Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Romanen handlar om en grupp eldsjälar, som ägnar en stor del av sin tid åt att skriva i rösträttsrörelsens egen tidning, förfärdiga snärtiga flygblad, få till eldiga upprop i dagspressen, hålla ordning på föreningens korrespondens samt kuska land och rike kring på så kallade ”predikoturer” och propagera för ”kvinnosaken” i godtemplarsalar och andra samlingslokaler. Mötena kunde ibland bli stökiga, med åhörare som avsiktligt gick in för att störa ordningen. Man passade också på att bilda lokala rösträttsföreningar.

Arbetet för kvinnlig rösträtt var många gånger motigt och otacksamt. Det är inte bara förvånande, utan också skrämmande att läsa om det starka motstånd som rösträttsivrarna mötte, inte minst från kvinnor, mestadels hemmahörande i över- och arbetarklass.

Läsaren får följa med när titelkaraktären Pennskaftet – med varierande framgång – kränger rösträttstidningen på stan. Responsen skiftar, alltifrån att man försöker kalla på polis till glada tillrop.

Synpunkterna för och emot kvinnlig rösträtt illustreras av romankaraktärernas argumentation. Mycket kan man nu för tiden inte låta bli att dra på munnen åt.

Hur skulle tillståndet bli i hemmen? Ni vet, mannen tycker inte om att bli motsagd i sådana frågor, som han är van att bestämma ensam över, om nu hustrun och döttrarna hade andra synpunkter än han själv, så skulle det ju bli ständiga strider och ingen ände på split. Om så till på köpet hushållet bleve försummat, så är jag rädd, att han blev så ursinnig, att han begärde skilsmässa dagen efter valen.

”Pennskaft” var benämningen på kvinnliga journalister när förra sekelskiftet var nytt. Elin Wägner (1882-1949) var själv ett pennskaft, då hon började sin journalistbana på Helsingborgs-Posten 1903. Barbro Magnus, som romanfiguren Pennskaftet egentligen heter, skriver för den Frisinnade Morgontidningen för ett arvode på tio öre raden.

Pennskaftet är gladlynt, söt, kaxig, snabbtänkt, impulsiv, godhjärtad och självförsörjande. Begreppet ”yrväder” kommer för mig, säkert hämtat från någon gammal flickbok. Hon representerar ”den nya kvinnan” och brottas med de förutfattade meningar som folk hade om yrkesarbetande kvinnor, vilka lätt uppfattades som omoraliska.

Av ekonomiska skäl hyr Pennskaftet ett litet rum på pensionat, vilket hon till på köpet tvingas dela med en osympatisk rösträttsmotståndare, som ägnar sin tid åt att mot betalning skriva tidningstexter i syfte att skada kvinnosaken.

På pensionatet träffar hon en ung arkitekt vid namn Dick Block. Han visar genast intresse för Pennskaftet, som han till en början får för sig vara lättfotad. Hon sätter honom snart på plats och det slutar med att de båda blir djupt förälskade. Dessvärre har de inte de ekonomiska förutsättningarna som behövs för att de ska kunna gifta sig.

Romanen ventilerar inte bara rösträtten, utan också andra brännande frågor i samtiden, som sexualmoralen. Den ogifta kvinnan var sårbar i en tid utan preventivmedel och då inte mycket behövdes för att hon skulle betraktas som en ”fallen” kvinna. Man får sig som läsare en rejäl tankeställare när man inser att mycket av det som vi idag tar för givet, som rätten till sin egen sexualitet, rösträtt, löner som går att leva på etcetera var något av en utopi för hundraelva år sedan. Det är faktiskt bara några få generationer bort.

Förlaget Bakhåll har gett ut en stilig nyutgåva av Pennskaftet. Foton på författaren själv i unga år pryder omslaget och boken avslutas med ett insiktsfullt efterord av kulturjournalisten Ulrika Knutson.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Kontorist – javisst
• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Ett sekel av demokrati

Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. Hon sågs som stockholmare och fint folk, eftersom hon bland annat satt i Svenska Akademien. Men sanningen var den att hon hade rötter i bygden. Hennes morfar hade varit präst i grannbyn Tolg och hennes morbror Alfred Ekedahl var prost i Bergs församling. En ytterst konservativ herre vad det verkar, vars åsikter alltsomoftast krockade med Elins mer liberala övertygelser.

Elin i mitt liv: Om Elin Wägner och mitt unga jag är ingen regelrätt biografi. Huvudkaraktärerna är inte mindre än tre: Elin Wägner, Thage G. Peterson själv samt Bergs socken.

Thages första minne av sin stora idol och ledstjärna i livet och politiken är från september 1939. Han var sex år gammal och Elin Wägner besökte hans föräldrahem Hagtorpet för att få håret friserat. Thages far Edvin var kyrkvaktmästare, men extraknäckte som frisör. Tiderna var nattsvarta, då vid andra världskrigets utbrott. Inte minst Elin, som var grundmurad pacifist och fredsivrare, var dyster till sinnes och gav, enligt Thage, uttryck för detta i konversationen med fadern.

Boken bygger delvis på författarens egna minnen av sina möten med Elin, delvis på uppgifter han snappat upp på den så kallade ”tiggerirundan”, som Thage tog sig för efter Elins död. Då cyklade han bygden runt och besökte alla hushåll under förevändningen att han tiggde pengar till uppförandet av en scoutgård. Den egentliga anledningen var emellertid att han ville passa på att pumpa folk i bygden på deras åsikter om Elin.

Det är i mitt tycke intressant att läsa om det livliga föreningslivet i Berg på 1940- och 50-talen. Om de många föreläsningarna som anordnades, de fyra lånebiblioteken, husförhören med mera. Ibland blir det kanske lite för mycket av det goda, som när alltför många namn på Bergbor räknas upp. Då känns det mer som en hembygdsbok.

Elin engagerade sig i landsbygdens framtid. Hon varnade för storkommuner och centralisering. Men någon vidare framgång rönte hon inte på hemmaplan. Av kvinnorna möttes hon med skepsis, när hon kom med råd om sex eller delgav dem sin syn på rovdriften på naturen jämte konstgödselns långsiktiga skadliga inverkan på jorden.

Droppen blev romanen Åsa-Hanna, som en del av Bergborna uppfattade som rena rama smutskastningen av bygden. Thage jämför Elins personlighet med en annan kontroversiell persons, nämligen Olof Palme, som han lärt känna ingående. Även om Palme skiftade omdömena riktigt rejält!

Thage själv var en allvarsam, för att inte säga lillgammal, stammande pojke, som Elin gärna samtalade med. Man kunde se dem sitta och språka tillsammans på en bänk under lindarna på Bergs kyrkogård. (Elin upplevde en särskild samhörighet med träden.) Det är både fint och rörande att Thage i 70 år bevarat varje ord som kom ur Elins mun i sitt minne och i sitt hjärta.

Hon har på något märkligt sätt alltid varit närvarande i mitt huvud under hela mitt liv

Elin hade tre hjärtefrågor: freden, naturen och jämställdheten. Dessa kom också att bli Thages. I sina politiska tal, som blivit åtskilliga under årens lopp, citerar han inte sällan Elin. I boken kallar Thage henne för en tidlös sanningssägare, på många sätt långt före sin tid. Det är först i dag, som polletten trillat ned hos den breda allmänheten, när det gäller rovdriften på naturen och miljöförstörelsen. Dessvärre håller Elins profetior på att besannas.

Elin Wägner gick ur tiden 1949. När författaren säger sig vara en av de få nu levande, som har personliga minnen av henne, tänker jag att man nog får ta denna uppgift med en nypa salt. En av de få, nu levande, som skrivit om Elin Wägner måhända.

Ett parti, som jag tycker att Peterson gott kunde ha strukit är då han försöker ge prov på vad han själv betydde för Elin. Detta genom att hänvisa till vad namngivna personer hört henne yttra om den unge Thage i olika sammanhang. Det är överflödigt att försöka bevisa sanningshalten i det som författaren påstår, för att inte säga snudd på patetiskt. Läsaren litar ändå obetingat på honom!

I övrigt är det en förtjusande och mycket intressant bok, som Thage G. Peterson har skrivit. Språket flyter på bra och författaren visar att han är väl insatt i Wägnerforskningen.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• De långsammas lov
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• Touch me. I’m just as human as a human can be.
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

När hon nu ägnar Wägner en egen biografi är det inte längre fråga ”om att gilla eller ogilla”:

Den besvärliga Elin Wägner låter sig varken kramas eller ömkas så lätt, och vi kommer inte undan henne heller.

Vi behöver henne.

Vad är det då som är så besvärligt med Elin Wägner? Är hon besvärligare än andra framträdande kvinnor under 1900-talets första hälft? Att över huvud taget vara framträdande som kvinna under den här tiden – eller nästan när som helst i historien, för den delen – är väl just att vara besvärlig? Att inte följa mallarna? Kräva mer?

Jo, Elin Wägner kräver mer. Hon kräver kvinnlig rösträtt, men hon blir också besviken på att den inte förändrar mer.
Hon vill ha mer demokrati, en annan sorts demokrati. Hon vill ha fred, också när de allra flesta inser att det är dags att slå tillbaka nazisterna (de som inte ville slåss med dem, vill säga, sådana herrbekanta hade hon en del). Hon är varmt och personligt religiös, när det moderna vore att skaka av sig sådant, hon tror på fri kärlek, när konsekvenserna av sådant för kvinnor fortfarande är närmast omöjliga att hantera, och hon varnar för miljökonsekvenserna av modern teknik och livsstil hundra år för tidigt – eller om det kanske snarare var i tid? Helt ur fas med sin egen tid, i alla fall.

Hon ställer hårda krav, Elin Wägner. Inte minst på sig själv. Ibland är hon på väg att duka under för dem. Också där känns hon påfallande modern. Kanske mer ideologiskt driven än vad folk tenderar att vara nu för tiden. Här finns så många tankar jag skulle vilja följa vidare, så många av hennes böcker jag blir nyfiken på att läsa.

Ulrika Knutson är som alltid ett underbart trevligt, lite torrt humoristiskt och mycket bildat sällskap. Den besvärliga Elin Wägner knockar mig inte på samma sätt som Fogelstad-boken gjorde för sjutton år sedan, förmodligen för att jag känner igen mer av innehållet. Då kändes det nästan ofattbart att dessa upproriska kvinnoliv kunde levts för så länge sedan, nu ligger tiden på något sätt närmare mig. Det är inte så länge sedan. Vår egen tid är inte så radikalt annorlunda.

Vad som känns mest exotiskt är nog ambitionen. Vem vågar ens kräva fred idag, till exempel? Vidareutveckla och fördjupa demokratin?

Så mycket hon fick gjort, det där besvärliga fruntimret – och ville ännu mer!

Similar Posts:

• Kvinna med huvud och penna på skaft
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• En hyllning till Elin Wägner
• Kontorist – javisst
• Ett sekel av demokrati

Huvudpersonen är iklädd nyinköpta blå silkesstrumpor och under väninnans utgjutelse under spårvagnsresan betraktas de båda av en man med stor näsa. De blå strumporna orsakar fler förvecklingar än någon kunnat ana. Det visar sig nämligen att mannen med den stora näsan på spårvagnen är självaste generaldirektören. Alltså han som befordrat de manliga kollegerna till chefer. Det här är en förvecklingshistoria och de blå strumporna hamnar i fokus för generaldirektören som inte uppskattar att han blivit baktalad. I offentlig miljö dessutom! Några dagar senare utför han något som närmast kan liknas visitering av de kvinnliga kontoristerna. En av dem blir inkallad enskilt till generaldirektörens rum där hon hotas med att bli omplacerad till Haparanda. En ganska avsevärd distans från Stockholm och de kämpaglada väninnorna.

Novellen är en liten förvecklingshistoria med inslag av humor. Under ett kort ögonblick är jag på väg att sätta en etikett på novellens huvudkaraktär. Så käck hon är! Så lik Sickan Carlsson från de gamla svartvita filmerna i Stockholmskvarteren! Jag ser framför mig hur en regissör skulle kunna iscensätta novellen till ett ljust drama med optimistiska, unga hjältinnor som använder sin list för att få behålla sin tillkämpade position.

Men mellan raderna i den humorfyllda prosan anas outtalade frågor som rör det liv hon ser omkring sig. Varför i hela friden ska det vara skillnader mellan män och kvinnor? Vem vill inte tjäna sitt eget levebröd? Vem vill inte bli omtyckt bland sina vänner? Och det manliga könet är intressant i fysisk bemärkelse – vi talar om hångel – men vår bokhjältinna har förstått konsekvenserna om en kvinna visar sina egna lustar för öppet.

Elin Wägner har behandlat temat redan i Norrtullsligan som recenserats på dagensbok.com tidigare här. Då var året 1908. I Novellixnovellen har vi hoppat fram några decennier och klarat av andra världskriget, då kvinnor fick tillträde till arbetsmarknaden när männen var inkallade. Ja, den påläste vet att lönerna sattes betydligt lägre för kvinnor som utförde männens arbetsuppgifter. Ett sjujäkla problem som hänger kvar fortfarande långt in på 2000-talet.

Samhället uppvisar en lång historia av skev fördelning av löner och villkor mellan män och kvinnor. Skevheten tycks bestå trots kunskap och information. Oavsett plats på jorden. Vad är det män upplever går förlorat när kvinnor beträder områden som tidigare varit förbehållna män? Oräkneliga gånger har jag hört kommentarer om att kvinnor borde gå klädda i kjol, kvinnor borde vara nöjda med vad de uppnått fram till nu, kvinnor borde ta sig ett glas vin och slappna av … Eller hur?

Elin Wägner var något på spåren i sin författargärning. Hon lyckades teckna trovärdiga människor som ville leva ett liv efter eget huvud. Arbete, vänskap, kläder som glipar och visar upp hud MEN i ett sammanhang där BÄGGE parter vill. Skulle det vara för mycket begärt?

Sist men inte minst. Tack Elin Wägner, för de många timmar av engagemang och aktivt opinionsbildande arbete som du ägnade åt kampen för kvinnlig rösträtt.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Kvinna med huvud och penna på skaft
• Skriv aldrig tråkigt
• Skruvade avgöranden
• Det är något vi måste prata om …

Det tycks vara med Diogenes lykta som de olika författarna har lyst sig in i framtiden. Precis som Diogenes tycks de också trots god belysning haft svårt att hitta något gott hos mänskligheten. Girighet, feghet, hybris, utnyttjande, krig, slaveri, diktaturer, miljöförstöring, rovdrift – samtiden speglad i framtiden är ingen munter historia.

Men jag gillar att läsa både dystopier och rymdkolon(ial)iserings-science fiction med dödlig utgång. De flesta novellerna är välskrivna och de olika framtider/världar man möter känns övertygande. Det är svårt att plocka ut några klara favoriter, men en del tycker jag ändå sticker ut lite extra:

… och Kyria tystnade av Caroline L Jensen är inte bara den längsta novellen, den är också den som gjorde mig mest beklämd. En utmärkt dystopi med allt från inglasade städer och framtidsfascism till djup vänskap och fruktansvärda svek.

I obeliskernas skugga av Hans Olsson är en suggestiv och lite kuslig rymdkolonihistoria om en fjärran planet och katastrofen på densamma.

Paddan som sjöng av Erik Odeldahl är en mycket välskriven, spännande och mystisk berättelse som balanserar på gränsen till ren (klassisk) skräcklitteratur.

Det svåra spelet av Andrew Coulthard är en riktigt bra skildring av Stockholm i en nära dystopisk framtid. Både klassamhället och Skärholmens loppmarknad har här återuppstått i ny men ändå mycket bekant skepnad.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf av Harald Wägner (1885-1925) är antologins äldsta novell, först publicerad redan 1913. Den utmärker sig inte bara med sin ålder och också med att vara i princip den enda novellen i boken som inte är helt utan hopp. Framtiden var alltså bättre förr. (Harald Wägner var förövrigt bror till författarinnan Elin Wägner och pappa till gamla TV-profilen Ria Wägner).

Vill man hålla sig uppdaterad på vad som händer i svensk science fiction har Maskinblod-antologierna snabbt blivit oumbärliga. Jag rekommenderar absolut inköp och en genomläsning. En liten varning bara, läs inte hela boken på en gång, för många dystopier i kombination med höstmörkret kan göra dig tungsint och svårmodig.

Similar Posts:

• Lite gnissel i maskinen
• Det sista som dör är hoppet?
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Mörk framtid igen
• Framtidskänslor

Vilka regler är det egentligen som gäller?

Under årets Bok & Biblioteksmässa gick jag runt bland de litterära sällskapen och sökte svar på alla de frågor jag alltid undrat över när det gäller litterära sällskap.

Först talade jag med Peter Forsgren, representant för Pär Lagerkvist-Samfundet, ett sällskap som grundades 1989. Svaret på frågan om vad de gör i sitt sällskap visade att; ja, de litterära sällskapen verkligen gör saker. Många saker. Forsgren berättar först om Pär Lagerkvist-Samfundets årsskrifter, som han menar är en viktig del i deras arbete med att förnya bilden av Lagerkvist, samt att skapa nya läsningar av författaren. Väl hemma bläddrar jag i mitt exemplar av årsskriften från 2013, Författarnas Lagerkvist. I den finns texter från bland andra Dilsa Demirbag-Sten, Torbjörn Elensky, Ann Heberlein och Björn Ranelid. En diger samling texter.

Basen för sällskapet ligger i Växjö, Lagerkvists hemstad (även min), och Peter Forsgren berättar om deras satsning på offentliga föreläsningar om Pär Lagerkvist och hans verk som just påbörjats i Växjö på Det fria ordets hus. Sällskapet har ännu ett viktigt arbetsområde; de tar initiativ till nyutgivningar. Peter Forsgren är mycket nöjd med de nyutgivningar som dykt upp på senare tid, bakom sig har han Brombergs serie med nyutgivna Lagerkvist-böcker och jag hade tidigare under dagen på mässan lyckats norpa åt mig ett exemplar av Onda sagor hos Kalejdoskop.

Då jag senare talar med Lisbeth Stenberg, representant för Selma Lagerlöf-sällskapet, inser jag att de litterära sällskapen verkar syssla med i princip samma saker: Att hålla minnet av författaren och dess verk levande och medverka till nya läsningar av författarnas verk. Även Selma Lagerlöf-sällskapet ger ut en medlemsskrift och tar initiativ till nyutgivning. Sällskapet sysslar även med forskning. Stenberg räcker mig ett exemplar av Selma Lagerlöfs Teatersonetter, ett samarbete mellan Stenberg och Ulla-Britta Lagerroth, utgiven på Ellerströms Förlag.

Stenberg berättar att i år firar de att det var 100 år sedan Lagerlöf blev invald i Svenska Akademien som första kvinna. Detta firar de tillsammans med Elin Wägner-sällskapet, då även Elin Wägner är jubilar i år då hon i sin tur valdes in för 70 år sedan (1944). Varje år firar Selma Lagerlöf-sällskapet Selmas födelsedag och bevittnar vid varje årsmöte i Sunne en teaterföreställning baserad på något av Lagerlöfs verk. I en av broschyrerna jag får med mig läser jag: ”Vi skrattar och gråter, blir arga ibland, förlåter varann och ser alltid fram emot nästa kontakt. Det är samtalet och mötet som är i fokus, men vi återkommer alltid till vår kära Selma.” Det låter inte så dumt.

När jag frågar Peter Forsgren (Pär Lagerkvist-samfundet) om regler för att starta upp ett litterärt sällskap råder han mig att tala med paraplyorganisationen De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd (DELS), och han nekar bestämt till att medlemmarna inom sällskapet skulle ha något hemligt handslag: ”Det är väl mer i slutna sällskap, som Frimurarna, som man håller på med sånt?”.

Sagt och gjort, jag beger mig till DELS:s monter för att få veta mer om hur det egentligen funkar med att starta litterära sällskap. Väl där svarar Peter A. Sjögren mycket vänligt på mina frågor. Han förklarar att reglerna egentligen inte är så hårda och att DELS inte startar några sällskap, utan godkänner och väljer in dem. Det som både Forsgren och Stenberg har tryckt på vad gäller sällskapens viktigaste uppgift, att bevara minnet av författaren och dess verk, är enligt Sjögren det som ett litterärt sällskap går ut på. Det är helt enkelt meningen med ett litterärt sällskap. Ganska självklart egentligen. Men det finns också litterära sällskap som inte utgår från någon enskild författare. Exempel på det är Sällskapet Deckarvännerna, Svensk Presshistorisk Förening och Romantiska Förbundet.

DELS har två viktiga regler. 1) Medlemskap ska alltid vara öppet. Ett litterärt sällskap ska aldrig vara ett slutet kotteri (och där rök helt min föreställning om hemliga handslag). 2) Författaren som sällskapet ägnar sig åt ska vara avliden. Dock berättar Sjögren att det faktiskt finns ett undantag. En sak som jag tagit för given är att man endast kan starta ett litterärt sällskap om en svensk författare, kanske till och med bara en lokal författare, till exempel Pär Lagerkvist i Växjö och Selma Lagerlöf i Sunne. Detta visar sig vara helt fel. Sjögren berättar att det finns sällskap om utländska författare, Marcel Proust-sällskapet till exempel. Efter att i litteraturvetenskapen drillats i vikten av att läsa på originalspråk tar jag då för givet att man måste kunna läsa på franska för att få vara med i Marcel Proust-sällskapet. Återigen har jag helt fel. DELS lägger sig inte i ens språkförmågor överhuvudtaget. Genast börjar jag smida planer på att starta ett Fjodor Dostojevskij-sällskap: ”Raskolnikovs Vänner”.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Min mässa
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Storartad berättarglädje

En del av favoriterna har jag självklart burit med mig från boende till boende, som mina allra käraste ägodelar. Sen ett år tillbaka delar de dock bokhylla med alla sparade böcker som jag har försökt valla hem. Några är fortfarande ute och viftar, men tids nog ska jag få hem de också!

Hemma hos mig sorteras böckerna, inte helt unikt efter färg. Eftersom rosa fortfarande är min favoritfärg har de böckerna fått hedersplatsen högst upp, längst ut, där de syns som allra bäst. Här skymtas ett sönderläst exemplar av Sara Stridsbergs Drömfakulteten, världens bästa barnbok om Sandvargen av Åsa Lind, Jenny Tunedals gripande Kapitel ett och Flickvännen av Karolina Ramqvist som jag har lånat ut till alla jag känner.

Min mammas morfars gamla skrivmaskin Erika har också en självklar plats i min bokhylla. Att bläckbandet är slut och o:et bara blir till ett hål i papperet gör inte så mycket, det går ändå att få ner ett par rader ibland.

Från min farmors sida kommer det gamla böcker från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med gulnande sidor, trådiga pärmar och doft av damm. Jag hittar en utgåva av De tre musketörerna från 1881, Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf från 1927. I Elin Wägners Vinden vände bladen står en hälsning skriven till Anne-Marie från Kerstin. Det är böcker med ett språk som andas om svunna tider, ett språk som viskande berättar något som jag måste anstränga mig för att höra.

Böcker som ska bli lästa, som alla böcker som jag skriver om på Dagensbok och andra böcker som jag vill, måste eller borde läsa har en alldeles egen bokhög. Annars försvinner de lätt in i bokhyllan och blir ståendes. Tyvärr har min bokhög en tendens att växa sig orimligt hög – över en halvmeter böcker läses inte i en handvändning. Dock tycker katten om att slappa bredvid dem. I lästur just nu står Elin Eks Supertanten, Älska – Hata av Jenny Downham och ett helt gäng med hästböcker, kommer snart här på Dagensbok!

Vackra omslag har tyvärr en förmåga att försvinna när de står ihopklämda i en välfylld bokhylla. Några av mina allra vackraste böcker ser ut så här och de får komma ut ur bokhyllan ofta.

Similar Posts:

• Annas bokhylla
• Camillas bokhylla
• Tema: Bokhyllor
• Marias bokhylla
• Ingrids bokhylla

Senare under veckan recensionsdebuterar våra två nya redaktörer Camilla och Ingrid. Först ut är Camilla som skriver om Anna Schulzes Att ringa Clara. En roman om en komplicerad men varm och livslång vänskap. Ingrid har läst Amos Oz uppmärksamma novellsamling Lantliga scener och gillar den så mycket att hon börjar med att dela ut en tia, bättre kan det inte bli!

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Avskedsfest för Norrtullsligan
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Det är något vi måste prata om …
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Stockholmsserenad

Kvinnor 2011 har visserligen rösträtt, men fortfarande får kvinnor lägre lön för lika arbete, tar större ansvar för hemmet och familjen och är underrepresenterade på de högre posterna. Att vara kvinna och göra karriär innebär ofta att göra avkall på att skaffa familj och barn. Det är en kamp att bli tillfrågad först efter att ett antal män har tackat nej till samma förfrågan.

Men det värsta är inte de omänskliga arbetstiderna, den låga lönen, de slitna rummen. Det värsta är alla de sexuella trakasserier som kvinnorna utsätts för på sina arbetsplatser, av sina chefer. Det är att finna sig och härda ut, eller att säga ifrån och förlora jobbet. Samtidigt lockelsen i att göra det förbjudna, det som är fel, att ge sig hän.

Jag förstår allt det här och jag läser och förfasas, läser och blir arg, läser och vill förändra. Läser och blir trött. För precis som tjejerna i Norrtullsligan känner hopplöshet och trötthet över sin situation känner jag många gånger hopplöshet och trötthet över min situation, över vår situation. Det är inte en bok utan hopp, men jag blir trött när jag läser.

Det är så med kampen, att den gör en trött. Och att det är så mycket lättare att abdikera, slå sig till ro och följa normer. Det är alltid lättare att leva upp till förväntningar än att bryta mot dem. Att ge upp kampen och känna lyckan i att slippa kriga är väl gestaltat och lockelsen sprider sig även till mig.

Motståndet när jag läser Norrtullsligan finns där trots nyöversättning, den luftiga sättningen, de få sidorna. Annika Lantz förord är en förutsättning och en ingång för mitt läsande, men det räcker inte. Jag är inte van att läsa klassiker, men tror på att en bra bok är en bra bok. Och jag tror på att en jobbig och viktig bok är en bra bok.

Just därför förstår jag varför det är så viktigt att just den här boken har blivit en Stockholm läser-bok, för att det är en bok som vi måste uppmärksamma, prata om och läsa.

Similar Posts:

• Stockholm läser Norrtullsligan
• Stockholmsserenad
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Känslor man önskar att man inte kände
• Avskedsfest för Norrtullsligan