När jag läser Naiv Super kan jag höra Erlend Loes melankoliska röst högt i mitt huvud. Den är lite släpande, ja nästan trög. Boken är skriven i jag-form och huvudpersonen beskriver sin trista tillvaro som är så tragisk att man bara kan skratta. Men bokens jag är inte trist. Han är mest som alla andra, […][...]

Det skulle kunna ha varit så här: Erlend Loe läser Den gamle och havet, Jorden runt på 80 dagar och På drift och bestämmer sig för att skriva en barnbok! Den ska skrivas i ett svep, utan uppehåll, orden och meningarna ska komma i precis den ordning de dyker upp i Loes huvud, den ska […][...]

Vad har Loe att komma med denna gång, är min tanke när jag börjar läsa. Är det återigen unga män som ska få ventilera sina vardagsfilosofiska tankar? Kommer han ha kvar samma ironiska distans till sina karaktärer och skapade världar som i Naiv. Super. från 1998? Svaren är ja. Men denna gång är det inte […][...]

Hade förväntat mig att bli ordentligt road som den gången när jag läste Naiv. Super, som var en småfnittrig bok rakt igenom. Men icke, jag går rakt på sak: Fakta om Finland var en smärre besvikelse. Efter halva boken kände jag att historien inte höll måttet, plötsligt var jag instängd i något slags lagomland, ett […][...]