Det är något som är väldigt fel i teater- och underhållningsbranschen. Inte bara där, naturligtvis. Skeva och bristfälliga perspektiv på både män och kvinnor och hens dyker upp överallt. Jag tänker inte lalla runt i en diskussion som går ut på att alla män är svin och resten förtryckta (jag är tydligen en av de […][...]

Även i ett långt liv är det enstaka ögonblick, enstaka dagar som fastnar. 1980: Den sydkoreanska militärregimen slår brutalt ned protester i Kwangju. Soldater skjuter skarpt rakt in i folkmassan av studenter och arbetare. Offren kunde ju lätt avskrivas som farliga nordkoreanska agenter, och vad omvärlden angick måste ju alla som står upp mot Kim […][...]

Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är relativt känd för svenska läsare. Han introducerades först med romanen/novellsamlingen Nostalgia (2002) och sedan med den stora romantrilogin Orbitor – alla i Albert Bonniers prestigefyllda Panache-serie. Nu fyller denna Panache-serie 65 år, och till jubileet utges Cartarescus dagböcker från ett drygt decennium. Det är en diger volym som ger […][...]

Yiyun Li ger ett både livligt och ivrigt intryck där hon sitter på Internationell författarscen och samtalar med Malin Ullgren. Hon pratar fort och mycket, hon skrattar och skämtar ofta. Det är inte så jag har föreställt mig henne efter att ha läst den roman som kom ut på svenska i våras och som var […][...]

Orhan Pamuk tilldelades nobelpriset med motiveringen att han ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning” Mer konkret lär hans skicklighet ligga i att copypasta ihop romaner av tjuvgods hämtat från både turkiska, europeiska och mellanösternska traditioner. Säkert har det också engagerat omvärlden att Pamuk som en […][...]

Flippa runt lite på kanalerna. I Malmö har de gripit en man som utses till den nye Lasermannen; ”Nånting måste ha hänt med honom,” säger någon som kände honom för några år sedan, ”såndär var han inte förr.” Hurdå? Ja, så att han sprang runt om nätterna och sköt på folk, förstås. Inte som någon […][...]

I Auschwitz och det moderna samhället refererar Zygmunt Bauman en undersökning av äkta par som tagit ut skilsmässa efter en gemensam traumatisk upplevelse. Makarna har under extraordinära omständigheter – i det här fallet en flygplanskapning – upplevt sig fått syn på sin äkta hälfts sanna ansikte, en obehaglig bekantskap de inte kunnat leva vidare med. […][...]

Gustav Stålhammar rör sig i ett språkligt land som påminner om uppsatsskrivning i sitt ansträngda krumbuktande. Romanen är berättad ur perspektivet från en äldre man, och jag antar att språkdräkten ska bidra till att förstärka denna röst från förr. Och meningen är väl också att förstärka det faktum att Herman Bylle inte var språkligt skolad, […][...]

Det är svårt att vara man, säger Elvis Okés far till honom. Måttet på en man brukade vara hans namn och hur gott det var, och det namnet – den hedern – måste man vara beredd att försvara både mot yttre och inre hot. Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter […][...]

Egentligen hade jag tänkt skriva en annan recension. Närmare bestämt hade jag tagit på mig den ambitiösa uppgiften att jämföra en dystopi och utopi skrivna av en berömd engelsk nittonhundratalsförfattare. Jag fick dock snart huvudvärk av mina egna pretentioner, och sjönk snabbt ner i en djup konstnärlig kris. Jag kastade mig på sängen och beklagade […][...]