Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?

Så småningom blev min mamma i likhet med Gerda Höjer (1893-1974) – föremålet för biografin Syster Gerda: sjuksköterskan, fackföreningsledaren och politikern Gerda Höjer – röntgensköterska. Fast Gerda lämnade sin plats efter femton års tjänstgöring för att 1933 i stället börja arbeta för Svensk Sjuksköterskeförenings räkning.

Trots att hon även lyckades klämma in en rad andra uppdrag, som att representera Folkpartiet i andra kammaren, sitta i styrelsen för TCO med flera styrelser samt vara president för International Council of Nurses kom hon yrkeslivet igenom att gå under den något klämkäcka benämningen ”syster Gerda”.

Faktum är att Gerda Höjer på sin tid var något av en kändis. Framför allt lönestriden 1950-51 gjorde henne till ett bekant ansikte. Eftersom offentligt anställda tjänstemän inte hade strejkrätt (infördes först 1965), tog man till den enda stridsåtgärd man kunde begagna sig av, nämligen massuppsägningsvapnet. Rikets höga herrar fick stora skälvan och riksdagsledamöterna inkallades knorrande från sommarledigheten för att avgöra om uppsägningarna var att betrakta som samhällsfarliga.

Märkligt nog är Gerda Höjer idag i stort sett bortglömd. Inte heller finns så värst mycket nedpräntat om henne. Något som Anna Götlind, professor i historia vid Stockholms universitet, velat råda bot på. Författaren slår fast att hon framförallt vill belysa Gerda Höjer i en samhällelig kontext. Inte minst understryker det rika bildmaterialet denna strävan.

Svensk Sjuksköterskeförening (SSF) grundades 1910. Den verkade för att utbildningen skulle förlängas och förbättras samt erbjöd även påbyggnadskurser. Till en början befattade man sig inte med fackliga frågor, vilket kritiserades alltmer högljutt av medlemmarna. De ville kort och gott ha mer i lönekuverten och drägligare arbetsvillkor. Då riksdagen 1919 fattade beslut om åtta timmars arbetsdag, inklusive lördag, undantogs bland andra sjuksköterskorna. Först mot slutet av 1940-talet kom arbetstidsbegränsningen att i praktiken gälla även dem. Fast det skulle dröja ända till 1970 innan lagstiftningen hann ikapp.

1933 ombildades SSF till en regelrätt fackförening, som fokuserade på lön, pension och semester. Gerda anställdes av facket på heltid. Först som avlönad sekreterare för att sedan, 1945, överta ordförandeklubban. Hennes hjärtefrågor var mäns och kvinnors lika möjligheter på arbetsmarknaden samt lika lön för lika arbete.

Folkhemmet var under uppbyggnad och reformerna kom slag i slag. 1945 fick man till exempel inte längre sparka kvinnor som gifte sig eller väntade barn. Från och med 1946 påverkade inte könet pensionens storlek.

Enligt författaren finns det flera anledningar till att Höjer blivit så bortglömd. Dels att hon var sjuksköterska, en yrkeskategori som inte sågs som en del i kvinnokampen. Till råga på allt var hon Folkpartist och därför inte delaktig i folkhemmets tillväxt på samma sätt som de socialdemokratiska kvinnorna, som också blivit mer uppmärksammade i historieskrivningen.

Privatpersonen Gerda är svår att komma in på livet. Det sägs att hon var reserverad, men trivdes gott i det offentliga rummet. Boken ger nästan uteslutande bilden av den effektiva yrkeskvinnan. Att Götlind gjort ett hästjobb inser man när man ser den minst sagt digra källförteckningen. Ändå tänker jag att då det är omkring femtio år sedan hon gick ur tiden torde det finnas släktingar och yngre kollegor som kunde ha bidragit till en mer livfull personteckning.

Anna Götlind bjuder på en klar och strukturerad redogörelse för sjuksköterskeyrket – från kall till profession. En process i vilken Gerda Höjer utan tvekan spelade en väsentlig roll. Boken förtjänar att få många läsare. Varför inte införa den som obligatorisk läsning på sjuksköterskeutbildningen till att börja med?

Slutligen ska Anna Götlind ha en eloge för att hon lyft fram Gerda Höjer ur skuggorna. Kanske är det fler än jag som tänker att vi skulle behöva en kämpe av Gerda Höjers kaliber idag. Hon är inte minst aktuell i och med läget på barnmorskefronten, med hot om massuppsägningar.

Similar Posts:

• Det motsägelsefulla livet
• Kvinnoliv vs. författarliv
• 250 år av kvinnoliv
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Klädd i minnen

Men en bransch kom att uppleva en explosiv tillväxt: budleveranser av färdiglagad mat. Företagen skrek därför efter fler bud att anställa. Hit söker sig därför Teglund. Det går ju nämligen att slå två flugor i en smäll genom att göra arbetet som cykelbud till ett kulturprojekt; att skriva om sin upplevelse som cykelbud i bokform. Resultatet av det är alltså den här boken.

En utmaning för författaren är dock att hans idé inte är unik, vilket han inser under processens gång; andra lyckades publicera reportage från wallraffande som cykelbud långt innan den här boken blev färdig. Det gör att han behöver försöka hitta en ingång som inte redan har skrivits om. Lösningen är att arbeta som cykelbud under betydligt längre tid än wallraffande konkurrenter har gjort. Det blir således en dagbok som sträcker sig över något mer än ett år, från den 3 mars 2020 till den 8 juni 2021.

Vi får här en ingående och nyanserad skildring av arbetet som cykelbud, dag för dag. Det är ett arbete helt styrt av företagsappens logaritmer och dess kommandon – Accept, Picked up, Dropped off… Just det repetitiva i arbetet ges stor plats och en intressant rytm till skildringen. Men också alla avbrotten från rytmen; buggar i appen, väder och vind, restauranger som inte levererar i tid, incidenter under cyklingen, kunder som tar emot sina leveranser i bara mässingen. Författaren ägnar också stor uppmärksamhet åt arbetsvillkoren i branschen: de osäkra anställningarna och stressiga arbetsvillkoren (inte minst drivet av att företagets app hela tiden tjatar på arbetarna att hålla uppe tempot), samt att arbetarna själva förväntas stå för så väl cykel och dess underhåll som mobiltelefon och lämpliga kläder.

Men skildringen av arbetet som cykelbud vävs också ihop med författarens ambitioner och försök att fortsätta verka som kulturarbetare: försöken att spela in och ge ut egen musik, hans många försök att komma på nya sorters evenemang som kan locka en (betalande) publik givet pandemins restriktioner, eller hans arbete med att söka (och ibland lyckas få) olika former av kulturstöd.

Just genom att Teglund försöker verka inom båda de här branscherna samtidigt så lyckas han kontrastera villkoren för dem. Det visar sig exempelvis i den statusmässiga skillnaden mellan branscherna. Teglund fortsätter allt igenom boken att identifiera sig som kulturarbetare, och redovisar ärligt hur han skäms för att han börjar arbeta som cykelbud (så mycket att han försöker undvika att kollegor inom kultursektorn får reda på det), och gläds åt den osynlighet som företagets jackor i praktiken ofta ger de individuella buden. Men kontrasterna visar sig också i de materiella villkoren för de båda branscherna. Arbetsvillkoren som cykelbud och kulturarbetare är nämligen faktiskt inte så olika; osäkerhet och låga löner är legio i båda branscherna. I det perspektivet förefaller det, för en läsare av den här boken, som om cykelbudens villkor kanske inte är så särskilt dåliga. Jämförelsen kan ibland bli något haltande eftersom kulturarbete inte bara handlar om lönearbete – att spela in en skiva (som Teglund exempelvis gör) är ekonomiskt förhoppningsvis en investering som på sikt kan ge avkastning åt musikern, även om det kan ta tid. Cykelbudet har inte någon motsvarande avkastning att förvänta sig i framtiden, utan den enda ekonomiska ersättning buden får för såväl arbete som investeringar (i cyklar, mobiltelefoner med mera) är ju den omedelbara lönen. Att inkomsten av att arbeta med kultur kan bli ungefär lika låg som att arbeta som cykelbud är ju dock talande för hur dåliga villkoren kan vara i kultursektorn. Jämför man däremot med villkoren i många andra branscher, så förefaller arbets- och anställningsvillkoren för cykelbuden (och kulturarbetare) vara skriande dåliga.

Intressant är att Teglund med tiden dock verkar bli allt mer fäst vid arbetet som cykelbud. Han älskar redan från start att cykla, men han verkar med tiden komma över den tidiga skammen över att arbeta som cykelbud. Han kommer allt mer i kontakt med sina kollegor, och börjar prata med dem om arbetsvillkoren i branschen. Han verkar till och med finna en viss njutning och stolthet i att lära sig bemästra sitt arbete – att kämpa på även i de motigaste Göteborgsbackarna och otäckaste vädren, eller att hinna med många leveranser (uppmuntrat av såväl provisionslönen som bud-appens triggande av hjärnans belöningssystem). Att Teglund också väljer att försöka hjälpa till med facklig organisering för att förbättra villkoren i branschen är väl kanske ett symptom på, eller kanske en orsak till denna ökade stolthet över sitt arbete.

I slutändan blir jag dock inte riktigt klok på vem den tilltänkta läsaren av den här boken är. Det blir en lätt kluven skildring när Teglund försöker väva ihop sitt liv som såväl kulturarbetare som cykelbud. Är man intresserad av det bokens titeln syftar på – livet som just cykelbud – så kan man nog lätt tycka att kulturbranschen, och det faktum att författaren fortsätter identifiera sig som kulturarbetare, ges allt för stort utrymme. Mycket av det som skrivs om arbetet som cykelbud är väl heller inte så särskilt överraskande, även om Teglund kan skildra det mer detaljerat än vad många andra gjort tidigare. Så kanske är det här mest riktat till läsare som är intresserade av en konkret och mycket ingående skildring av gig-ekonomins förslumning av arbetsmarknaden i Sverige.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Facklig kamp i motgång
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Kvinna, invandrare – och exploaterad

Historien som Lindblom berättar handlar i hög grad om att kombinera automatisering med billig arbetskraft. Amazon har varit banbrytande på att införa alltmer avancerade system såväl bakom sina säljsajter för att få kunder att köpa saker hos dem, som när det gäller hanteringen av alla order på sina lager. Det handlar också om att Amazon redan från start hade en långsiktig målsättning, och under flera år medvetet gick med förlust för att kunna kapa åt sig marknadsandelar.

Ett par decennier senare har den riskabla strategin alltså visat sig vara mycket framgångsrik, och lett till att företaget idag har en mycket dominerande ställning på många marknader världen över. Bara detta har fått många att oroa sig för att den position Amazon har kommit att inta kan verka konkurrenshämmande. Att företaget genom sin dominerande ställning också kan samla in oerhörda mängder data om världens internet-användare har också börjat oroa många debattörer. Allt det här skriver Lindblom om i den här boken. Mycket av det är väl kanske inte okänt för många potentiella läsare.

Men företagets omfattande automatisering har också haft en annan, och kanske än mer problematisk baksida: hårt och slitsamt arbete för de anställda, kanske framförallt på de stora lagren runt om i världen. Och det är här den här bokens styrka ligger. En stor del av boken ägnas åt intervjuer med arbetare vid en lång rad av de här lagren, om deras arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svaren hon får är långt ifrån den bild som företaget själv gärna vill förmedla om glada och nöjda medarbetare. Missnöjet gror tvärtom på många håll. Lönerna är många gånger inget vidare. Anställningsvillkoren är osäkra för en stor andel av de som jobbar på lagren, ofta inhyrda via bemanningsföretag. Förslitningsskador och olyckor är omfattande. Den som blir skadad är många gånger inte välkommen tillbaka, utan lämnas åt sitt öde. Och försök att organisera sig fackligt för att förbättra villkoren motarbetas systematiskt av företaget.

Lindblom är tydlig med att Amazon på många sätt inte är unika när det gäller dåliga arbetsvillkor, utan att det i hög grad är en återspegling av hur moderna arbetsmarknader ser ut i många länder. Ett av kapitlen handlar exempelvis om konkurrenten Zalando, vars verksamhet i hög grad påminner om Amazons. Här har dock syndikalister utanför Stockholm framgångsrikt organiserat sig för att förbättra arbetsvillkoren. Fokus ligger dock på Amazon just för att det företaget har fått en så dominerande ställning. Genom denna dominans så kan Amazon också pressa priser – och därmed arbetsvillkor – i många andra led, som exempelvis hos transportföretag som levererar varorna som köps via Amazon.

För många kanske den här beskrivningen av den moderna kapitalismen inte är särskilt överraskande. Personer som handlar hos Amazon utan att veta särskilt mycket om företagets egentliga kultur – bortom de glättiga budskap företaget själv vill förmedla – kan dock lära sig mycket om hur det verkligen ser ut bakom kulisserna. Positivt är att Lindblom också ägnar så mycket utrymme åt att skildra arbetarnas försök att skjuta fram sina positioner. Facklig organisering motarbetas visserligen av företaget, men det har inte avskräckt försöken att organisera sig. Här finns hoppfulla historier om en Davids kamp mot Goliat i vår samtid, som kanske kan inspirera många som arbetar under liknande villkor.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Legosoldater i fokus
• Facklig kamp i motgång
• David mot Goliat i företagsvärlden

I den här boken skildrar Jenny Bengtsson de egna erfarenheterna som fackligt aktiv och sedermera förtroendevald i LO-förbundet HRF. Det är en personligt hållen historia inifrån den dagliga fackliga kampen, om allt från hur det var som nybörjare att försöka engagera sig fackligt, till förhandlingar som kanske flyttar fram positionerna för facket eller arbetarna på olika specifika arbetsplatser. Men det är också en historia om en kamp i motgång, där man allt för ofta tvingas kämpa för att hålla emot att skit-villkor åter ska ta över branschen igen. En viktig anledning till att kampen måste föras i motgång är förstås att arbetarklassen är på defensiven i allmänhet, och i synnerhet så i just den här branschen. Kapitalistiska intressen har i dagens läge en betydligt starkare position än de har haft på många årtionden, av flera anledningar.

Men en annan viktig faktor till dessa motgångar, som ges betydligt mer utrymme i den här boken, är att den fackliga kampen många gånger måste föras trots den egna fackliga organisationen, snarare än med hjälp av den. Byråkrater och karriärister har mycket makt inom HRF, men har många gånger föga eller ingen som helst koppling till de arbetare som de är valda att företräda, och ingen förståelse för hur den moderna arbetsmarknaden faktiskt ser ut. De högsta pamparna har istället nära koppling till den socialdemokratiska partitoppen, trots att det partiet många gånger inte alls driver en politik som ligger i fackets eller fackmedlemmarnas intresse. Bengtsson ger här många konkreta exempel från det egna livet som förtroendevald på hur den egna organisationen försökt motsätta sig allt för radikala metoder – som strejken som stoppas i sista stund, trots att avtalet man uppnått var långt från vad man sade sig kämpa för – eller slösat sina medel på vansinnigheter (dyra viner och en vinkylare åt pamparna, för att ta ett exempel) istället för den fackliga kampen.

Sammantaget har jag lite svårt att föreställa mig vem som är den tilltänkta läsaren av den här boken. I början är det som en stridsskrift för facklig organisering, där Bengtssons handfasta och konkreta skildring kan ge goda idéer till hur man själv kan organisera sig fackligt i en lokal fackklubb. I bokens slut finns också ett appendix med argument för varför man som tvivlande läsare ska organisera sig fackligt. Så långt allt väl, och oerhört viktig läsning för den som inte redan är fackligt engagerad men skulle kunna vilja bli det – framförallt om man också arbetar just inom hotell- och restaurang-branschen, men säkert även för människor som arbetar i andra branscher. Men ju längre man kommer i boken, desto mer kommer HRF:s (och LO:s) alla brister – med försoffat pampvälde, byråkrati, sexism, försnillade pengar och andra skandaler – allt mer i rampljuset i skildringen. När man kommer till slutet av boken är jag inte alls säker på att en facklig nybörjare blir särskild peppad att kämpa fackligt. Det förblir också ganska obegripligt varför författaren själv inte ens verkar reflektera över att byta fackförening till någon annan och bättre.

Författaren själv går till slut in i väggen. Allt för engagerad i kampen, hot och hat från fascister och andra galningar, och allt för många försök att kämpa inom den egna organisationen som bara leder till att hon stångar sig blodig – sammantaget gör det att Bengtsson till slut bränner ut sig. Att komma tillbaka tar lång tid, och hon väljer då även att sluta arbetar som förtroendevald inom HRF. Det är förstås en ärlig skildring av vad det kan kosta på att engagera sig fackligt, men det är långt ifrån peppande läsning.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetare i alla länder, förena er…
• ”Hur mår Rut?”
• Vem städar ditt jobb?
• Facket slår tillbaka

Kampen om tolkningsföreträdet gällande skotten i Ådalen kom att pågå i decennier. Kommunisterna försökte trumma igenom sin bild av staten och kapitalet i maskopi. Händelsen hade alla ingredienser som bekräftar behovet av revolution. SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, hade forslat professionella strejkbrytare till Ådalen där arbetsgivarna sänkt lönerna. Det avslöjades dessutom att en slags privatarmé hade bildats i Stockholm. Den så kallade Munckska kåren mönstrade 2 000 män beväpnade med bland annat kulsprutor.

Borgerliga tidningar försökte också påverka allmänhetens uppfattning. Strejkbrytarna kallades konsekvent för ”arbetsvilliga”. Fokus lades på händelser dagarna före skotten. Då hade strejkande tvingat sig ombord på lastfartyget Milos. De hade misshandlat strejkbrytare och tvingat några av dem att göra offentlig avbön på torget i Kramfors. Ett fotografi visar hur en strejkbrytare hissas upp med kran ur skeppets lastrum. Från högerhåll gjorde man gärna gällande att ”de röda” var militärt organiserade och påhejade av Sovjetunionen.

Socialdemokraterna befann sig i en slags mittenposition och strävade efter att få överhanden över kommunisterna samt hålla dörren öppen för Bondeförbundet och eventuellt de Frisinnade. För dem gällde det att både göra tragedin till sin egen och samtidigt tona ned den så att inte kommunisterna lyckades radikalisera för många arbetare. Man strävade efter att framstå som ”den vuxne i rummet”, någon att lita på när extremister bar sig oansvarigt åt.

Vid utgången av 1935 fanns flera olika bilder. Det fanns en socialdemokratisk och delvis frisinnad Ådalsbild som sammanfattas i ord som förstockelse, kommunistoroligheter, olyckliga tillfälligheter och samarbete på arbetsmarknaden, det fanns en kommunistisk som tolkade skotten som ett led i ett klasskrig och en högerbild där Ådalen var ett led i en strategi från kommunister och fackföreningsrörelse i en, som utredningen beskrev, statsfientlig verksamhet.

Roger Johansson har ett rikt och varierat källmaterial. Han har naturligtvis läst domar, styrelseprotokoll, tidningsartiklar och fackliga jubileumsskrifter. Men han drar också slutsatser av dokumentärfilmer och har undersökt hur det samlades in pengar till skadade och efterlevande. Alltsammans är synnerligen gediget.

Som alla äkta nationella trauman återkommer Ådalstragedin igen och igen i den offentliga diskussionen. Det tog flera decennier att enas om utformningen av ett monument. 1969 hade en film om händelserna signerad Bo Widerberg premiär. I 1982 års valrörelse, sedan 50-årsdagen passerats, erinrade Socialdemokraterna om skotten i sin strävan att återta regeringsmakten från borgerligheten. Vid det laget hade de flesta stridigheter om tolkningsföreträdet bilagts mellan socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna.

Roger Johansson konstaterar att skotten i Ådalen orsakade polarisering, men att händelsen även var en kulmen. Därefter slutade arbetsgivarsidan med organiserat strejkbryteri. Lagstiftning förbjöd användandet av militär mot det egna folket. Polisen tvingade den Munckska kåren att avrusta. 1938 träffades Saltsjöbadsavtalet, en kompromiss mellan arbete och kapital som skulle bära Sverige igenom decennier av tillväxt, men det är en annan historia.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• ”Fru Kata” bjuder in
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Palme, aktören

Många undersökningar pekar på att majoriteten faktiskt inte vill ha det så. Ändå känns hopplösheten närmast kompakt. Hur lyckas man bryta med allt det där? Finns det alternativ? Kan man vara vänster utan att mest vara arg, deppig och emot saker hela tiden?

Ja, svarar Aron Eltzer i Trondheimsmodellen. Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Det finns alternativ. Det finns sätt att handla, att handfast försöka att skapa förändring. Det finns till och med anledning att vara glad, även om man är vänster.

I norska Trondheim i mitten av 00-talet startades uppror mot privatiseringarna av framför allt sjukvården. Precis som i Sverige har nämligen New Public Management (tankar om att offentlig sektor ska drivas med metoder hämtade från näringslivet) och privatiseringar av olika slag gått fram med stormsteg i Norge – intressant inte minst med tanke på att de norska oljepengarna inte alls gjort det till den ekonomiska nödvändighet det alltid påståtts vara i Sverige.

Till skillnad från i Sverige blev privatiseringsmotståndet en nästintill enande facklig fråga. Norska LO drog tidigt igång kampanjen inför valet 2005, och det gjorde man genom att gå ut och fråga sina medlemmar vilken utveckling de faktiskt ville se i samhället. Med den uppslutningen bakom sig har man kunnat driva tillbaka Arbeiderpartiet åt vänster, närmare sina väljare, men också och kanske framför allt skapat alternativ som förlägger mer makt närmare människorna som arbetar i och använder sig av offentlig sektor, och mindre i stora, vinstdrivande privata bolag.

I Nederländerna drivs ett liknande, mer folkrörelseliknande arbete av Socialistiska partiet, som både knackar dörr för att ta reda på vad folk vill ha hjälp att förändra i sina lokalsamhällen, och har upprättat hjälpcenter och ett par egna vårdcentraler där människor kan få hjälp med såväl fysisk och psykisk hälsa som med byråkrati och juridik. Politikerna måste vara en del av folket, lyder den något otidsenliga men framgångsrika devisen.

Med Trondheimsmodellen vill Etzler visa på konkreta framgångshistorier och möjligheter. Det är inte någon naturlag att folk blivit mindre och mindre engagerade i fackförbund och politiska partier, menar han. Inte när dessa i stort sett resignerat inför samhällsutvecklingen. Det handlar inte om att fack och partier blivit föråldrade, menar han. Inte om att folk blivit bortskämda och tar välfärden för givet heller. Han jämför med Villaägarnas riksförbund som har fler medlemmar än alla riksdagspartier tillsammans (och som åtminstone om man ska tro min far avgjorde valet 2006 med sin propaganda mot fastighetsskatten). Villaägarna har levererat, medan den socialdemokratiska partiledningen den senaste 20-30 åren i stort sett arbetat mot sina väljares intressen.

Det är faktiskt osannolikt naivt att förvånas över att socialdemokraterna har halverats. Hur skulle Villaägarnas medlemmar reagera om föreningen i själva verket medverkade till att fastighetsskatten och elpriset blev högre? Och om de dessutom mumlade att det var nödvändigt?

Med någon sorts facit i hand – Etzlers bok har ju nämligen några år på nacken nu – skulle man i och för sig kunna hävda att det är precis det de har gjort (elpriserna har löpt bärsärkagång sedan privatiseringen av elmarknaden och slopandet av fastighetsskatten blev mest fördelaktigt bara för rika stockholmare) men poängen finns där ju: vi stöder dem som ger intryck av att stödja oss själva.

Ja, Etzlers bok har några år på nacken. Den är faktiskt skriven lite som ett peppande inlägg inför valet 2010, och så gick det med det. Men: den är knappast mindre behövlig inför valet 2014 och det första man kan lära sig av det norska exemplet är att en framgångsrik valrörelse börjar tidigt. Så … valrörelsen 2014 börjar nu?

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Tillbaka till rötterna – och framåt!

Det är om framför allt om städhjälpen som Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass handlar. Det är en reportagebok i bokförlaget Atlas serie ”Vems Europa?” och här möter vi bland många andra Mirela, som städar i Stockholmsområdet med ”delad tur” och obetald restid mellan arbetsplatserna på sex timmar. Hon åker hemifrån sex på morgonen, kommer hem nio på kvällen och träffar sin femåring i vaket tillstånd bara på helgerna.

Det är långt ifrån någon unik livssituation för dem som arbetar inom sektorer som service, vård, restaurang och handel i Europa. Bohlin har träffat arbetare, forskare och fackligt aktiva i Stockholm, Hamburg och London. Det handlar om ”prekariatet”, de hårt arbetande men utsatta grupper som lätt faller igenom det sociala skyddsnätets allt större maskor. De kan vara migrantarbetare, de kan vara papperslösa invandrare, de är oftare kvinnor än män och de arbetar i växande sektorer.

Sektorer där kollektivavtalen av människor som Anders Borg beskrivs som ”bekymmersamma”. Där det just nu diskuteras sänkta lägstalöner. Sänkta? Jag tittar igen och igen på Bohlins många enkla räkneexempel. Det går ju över huvud taget inte ihop och det verkar knappast rimligt att människor som arbetar, som gör slitiga, måttligt stimulerande men ofta stressiga och fysiskt slitsamma jobb inte skulle förtjäna någon som helst trygghet och uppskattning.

Låter jag arg? Det är kanske dags att bli det.

Men det finns också skäl att bli glad. Reportageserien ”Vem Europa?” är ett sådant skäl. Tänkvärda, konkreta reportageböcker, små facklitterära munsbitar på sådär 150 lättlästa sidor, och väl avvägda mellan helhetsbilder och konkreta människors erfarenheter.

Här frågar sig också Bohlin vad som kan göras. Hon diskuterar fackföreningarnas roll och eventuella fyrkantighet med LO-ordföranden Wanja Lunby-Wedin, hon möter mer okonventionella fackliga rörelser som Justice for Cleaners och hon visar framför allt på att det går att ställa krav, att det fortfarande är möjligt att vara starka tillsammans. Det fungerade under 1900-talet och det kan fungera igen.

Mina tankar återvänder till de där vd:arna i sina lyxlägenheter. Är det verkligen vi som behöver dem?

Similar Posts:

• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• Den enes bröd …
• The Beauty of Grey?
• Vita kränkta män bakom EU

Han citeras i historikern Kjell Östbergs bok 1968 – när allting var i rörelse och Östberg konstaterar bara lakoniskt att en månad senare lamslogs Malmfältet av vilda strejker som sedan spred sig i ”en nationell strejkvåg som landet inte sett maken till sedan andra världskriget”. Så nog kunde gruvarbetarna känna igen sig i Lidmans skildring.

Gruva och andra uppmärksammade skildringar av arbetarnas villkor vid den här tiden var om inte en orsak så ett förebud om strejkvågen. Bland annat intäkterna från den här pocketupplagan blev för övrigt en grundplåt i strejkfonden.

Vad är då Gruva för en hätskt agiterande liten bok som väckte så stark förnekelse hos den socialdemokratiske finansministern? Nå. Det är den nu inte.

I de bitar som kommit till sedan den inbundna upplagan 1968 finns visserligen en artikel där Lidman själv öppet just agiterar för ett par arbetare som blivit degraderade respektive fått sparken för det oerhörda brottet att ha på arbetstid druckit en kopp kaffe. Annars tar Lidman själv mycket liten plats i boken.

Av de tendenser i tidens rapportböcker som litteraturvetaren Annika Olsson skrivit om i Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet (visserligen med Jan Myrdals Rapport från kinesisk by som exempel) – ovanifrånperspektivet, tendensen att inordna individernas upplevelser i en redan på förhand bestämd och politiskt färgad berättelse – finns mycket lite i Gruva.

Naturligtvis har Lidman ställt frågorna och redigerat materialet, men intrycket man får är åtminstone det att detta gjorts med oerhört varsam hand och stor lyhördhet. Orden är nästan hela vägen de intervjuade självas. Bara på något enstaka ställe finns instuckna frågor eller framträder konturerna av intervjusituationen:

Nu har jag en liten stuga att tänka på. I Rankori. En liten sportstuga, en koja säger jag. (Hustrun: nej det är det inte.) Vi kan visa kort av det. Gå och hämta korten så hon får se.

Här och var finns också instuckna citat ur olika LKAB-dokument, bland annat instruktioner kring UMS och MTM (effektiviserande tidsstudier) som är fullkomligt kafkaeska. I inledningen ger Lidman dessutom arbetet ett ”motto och motmotto” där hon ställer ett uttalande av LKAB:s vd mot ett citat av Frantz Fanon om medborgarens behov av tillägnande. Så nog har Lidman en agenda. Men hon redovisar öppet sina resonemang såväl som andras, och hon lämnar ett livsviktigt utrymme för läsaren att fundera själv däremellan.

Gruva är nu en berättelse om människor. Arbetsliv och politik är en del av det, men också vardagsliv, uppväxtförhållanden, relationer, skolgång, boendeförhållanden, fritidsintressen och själva tidsandan. Varje människa som får komma till tals har sin egen berättelse, sina egna ställningstaganden och sitt eget sätt att berätta. På några sidor var stiger de fram som personer, berörande, lustiga, hjärtskärande, kloka – allt det där som människor är. Det kan handla om den nedbrytande isoleringen i underjordens buller, om att få stryk i skolan för att man talar finska och inte kan något annat, om huslån och kärlek och ensamhet, om hur längre kroppen ska hålla, ifall det är någon mening att engagera sig fackligt, och om arbetsledare som först tar bort bänkarna och sen sätter avknippsade spikar i axelhöjd i väggen för att inte arbetarna ska kunna stå och luta sig.

Det är oerhört vackert berättat, ofta kargt och mättat med betydelse mellan raderna, typiskt lidmanskt fast orden mestadels är andras. I en av de nytillkomna intervjuerna berättar en LKAB-anställd kocka om sin man – en av dem som bestraffats för kaffedrickande – och deras äktenskap, och det är tamigtusan en av de vackraste kärleksskildringar jag någonsin läst.

En annan berättar om de närmast obligatoriska hörselskadorna – ”den där knytnäven runt hjärtat … om två timmar skall du till jobbet … om fem år är du döv … om tie känner ingen igen dig…” – och skräcken att bli döv nu när han har upptäckt klassisk musik:

Det kanske ser konstigt ut med en stereoanläggning i en sån här baracklänga. Men när jag sätter på Mozart och blundar. Det är … Ja man är lycklig. Man är som välkommen i en annan värld. Och jag vet att mer och mer återstår att upptäcka där. Så just nu tycker jag att det får kosta vadsomhelst bara jag får ha hörseln kvar.

De flesta av de här människorna har förmodligen inte lämnat många ord efter sig, annat än i Lidmans bok. Var och en är värd att lära känna; var de kom ifrån, vad de gjorde, hur de tänkte och kände. Att Lidman låter oss göra det är inte mycket mindre än ett hjältedåd.

Similar Posts:

• Sara Lidman död
• Skrivandets misströstande och lust
• Rönnogs bok
• Skit i ironierna
• Rikt språk i kargt landskap

Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, personlig och finurligt gestaltad berättelse – och samtidigt så uppenbart en grundkurs i genusvetenskap och feminism. Briljant.

För det är väl den där insikten som vi så ofta under min livstid saknat, den där gamla 70-talsklyschan om att det personliga är politiskt. För det är ju precis vad det är.

Det politiska är i hög grad personligt i Den polske rörmokaren, en antologi med undertiteln ”Fyra pjäser om det nya Europa och solidaritetens gränser”. Det är personligt för den arbetslöse byggjobbaren som i Alexander Ahndorils ”Socialistisk tävlan” tigger och ber att få jobba för vilken skitlön som helst, men ändå blir utkonkurrerad av baltiska byggare i Vaxholm. Det är personligt för America Vera-Zavalas Hugo I och Hugo II som verkar bli lurade på sin ynkliga lön av en byggbas som aldrig dyker upp. Det är personligt för alla pjäsernas stelnade fackrepresentanter som har Internationalen som ringsignal på mobilen men inte kan få ihop någon internationell solidaritet med känslan av akut hot.

Vad som slår en är förstås hur väl dramatik lämpar sig för den här typen av diskussioner, för människors intressen hopplöst ställda mot varandra. Lena Andersson gör det på sitt karaktäristiskt träffsäkra, lite skruvade sätt i ”En svensk pitbull”, i samtalen mellan å ena sidan fackmannen Göran, den lettiska tolken Jelena som väntar på sin make som lagar taket på riksdagshuset och reklamaren Cecilia som ska hjälpa Göran att formulera hur internationell solidaritet går ihop med att göra sig av med balterna.

Det är lätt för dig att sitta här och säga ”dom där stackars balterna”. Dom kommer aldrig hit och tar ditt bekväma jobb på det här svala kontoret. […] På grund av språket. Era jävla ord! Man behöver inget språk för att täta taket på riksdagshuset. Man behöver en kropp. Och det har varenda idiot på det här klotet. Ett par händer. Ett par ben! Som dom säljer till lägstbjudande. Men vänta bara tills språket blir konkurrensutsatt. Då får vi se hur fin moral ni har.

Maciej Zaremba fångar också motsättningarna skickligt i sin monolog ”Dialog med ett spöke”. Här är det en ensam skribent som skrivit något om polska rörmokare och som nu sitter och försöker hantera olika läsarreaktioner. I ett otroligt enkelt och avskalat upplägg lyckas han inkorporera ett myller av röster, läsarreaktionerna såväl som skribentens egna när han är sarkastisk, retorisk, förlöjligande, förstående, beskyllande och skyldig.

Framför allt kämpar han med svaret till rörmokaren Ingemar som skriver att det var rätt att försöka slänga ut letterna från Vaxholm – lite tråkigt är det att samtliga pjäser tycks kretsa just kring lettiska byggjobbare kontra svenska fackgubbar – eftersom ”det är arbetsgivarna som tjänar på låga löner” och ”Lika lön för lika arbete är grundstenen i ett rättvist samhälle.” I svaret kommer Zaremba åt själva den begränsning som finns i pjässamlingens undertitel om ”det nya Europa”:

Gå runt i din våning, vänd på stereon, lyft på mattan, glutta i … skorna och kolla varifrån de kommer. Skulle du få råd med dem om de som gjorde dessa saker hade samma lön som du? Eller tycker du kanske att det inte hör hit?

[…]

Det går inte ihop, Ingemar. Vi protesterar inte mot svältlöner utomlands. Dem njuter vi av, som konsumenter. Men när de kommer för nära – då blir vi upprörda, som producenter. Om de här (lyfter fram ena handsken) gjordes i Borås av en jobbare som fick tre spänn i timmen, det hade blivit blockad och bojkott och teveprogram… Solidaritet – Wow! Men när de görs i Lettland eller Kina av samma människor – puh… vem bryr sig…

Nog har solidariteten gränser, alltid. Den här skrämmande enhetliga bilden av facket som en oändligt defensiv, lönnfet, medelålders man som heter Göran känns igen från fackböcker som Stina Blomgrens Svart notis. Det är en farlig väg att gå, den som Jelena får problem med när hon ska tolka för Lena Anderssons Göran-variant:

Jag tänker på en mening jag inte lyckades översätta korrekt igår. Det var nån av dina kolleger. Jag förstod inte vad han sa. Eller jag förstod allt han sa men det hängde inte ihop. Det handlade om facklig solidaritet. Fast innebörden blev liksom tvärtom.

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Vår tysta förutsättning
• Alla är Ester Nilsson
• Inblick i nutidsdramatiken
• Hopplöshetens historia