Unga män utanför samhället är det, säger experterna och tyckarna, som blir självmordsbombare och religiösa fanatiker. Med attentatet i Paris färskt i minnet börjar jag läsa Riad Sattoufs Framtidens arab, en grafisk självbiografi, detta är del ett, av en uppväxt dels i Frankrike, men framför allt i Mellanöstern. Khadaffis Libyen och Hafez al-Assads Syrien, det […][...]

Félix Fénéon tycks ha varit en mycket intressant figur. Trots att han arbetade åt det franska krigsministeriet var han en glödande anarkist. I slutet av 1800-talet var den europeiska anarkismen full av relativt missriktade idealister som gärna slängde bomber omkring sig. Troligtvis slängde Félix själv aldrig någon bomb, men han inspirerade nog till en del […][...]

Modernista ger i år ut klassikern Den lille prinsen i nyöversättning. Saint-Exupérys klassiker är den franska litteraturens mest översatta bok. Själv läste jag den första gången i 20-årsåldern och älskade den filosofiska, vackra lilla boken och har en kär anteckningsbok inköpt i Paris prydd med en teckning ur boken och citatet: ”L’essentiel est invisible pour […][...]

19 år gammal – byxmyndig, straffmyndig, men lagligen fortfarande ett barn – kastar sig Anne en natt från muren till fängelset där hon spärrats in på sju år, bryter foten, hasar sig bort till landsvägen och blir upplockad av en passerande motorcyklist med dunkelt förflutet. Han hjälper henne fly, hon förälskar sig i honom, han […][...]

Ända sedan skoltiden har jag blivit matad med föreställningen att Immanuel Kant är i stort sett obegriplig. En uppfattning som återfanns även på universitetet. Kanske det till och med var så att Kant själv hade problem med att förstå sina teorier. Den ingången har fört med sig en utmaning som ju inte kan ligga oantagen. […][...]

Den stora gåtan i kriminalromanen Cirkeltecknaren är inte den mordgåta, inramad av blå kritstreck, som beskrivs på bokens baksida, utan den tidlösa miljön som romanen utspelas i. Platsen är Paris och alla scener ges med en geografisk detaljnivå ner på exakta gatuadresser. Vilket ger en ytterst obalanserad plattform för den läsare som vill orientera sig […][...]

Det är 1966 och Nicole sitter på ett flygplan från Paris till Moskva tillsammans med sin make André. De är båda numera pensionerade lärare och på väg att besöka Andrés dotter från ett tidigare äktenskap. De var senast där för tre år sedan, och de fascinerades av staden och landet och människorna. Men de upplever […][...]

Denis Diderot föddes 1713 i Langres, ca 30 mil sydost om Paris, som äldste son till en knivsmed. Han insåg tidigt att han inte ville bli det som hans pappa önskade att han skulle bli: kanik, en präst inom katolska kyrkan. Diderot hade inte den religiösa övertygelsen och i 23-årsåldern förstod han att inget specifikt […][...]

Skyddslösa, i dunklet innanför tältväven, dränkta i rösternas oväsen, bestick och stolar dragna över golvet, hur många var de? Femtio? Åttio? Hundra? Ännu fler? I Olivier Adams roman är ”de skyddslösa” flyktingarna som samlats i en småstad vid den franska atlantkusten. De är skyddslösa för väder och vind, för polisens trakasserier, för hunger, sjukdom och […][...]

Man måste älska männen mycket. Mycket mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem. Raderna, och därmed även titeln på Marie Darrieussecqs nya roman, kommer från Marguerite Duras Vardagens ting. I sin fortsättning på historien om Solange (som inleddes med Flickan i […][...]