Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Johansson har skrivit mer än denna trilogi. Novellix-boxen med namnet Grannar innehåller en novell där huvudpersonen är en kvinna som nyss flyttat in i en lägenhet högst uppe i ett hus i staden. Inte ett endaste ljud av fottramp kan nå henne ovanifrån, eftersom hennes lägenhet ligger direkt under takåsarna. Tillvaron hon vill skapa sig är en enda stor fröjd, utsikten är fri:

Allt var ljust och obelamrat innanför som utanför. Sikten fri. Genom glaset såg hon in i den oskymda himlen, och nedanför sluttningen och den lägre villabebyggelse som kantade övre sidan av den gata som löpte längs strandlinjen, såg hon vattnet vidga sig i den stora insjön – den som var känd för sina snabba växlingar mellan leende lojhet och våldsam upprördhet och på så sätt kunde skapa den spänning och de variationer som också behövs i en fullstämd harmoni.

Johansson målar upp en scen och viftar med sin magiska penna – jag är fast. Jag vill veta mer om trerummaren. Den har betydelse, det känner jag direkt. Och kvinnan väcker min nyfikenhet; varför heter hon Itta? Vad är hennes yrke? Vilka erfarenheter har hon av livet? Snabbt får jag veta att hon är 52 år.

[---] en välvårdad, rakryggad dräktkvinna med milt kylig utstrålning och en mycket noga omgärdad integritet. Efter ett förhastat, kortvarigt äktenskap och en längesedan utläkt och översminkad skilsmässa var hon vad man kallar ensamstående.

Okej, jag är med. Lägenhetens inredning betyder mycket för kvinnan som ger husets vicevärd uppdraget att byta ut marmorskivorna vid fönstret till träskivor, helst obehandlade sådana. Pengar finns och det är inga problem att betala hantverkare för jobbet; dräktkvinnan arbetar på en ansedd juristfirma i staden.

Berättarstilen är traditionell, kanske skulle någon säga gammaldags. Jag är svag för den utan att kunna förklara varför. Jag strävar emellanåt efter att gilla experimentellt berättande och absurd skrivkonst, ty gamla hundar kan visst lära sig sitta (basta!). Men för mig är läsningen inte förutsägbar på det tråkiga sättet, trots att jag känner igen tidigare miljöer och teman. Jag tror att det rätta epitetet för Johanssons prosa och berättarkonst är ”kittlande”. Hon slår an en ton av det lite retsamma slaget, vilket gör att jag måste läsa till sista punkten för att stilla min nyfikenhet.

Bakom dräktkvinnans fasad huserar minnen av den fattiga uppväxten och dess medförande skam, men också närheten till mormor. Huvudpersonen är å ena sidan strikt och full av karriärens juridiska paragrafer och å andra sidan sinnligt njutningsfull när hon placerar de fantasieggande stenarna på fönsterbänken i lägenheten.

Novellen har en lågmäld prägel och samtidigt en underton av det som inte sägs. Huvudpersonens karaktär är mångbottnad och jag intar förnuftsmässigt vicevärdens perspektiv. Jag kan inte annat. Stenar har ingen inneboende övernaturlig kraft, så mycket naturkunskap har jag ändå insupit genom grund- och gymnasieskolans undervisning. Jag blir därför lätt förbluffad när jag lyssnar på Elsie Johansson i SVT:s Babel som sändes den 16 april 2017, där hon talar om oförklarliga väsen i Höra stenarna sjunga – alltså novellen jag nyss läst. Vittran? En liten varelse i underjorden? Hör du du, Elsie Johansson, det var ju förnuftets slutkläm jag föll för i din novell …

Utan att vilja polemisera med Johansson, undrar jag om inte anonyma författare som Elena Ferrante (pseudonym) är att föredra. Författare ska låta bli att kommentera sina egna verk. Missförstå mig rätt. Min kommentar är framförd med glimten i ögat, eftersom jag har fått en underbar liten novell att vila mina tankar på bland andra minnesvärda noveller.

Similar Posts:

• Grattis Elsie Johansson
• Från fattigstuga till mexitegelvilla
• Symaskin i kinesiska askar
• Brevlådelitteratur
• Drömmar i folkhemmet

För Saga får den där konflikten sin kulmen när hon vänder hemåt (kan hon ens kalla det hem?) för sin mammas bouppteckning i början av 1970-talet. Uppdelningen av de få och ekonomiskt obetydliga tingen från barndomshemmet leder snart till öppen konflikt mellan syskonen och utanförskapet som Saga, sladdbarnet som fått andra chanser och blivit framgångsrik veckotidningsjournalist, alltid upplevt verbaliseras plötsligt. Äntligen?

För det finns mycket man inte pratat om i familjen Wessman. Familjen Tyst. Anklagelserna storasyster Siri slungar ur sig blir tillsammans med själva mötet med tingen – moderns provningsspegel, den gamla Singer-symaskinen och lådan med Sagas leksaker hon sparat – en knuff för Saga, ett behov av att äntligen ta reda på hur det låg till med allt det där man aldrig pratade om i familjen. Familjehemligheterna. Föräldrarnas bakgrund. Pappans död. Den där förbannade symaskinsagenten och så Saga själv: Vems var hon egentligen? Vem är hon?

Den som känner sin Elsie Johansson inte minst från Nancy-trilogin kommer att känna igen en del i Sagas bok – en trovärdig historia. Saga är inte Nancy och ”Påker” Wessman och hans familj är inte TåPelles, men vi befinner oss i ett Sverige på andra sidan välfärdsstaten, i en social och ekonomisk utsatthet som kan vara både brutal och hjärtskärande. I skildringen av den tillvaron, i bygdens inskränkthet och snålhet, är Johansson briljant.

Men så rör hon till det så förbaskat. Konstruerar liksom kinesiska askar av sin berättelse, metanivåer och sagosymbolism som ärligt talat mest går mig på nerverna. Som att författaren inte vågar lite på att familjen Wessmans historia räcker till, blir en tillräckligt fin roman. Måste visa att hon kan svåra ord, är inläst på litteraturteori och psykoanalytisk sagoteori, eller vad det nu är. Vad vill hon med det?

Först kommer en ramberättelse där författaren ramlar över en gammal symaskin med tillhörande avbetalningskvitto och Sagas berättelse föds. Gott så. Men så kommer ett kursivt avsnitt med en återkommande och symboltyngd saga, en kvinna i en liten stuga med sju olika nycklar; så själva huvudhandlingen där Saga ser sig själv i olika åldrar i mammans gamla spegel och försöker lösa upp berättelsen för sina olika delar (”Saga liten”, ”Saga ung”) och samtalar med dem i huvudet, liksom med sin dryge italienske exman; en bunt olika och inte särskilt trovärdiga slut, och … ja, det blir väldigt pratigt och ibland riktigt förvirrande.

Jag tror att Johansson kanske har något att säga, något jag gärna funderar kring, om hur det går att berätta en historia, ett liv. Allt man måste förhålla sig till. Jag kan sympatisera med ansatsen – om jag nu fattat den rätt – men jag tycker inte det blir bra, helt enkelt.

Det är som att hela romanen, liksom sin huvudperson, dryper av klassresenärskomplex, på alla nivåer. Kanske är det medvetet. Kanske är det till och med skickligt gjort? Jag vet inte. Men jag gillar det inte så värst och jag är lite ledsen för det.

Similar Posts:

• Stenens lockrop
• Från fattigstuga till mexitegelvilla
• Grattis Elsie Johansson
• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• Drömmar i folkhemmet

Mot slutet av veckan skriver Eva om Rüdiger Safranskis bok om Johann Wolfgang von Goethes och Friedrich von Schillers vänskap. De utbytte mellan åren 1794 och 1805 sinsemellan 1015 stycken brev. Safranskis bok Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft är huvudsakligen baserad på dessa brev.

Jag har passat på att träffa Sanne Näsling för att prata om hennes strålande debutroman Kapitulera omedelbart eller dö och karaktärerna Mary och Lovely. Det blev ett samtal om överlevnadsstrategier, flickighet, hur man möter mörker och vad vänskap kan betyda.

Dessutom har Anna N blivit förtrollad av Helena Granströms Infans och Anna C har åkt tunnelbana med Underjorden av Malte Persson.

Ni som fortfarande inte har gillat vår sida här på facebook, gör det här!

Trevlig läsning! önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Påskveckan på dagensbok.com
• ”Vem som helst kan vara flicka” – Intervju med Sanne Näsling
• Slangbellan till Sanne Näsling!
• Perverst rosa
• Vårens debutanter 2011

När Susanna Alakoski skriver så nära och innerligt i Dagens Nyheter om sitt möte med Elsie Johansson vill jag också vara där. Jag vill tillhöra det där sammanhanget som Susanna Alakoski skriver om. Och kanske är det just så jag ska fira Elsie Johansson, genom att öppna pärmarna och läsa. Öppna för att bli en del av sammanhanget. Kanske någon av dessa:

Elsie Johansson: Mosippan
Drömmar i folkhemmet

”Sverige för 50 år sedan var ett annorlunda land än vad det är idag. Halva befolkningen levde på landsorten eller i små samhällen. De flesta var, enligt dagens mått, fattiga. Klasskillnaderna var avgrundslika. Uppfattningarna om moral och heder skilde sig också från dagens Sverige…” Läs mer

Elsie Johansson: Näckrosträdet
Ett liv vilket som helst

”Elsie Johanssons språk är som ett slags arkaiskt landbygdsmål uppblandat med egna uttryck och modernt slang. Ord som “fulvärkte” och att sitta på “fjölen” mixas med bilder som “flashar” förbi i huvudet. Jag säger: lita på ditt språk Elsie. Jag tror inte att en på några och sextio beskriver ett minne så. Man kanske kan se det som en språklig utsmyckning, men i mina ögon…” Läs mer

Foto: Anna-Lena Ahlström

Similar Posts:

• Drömmar i folkhemmet
• Veckan på dagensbok.com
• Ett liv vilket som helst
• Från fattigstuga till mexitegelvilla
• Drömmen, staden, romanen

Bokåret har bara börjat och mycket har redan hänt och ska hända. Björn Ranelid har dansat och svansat i Let’s Dance, till exempel. Bibliotekstjuven på Kungliga Biblioteket har blivit serie i SVT. John Ajvide Lindqvist släpper ny novellsamling. Tomas Tranströmer och Elsie Johansson fyller 80. Till exempel.

Och nyligen presenterades de nominerade till Borås Tidnings debutantpris 2010 – för er som ännu inte kunnat släppa förra årets böcker.

På dagensbok.com bjuder vi på det här:

Idag skriver Lina om det blodiga tonårsallvaret i Agustprisvinnaren Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder.

Anna Liv recenserar Uppdrag: Mord av Simon Kernick – en hårdkokt brittisk deckare med starkt driv, rått språk om infiltration och brottsprovokation i London.

Oscar skriver om Guy Walters Jakten på ondskan – en ambitiös faktabok om nazistjägare och jagade nazister.

Sofia har djupdykt i den historiska romanen Den vita drottningen av Philippa Gregory, som utspelar sig under Rosornas krig i England.

Niclas smakar på rockiga måltider när han recenserar Stev Seabury’s Mosh potatoes.

Och mot slutet av veckan följer Anna med Bob Hansson till Indien i hans Vips så blev det liv.

Mycket att se fram emot alltså.

Ha en fin vecka.

Önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Spännande historia
• Ljummen uppföljare
• Ny vecka på dagensbok.com
• Vecka 45 på dagensbok.com

Romanen bakom filmen hette ursprungligen – 1949 – Sommardansen och skrevs av den då 23-årige Per Olof Ekström. (Min loppisfyndade 70-talsupplaga har dock fått både titel och omlag från filmen.) Det är till två tredjedelar en melodramatisk tonårsromans mellan studenten Göran och bondtösen Kerstin, han nitton och hon sjutton år.

Han är på sommarferie hos en farbror på landet innan en plats på Teknis och en utstakad bana som ingenjör väntar till hösten. Hon är hårt hållen av sina religiösa gamla nuckor till mostrar. Gemensamt har de en obestämd längtan efter något annat – och så småningom förstås efter varandra. Hon vill bort från bygdens snäva synsätt. Han romantiserar gemenskapen och naturligheten på landet. Det kunde varit raka motsatser, men tonårsuppror och en viss vaghet gör alltsammans förenligt.

Nå, det var två tredjedelar, det. Till den sista delen är romanen en tämligen socialrealistisk skildring av svensk landsbygd i mitten av förra seklet, av avfolkning och klasskillnader och av maktkampen mellan bygdens stor- och småfolk. Göran med sin vita studentmössa är förstås på flera sätt en främling på platsen, men ger sig hastigt in i spelet om bygdegården i vardande. Ortens ungdomsföreningar är trötta på att ingenstans vara välkomna och bygger med gemensamma krafter egna lokaler. Kyrkoherden och hans svavelosande religiösa anhang gör allt för att sätta käppar i hjulen.

På så sätt är romanen naturligtvis också en utvecklingsroman där den unge Göran konfronteras med både idealister och krass egoism. Ekström kan lägga sida efter sida på tal om folkrörelsernas organisationsproblem och möten. Han är som bäst när han i marginalen tecknar olika småkaraktärers bevekelsegrunder och tvingar sin huvudperson att se saker ur flera vinklar. Göran upptäcker värdet i det alldagliga slitet för brödfödan på farbrorns gård och vad människor kan åstadkomma med gemensamma krafter och en smula kompromissvilja, men han får också uppleva människors inskränkthet, missunnsamheten och benägenheten att sluta leden och skjuta ifrån sig skulden när det gäller.

I slutänden kantrar melodramen över väl fullständigt och särskilt den kvinnliga huvudpersonen – om man ens kan kalla henne det – hanteras ovarsamt och enligt mallen. Mest blir hon det instrumentellt oskuldsfulla objektet för Görans lust och så småningom kärlek och jag pendlar mellan att känna precis vad författaren menar med lite otympliga utryck som att kyssas ”världsförglömmande” och att bli rent förbannad på den balansgång romantiska hjältinnor alltid tycks behöva gå – alltid vara precis rätt blandning av oskuldsfull och möjlig att förföra, alltid göra tillräckligt motstånd för att inte förlora huvudpersonens intresse och absolut inte visa den oskylda tillgänglighet som exempelvis den kodumma Sylvia, som med sitt uppriktiga intresse för Göran inte vinner annat än förakt.

Nog är Hon dansade en sommar en sådan där bok som med fördel kunde skrivas om också ur hennes perspektiv – som exempelvis Gun-Britt Sundström gjorde med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken i För Lydia. Jag associerar länge Göran till studenten Nancy möter en sommar i Elsie Johanssons Mosippan. En Kerstin i Johanssons gestalt hade varit en betydligt fylligare karaktär.

Det är någonting med de unga kvinnornas dubbla underordning i de här historierna som gör dem bara alltför lämpliga att offras i berättelsen om den unge mannens utveckling. Där Elsie Johansson sätter ner foten fladdrar Ekström lite tanklöst melodramatisk bara förbi.

Han gör det så lätt för sig. För nog är det betydligt lättare att förälska sig än att sätta ord på och hantera vart kärleken tar vägen sen.

Similar Posts:

• Why we fight
• Att göra någon till sin
• Nätmobbing, disken och en häst ifrån himmelen
• Radikalisering att dra lärdom av
• The story is –

Göran Greiders Vem är rädd för litteraturen? är förstås ingen regelrätt litteraturhistoria alls. Det är en samling essäer, recensioner, artiklar och liknande, som tillsammans tecknar en personlig bild av 1980- och 90-talens litteraturhistoria – och en hel del till.

För övrigt är det en briljant titel, Vem är rädd för litteraturen? Greiders tes är naturligtvis att litteraturen har och måste ha samhällsrelevans. Bland annat går han i försvar för den 70-talets kultursyn som 80-talet tog så hysteriskt avstånd ifrån, men det är inget snävt ”kulturen i politikens tjänst” han går i bräschen för. Det är dels en läsart, ett sätt att ställa frågor kring verken och litteraturen som han själv tillämpar och som klart tillför något till den stora variation av verk han diskuterar. Dels helt enkelt en fråga om tillgänglighet, om alla människors behov och rätt att formulera, tillägna sig och vara med och diskutera sina och andras erfarenheter och möjligheter.

Nå, vad är det för verk han tar upp då? Som man kanske väntar sig läser han arbetarförfattare och skildrare av sociala orättvisor, Kjell Johansson, Per Anders Fogelström, Stig Sjödin, Ivar Lo-Johansson, Dan Andersson och Elsie Johansson. Han grankar Charles Dickens konfliktfyllda klasserfarenheter och Vilhelm Moberg som energisk samhällsdebattör. Han diskuterar vänsterintellektuella som Bertolt Brecht och Rosa Luxemburg.

Han lyfter också fram klassresenären Ulf Lundell, Gunnar Ekelöfs problematiska förhållande till folkhemmet och Lars Noréns till samhällelig förändring. Till de märkligare inslagen hör en fiktiv intervju med Pier Paolo Pasolini, vars självdestruktiva, brinnande politik även jämförs med våldsromantikern Yukio Mishima. Han ifrågasätter deckarnas rykte som samhällsskildrare, han skriver om kulturpolitiken som övergivit arbetarklassens unga och han ger en hjärtknipande skildring av läsande och historieberättande tillsammans med sin lilla dotter.

Vem är rädd för litteraturen? innehåller texter från mellan 1989 och 2001. Innehållsmässigt imponerar den med sin bredd, men upplägget är rent ut sagt knöligt. De tio avdelningarna kallas kort och gott Essäer, Debatt, Essäer, Debatt, Åtta kvinnor, Essäer, Debatt, Kulturpolitik, Essäer och Essä. Seriöst. Tycker man nu genreindelningen är så viktig så vore det rimligare att bara ge varje text en liten undertitel eller definition, och så dessutom tala om var den kommer ifrån. Nu hakar man gång på gång upp sig på formuleringar som ”vi”, ”Jag ska istället läsa upp” och ”det här priset” och måste bläddra till slutet för att kolla vad i helskotta det är man läser. Så onödigt.

Att det dessutom är en smula klumpigt att bunta ihop den minoritet kvinnliga författare som tas upp helt enkelt under rubriken ”Åtta kvinnor” behöver jag väl knappt påpeka. Jag tror faktiskt inte att Göran Greider tycker att kvinnor i litteraturen utgör någon slags parentes, så varför kapitelindela så?

Det gör det bara mer uppenbart att det trots allt är en ibland lite grabbig och för övrigt eurocentrisk litteratur han bjuder på, Greider, och sådant gör mig alltid lite ledsen från vänstermänniskor. (Dock gör mig även saker som att vänstermänniskor beblandar sig med så genomimperialistiska, urkapitalistiska och människofientliga företeelser som tobaksbolag lite ledsen, så man får väl konstatera att mitt förhållande till vänstermänniskor helt enkelt är en smula välvilligt naivt.) Greider kan själv påpeka de här problemen, men genomslaget i hans litteraturval saknas, åtminstone i den här samlingen.

Med den reservationen är Vem är rädd för litteraturen? en trevlig, intressant och konstruktiv skildring av de senaste decenniernas litteraturutgivning och kulturpolitik. Greiders tillämpningar tillför både väntade och oväntade författarskap en hel del, men framför allt tillför de frågor han ställer om litteraturen nygamla perspektiv, diskussionsunderlag och möjligheter till nyläsningar som jag allvarligt tror att vi är betydligt fattigare utan.

Similar Posts:

• Kriser som kan leda framåt?
• En gränsmänniska
• Argument för de kuvade
• Greider odlar sin trädgård
• Greider brottas

Precis som sina sentida amerikanska klassystrar förväntades hon möjligen ägna sig åt välgörenhet. Absolut inte bry sitt söta lilla huvud med pengar och statistik. Men för Nightingale var lönearbete en rättighet att slåss för.

För oss har det väl snarare blivit skyldighet. Så var finns alla yrken och arbetsplatser i skönlitteraturen? Författare, åtminstone de som hålls för lite finare, tenderar att skriva mest om just författare. Möjligen journalister eller konstnärer av något närliggande slag.

På teve är det betydligt tätare mellan arbetsplatserna. Där pågår livet i lärarrummen, i sjukhuskorridorerna, på advokatkontoren och över obduktionsborden (somliga arbetsplatser är förstås mer överrepresenterade än andra). Kanske är det också symptomatiskt att en yrkesorienterad genre som deckare så ofta får både bok- och teveform.

Historiskt sett har författare nästan alltid, precis som Florence Nightingale, hört till privilegierade minoriteter som inte behövt befatta sig med lönearbete. För att skriva måste man ju ha tid. Inte vara upptagen med att antingen arbeta eller svälta ihjäl.

Ändå har vi förstås i Sverige våra arbetarförfattare – ett internationellt sett tydligen unikt koncept. Få samhällen har gett så, relativt sett, stora möjligheter för begåvade, mindre bemedlade människor att få en utbildning och kunna göra sin röst och sina erfarenheter hörda.

Hur många enormt bra och viktiga författarskap som dykt upp på den fronten kan kanske ge en liten, svindlande aning om hur många fantastiska författare som kunde ha blivit. Om de bara inte varit, och på sina håll fortfarande är, upptagna med att skaffa mat för dagen eller svälta ihjäl.

Betänk också just kvinnors arbete. Vore det inte för författare som Moa Martinson och Elsie Johansson skulle väl min generation knappt känna till kvinnors lönearbete annat än som helt sentida uppfinning. Vi skulle tro att de suttit i prydliga kök, filat naglarna och helt ahistoriskt idisslat sitt kaffe i takt med surret från diskmaskinen.

I 1980-talets flärdromaner grundade kvinnorna däremot sexigt framgångsrika företag och skaffade sig maktpositioner från vilka de kunde hämnas det förflutnas alla oförätter. Individualistiskt och superkapitalistiskt, men onekligen initiativrikt.

I de senaste årens chick-lit-våg när hjältinnorna oftast mer vaga drömmar om att lyckas i media. Och till och med det tycks mest vara ett alibi för den envist rosaskimrande angloamerikanska drömmen att bli duktigt gift. Jag undrar just vad Florence eller Moa skulle säga om det?

För vem tusan ids vara Florence Nightingale? Om inte ens hon själv?

Similar Posts:

• Den lysande damen
• På andra sidan välfärdssamhället
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• ”Jag skulle vilja se en kvinna som lämnat sin familj”
• Det motsägelsefulla livet

Även Elsie Johanssons skönlitterära böcker är bra exempel på hur en enskild familj, och en fiktiv person kan göra en hel historisk epok levandegjord och nära, förståelig på ett helt annat empatiskt plan.

Inte bara Elsie Johansson figurerar dock i Att besegra fru J. Boken kan ses som en fortsättning på boken Klass – Är du fin nog? Här, i uppföljaren finns mängder av kvinnor representerade, allt från Moa Martinson till Gun-Britt Sundström, Majgull Axelsson, Alva Myrdal och Yvonne Hirdman. Eftersom det är en bok om kvinnliga klassresenärer problematiseras också klyftan mellan kön och klass. Varför finns det så procentuellt få erkända kvinnliga arbetarförfattare? Vad skiljer deras litteratur ifrån de manliga arbetarnas?

Elsie Johansson svarar öppenhjärtigt på frågor om kvinnlig sexualitet, utanförskap, skam och skuld, förändrade familjerelationer i och med berömmelsen och mycket mer. Genom henne får vi följa postväsendets hierarkiska men glansfyllda dagar till dess fall, liksom missionsförbundens stora inflytande och samhällsdanande – till det moderna hushållets intågande med rinnande vatten och allt. Ett fint avsnitt är när Elsie Johansson berättar om då hon och hennes man bjöd hem Elsies far att bada i deras badkar. Det var första gången någonsin, trodde hon som fadern tvättade hela kroppen samtidigt.

För de flertalet idag medelålders människor uppväxta i arbetarhem som nu tillhör en annan klass är den här boken säkert både känslosam och nostalgisk – en berättelse att känna igen sig i. För de yngre människor som inte upplevt välfärdsamhällets skapande på nära håll är det en lättläst introduktion. Det är också en bok som gör rättvisa för alla de osynliga mödrarna som nästan aldrig märks i den vanliga historieundervisningen.

Den enda invändning som är berättigad mot böcker som skildrar arbetarbarn och deras kamp, med senare skuldkänslor för sitt ibland som de kallar klassförräderi, är att de böckerna aldrig ställer sig frågan om medelklassungdomars dåliga samvete idag. Hur känns det att veta att man lever gott på sina föräldrars mödosamma slit, att känna sig lat, velig och oföretagsam? Ja, var kommer egentligen diskursen om de moderna I-ländernas ungdomar, deras dåliga samvete och osynliga tacksamhetsskuld in?

Självklart är Att besegra fru J även en bok för inbitna Elsie Johanssons-fans, men på intet sätt exkluderande övriga. Kanske får hon rentav nya läsare!

Similar Posts:

• Grattis Elsie Johansson
• Svensk synd, avfolkning och bybyråkrati
• Från kåkfararlitteratur till Stig Larsson
• Stenens lockrop
• Klassens ljus