Vi rör oss i detaljrika och rustika miljöer och får besöka stora lägenheter, anrika ärvda slott och klassiska röda tegelhus à la London där det dricks iskallt vitt vin i vackra glas. 

Kontrasterna mellan rik, fattig, lycka och olycka är tydliga och i novellerna möts de diametrala motsatserna på det mest självklara sätt för att ibland byta ägare. Fokus i berättelserna växlar ibland hastigt mellan personerna men trots novellformatet upplever jag inte att det blir rörigt. Långa tidsperioder beskrivs också på få sidor – från händelser under uppväxten till den nu vuxna personen som tänker tillbaka på det som skedde.

Vi får bland annat möta den unga och något uttråkade flickan Jane som av en slump möter en vild studenttrio. Trion cruisar runt i en bil och består av Daniel, Paddy och Nigel. Pojkarna är ute efter underhållning i form av droger och tjejer. Jane hoppar in i bilen och åker med och efter en stund hamnar gänget hemma hos Nigel. Han bor ett stort hus med pool där även Fiona, Nigels syster håller till. Föräldrarna lyser självklart med sin frånvaro. Jane ringer hem till sin mamma, drar en lögn och säger att hon ska övernatta hos en kompis. Det som sedan händer skapar minnen hos Jane som bränns fast för alltid. I Daniels minne finns inte ens en bit av Jane kvar. 

I en annan novell får vi träffa det tysta lilla barnet Robyn som ska hälsa på sin pappa och hans nya fru. Barnet anländer i smutsiga kläder och med flackande blick. Pappan är ständigt frånvarande medan den ofrivilliga styvmodern gör sitt bästa. Fokuset för henne ligger ändå på att veckan snart är slut och att hon snart kan återvända till sitt ordinarie liv. Men det blir inte som planerat. Starka känslor kommer i vägen och samvetet tar sin plats utan att fråga om lov. 

Hadley är mycket bra på att beskriva känslosvängningar med ett neutralt och avskalat tonläge även om det är dramatiska ting som pågår. Hon fångar dynamiken mellan människorna på ett knivskarpt sätt. Allt är inte svart eller vitt och ingen människa är bara ond eller god.

Flera av novellerna finns kvar hos mig en bra stund och jag kommer att tänka på Bonjour Tristesse av Françoise Sagan. Hadley har ett likande lågmält men fångande sätt att berätta sina historier och inom detta område är hon helt klart en mästarinna.

Similar Posts:

• Hadley briljerar i enkelheten
• Löjligt lycklig läsning
• Stark novelldebut 
• Uppbrott och våndor
• Lysande om svärta och oläkta sår

Denna vecka har Cecilia skrivit om Den lysande världen av Siri Hustvedt, en feministisk roman som undersöker hur vi bedömer konst utifrån sin upphovsman. Välskriven, tankeväckande och mycket läsvärd, tycker Cecilia.

Tone skrev om Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj och kallade den ” En modern Bergtagen”.

Även Joels recension kretsade kring ett feministiskt verk; Helene Von Druskowitz Pessimistiska kardinalsatser, en ilsken feministklassiker från 1905, som han gillade mycket.

Eva har recenserat Alice Tegnér: musikskapare. Det är i år 150 år sedan Alice Tegnér föddes och boken berättar om hennes liv och verk. Halva boken består av noter till hennes solosånger, körsånger och pianostycken, sådant som varit svårt att få tag i eller tidigare opublicerat material. En nyinspelad CD medföljer dessutom denna djuplodande bok.

Och på söndag skriver Anna Liv om debutanten Jenny Rognebys Leona – Tärningen är kastad. Brottsutredaren Leona får Anna Liv att dra paralleller både till Lisbeth Salander och Brons Saga Norén. Det här är en nervig, filmisk deckare full av överraskningar och grova brott i ett regnigt Stockholm.

Similar Posts:

• Från generation till generation
• Leona – en ensam själ
• Promenad längs minnenas esplanad
• Bränner och berör
• Såsom löken bär på lager…

Modiano lyckas skriva fram två parallella liv, parallella personer, inuti en och samma karaktär. Det är den gamle mannen som minns sitt ungdomsjag utifrån de lösryckta anteckningarna – adresser, klockslag, namn, beskrivningar av platser. Han försöker förstå den han var då, en annan person än den åren gjort honom till. Och för att förstå det, och vad det var han egentligen var med om då, återvänder han till de miljöer allt utspelade sig i.

Jag tänker ibland på att städer kan bära på parallella liv i form av minnen. Göteborg, som min hemstad, existerar vid sidan av ett annat Göteborg. Ett som jag besökt under olika perioder i livet, och som därför bär på helt andra minnen. Jag har, som alla andra, ett visst rörelsemönster i staden jag bor. Vissa fixpunkter som bildar navet i min tillvaro, rent geografiskt. Järntorget. Hisingen. Kortedala. Det är där jag rör mig och det jag associerar med Göteborg. Idag. Men samtidigt ligger det där andra Göteborg, minnena av mitt tidigare liv, latent just i utkanten hela tiden. Det kan räcka att ta en spårvagn till en stadsdel jag sällan befinner mig i för att jag plötsligt ska kastas tillbaka i tiden. Minnas händelser. Vad jag hade på mig en viss dag. Komma att tänka på en låt jag inte hört på flera år. Och jag kan ibland se den där 17-, 20- eller 26-åriga tjejen som jag var då inom mig.

Just detta är vad Jean låter sig svepas med av i Nätternas gräs. Lågmält men koncentrerat rullas minnena upp för så väl oss som honom. Och det börjar alltid med en plats. Ett återbesök rent fysiskt, som låter alla sinnen bidra till att spola tillbaka tiden. En Madeleinekaka för hela kroppen. Miljöbeskrivningarna innebär att det blir mycket Parisromantik, och det är något jag personligen tycker om. Jag dras gärna med på en nattlig promenad längs stadens gator, och iakttar människorna på kaféerna och restaurangerna. De parisiska nattfjärilarna.

När jag återkallar vissa stunder i mitt liv stiger verser upp till minnets yta, och jag söker ofta efter namnet på diktaren. Kaféet vid Place Monge om kvällen är för mig förknippad med följande versrad: Les griffes pointues d’un caniche frappant les dalles de la nuit, En pudels vassa klor rasslar mot nattens stenläggning…

Modiano är, på ett sätt som jag förknippar med flera andra franska författare, omsorgsfull med varje formulering. Nätternas gräs är 137 sidor, och jag får känslan av att inte ett överflödigt ord finns där. Och inte heller fattas något. Det är perfekt så. Som om historien krävde just denna ordmängd och inget annat. På samma sätt som jag känner när jag läser Marguerite Duras, Françoise Sagan eller Nina Bouraoui. Poetisk och koncentrerad prosa. Författarkonst. Ordkonst.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Tunna lager av ord låter livet lysa igenom

I samma andetag som Didion nämns får man oftast höra att hon tillsammans med Hunter S. Thompson och Tom Wolfe låg bakom New journalism-fenomenet och att hennes prosa är hårt inspirerad av Ernest Hemingway. Ett sätt att läsa Lagt kort är som en kommentar till Hemingways novell ”Berg som vita elefanter”. Bara med den skillnaden att här är självföraktet, djävulska menssmärtor och oönskade graviditeter uttalade, men fortfarande lika svåra att tala om.

Den kan också läsas som ett tidens tecken på det glamourösa 60-talets estetik. Tänk dig att barfota köra en Corvette, ligga hela dagarna på motorvägen i ett soligt Kalifornien, på väg mot ingenting, vägskyltar som säger Las Vegas, Nevada och Majove Desert, solglasögon, cigaretter och hårdkokta ägg i sätet bredvid. Det gör romanens huvudperson Maria Wyeth. Hon är dessutom en overkligt snygg modell och skådespelare och gift med en lovande Hollywoodregissör. Det är hur hon ser ut som räknas. Hon är en av dem som bär upp en hel industri med sin skönhet. Kort och gott en tjej med alla essen på hand (som hennes far skrev till henne en gång).

Men tror man på det biter man sig som sagt i tungan. Hon gör helst ingenting, vågar inte titta i backspegeln, eller ens tänka. Vad skulle det tjäna till? Hon är luft. Bara nuet existerar. Hennes sista kort som hon hade på hand, dottern, blåste bort på vägen och nu är hon synad av en hänsynslös verklighet.

Maria Wyeths öde är grymt. Det är bara mellan raderna man kan nå henne. Däri liggen skönheten i Didions sätt att skriva. Boken består av 84 korta stycken (min favorit är nr 42) och har en bruten kronologi. Den drivande stilfiguren är underdriften.

Och visst känns det att den här boken har blivit skriven många gånger efter 1970. Förutom Bret Easton Ellis tänker jag spontant på JT LeRoy, Alicia Erian, Francoise Sagan och Irina Denezjkina; och här hemma Kristina Sandberg, Per Hagman och … … … ekot från Lagt kort dröjer sig kvar när man väl har börjat lyssna till den litterära samtidens teman och motiv.

Similar Posts:

• Bioaktuell Ellis
• Karbonpapper
• Att vara eller inte …
• Så mycket som inte stämmer
• Ett fall och ingen lösning

I vårt samhälle, tänkte jag, representerar sex utan tvivel ett andra differentieringssystem, helt oberoende av pengar, och det fungerar som ett minst lika hänsynslöst differentieringssystem. Effekterna av de båda systemen är för övrigt likvärdiga. Precis som den otyglade ekonomiska liberalismen, och av motsvarande orsaker, kan den sexuella liberalismen leda till total utarmning.

Konkurrens till döds är Michel Houellebecqs debutroman och utkom på originalspråk redan 1994. Den svenska översättningen lät vänta på sig till år 2002. Då hade författarens senare romaner Elementarpartiklarna och Plattform redan översatts och givits ut i Sverige, vilket ledde till att det idémässiga embryo som debutromanen utgör aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänar.

Genom en desillusionerad fransk datateknikers ögon skisserar Houellebecq bilden av ett samhälle där sexualiteten blivit ett konkurrensmedel och därmed också ett medel för hierarkier mer hänsynslösa än självaste marknadsekonomin. För pengar på banken är alltid ett klent substitut för en kall säng.

Där, i markeringen av sexualitetens inneboende makt för att mäta framgång finns embryot till såväl Elementarpartiklarna som Plattform. Houllebecq låter emellertid romanen stanna i en cynisk, utmattad beskrivning av samhällets konkurrenssvulst – följderna av tillståndet lämnar han till läsaren att reflektera över. De implicerade analogierna mellan den ekonomiska och den köttsliga marknaden är uppenbara men fullföljs inte.

Rent stilistiskt bär romanen spår av samma språkliga sparsamhet som författarinnan Francoise Sagan hyllades för efter sitt genombrott med Bonjour Tristesse. Samma okonstlade, nästan ointresserade tilltal. Samma likgiltighet. Till slut är inte ens den lilla döden särskilt spännande. Då återstår bara den stora.

När undersökningarna är klara talar han om för mig att jag har hjärtsäcksinflammation och inte en infarkt, som han först trott. [---] Han säger: ”Ni måste ha blivit rädd.” Jag svarar ja för att inte krångla, men i själva verket blev jag inte alls rädd, jag fick bara en känsla av att jag skulle dö inom de närmaste minuterna. Det är skillnad.

Similar Posts:

• Ge folk vad folk vill ha
• Outforskat tankeuniversum
• Kapitalism utan mening
• An island never cries
• Självömkan hos den som har allt

Det började med lite ”lättare” grejer, Enid Blytons olika serier med glada barn på framsidan. Suggestivt och politiskt inkorrekt. Snart var det inte tillräckligt, och jag började röra mig mot de tyngre grejerna, via Carolyn Keenes böcker om Kitty till Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Ed McBain. Stieg Trenter och Maria Lang. Vid tolv års ålder var jag en fullfjädrad missbrukare. jag var fast och gjorde allt för att kunna fortsätta mitt missbruk. Svårt att veta om det är socialt eller genetiskt säger de som vet. Båda mina föräldrar var djupt nere i träsket sedan många år tillbaka, det var pappas Blyton-böcker och mammas Christie. Det var några svåra år.

Lyckades hålla mig mer eller mindre ren under gymnasiet genom idog terapi med Sartre, Sagan, Márquez och annan tillåten litteratur. Så snart jag flyttat hemifrån, till Uppsala, började jag igen. Besökte biblioteket varje vecka, plöjde Elizabeth George samlade på ett par veckor, gick på Ruth Rendell, Lynda La Plante. I den större staden var det ju ingen som kände igen mig.

Under flera år har jag lyckats hålla det under kontroll, bara läst när jag varit hemma, jobbat mig igenom pappas Patricia Cornwell, James Patterson och inte minst Kinky Friedman och Elmore Leonard. Tunga grejer, visst, men jag tyckte jag hade det under kontroll. Under de två senare åren har det emellertid eskalerat, och jag kan sätta fingret exakt på vad som utlöst upptrappningen: Michael Connellys Black Echo. Efter att jag läst den har jag bara sjunkit djupare ner i träsket: Jag har skaffat ett eget konto på Amazon för att själv kunna komma över de begagnade pocketarna för 1 pence. Jag besöker regelbundet English Bookshop och Lundeq när jag hört talas om att det kommit något nytt, hett. Eftersom jag prövat i stort sett allt har jag måst gå på tyngre och tyngre grejer: Nu är John Connolly och Dan Brown vardagsmat…

Jag vet att det inte är socialt accepterat, och jag vet att det inte är bra för mig, mitt missbruk har nu utvidgats till att även inkludera TV-serier, vilket innebär att jag nu på sommaren ligger farligt nära överdos hela tiden, med CSI varje kväll och dubbelavsnitt på Viasat Action på torsdagarna + alla engelska deckarserier. Jag är knappt ren någon kväll i veckan. Men jag kan inte låta bli. Deckarna skänker mig en känsla av välbehag och spänning som är svår att överträffa. Jag har nu äntligen vågat berätta om mitt missbruk, och funnit att det finns flera i vin vänkrets med liknande problem. Vi stöttar varandra i våra försök att ta oss ur detta kiosklitteraturens träsk. Men det är svårt. Ett långt missbruk är svårt att bryta.

Vad ska man ta sig till? Mitt hopp står till mitt förestående halvår i Frankrike. Kanske kan en tid i detta högkulturens förlovade land fungera som den terapi jag så väl behöver…

Similar Posts:

• Att läsa
• I skuggan av The Patriot Act
• Toppklass, Connelly!
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Fotnötter till Platon

Tiden i New York bli omvälvande, imponerande och avskräckande på samma gång. Att bli vuxen är att bli en fånge. Huvudpersonen, Esther, känner det som om hon är fast i en glaskupa. Hon kan se världen runtomkring sig, men hon kan inte nå ut till den, inte bli fri. Det är en äldre version av flickan som berättar om upplevelserna, distanserat, som något man ser i backspegeln och inte kan ta ögonen från fastän det bli mindre och mindre. Ett kärt men bleknande minne.

Psykisk ohälsa smyger sig på. Och snart börjar elchockbehandlingen. Självmordsförsök leder till sjukhusvistelser där elchockerna fortsätter, och den första sexuella upplevelsen leder till nära nog förblödning. ”Du är en på miljonen”, säger gynekologen till Esther, vilket är helt sant. Esther, alias Sylvia Plath, var en i sanning unik person med en monumental begåvning som tyvärr inte under sin korta livstid fick den uppskattning hon förtjänade.

The Bell Jar är Sylvia Plaths självbiografiska debutroman, vilken kom ut bara någon månad före hennes alltför tidiga död 1963. Sylvia Plath vann Mademoiselles pris för bästa novell 1951, och fick arbeta som gästredaktör på tidningen under sommaren 1952. De händelser som beskrivs i boken, försvinnandet, sökandet och självmordsförsöket, är tagna direkt ur verkligheten.

I romanen är det bästa vännen och påhänget Joan som lyckas med sitt självmord, ett självmord som tillsammans med andra omständigheter gör Esther fri. Självmordet, i slutet av boken, är klimaxet och blir vändpunkten. Esther tar sig ut ur glaskupan. Skildringen av ångesten är mycket levande, och beskrivs så som den bara kan beskrivas av någon som befunnit sig inuti glaskupan och tagit sig ut. Tyvärr skulle de psykiska problemen återkomma senare i livet.

The Bell Jar publicerades först under pseudonym eftersom Sylvia Plath var tveksam över bokens litterära kvaliteter. Hon var också orolig över boken på grund av dess självbiografiska natur, eftersom vissa personer lätt kunde identifieras. Efter Sylvias död krävde hennes mor att boken inte skulle publiceras i USA, just för att skydda de som figurerade i den.

The Bell Jar är en av mina absoluta favoritböcker. Det är en fullkomligt makalös bok, vacker, sorglig, rolig, tragisk men med ett hoppfullt slut. Tillsammans med Francoise Sagans Bonjour Tristesse är The Bell Jar en av de mest fascinerande och begåvade debutromaner som utgetts, och är i sanning också ett tidsdokument som ger en sällsam inblick i unga flickors vuxenblivande.

Similar Posts:

• Återbesök i Glaskupan
• Läppstift och livsaptit
• Kyla och hetta
• Sylvias egna noteringar
• Vägen mot slutet

Céciles tankar och funderingar beskrivs mycket inkännande av Sagan, och det är ibland svårt att tro att Cécile bara är sjutton år, hon smider ränker och har sitt eget mänskliga schackspel runtomkring sig. Hon manipulerar mästerligt pappans avlagda älskarinna och sin egen (snart) avlagda älskare precis som hon vill, och är mycket nedlåtande i bedömningen av deras intellekt och ännu ointressantare är deras känslor. Det mest fascinerande är hur Cécile, hela tiden mycket kyligt, analyserar sina egna tankar och känslor. Allt hon företar sig är utstuderat, och hon ser igenom människorna i sin omgivning på ett litet skrämmande sätt. Ovanligt klarsynt för en sjuttonåring kunde man säga.

När jag läste Bonjour tristesse första gången var jag faktiskt sjutton år, precis som Cécile är i boken. Då funderade jag kanske inte så mycket över några djupare innebörder av Sagans ord utan tyckte mest att "ja, det var ju en trevlig liten bok, fast kort" Och så var det bra med det. Att läsa om den var lite en ny upplevelse, men fortfarande tycker jag att den är litet kort. Detta vägs till viss del upp av bokens stil som är stram och hård, men det känns ändå som om litet mer kunde ha sagts. Det är därför det inte blir toppbetyg.

Det känns också litet fånigt att recensera en sån här bok som om den vore nyutkommen, den har ju varit nödproviant åt små, svåra svarthåriga flickor som röker Gauloises och sitter på caféer med svåra franska böcker och väntar på att den där svåra svarthåriga killen som röker egenrullade cigg utan filter ska titta åt deras håll i all evighet. Men det säger väl också en del av bokens genomslagskraft. Jag skulle tro att många sjuttonåringar vill vara så coola och blasé som Cécile. Det är, trots allt, en hjältinna som det är lätt att identifiera sig med. Lätt? Hurdå lätt? Jo. Dels vill man vara cool som hon, och dels framkommer det naturligtvis, till slut, att hon har ett hjärta, hon också.

När hon "lyckats" i sitt uppsåt att avvärja molnet på sin himmel, är hon inte lycklig eftersom hon äcklas över sitt beteende och hon har insett det bisarra i hennes och pappans livssituation. Inget förändras utåt, det är bara när hon är ensam som hon kan tillåta sig att sörja den kvinna som skulle ha blivit hennes mor. Att hon sörjer är ju ett tecken på den förändring som skett inom henne, en förändring hon utåt inte vill kännas vid. Att kännas vid den skulle vara att erkänna att det liv hon lever, det liv hon sökt försvara genom hela boken, är tomt och innehållslöst och i förlängningen innebär ju det att hon själv också bara är ett tjusigt skal.

Det anas litet i slutet att hon inte kommer att kunna lägga allt bakom sig, utan att hon på något sätt kommer att bli tvungen att ta itu med vad som hänt och även begrunda sina egna handlingar. Ta ansvar helt enkelt. Alltså handlar boken litet grann om att bli vuxen också, och inte bara om det trevliga livet på Rivieran.

Det här är en till det yttre lättläst bok som faktiskt har flera bottnar. Man kan läsa den som en trevlig, men litet kort bok, och man kan läsa den som ett lysande exempel fransk litteratur. För det är mycket franskt, rakt men ändå mycket elegant.

Man kan se framför sig hur Francoise Sagan sitter på ett café, mycket elegant, med blå rök som elegant ringlar sig upp mot taket, och skriver på sin lilla bok i sitt tjusiga anteckningsblock. Och jag menar inte det på ett nedlåtande sätt, utan det låter väl rätt tjusigt? Och franskt.

Similar Posts:

• Lilla dödens död
• Promenad längs minnenas esplanad
• Ett lågmält skrik
• Inspirerande är en underdrift
• Kontraster i novellform