Bokens första bild föreställer en röd putsad vägg bevuxen med klängväxter. Jag vet inte vad det var som fick mig att omedelbart associera till en moderkaka med dess blodådror.

Men det kanske är det som är den här bokens styrka, att den inbjuder till associationer. Här finns ingen berättelse. Det är snarare personliga och poetiska bilder som rör sig kring ett tema.

Några sidor längre fram har Goldberg fotograferat en tall underifrån och genast far mina tankar iväg till något inomkroppsligt, oklart vad.

Egentligen så handlar boken om kärleken mellan en dotter och hennes mor. Som i alla kärlekshistorier så är det inte enbart enkelt. Där finns frustrationer, ilska, en känsla av instängdhet – men samtidigt en önskan av att vara nära, att krypa in i en famn. Och också en vilja att undersöka. Vem var modern som ung? Den ungdom som i många avseenden har gått i arv till dottern?

Innerliga och kärleksfulla porträtt på mor och dotter blandas med bilder på ogenomträngliga snår. Och så hela tiden vatten, boken är uppfylld av vatten. Här finns en slags sinnlighet och långsamhet. Svartvitt och färg förekommer om vartannat, ett stycke ljusskadad film får en stark symbolisk betydelse.

Kanske det ändå är så att det finns ett specifikt ”kvinnligt” fotografi. En manlig fotograf skulle aldrig ha kunnat ta dessa bilder. Det är bara att tacksamt konstatera att jag får titta in i en värld som inte alls liknar min.

Var pappan finns, får vi däremot veta väldigt lite om.