Det betyder inte att vi inte bråkar för det gör vi. Första halvåret 2025 inleddes en ekonomisk rysare som bara fortsätter. Gaphalsen Donald Trump har ännu en gång tillträtt världens mäktigaste befattning.

USA:s president bestämmer över mycket, det är välkänt, men SÅ mycket? Trump började nästan genast hota om tullar. Det sänkte såklart börsen. Sen tog han tillbaka hoten, delvis, och då gjorde börsen genast glädjeskutt som en lydig vovve. Detta har Trump upprepat flera gånger. Undrar om han berikat sig själv genom att han tillåts hålla i taktpinnen och kan köpa när det är billigt och sedan sälja dyrt? Samtidigt är alla i USA, inklusive hans hängivna väljare, förlorare eftersom förtroendet för USA urholkas.

En rysare är det men de flesta småsparare är kvar på börsen liksom våra pensionspengar, fastän fluktuationerna är styrda av en silverrygg som inte bryr sig ett skvatt om någon annan än sig själv. Hur ska man förstå det? Hade aporna köpt det?

Apan och kapitalet, en bok om ekonomisk historia, kom 2023, efter Trumps första presidentperiod, men innan det stod klart att det skulle bli en triumfatorisk come back. Författaren Kjell A. Nordström vill göra ekonomin begriplig och börjar från början. Människan är alltså en tunnhårig apa i Afrika som lär sig att man kan byta saker med andra, nötter mot fikon, exempelvis. Det är ju något stort.

”Den enes bröd är den andres död” brukar det heta, men byteshandel är inget nollsummespel enligt Nordström. Om det hade varit det så hade den hårlösa apan för längesen slutat göra transaktioner, argumenterar han. I stället förenklas livet av möjligheten att göra byten. Den som fiskat mer än den kan äta, slipper se fångsten ruttna. Människan kan specialisera sig. Den som är särskilt bra på fiske ägnar sig åt det och byter sedan med samlaren av nötter. Eller fikon. Alla får en mer varierad kost.

Städer med handelstorg är ett viktigt steg i utvecklingen, uppfinningen av pengar är ett annat. Mynt av koppar, silver eller guld blir till sedlar vars värde garanteras av en guldreserv hos en riksbank som evolverar till nuvarande system som inte vilar på guldreserv och dessutom är alltmer kontantlöst. Vi betalar allt oftare med plastkort. Ändå består tilliten.
Kapitalismen tar fart i de italienska statsstaterna på 1200- och 1300-talen. Renässansen bär på en slags framåtanda efter en lång era av bakåtblickande under medeltiden. Det skapas banker som lånar ut pengar mot ränta. Ekonomierna växer.

Militärt starka aktörer har genom tiderna sett sin chans att tulla på andras handel. Men ideologin om frihandel, som uppstod i Storbritannien på 1800-talet, har bitit sig fast. Visst finns det bakslag som första världskriget, depressionen och andra världskriget. Men frihandeln har tagit fart igen efter alla kriser. De senaste 50 åren har präglats av ett allt öppnare Kina, Berlinmurens fall och ett allt aktivare Indien. Kjell A. Nordström liknar globaliseringen vid ett jättelikt knytkalas.

Vår planet har blivit en by där alla försöker byta med alla. En öppnare värld än någonsin. Längre liv än någonsin. Mindre fattigdom. Och dessutom för fler människor än någon gång i historien.

Men det är något som skaver. Storbritannien har lämnat EU och i USA sluter allt fler upp bakom parollen ”America first” och Donald Trump som säger att han älskar tullar. Det där är inget nytt under solen, menar Nordström.

Precis som i det lilla livet är ju stora kalas ofta kaotiska och svåra att kontrollera. Att stiga ur festen och återta kontrollen över människors bytande dyker därför upp som förslag med jämna mellanrum. Men att helt lämna festen har oftast visat sig alltför dyrt, även för stora länder som USA.

Ett kapitel handlar om den osynliga handen, moralfilosofen Adam Smiths teori att ekonomin fungerar bäst utan statlig styrning. Vi människor är bra på samarbete. Paradoxalt nog är det egennyttan som för oss ditåt. Men Nordström betonar att en viss styrning, eller korrektare uttryckt rätt sorts regler, behövs för att den osynliga handen ska kunna arbeta fritt.

Nordström tar också upp problem som överutnyttjandet av haven och luften. Han synar de miljöekonomer i sömmarna som propagerar för ”degrowth”, minskad tillväxt för miljöns och klimatets skull.

Detta är en infallsrik och kreativt berättad ekonomisk historia där man varken saknar myten om kung Midas eller historien om Sveriges Riksbank, världens äldsta. Man har kul när man läser. Nackdelen, möjligen, är att framställningen blir lite spretig. Kjell A. Nordström hoppar friskt i kronologin, något som sannolikt minskar bokens tillgänglighet för många. Den riktar sig ju till alla apor, som jag, som saknar gedigna förkunskaper i ämnet.

På det hela taget är Apan och kapitalet dock en välskriven bok av en kunnig författare. Ideologiskt är Kjell A. Nordström varm anhängare av marknadsekonomin men den läsare som inte är det behöver knappast vara orolig. Författaren är tydlig med sina åsikter och intentioner redan från start.

Similar Posts:

• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Initierad bok om Trump
• Staten och kapitalet i samma båt

I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

Romanen Egendom borrar in sig i atmosfären genom att inleda med biografin om en börsspekulants liv. Här målas upp en kändismans ungdomsår, hur denne finner en hustru och slutligen beskrivningar av hur hans privatförmögenhet har kommit till. Oh, he is a fortunate man and did you visit his luxurious house? New York-etablissemangets skvaller går nästan att ta på. Några år senare har kartoteket på New York Public Library ett tomrum. Varken verket eller biografiförfattarens namn går att spåra längre.

Den följande delen är den stormrikes egna ord för att bemöta vad som i hans ögon var en lögnaktig levnadsteckning. Nu äntligen (!) ska han berätta sanningen i sina memoarer. En kommentar som får ta stor plats är att 1920-talets överhettade (osunda) ekonomi måste kylas ned för att starta på noll igen. Den manlige huvudpersonen – för det är nämligen han som vet bäst – är viss om godheten i de egna handlingarna. Byteshandeln med aktier och obligationer har såklart syftet att verka för ”Amerikas bästa”.

I den här romanen förs man i väg på en upptäcktsfärd i skrivkonstens värld. Författaren Hernán Díaz låter pennan fara i väg för att i nästa stund göra tvärstopp. Stundtals känns det som om jag får sitta på en fyrbent pall, där ett av stolsbenen sågats kortare. Innan jag ramlar av återfår skildringen sin balans i övergången till nästa avsnitt – en fin dotter-far-skildring. Fokuset flyttas till en man med anarkistiska idéer som bor med sin dotter på Brooklyn-sidan. De har svårt att få mat på bordet och de käbblar i röran där pappan har sin tryckeriverkstad. Historien är som en egen roman i sig, där dotterns ambitioner förknippas med hoppfullhet och jävlaranamma. Hon tar ett första steg på sin klassresa men förstår långsamt hur detta skapar ett avstånd till föräldern.

Så kommer den säregna rösten i romanens sista del. Hur den berör går inte att förklara. Spretigheten liknar atonal musik – den är omedelbar och har en sprängkraft i sina försök att fånga sorgsenheten i livet.

Milda Matilda, vilken roman! Den avslöjar inte bara den genomskinligaste lögnen du hört din börsmäklare säga. Den är en fenomenal uppvisning av vem som håller fast vid sitt tolkningsprivilegium och hur alla andra alternativ trängs undan. Med pengar ökar chansen till mediers bevakning och slutligen en plats i historieböckerna.

Jag kan inte heller låta bli att förföras av Manhattan med sina nyuppförda skyskrapor och ibland är svindeln nära. Vilket får mig att i fantasin tänka på titeln och undra om inte alternativet ”Svindel” kunnat fungera bättre för att närma sig den dubbeltydighet som ”Trust” har för engelskspråkiga läsare? I och för sig kan den svenska boktiteln ”Egendom” vara dubbeltydig: Vilken egendom besitter du? Och vems egendom är du?

Avslutningsvis är det inte titeln som är avgörande. Romanen är större än sina ord och jag tänker mycket på mellanrummen när den är utläst.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Att läsa är ibland att gråta

Mynt, arkeologiska lämningar och antika källskrifter ger en uppsjö av information som kan omvandlas till hårda fakta. Det är såklart mycket som vi i vår tid inte vet om livet i Romarriket. Men fantastiskt mycket kunskaper finns samlade och nytt tillkommer. Romarriket var det första imperium som accepterade och gav rättigheter också åt andra folkslag. I gengäld visade erövrade folk med tiden lojalitet mot Rom. Kanske var detta en av faktorerna bakom rikets långa existens?

Hårda fakta går att redovisa på många sätt. Löpande text i tjocka böcker är vanligast. Här får vi i stället berättelsen om Romarriket i form av tidslinjer, tabeller, tårtdiagram och kartor. Frågorna som besvaras är många. Hur snabbt växte imperiet? Vilka rättigheter hade olika kategorier av invånare? Hur utvecklades kvinnans ställning i olika skeden av livet? Vad vägde legionärernas utrustning i fält? Vad tjänade olika typer av romare och vad kunde de köpa för pengarna?

Den här boken ger många aha-upplevelser och nya kunskaper. Inte minst förmedlar tidslinjerna en robust insikt om att Romarriket inte var likadant hela tiden. Det är naturligtvis en självklarhet. Allt som pågår i hundratals, ja tusentals år förändras såklart. Men evolutionen blir väldigt åskådliggjord i grafiken.

En kritik är att vissa av bilderna är alltför komplicerade. Hur jag än försöker så lyckas jag inte riktigt tränga in i gestaltningen av hur republikens klientsystem fungerade. Det kan såklart vara jag som är trög, men det kan också vara en brist i upphovsmännens pedagogiska förmåga.

En annan komplikation är att många av grafikerna berättas med symboler, ungefär som kartsymboler. Det kan fungera jättebra, men blir krävande när symbolerna är väldigt många. På samma sätt berättas en del bilder med färgkodning, men om en del färger ligger nära varandra – brunt och ljusbrunt, exempelvis — blir det svårläst.

Majoriteten av bilderna är dock mycket bra och väldigt informationstäta. Det känns kreativt och fräscht för en hjärna som oftast läser text.

Similar Posts:

• Vattnets historia under antiken
• Stormakt på pumpen
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Seg start med roliga idéer
• Obehagligt, tänkvärt

Faktum är nämligen att Sverige idag är ett skatteparadis – men bara för de rika. Kapitalbeskattningen är exempelvis bara en tredjedel av vad den är i USA, vi har idag inte kvar någon förmögenhets- eller arvsbeskattning, och fastighetsskatten har ersatts av en regressiv fastighetsavgift. Antalet dollarmiljardärer (observera miljardärer, inte miljonärer) har också dubblerats bara under det senaste decenniet, och deras totala förmögenhet har också växt. Faktum är att dollarmiljardärerna numera duggar så tätt i Sverige att det bara är extrema överklassghetton som Monaco, Guernsey och Lichtenstein som har fler dollarmiljardärer per capita.

I den här boken diskuterar ekonomi-journalisten Andreas Cervenka vad det är som har hänt med Sverige, och varför det har kunnat ske. Han diskuterar också konsekvenserna av detta, inte minst vad gäller bostadsmarknaden: möjligheterna för en normal skattebetalare att kunna köpa sig en egen bostad i någon av de större städerna i landet blir allt mindre, och allt mer beroende av omfattande belåning. Vilket i sin tur leder till att Sverige skapat sig ett eget litet subprime-problem, något som bara bäddar för en ny finansiell kris.

Cervenkas bok är fullspäckad med fakta om den svenska ekonomins utveckling. Ibland kan förvisso skildringen grotta ned sig lite väl mycket i att rabbla siffror från enskilda exempel, men när boken är som bäst så är argumentationen tung och väl underbyggd. Det jag framförallt kan sakna är en fyllig diskussion om de politisk-ekonomiska faktorer som har bidragit till att möjliggöra denna politik, inte minst den roll som arbetarrörelsen (och socialdemokraterna i synnerhet) har spelat. Detta till trots är det här ett debattinlägg som verkligen borde uppmärksammas i den politiska debatten.

Similar Posts:

• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Staten och kapitalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Döden DÖ

Johan Rockström och Owen Gaffney är världsledande klimatforskare och debattörer i frågan, så när de nu skriver den här boken tillsammans är det föga överraskande ett tungt och viktigt inlägg i klimatfrågan. Boken är indelad i tre ”akter”: en första som skildrar Jordens historia från att klotet blev till fram till vår samtid, och vad vi vet om hur klimatet förändrats över de senaste 800 000 åren; en andra akt som skildrar de senaste decenniernas forskning om planetens gränser för vad som är hållbart, och på vilka områden vi människor har kommit att passera dessa gränser; och en tredje akt om det författarna kallar för ”Jordresan”, det vill säga vad vi behöver göra för att vi ska kunna leva inom de planetära gränserna.

Boken är över lag mycket pedagogiskt skriven. Man har som lekman lätt att följa med i skildringen av den naturvetenskap som ligger till grund för vad vi vet om Jordens klimat och de samtida klimatförändringarna. Boken är också i sin tredje ”akt” förhållandevis konkret i diskussionen om vad som behöver göras på en lång rad områden – alltifrån vad vi äter och hur vi producerar vår mat, till hur vi skapar hållbara städer eller transportsystem. Vi måste också utjämna socio-ekonomiska skillnader såväl inom som mellan länder, röra oss bort från konsumtionshets och en ständig strävan efter ekonomisk tillväxt, och börja tillämpa mer av ett ”katedraltänkande” (med långsiktig planering av ekonomin).

Författarna skriver att det finns fyra positiva krafter som idag drar åt rätt håll: folkrörelser som kämpar för en radikal omställning, politiker i de världsledande ekonomierna som bidrar, ekonomiska drivkrafter som gör att fossilbränslen inte längre är konkurrenskraftiga mot hållbara alternativ, och tekniska innovationer som kan leda till omvälvande förändringar på många områden. Men när de i bokens tredje akt sen konkretiserar diskussionen om de förändringar som behövs – och vad som är på gång – så blir jag inte helt övertygad av realismen i den ”Jordresa” de förespråkar. Författarna kan exempelvis diskutera hur en del stora företag – som exempelvis Scania, Harley Davidson eller Puma – säger sig vilja ställa om sin verksamhet mot hållbarhet. På samma sätt menar de att politiker i många länder driver på för en omställning, och att flera ledande globala institutioner – till exempel IMF och ECB – idag vill genomföra en ”radikal översyn” av det ekonomiska systemet, och bland annat verka för en rättvisare fördelning av välståndet. ”Kapitalismens överstepräster kräver radikala förändringar”, som författarna formulerar det. Kalla mig pessimist, men jag har svårt att tro att många av dessa företag, politiker och institutioner verkligen menar allvar med sin retorik, och misstänker att de förändringar de i realiteten kommer försöka genomföra egentligen är ganska blygsamma sett mot bakgrund av vad Rockström och Gaffney menar behövs. Och framförallt: Kommer man att ha särskilt många politiker eller storföretag med sig på tåget om man faktiskt skulle börja genomföra mer radikala omställningar av det ekonomiska systemet (med bl.a. höjd beskattning av de rika eller ökade kostnader för utsläpp)? Detta får mig osvikligen att fundera på om Rockström och Gaffney själva verkligen tror på sina egna ord om de här aktörernas vilja att genomföra radikala förändringar, eller om det i sin tur är medveten retorik från deras sida för att locka med så många som möjligt på tåget för den omställning de menar är så akut nödvändig?

I sin helhet är det dock en både viktig och pedagogisk bok, som jag hoppas att många – politiker såväl som en bred allmänhet – läser och tar till sig av. Jag hoppas också att jag om tio år kan se tillbaka och konstatera att författarnas optimism var berättigad, och min skepsis obefogad. Förhoppningsvis kan det optimistiska budskapet smitta av sig, så att boken kan bli en katalysator till positiv förändring.

Similar Posts:

• Dags för omställning
• Vår jord, våra intressen
• Ekonomernas diktatur
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Jämlikhet für alle!

För att se på det från en annan vinkel. I den första berättelsen i serieboken På äventyr i senkapitalismen är det så illa att Morris inte kan betala räkningarna. Hans kompis John får idén att de ska registrera sig som ”Voi-jägare”. Jobbet innebär att för varje upphittad cykel får de en liten ersättning när de laddar upp och registrerar den i appen. Idén är bra tills Morris får nästa elräkning. De har laddat upp elsparkcyklarna hemma hos honom och elräkningen är högre än någonsin.

I boken finns sammanlagt fyra berättelser. Huvudpersonerna är Morris och John och deras till-och-från-kompis Hunter. Dynamiken i gänget utvecklas. Någon är snäll och ansvarstagande, den andra är partysugen mest hela tiden och den tredje kommer på lösningar som ligger i gråzonen.

Att vara ung, stark och lättrörlig är en fördel, som innovatören för gig-plattformen sade. De första jobben kan ju vara lite tuffa och slitsamma men ändå lite spännande. Om Morris och John fortfarande inte i fyrtioårsåldern kommit vidare får de väl skylla sig själva, när de inte tog chansen att utbilda sig till något bättre.

Det finns ingen gig-plattformsinnovatör som säger så där i pratbubblorna. En dikeskörning i recensionsskrivandet. Ber om ursäkt.

Alltså. Tillbaka till de unga grabbarna. I alla fyra historier är de involverade i ett nytt jobb. Ett gig som förr kallades kneg som förr kallades påhugg. I alla tider har det funnits timlönare. Eller säsongsarbetare (läs gärna Ellas recension av Svarta bär. Om det finns några anställningsvillkor, så ligger tyngdpunkten på att finnas till hands med sin kropp 24/7. Och den framtida pensionen? Den lär inte överstiga gränsen för låg ekonomisk standard, något som enligt definitionen är 60 % av rikets medianlön.

Svårt att hålla sig till ämnet i den här recensionen. Nytt försök.

Tommy Sundvalls seriehistorier är dråpliga. När Morris, John och Hunter tar sina korta gig-jobb hamnar de i situationer de inte kan kontrollera. Ungdomsårens vimmel när ingen riktigt visste vad den ville bli som vuxen, så skulle kanske bokens antihjältar formulera sig. Särskilt när de har dragit i sig sina öl, groggar eller rökt på.

Men de fyra berättelserna är tydliga i sina exempel på hur arbetslivet kan se ut. Grabbarna är helt enkelt i en enda ond cirkel, eller rättare sagt längst ner i samhällspyramiden. Någon enstaka gång glimtar insikten om de stora klasskillnaderna men Morris, John och Hunter är bara symboler för ofrihet. Vare sig de skärper sig, rycker upp sig eller är tillgängliga jämt är ekonomin usel. Festsuget tar över. Nästa veckas räkningar kan vänta.

Här har vi orsaken till att jag återigen glider utanför recensionsuppdraget. Jag saknar den breda diskussionen i medierna (eller bland mina medelklassbekanta) om klasskillnaderna. Förutsättningarna är verkligen inte lika för alla eftersom vi är djupt beroende av ett samhällsystem där arbetet värderas olika. Transport, vård och omsorg – nämn den människa i dessa branscher som offrar sin kropp och blir en rik pensionär. Bryr sig inte plattformsinnovatörer, mina medelklassbekanta eller Timbros åsiktsförmedlare om människorna längst ned i samhällspyramiden?

En frustrerad recensent kommer inte längre än så här.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Lumpänglarna lever vidare

Det är utan tvekan viktiga frågor som Zuboff diskuterar. Även om jag personligen är vagt insatt i många av de centrala aspekterna i det hon diskuterar, som den omfattande insamling av beteende-data som företagen ägnar sig åt, så finns det också mycket nytt jag lär mig om detaljerna i vad somliga av de här företagen ägnar sig åt, och hur de agerar. Jag kan också tycka att Zuboff ibland gör riktigt intressanta analyser av den här utvecklingen, inte minst om de olika faktorer som sammantaget gjorde att den här utvecklingen kunde ske just under de senaste tjugo åren, och jag gillar många av hennes teoretiska resonemang inspirerade av eller i dialog med en lång rad klassiska tänkare – allt ifrån Hannah Arendt till Weber, Polanyi eller Milgram.

Men så är det ju detta med framförandet. Boken är en tegelsten inte bara längdmässigt, utan också för att den i stora delar är skriven på ett ganska krångligt språk. Skildringen blir också snabbt ganska förutsägbar – efter att hon har ägnat dryga hundratalet sidor åt att skildra hur Google kom att inse den ekonomiska potentialen i att samla in beteende-data, så är det liksom föga överraskande att nya ”produkter” de lanserade därefter, som Street View eller Google Glasses, också syftade till att samla in ännu mer beteende-data. Att sen skildra hur andra företag på samma sätt försöker samla in sådan data, genom allt ifrån Barbie-dockor till robotdammsugare, blir lika lite överraskande i princip, även om många – i likhet med mig – kanske inte alltid känner till varken omfattningen eller detaljerna. Men skildringen förbättras på den senare punkten inte av att Zuboff kan vara både långrandig och repetitiv även i dessa detaljer; bara inom loppet av ett par sidor konstaterar hon, för att ta ett exempel, tre gånger om att den nya utvecklingen av ständigt uppkopplad teknik kan göra att försäkringsbolag i framtiden kan komma att blockera oförsäkrade bilar från att över huvud taget starta.

Kort sagt så skulle den här boken ha mått oerhört bra av att kortas ned. Det hade inte behövts drygt 700 sidor för att framföra de centrala argumenten, även om man vill ha en välunderbyggd bok. Det hade heller inte behövts att Zuboff gång på gång måste markera sitt ogillande mot utvecklingen, såväl genom att peppra sin text med värdeladdade adjektiv, som genom de domedagsutläggningar som då och då vävs in i texten. Oavsett om man håller med henne eller inte, så tillför de här utläggningarna inte särskilt mycket till analysen. Man behöver nämligen inte ens börja läsa själva brödtexten innan författarens åsikter i frågan blir helt glasklara: redan på den sida som ägnas åt en ”definition” av begreppet övervakningskapitalism, innan själva brödtexten tar vid, klargör hon nämligen sina ståndpunkter om vilket enormt hot denna form av kapitalism innebär för oss alla (som inte sitter vid den nya maktens köttgrytor). Det hotet kontrasteras i skildringen sedan mot en tolkning av den ”klassiska” kapitalismen i USA, som i Zuboffs världsbild var ett samhälle byggt på fria, välmående konsumenter och ömsesidighet i alla socio-ekonomiska relationer. Den skönmålningen finns det utan tvekan många (inklusive undertecknad) som inte riktigt skulle hålla med om.

Bokens längd till trots så finns det också flera centrala frågor som jag upplever att man som läsare inte får några konkreta svar på. En sådan fråga är om folk i allmänhet verkligen är så omedvetna om att de övervakas och att deras beteende-data säljs som Zuboff tycks mena. Förknippat med det uppkommer ju frågan om varför folk använder de här företagens tjänster. Men den kanske viktigaste frågan är hur betydande företagens beteende-modifiering kan komma att bli. Att – som Zuboff skriver om – Facebook har kunnat påverka folk att exempelvis i högre grad gå och rösta i ett allmänt val, eller att påverka deras sinnesstämning, genom att förändra algoritmerna för vad som visas i folks flöden, är både intressant och oroväckande, men just de experiment som hon redogör för förefaller ändå ha inneburit relativt begränsade modifieringar av folks beteende. Som läsare lämnas man dock okunnig om hur djupgående eller omfattande den här typen av beteende-modifiering kan komma att bli. Kanske kan framtida forskning komma att ge oss tydligare svar på det här området.

Som lök på laxen så slutar boken i något av ett anti-klimax. Vi behöver revitalisera demokratin, menar Zuboff. Gott så. Men vi kan inte förvänta oss att lagstiftning kommer kunna stoppa den här utvecklingen, menar hon samtidigt – den amerikanska konstitutionen är tandlös, och EU:s nya GDPR-lagstiftning lär inte kunna hjälpa, den heller. Det är helt enkelt inte möjligt att lagstifta om vad vi inte känner till, och företagen ägnar sig systematiskt åt hemlighetsmakeri, och att göra nya innovationer som kan kringgå eventuell lagstiftning. Och att som enskild individ försöka kringgå övervakningen genom exempelvis spårar- och reklam-blockerare är lönlöst, och – menar Zuboff – närmast legitimerar systemet (logiken förefaller mig något konstig, men går vad jag förstår ut på att det legitimerar systemet därför att man då inte utmanar företagen explicit?). Så exakt vad det är Zuboff tycker vi ska göra mer än att bara uttrycka vårt ogillande i största allmänhet, blir aldrig särskilt tydligt.

Synd på så rara ärtor. De här frågorna förtjänar att uppmärksammas betydligt mer än de gör. Zuboff har onekligen många intressanta tankar på temat, men de bra delarna i den här boken hade behövt en ordentlig redigering för att verkligen komma till sin rätt.

Similar Posts:

• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Riskkapitalister är också människor
• Arbete mot kapital
• Arbetare i alla länder, förena er…

Historien som Lindblom berättar handlar i hög grad om att kombinera automatisering med billig arbetskraft. Amazon har varit banbrytande på att införa alltmer avancerade system såväl bakom sina säljsajter för att få kunder att köpa saker hos dem, som när det gäller hanteringen av alla order på sina lager. Det handlar också om att Amazon redan från start hade en långsiktig målsättning, och under flera år medvetet gick med förlust för att kunna kapa åt sig marknadsandelar.

Ett par decennier senare har den riskabla strategin alltså visat sig vara mycket framgångsrik, och lett till att företaget idag har en mycket dominerande ställning på många marknader världen över. Bara detta har fått många att oroa sig för att den position Amazon har kommit att inta kan verka konkurrenshämmande. Att företaget genom sin dominerande ställning också kan samla in oerhörda mängder data om världens internet-användare har också börjat oroa många debattörer. Allt det här skriver Lindblom om i den här boken. Mycket av det är väl kanske inte okänt för många potentiella läsare.

Men företagets omfattande automatisering har också haft en annan, och kanske än mer problematisk baksida: hårt och slitsamt arbete för de anställda, kanske framförallt på de stora lagren runt om i världen. Och det är här den här bokens styrka ligger. En stor del av boken ägnas åt intervjuer med arbetare vid en lång rad av de här lagren, om deras arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svaren hon får är långt ifrån den bild som företaget själv gärna vill förmedla om glada och nöjda medarbetare. Missnöjet gror tvärtom på många håll. Lönerna är många gånger inget vidare. Anställningsvillkoren är osäkra för en stor andel av de som jobbar på lagren, ofta inhyrda via bemanningsföretag. Förslitningsskador och olyckor är omfattande. Den som blir skadad är många gånger inte välkommen tillbaka, utan lämnas åt sitt öde. Och försök att organisera sig fackligt för att förbättra villkoren motarbetas systematiskt av företaget.

Lindblom är tydlig med att Amazon på många sätt inte är unika när det gäller dåliga arbetsvillkor, utan att det i hög grad är en återspegling av hur moderna arbetsmarknader ser ut i många länder. Ett av kapitlen handlar exempelvis om konkurrenten Zalando, vars verksamhet i hög grad påminner om Amazons. Här har dock syndikalister utanför Stockholm framgångsrikt organiserat sig för att förbättra arbetsvillkoren. Fokus ligger dock på Amazon just för att det företaget har fått en så dominerande ställning. Genom denna dominans så kan Amazon också pressa priser – och därmed arbetsvillkor – i många andra led, som exempelvis hos transportföretag som levererar varorna som köps via Amazon.

För många kanske den här beskrivningen av den moderna kapitalismen inte är särskilt överraskande. Personer som handlar hos Amazon utan att veta särskilt mycket om företagets egentliga kultur – bortom de glättiga budskap företaget själv vill förmedla – kan dock lära sig mycket om hur det verkligen ser ut bakom kulisserna. Positivt är att Lindblom också ägnar så mycket utrymme åt att skildra arbetarnas försök att skjuta fram sina positioner. Facklig organisering motarbetas visserligen av företaget, men det har inte avskräckt försöken att organisera sig. Här finns hoppfulla historier om en Davids kamp mot Goliat i vår samtid, som kanske kan inspirera många som arbetar under liknande villkor.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Legosoldater i fokus
• Facklig kamp i motgång
• David mot Goliat i företagsvärlden

Fast varför, egentligen? Bryr jag mig som kommuninvånare om ifall just min kommun har något världsunikt och knasigt i stil med världens förmodligen största träbjörn? Eller bryr jag mig om att vardagen fungerar, att det finns jobb och går att ta sig dit, att barnen har bra skolor, att gamla och sjuka får vård, att det går att få tag i mat, få post, och så vidare?

Så brukar också kritiken mot de inte sällan havererade ”sätta kommunen på kartan”-projekten se ut. Tankesmedjan Timbro (som gett ut flera böcker om sådana projekt) och Skattebetalarna (som inte, vilket man skulle kunna tro, är några fans av skatteuttag) har till och med tillsatt en ”SlöseriOmbudsman”. Att kommuner borde hålla sig till ”kärnverksamheten” hör till grundpoängerna.

Problemet är bara, påpekar Daun, att det ju inte finns pengar så det räcker till kärnverksamheterna heller. I kommuner med sviktande befolkningsunderlag, där arbetsgivarna flyttat till låglöneländer och rationaliserat bort, har också statliga verksamheter dragit sig undan alltmer. Intäkterna av de enorma resurser som ofta finns i glesbygdskommunerna – skog och vattenkraft, till exempel – hamnar någon annanstans. Så vad ska man göra?

Många av exemplen är hjärtskärande kommunala överlevnadsförsök. Naglar som klöser mot cellväggar. Nödraketer. Rop på hjälp. [---] Ledande politiker som säger det rakt ut: De insåg riskerna, men vad annat kunde de göra? Stillatigande se på medan kommunen de är satta att företräda går under?

I denna desperation uppstår onekligen en del knasigheter. En sådan, bokens mest centrala, pryder också omslaget: en kinesiskinspirerad byggnad, med den grå tyngden hos ett stort fängelse, omgärdat av en kinesisk mur. Det är Dragon Gate, en gång Älvkarleby kommuns mer blygsamma vägkrog Älvkarlen, som skulle – just det – sätta kommunen på kartan och få folk att vilja flytta dit. Efter diverse vändor, den mest iögonenfallande innehållande den kinesiske myggmedelsmiljardären Mr Li, har anläggningen (nu med hotell, kinesisk mur, tempel, gudastaty, terrakottakrigare och Himmelska fridens torg) tagits över av Sisyfosgruppen, ett fastighetsbolag specialiserat på att vända hopplösa projekt.

Vägen dit har uppenbarligen varit något av en mardröm för kommunen (och förmodligen för Mr Lis kinesiska gästarbetare), men är det i slutänden det haveri och fiasko som Dauns titel talar om? Det kan nog bara tiden utvisa.

Andra exempel i boken måste otvivelaktigt räknas på minuskontot, som det numera nedlagda Medeltidens Värld i Götene. Jätteälgen i Svansele är fortfarande bara en stor rumpa, och träbjörnen i Sveg håller på att ruttna sönder. En dimmaskin mitt i en rondell i Landskrona är ju också lätt att göra sig lustig över, men Daun påpekar också att de största och klart dyraste satsningarna sker i storstäderna, med Nya Karolinska och Göteborgs (inställda) linbaneprojekt som exempel.

Draksådd är en reportageresa till en del av dessa platser, med Dragon Gate som fixstjärna. Den är på gränsen till ett idolporträtt av Sisyfosgruppens vd Olle Larsson och hans olika projekt (och de är för all del fascinerande). Den är lite av en debattbok, som vill visa på problemen som ligger bakom de ibland desperata kommunsatsningarna. Där tycker jag att boken har sin största styrka, när den ställer angelägna frågor om hur Sveriges resurser fördelas över landet. Om det kan finnas plats för andra värden än de strikt marknadsmässiga.

Similar Posts:

• Mobilisera mera
• Göransson – så tycker han
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Farväl till folkhemmet
• Här är ingenting riktigt perfekt