Stockholms lekparker, titeln ger en ganska exakt beskrivning av vad denna bok är. Och till vilka den riktas. För dagens recenserade bok är nämligen inte så mycket en bok där dess målgrupp styrs av tycke och smak utan snarare av ganska strikta demografiska (småbarnsföräldrar) och geografiska (bosatta i Stockholm) faktorer. Eftersom jag nu är en […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]

Joe Sacco är tecknaren och journalisten som 2001 åkte till Gaza på uppdrag för tidningen Harper’s tillsammans med journalisten Chris Hedge. De skulle skriva om hur palestinierna klarade sig under den israeliska ockupationen under den första intifadan men började samtidigt rota i en händelse från november 1956 som rörde ett massmord på civila i staden […][...]

Om man ska tro nyhetsrapporteringen är tyska grönsaker just nu ett av världens mest fasansfulla problem. Medges att EHEC-infektioner verkar klart omysiga, men jämför man med mindre kvällstidningssäljande folkhälsoproblem som bristen på rent vatten, näring, eller basala mediciner – eller varför inte cancerframkallande bekämpningsmedel som används blanda annat för att producera billiga bomullskläder, se till […][...]

Vintern 2008-2009 skrivs 3000 nya arbetslösa in vid förmedlingarna i Frankrike varje dag. Journalisten Florence Aubenas söker arbete i staden Caen för att kunna beskriva effekterna av finanskrisen. I sitt CV utelämnar hon uppdragen i Rwanda, Kosovo och Afghanistan. Hon nämner inte att hon varit kidnappad drygt fem månader i Irak. Hon blir en annan […][...]

I år fyller Georges Perec 75 år. Det är ingen ålder för en författare. Så trots att han enligt envisa rykten dog redan 1982 fortsätter han ge ut böcker. Det är av intresse att notera att om den vänstra (eng. left) hjärnhalvan togs till analys var den högra hjärnhalvan kvar (eng. left). Perec är ju […][...]

Det är lika bra att erkänna direkt. Jag är sjukt avundsjuk på alla de upplevelser och möten Tengner haft med allehanda världsstjärnor. Han var på plats då det verkligen begav sig för alla de band jag själv alltid lyssnat på. Visserligen har jag också intervjuat flera av de band han träffat, men långt efter deras […][...]

Introductions for books of this sort often discuss why the show in question elicits so much devotion and accommodates so much analysis. But I’m starting to feel that a good enough answer is just “It’s a Joss Whedon show.” Så inleder Jane Espenson sitt förord i antologin Inside Joss’ Dollhouse, och egentligen är det väl […][...]

Idag serverar dagensbok.com en hel hög science fiction, politisk science fiction eller kanske snarare politiska läsningar av science fiction. Den här antologin, och naturligtvis teveserien och den uppföljande filmen som den hyllar, har en del att göra med det. Firefly och Serenity skildrar en stat, en rymdunion som någonstans i vår framtid, sedan vi slitit […][...]

Vad är science fiction egentligen? Trötta science fiction-författare har svarat saker som att det är vad man pekar på när man säger science fiction, och för att gladeligen ägna hundra sidor enbart åt definitioner, som författarna i antologin Möjliga världar gör, ska man nog vara mer utpräglad akademiker än undertecknad. Men ju man tänker på […][...]