Nu skall vi tala om kärnkraft. När kärnkraftsdebatten rasade som mest i Sverige skrev Povel Ramel en låt som hette ”The nej tack jump” – Nej tack till kärnkraft. På sitt vanliga ordvitsiga sätt häcklade han kärnkraftsförespråkarna, och ställde mot kärnkraften ett antal fyndiga alternativ: ”Jordkraft – Ja tack! Gräskraft – Ja tack! Burkkraft – […][...]

Ibland kan jag bli så trött på den eviga strömmen av bilder som jag exponeras för all min vakna tid. Bilder som försöker vara vackra, originella, roliga, eller unika. Alla dessa evinnerliga tävlingar om bästa … snyggaste … mest uppseendeväckande. Då är det skönt med en ögontvättare som Bertien van Manen. Hon har rest runt […][...]

Den bild som de flesta ser när de tänker på Marilyn Monroe, är en bild där hon har blond page och röda, glansiga läppar och flörtigt leende. Kanske står hon ovanför den där varmluftsventilen så att kjolen flyger upp och hon måste hålla ned den. I Marilyn Monroe: Metamorfoser finns det många bilder att byta […][...]

Visst har bilar en själ! Dawids bilar är ledsna och mer eller mindre misshandlade. Oftast är de också ensamma, övergivna. Eller så är de totalt insnöade. Med sönderbrutna vindrutetorkare. Eller brutalt inlåsta i sådana där källargarage som Stockholm förr vimlade av. Det finns undantag. En silverfärgad Mercedes 300 SL står parkerad mitt i stan och […][...]

Detta är en kärleksbok. Engström mötte Wallard. Nu har de gjort en bok för att berätta för världen om sin förälskelse och kärlek. De fotograferar varandra. De onanerar och knullar inför kameran. Och så en bild på cigaretten efteråt. Men den bild som ändå är den mest intima, i denna värld där nakenheten sköljer över […][...]

Inför vissa böcker får man den där känslan: Det här borde ju vara en utställning istället! När det gäller denna bok så vill man gärna hänga upp många av de tretton svartvita bilderna på väggen. Det skulle kunna låta sig göras, ty boken är stor (27,5 x 34,5 cm). Men ändå är det en fröjd […][...]

Bokens första bild föreställer en röd putsad vägg bevuxen med klängväxter. Jag vet inte vad det var som fick mig att omedelbart associera till en moderkaka med dess blodådror. Men det kanske är det som är den här bokens styrka, att den inbjuder till associationer. Här finns ingen berättelse. Det är snarare personliga och poetiska […][...]

Jag blir förbryllad redan av omslaget. Ett svartvitt porträtt. Klippt i två delar rätt över näsryggen och sen ihoptejpat igen. Det föreställer en ung kvinna. Hon heter Elisabeth och hon mår inte bra. Det framgår av de vykort och brev som några släktingar har skickat till henne. We got on each other´s nerves but instead […][...]

Vi människor har behov av ordning. Kanske är det viktigare nu än någonsin tidigare. När världen förändras så snabbt och nästan ingenting längre är säkert. Detta behov kan uttryckas på många sätt. Ta till exempel otyget med att folk står och dräller lite hur som helst runt en fotbollsplan. Sådant kan lätt åtgärdas med att […][...]

Paris närmar man sig bäst med tåg. När man färdas genom de oändliga förortsområdena med skräpiga industritomter hinner man förbereda sig på att möta denna mytomspunna stad. Paris, carnet de recherche inleds med en tågresa redan före titelsidan. Krass Clements bilder är tagna på sextio- och sjuttiotalet. Men staden är på något sätt oföränderlig. Clements […][...]