I sin omfattande bok, Världens litteraturhistoria, nämner Göran Hägg inte alls den ryske författaren Michail Lermontov. Detta kan man se som ett tecken på att Lermontov, utanför Ryssland, är tämligen okänd, eller i alla fall att han i Sverige inte ses som någon som självklart platsar bland de allra viktigaste i rysk litteratur. I hemlandet […][...]

Värmen har kommit och nu slutar skolorna, många går på sina semestrar. Vad ska du läsa i sommar? Blir det deckare eller tar du fram de där tjocka böckerna du inte haft tid för tidigare? Själv har jag som plan att läsa om Dostojevkijs Brott och straff, vi får se hur det går med den […][...]

Om någon hade tagit livet av Hitler innan andra världskriget, hade andra världskriget då aldrig ägt rum? Eller om han lyckats som konstnär istället; hade världen då blivit mera god, mindre ond? Hade historieutvecklingen ändrats? Eller är det snarare tendenser i tiden, omständigheter och svängningar som gör att vissa människor anammar farliga idéer? Vad skapar […][...]

Varför är ryska romaner alltid så långa? Det är en fråga som anmäler sig vid läsandet av Olga Slavnikovas magnum opus 2017. Det är inte bara Dostojevskij, Pasternak och Bulgakov som odlat det långrandigas konst, utan även Olga Slavnikova. Det har naturligtvis sina för- och nackdelar. Den som ger sig i kast med en roman […][...]

Det är en sådan där öppning som suger in en direkt – och då menar jag inte bara läsaren utan minst lika mycket huvudpersonen. Rassul har precis höjt yxan över den gamla pantlånerskan och bordellmamman Alia när det slår honom att vafan, det här är ju precis som i hans favoritroman Brott och straff. Av […][...]

Rysk litteratur förknippas med giganter som Solsjenitsyn, Pasternak, Bulgakov, Platonov, Dostojevskij. De flesta av dessa (med undantag för Dostojevskij, vilket väl säger sig självt) behandlar på olika sätt villkoren för det dagliga livet under Sovjetunionen, där varje dag, särskilt under 1930-talets terrorår, kunde vara en kamp för överlevnad – särskilt om man var en konstnär […][...]

Min Sasjenka! Volodenka! De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”. Jag har lagt mig […][...]

Det är en bra titel på en ungdomsbok, ”Något måste hända nu”. En slags otålig förväntan, väntan, oro. Vad är det som kan hända? Borde hända? Kommer att hända? Det ligger mycket liksom oförlöst genom Anna Lindbergs roman om 15-åriga Kim och hennes bästa kompis Ulrik. Hela omgivningen har något oförlöst över sig, småstaden med […][...]

Jag träffar deckarförfattaren Kristina Appelqvist på bokmässan i Göteborg. Hon är aktuell med sin fjärde bok De blå damerna (utgiven på Alfabeta förlag) där paret Lundgren-Alexandersson, dvs den unga rektorn Emma och hennes kärlek kriminalkommissarien Filip återigen kastas in i en mordutredning. En berömd van Gogh-målning stjäls samtidigt som en radikal chefredaktör hittas mördad. Kristina […][...]

Kan ni tänka er något torrare än en bok om rysk litteratur, skriven av en doktorand i rysk litteratur? Har inte allting sagts redan om Tolstoj, Gogol, Tjechov och grabbarna? I så fall har ni fel. Besatta är Elif Batumans berättelse om livet som ung turkisk-amerikansk doktorand vid Stanford University, och om de människor hon […][...]