotösen framställts i olika illustrationer från Elsa Beskows ljushylta gullunge till Matilda Rutas svarthåriga revolterande unga tjej.

Johanna Sjöberg tar upp tidningar för flickor och unga tjejer. Baserat på ett urval (Barbie, Julia med flera) ser vi vilket slags innehåll som erbjuds och vad det säger om den ideala flickkonsumenten. Innehållet byggs upp utifrån målgruppens önskningar vilket också innebär att de ”klumpas samman och ‘görs’ som en enhetlig grupp”.

Publikationer för mindre barn innehåller mycket hjärtan och blommor i företrädesvis rosa kulör. Innehållet är sagobetonat och handlar om vackra, framgångsrika och sunda tjejer som exempelvis Barbie som ”förflyttas mellan olika scenarier och diverse roller, som veterinär, modedesigner, rockstjärna och älva.”

Relationer och vänskap är återkommande teman där äldre flickor förutsätts ha ett heterosexuellt intresse. Gemensamt för tidningarna oavsett åldergrupp är att man lyfter fram en dröm- och fantasivärld där ”läsarna positioneras som flickor som vill drömma sig bort och leva sig in i fantasivärldar där de kan spegla sig i drömmar”.

Sjöberg visar också på hur tidningarna följer en ålderstrappa med olika stadier från den lilla flickans sagovärld med prinsessor och älvor till tonåringens mer komplexa motsvarighet i berättelser om kändisar. Det hela förstärks av att tidningarna marknadsför varandra så att den växande lilla flickan gradvis slussas vidare till nya drömvärldar i tidningar för äldre barn.

Berit Åström skriver intressant om föräldraskap i tecknad film. Hennes studie visar att väldigt många mammor dör eller dödas i filmerna. Den omedelbara frågan på det är förstås varför? Finns någon koppling till gamla folksagor eller är det ett berättartekniskt grepp kring den moderlöses väg till självständighet? Varför finns det då så många filmer där pappan plötsligt träder fram och tar rollen som välvillig beskyddare?

Mera död finns i Annelie Bränström Öhmans text ”Lisbet Salanders grav och andra flickgravar”. Här handlar det just om nedgrävda flickor och kvinnor i ett antal romaner – ett fascinerande ämne i en tyvärr något tung text.

Karin Lövgren, som också är bokens redaktör, tar sig an kvinnor och bloggande. Hon har tittat närmare på ett antal bloggar om smink, stil och mode riktade till flickor, tjejer och medelålders kvinnor. Analysens fokus ligger på kvinnlighet som ett pågående projekt där kvinnan lär sig att göra om sig själv för att motsvara ett värde definierat av ”den manliga blicken”.

Samlingens sista kapitel, av Therése Persson, om kvinnor, sex och ålder, bygger på några intervjuer med flickor och kvinnor mellan 9 -77 år. Här diskuteras bland annat synen på äldre kvinnor som sexuellt ointressanta på grund av ålder, mot motsatta uppfattningar som visar att äldre kvinnor är mera nöjda med sitt utseende.

Samtliga texter är akademiska. Avsikten har heller inte varit att skriva populärvetenskapligt, vilket jag tycker är synd. Den debatt man önskar initiera hade med ett annat tilltal och med illustrationer till de många exemplen, förmodligen kunnat nå en större läsekrets. Det förtjänar ämnet och de många intressanta vinklarna.

Similar Posts:

• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Överskattad undergång
• Skröplighet är ditt namn, Kvinna
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

Det blir en resa genom Samanthas liv och genom ett utsnitt ur litteraturen – böcker skrivna av (mestadels) kvinnor, för (främst) kvinnor och flickor: L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla, Margaret Mitchells Borta med vinden, Sylvia Plaths Glaskupan, Shirley Conrans Lace, Erica jongs Rädd att flyga men också J. D. Salingers Franny och Zooey, H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun, E.M. Forsters Ett rum med utsikt och många fler. Det är en rad kära återseenden men också många ifrågasättanden, eftersom hon läser på ett annat sätt nu, ständigt med feminismen inom räckhåll. Men också av det, som hon inte helt ställer sig bakom längre, har hon lärt sig en hel del. Identifikationen hon behövde har hela tiden lett henne vidare till nya förebilder när livet och behoven ändras och i backspegeln är det ändå få av idealen som är helt förkastliga. Däremot visar det sig att en del av birollsinnehavarna vid närmare påseende besitter en hel del åtråvärda hjältinneegenskaper.

Det är personligt men hålls ändå mestadels vid ytan – djupen snuddas vid men sällan länge, trots att det ändå är ganska sorgsna ackord i grunden: att inte känna sig hemma, eftersom man är del av en familj som flytt och lämnat sitt hemland bakom sig, och att inte riktigt gå med på att det som föräldrarna, traditionen, kulturen, ser som målet med ens liv faktiskt är det, d.v.s. att gifta sig med en trevlig irakiskjudisk pojke.  Och det är där litteraturen visat på fler vägar och alternativ, gett möjliga liv att leva.

Eftersom min egen barn- och ungdomsläsning i så hög grad sammanfallit med Samantha Ellis är det mesta välbekant men det blir ändå något nytt med det vuxna perspektivet, som ändå ställer sig på det läsande barnets, den läsande tonåringens sida. Det är ett synnerligen ickeelitistiskt tillvägagångssätt där Jane Eyre och Lace mäts med i stort sett samma måttstock (och ja, båda vinner). Mestadels är det lättsamt, småbitskt och roligt med drastiska beskrivningar av såväl händelser i Samantha Ellis liv som i böckernas handling och jag får lust att läsa om såväl de böcker som nämns som andra titlar som betytt mycket för mig.

Jag tror att den här boken vinner på att läsas på engelska – ord som ”äktenskapshandlingen” finns inte på samma sätt på svenska, som engelskans ”the marriage plot” är ett begrepp (det syftar på en intrig som rör uppvaktning och övervinnande av hinder för att sluta i ett äktenskap). Samtidigt finns det en bra tvetydighet i det, eftersom ”handling” både kan syfta på handling i böcker och filmer men också själva handlingen i sig, här att ingå äktenskap.

Ibland ställer jag mig frågande till översättningarna av citat – i slutet finns en litteraturlista för samtliga kapitel och där nämns de svenska översättningarna men på åtminstone ett par ställen är det inte dessa översättningar som använts för citaten, utan antagligen är de översättarens egna och då blir det lite si och så för oss som verkligen läst böckerna som Samantha Ellis. Det är tyvärr också gott om små korrekturfel, som stör en annars framåtflödande läsning om en av de saker jag älskar mest – litteraturens förmåga att skapa och öppna nya världar gång efter annan, för oss alla om vi bara vill det.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• En berättelse för vår tid
• Första översättningen
• Många pojkars historia
• Han lajkade Big Brother

Det finns bilder som är så kända att de dyker upp överallt. Eller om de är så kända just för att de dyker upp överallt? I alla fall känner de allra flesta av oss igen dem och vet, eller kanske tror oss veta, var de kommer ifrån, och därför tycks de också tillföra något när de används på nya, oväntade sätt.

Sådana bilder är kulturella ikoner. Att de är just bilder är kanske det vanligaste, som Skriet, Nattvarden eller Mona Lisa, men det kan också handla om kändisar, historiska personer, byggnader eller geografiska platser, melodier eller textsnuttar som dikter, sångtexter, sentenser och liknande. De är bilder som reproduceras, lånas, används på olika sätt, bilder som för med sig något till sitt nya sammanhang, men också naturligtvis förändras beroende på de nya sammanhang de hamnar i.

Ta till exempel Skriet, en av författaren Hans Lunds personliga favoriter, tror jag bestämt. Munchs tavla, som i sig finns i olika versioner (och inte minst flera spektakulära stölder har bidragit till dess berömmelse), anses allmänt utrycka vad vi väl numera kallar en ångestattack. I reklam och samtidskommentarer har gestalten, med sitt karaktäristiska långsmala, bleka ansikte, den öppna munnen och händerna pressade mot kinderna, istället ofta fått utrycka skräck inför ett yttre hot. Det kan vara miljöförstöring, rivningen av Munchs hem eller stölderna av själva tavlan, såväl som utsikten att få en republikansk president, skrikiga barn eller ett stökigt hem. Därefter har gestalten också fått en avknoppning som den som framkallar själva skräcken, som mördarens mask i skräckfilmerna Scream.

Självklart finns det de som har förfasat sig. För vad händer när en bild används och återanvänds på det här sättet? Blir den utsliten? Riskerar den att förlora sin ursprungliga mening? Dränks den liksom i lager på lager av skämt, pastisch och kommersialism? Gör den här användingen god konst till ren kitsch eller hjälper den kanske mest till att sprida den där goda konsten? Där tycks meningarna gå isär, och olika upphovsrättsinnehavare verkar också ha lite olika inställningar till vad de vill tillåta att bilderna används till.

Lund diskuterar framför allt olika typer av kulturella ikoner och hur de omvandlas i olika bruk. Grundbegreppen är ”hypotext”, som Mona Lisa, och ”hypertext”, den kulturella ikonen Mona Lisa i sina olika variationer.

Dialogen mellan hypertext och hypotext rör sig på alla plan och inom alla genrer, från ”high art” till populärkultur. Dess ambitioner är inte nödvändigtvis konstnärliga. Hypertexten använder hypotexten för kommunikation. Den kulturella ikonens uppgift är att belysa, bejaka, informera, propagera, illustrera, protestera och även raljera. Det är inte hypotexten som står i fokus, utan samtiden.

Grunden för Kulturella ikoner är nog ändå en klassisk bildning – ikoniska konstverk, klassisk musik och dikt – och även om Lund mestadels håller sig till de verkligt superkända verken kräver han ju onekligen en smula klassisk bildning (och akademisk tolerans) också från sin läsare. Tråkigt nog innehåller inte den annars fina lilla boken några som helst illustrationer.

Jag hade också gärna sett en mer utförlig diskussion kring just de upphovsrättsliga aspekterna. Lund nämner till exempel att den norska upphovsrättsorganisationen BONO får in ungefär tusen förfrågningar om året bara om att använda just Skriet – och man kan ju fråga sig hur många som struntar i att fråga. Kommersiella bruk är organisationen restriktiva med, men i USA, där lagstiftningen är annorlunda, finns till exempel bilreklamen där Skri-gestalten förnöjt tystnar när han får åka i sportbilen som ”drives like a real scream” och ”looks like a work of art”.

Här vänder det sig ärligt talat lite i magen åtminstone på mig. För de konstverk som blir kulturella ikoner är ju onekligen en del av vårt kulturarv. Jag brukar inte vara (eller ser mig i alla fall inte som) konservativ, men just kommersiella företag som försöker casha in på kulturella referenser – och för övrigt ofta gör det illa: Lunds bok tar till exempel upp en annan bilreklam som komiskt nog lyckas använda HC Andersen-sagan om kejsarens nya kläder helt bakochfram – stör mig lite. (Jag tycker för all del också att det blir märkligt när upphovsrätt skiljs från upphovsmannen, som att Disney kan äga Nalle Puh och hans vänner när det faktiskt inte är de som skapat figurerna.) För vem kan i slutänden egentligen äga ett kulturarv?

Similar Posts:

• Kreativt och lärorikt
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Kulturarvet på nätet
• Politisera mera!
• En feministisk konsthistoria

Det är en drömsk och magisk värld som Charlotte Gastaut målar upp, färgskalan går i blått, grönt, lila och jordnära färger. Färgfälten är stora proportionerna sådär skeva som det bara blir när man ser världen från ett annat perspektiv.

Sedan Matilda Ruta skrev sin version: Tummelisa eller den andra vildmarken, har jag ännu svårare att blunda för det som den klassiska sagan förmedlar. Matilda Rutas Tummelisa är både våldsam, grym och redo att kriga för sin rätt att påverka sitt eget öde. Även om det måste finnas utrymme för klassiska sagor, skrivna för över hundra år sedan, att vara just gamla sagor från en annan tid, finns det ett ansvar när man använder dem och ger ut dem i nyutgåva. För faktum kvarstår, Tummelisa reser land och rike runt och försvarar sig från ivriga friare bara för att hitta en likadan som hon. När hon väl hittar honom blir hon kär i honom vid första ögonkastet och planerar bröllop och att leva lyckliga i alla sina dagar innan hon ens har pratat med honom. Och det bara för att han är född ur kronbladen på en blomma, precis som hon. Individer blir inte automatiskt goda bara för att de liknar en själv.

Visst är Tummelisas öde både spännande och vackert, det är hemskt och lyckligt och framförallt är Charlotte Gastauts illustrationer fantastiska. Men det räcker inte, år 2012 kräver Tummelisa ett bättre öde än att bara vara vacker.

Similar Posts:

• Sagolikt brutalt om att ta sin historia i egna händer
• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Uråldrig men långt ifrån död
• Mamma har fått en egen bok!
• Vardagsdrama för förskolebarn

Jag har läst en riktig sommarlovsskildring från platsen där jag har tillbringat min semester i år, Fårö. Jesper Tillberg har skrivit De svarta svanarnas natt, en riktigt läskig spökhistoria som kräver en ljus sommarnatt att utspela sig i, annars hade det blivit för läskigt!

På fredag kommer det att handla om fantasy! Sofia har bland annat läst del två i serien om De utvalda, Monstrets dotter av Kristin Cashore (första delen kan ni läsa om här). Det är en fantasyroman med relationerna i fokus, som handlar om Flamma som med sina krafter kan läsa människor och djurs sinnen och påverka deras handlingar. Dessutom skriver Camilla om andra delen i serien om Oksa Pollock – Den vilsnas skog, som vänder sig till åldersgruppen 9-12 år (läs om första delen här). Författarparet Anne Plichota och Cendrine Wolf lyckas inte lika bra som med den första boken, men bäddar gott för uppföljaren.

Även barn som inte har börjat skolan, och därmed inte har något sommarlov, behöver såklart böcker att läsa. Därför har vi vigt lördagen åt bilderböcker. Det blir vackra illustrationer av Charlotte Gastaut i en nyåtgåva av H C Andersens Tummelisa, Carin Wirséns och Stina Wirséns bedårande och finurliga Full cirkus på sockerbullen och den Tjeckiska barnboksfiguren Den lilla Mullvaden, och mycket mer!

Så tipsa nu alla sommarlovslediga barn- och ungdomar om var de hittar den bästa sommarlovsläsningen!

Similar Posts:

• Blek ”kopia”
• Oksa Pollock, en ny Harry Potter?
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Söt men inte riktigt rätt

Moni Nilsson och Per Gustavsson har placerat ett vanligt dilemma i leksaksmiljö. Det handlar om vänskap och om vänner som sviker, först sviker Kompisen och sedan Dockan. Räven berättar en hemlighet för Dockan som inte Kompisen får höra – och det blir en fin bild av hur hemligheter skapar utanförskap. Det är en historia som alla, både barn och vuxna, kan känna igen sig i.

Att använda sig av leksaker som ett slags fabeldjur i berättelser för barn är knappast nytt, såväl H.C. Andersens ståndaktiga tennsoldat som Toy Story utnyttjar knepet. Det som är en smula annorlunda i Nilssons och Gustavssons berättelse, något som endast ligger i bilderna, är det faktum att Olivia, barnet, ser leksakerna när de lever. Dessutom avbildas barn och leksaker i ungefär samma storlek, vilket gör allting antingen till en lek, eller till ett helt magiskt barnrum.

Leken med storleken är genomgående. När Kompisen blir arg blir han inte bara lite småsur, utan rykande rasande. Plötsligt är han jättestor, och de andra är små. Detta kan jämföras med hur ilskan växer sig enorm i Gro Dahles och Svein Nyhus Den arge, en bok som i övrigt skiljer sig mycket från Nilssons och Gustavssons eftersom den är betydligt mörkare. För även om Kompisen blir arg skildrar ilska och det mörka, svarta och avundsjuka inuti barnet, så är det långt ifrån det brutala våld som Dahle och Nyhus beskriver.

När Kompisen blir så arg blir alla utom den gamla trasiga Krigargubben rädda för honom. Krigargubben håller istället fast honom och kramar honom. Att hålla hårt kan också vara att hålla snällt. Till slut orkar inte Kompisen mer, han blir alldeles tom och trött och ledsen. Kanske är Krigargubben en förälder eller personal på dagis, som trots att han egentligen är tråkig att leka med lyckas trösta.

Kanske är Räven den mest intressanta och komplicerade personen i boken. Kompisen och Räven kan inte riktigt vara glada samtidigt. Räven är den enda som inte kan säga förlåt, och på slutet är han inte riktigt med på tårtkalaset, utan står en bit bort. Han förblir något av ett problem och bekymmer.

Nilsson och Gustavsson beskriver enkelt, men inte övertydligt, hur det kan vara att vara vänner, hur svårt det kan vara och hur bra det kan kännas.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Med en pappa som slår
• Vara varken stor eller liten
• Fasor och syskonfasoner
• Att ha och inte ha

Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde hon sig för att göra om sagan.

Matilda Rutas nya version av Tummelisa, som förutom H.C. Andersens saga är fritt skriven utifrån bland annat Daniel Defoes Robinson Crusoe, Ernest Hemingways Den gamle och havet och Sara Stridsbergs Drömfakulteten, är ett enda stort ifrågasättande. Med utgångspunkt i hur Tummelisa, och andra kvinnliga sagogestalter, skildras i förhållande till de manliga personerna i sagor och generationsromaner, massakrerar Ruta inte bara bilden av kvinnan, utan också bilden av hur vi ser på kvinnan. Hon tar upp aspekter som objektifieringen av Tummelisa, den lilla flickans godhet, och frågorna vi ställer till både sagor och normer. Ett exempel från allra sista sidan:

Du frågar fel! Fråga såhär: ”Varför dödar Tummelisa inte mullvaden?”
Varför gör hon inte det?
Det är sagan som är felskriven.

Centrum för hela boken är idén om att stereotypa könsroller är som sagor, de är myter, påhittade, nedskrivna (av män), de är skapade – vilket också innebär att de kan omskapas. Och det gör Ruta. Hennes Tummelisa är inte snäll och vän, utan tuff, grym och full av egen vilja.

Men trots att Tummelisas förutsättningar, och framförallt hennes inställning till sig själv och till sin saga, är nya, fräscha och hon är redo att kriga för sin rätt att existera så blir det här ingen barnlek. Det är ingen utopi, ingen rättvis värld. Det sker inga snabba förändringar och det blir inte lyckligt sådär simsalabim som det tyvärr så ofta blir när det finns en stark vilja till förändring bakom en bok eller annat konstnärligt verk. Nej, Ruta problematiserar mer än så. Tummelisa blir inte lycklig, hon måste hela tiden kämpa, hon ger nästan upp (bilden som visar hur hon efter vintern i mullvadens håla kommer tillbaka till sin koja och upptäcker att den är alldeles raserad är så stark och talande, särskilt det faktum att den döda grodans (den som originalet gifter sig med) skalle försvunnit är särskilt tydlig), hon tvingas bli grym, hon tvingas döda. När hon i slutet, blodig av mullvadens inälvor säger att ”Jag går där, och jag är en sjuk reinkarnation av alla äventyrare. Jag är en svettig hjälte i mullvadspäls. Jag är tillräckligt galen för att känna mig fullständigt trygg.” då är det inte ett enkelt val som gjorts, inte en alltigenom lycklig saga som börjar, och inte någon genomgod förebild som står där. Allt Tummelisa gör gör hon för att hon måste, inte för att hon vill.

Texten går att läsa symboliskt, som en beskrivning av kvinnokampen och feminismen från något som skulle kunna vara dess början och fram till idag. Det är både pessimistiskt och hoppfullt, både tänkvärt och njutbart. Men det är också mer än så, det är en poetiskt berättad saga, med spännande, svindlande perspektivskiften som öppnar upp för nya möjligheter, både i berättandet och för personerna i berättelsen.

Så kommer vi till bilderna (och jag borde egentligen ha börjat med dem, för att i samma anda som Matilda Ruta bända sönder perspektiven och inte se texten som det primära och bilderna som det sekundära). Bilderna som är både sköra och hårda, kantiga och runda. Det är lite som Elsa Beskow i förorten. Här blandas rosknoppar med fimpar, ljusa, nästa genomskinliga pasteller med svart tusch. Och även här använder Ruta nya, spännande perspektiv, extrema närbilder, vidvinkelperspektiv och dekorativa bilder à la klassiska sagoböcker blandas om vartannat. Jag blir helt tagen, det är så vackert – och så brutalt.

Det finns bara en sak jag kan säga (och mitt ordförråd är uppenbarligen så dåligt att jag måste svära): Det här är fan det finaste jag läst på länge! Mitt sagolikt morbida hjärta klappar för Tummelisa, för hennes kamp och för alla dem hon går i täten för.

Similar Posts:

• Vacker Tummelisa
• 10 i topp januari 2012
• Vardagsdrama för förskolebarn
• Uråldrig men långt ifrån död
• Att göra en kvinna