Oksa Pollock är en ny fransk fantasyserie som redan har gjort succé bland barn mellan 9-12 år. Den refuserades av flera förlag innan författarna valde att publicera den själva. Det var den snabbt växande läsarskaran och fancluben som gjorde att boken till slut togs an av ett fransk förlag och nu sprider sig succén över världen.

Boken inleds väldigt spännande. ”Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet. Det allra minsta hopp skulle ha flugit sin kos…” Redan med de första meningarna förstår vi att här lurar ett spännande äventyr. Vad är det för hopp som väcks?

När Oksa är 14 år flyttar hon tillsammans med sin familj från Paris till London där pappan ska öppna en restaurang. Med till London flyttar också hennes farmor Dragomira och bästa vännen Gus tillsammans med hans familj. Hon är en helt vanlig tjej, med en något märklig familj, tills en dag. Hon märker plötsligt hur hon plötsligt kan flytta saker med bara viljan, orsaka oväder med hjälp av sin ilska, knocka skolans vandal utan att röra honom och sväva fritt över marken. När ett mystisk märke format som en stjärna uppenbarar sig runt hennes navel avslöjas en stor hemlighet om Oksa Pollock och hennes familj. För länge sen flydde hennes farmor från det förtrollade landet Edefia som finns gömt någonstans på jorden när onda revolutionärer tog över landet. Oksa är den nya härskarinnan över landet, den utvalda. Bara hon kan hjälpa de som nu lever i exil på jorden, kallade de utjagade, tillbaka och utmana de revolutionärer som tog makten när hennes farmor flydde. Oksa börjar därför snart sin träning för att utveckla sina trollkonster.

Tyvärr tar det lång tid innan historien drar igång på allvar, innan familjen Pollocks hemlighet avslöjas. Visserligen är boken roligt skriven men den innehåller många transportsträckor som gör att jag tappar orken och tycker att den kunde ha kortats ner rejält.

Anne Plichota och Cendrine Wolf bjuder trots det på många skratt. Mest skratt åstadkommer alla de lustiga figurer som Oksas farmor Dragomira gömmer på vinden, som även de följde med på flykten från Edefia. Vissa av de små figurerna har ett alldeles särskilt använda språket på som i sig är lustigt. I boken händer alla möjliga konstiga saker, som att en getorix och en lilltosse får sväva i luften, alltså voltikalera. Det finns ingen hejd på tokigheterna.

- Hyser ni önskan om ett samarbete med min kropp, unga Härskarinna? frågade lilltossen. Min vilja samtycker helt!
Oksa tvekade. Men inför hans bedjande blick kunde hon inte säga nej. Strax efteråt befann sig lilltossen svävande i luften, i färd med att snurra runt Gus som skrattade så att han grät.
- Min lätthet! Min lätthet! utropade den lilla varelsen.

Hela språket präglas av den här formellt lustiga tonen och som sagt, roligt är det här ändå. Jag är säker på att serien om Oksa Pollock kommer att slukas av många unga bokmalar.

Det franska förlaget har skrivit ett kontrakt på fem böcker med författarna. Dessutom planerar man att spela in en film nästa år. Jag längtar och anar en ny framgångssaga alá Harry Potter!