Tills nu. Världen står mer eller mindre i brand, ett jäkla virus härjar som en flock nykläckta vampyrer över världen, och Stephenie Meyer berättar att det äntligen är dags för oss att få höra Edwards sida av historien. Följande mening kommer förmodligen att dumpa min recensentkredd till ett ställe varifrån den aldrig kommer hämta sig, men ni förtjänar att få veta sanningen. Jag var lyrisk. Sina sunkiga värderingar och sitt lätthånade tonårsdrama till trots, så har Twilight spelat en stor roll i mitt liv. Jag var inte ens tonåring när jag läste böckerna för första gången, så jag har inget bra att säga till mitt försvar. Men den episka kärlekshistorien och Edward som någons slags modern(are) blodsugande Mr Darcy fick mig att fastna, och jag kan inte ens förmå mig att håna alla dess brister, för Twilight har fått mig igenom många jobbiga perioder i mitt liv, och ingen rimlig argumentation i världen kan få mig att sluta läsa om den varje år.

Så självklart var jag pepp som tusan på att få en ny infallsvinkel efter att ha läst de gamla böckerna ett tiotal gånger redan. Jag köpte den samma dag den släpptes, och gick hem och förberedde mig på ett långt läsmaraton med många koppar te som kallnar.

Till min förvåning började boken väldigt segt. Okej, okej, det kanske tar ett tag att komma in i mitt gamla Twilight-flow. Tre kapitel senare var jag ruskigt rastlös, handlingen hade knappt kommit någonstans, och Edwards huvud var inte alls så spännande att vara i som jag hade föreställt mig. Han våndades över allting, han läste allas tankar, han tyckte att alla är jättetråkiga, titta ett dammkorn … mänskliga ögon kan inte se dammkornen dans, herregud var skolan är tråkig, alla dessa tråkiga tankar, osv. Men vet du vad, Edward? Du påminner mig om alla de där skittråkiga snubbarna jag dejtade i tonåren som var SÅ MISANTROPISKA och hatade allt och alla, men egentligen var det de själva som var tråkiga och inte bidrog med något originellt över huvud taget. Kort sagt: Edward gjorde sig definitivt bättre utifrån.

Det smärtar mig att säga att Midnight sun är alldeles för lång, långsam, och stundtals direkt långtråkig. Baseball-scenen tar en evighet eftersom Edward läser allas tankar, Alice ser framtiden (resultaten av allas drag), Edward läser Alice visioner, ändrar sina drag, Alice får en ny vision eftersom Edward ändrar sig, Edward läser av den och ändrar sig igen … sida upp och sida ner innan de ens kastat den jäkla bollen en enda gång.

De scener som är nya för boken, och inte bara återberättande av sånt vi känner till, håller en helt annan klass. Edwards minnen av sin första tid som vampyr tillsammans med Carlisle är varma, roliga, och välskrivna. De visar att Meyer utvecklats som författare och kan skriva riktigt charmigt. Medan Midnight Sun i slutändan ändå var en besvikelse, så gav de där ljusglimtarna mig hopp om att Meyer kanske utforskar sin lättsammare sida i sitt framtida skrivande. Det skulle kunna bli riktigt bra, med eller utan vampyrer.

Similar Posts:

• Något tjatigt, men underbart romantiskt
• En oväntad avslutning
• Mystiskt och romantiskt som möter förväntningarna
• Oemotståndligt stereotyp vampyrlitteratur
• ”Även vuxna gillar snabba intryck” – intervju med Marta Hedener-Hagman

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel

Går du och bär på en sexuell fantasi, kanske flera? Något du återkommer till var gång du smeker dig och som du inte har tagit steget ut att förverkliga? Den här boken, Joels erotiska lista, är full av sanna berättelser om utlevda sexuella lustar och spännande möten. Iklädda rollen som sexreportrar gav min partner och jag oss ut i verkligheten, var för sig och tillsammans, för att undersöka och utmana våra sexuella begär. Med oss på våra reportageresor hade vi varsin erotisk önskelista, en bucket list över sådant vi ville uppleva och annat som hade väckt vår nyfikenhet. I den här boken får du följa mig när jag har sex med en betydligt äldre kvinna, ordnar en träff med tre kvinnor samtidigt och utforskar om det kan vara njutbart för en jämlik man att grovt förnedra en undergiven kvinna för hennes egen skull. Tillsammans undersöker Joy och jag om en avancerad teknologisk sexleksak verkligen kan bli en krydda i sängen och vi hittar på upphetsande, roliga sätt att göra egna sexhjälpmedel. Upplevelser av så kallad fisting har en speciell ställning i båda våra böcker.

En slående skillnad mellan Joys och Joels bok, är att Joels handlar mer om Joy, än vice versa. Den avslutande texten i Joels samling handlar även om hur de får en stor kris i förhållandet, och slutligen i epilogen avslöjas att de inte längre är ett par. Och att de båda hittat nya partners. Dock, och det ska påpekas, hade det förmodligen inte med öppnandet av relationen och de sexuella lekarna att göra.

I Joels texter är Joy ständigt närvarande, som någon han jämför med och vars lust och preferenser han förhåller sig till. Jag vet inte om det är meningen, men jag läser in att hon har förändrat Joels syn på kvinnor. Han är från början en dominant, men med Joy får han hålla tillbaka den sidan, och istället upptäcka nya saker. Han tycks tidigare inte ha varit van vid att en kvinna så tydligt berättar vad hon vill ha, och den insikten kommer sedan att dra igång hans lust även när han inte är med Joy. Förmodligen förändrar den också hans syn på kvinnor.

Joels sexuella upptäcktsresa rör sig från trekanter till äldre kvinnor till dildotillverkning. Det är spännande att följa hur han stämmer träff med en äldre kvinna och sedan nästan ångrar sig när hon går av tåget. För att lättat inse att han tagit fel på person. Dråpligheten förhöjer verklighetskänslan. På många vis är det ju ett spännande upplägg de har haft när de skrivit dessa böcker. Joel berättar om hur de massmejlade på Darkside för att få frivilliga till projektet, ”vill du vara med i vår nästa bok?”. Och de olika reaktioner som kom: vissa blev intresserade, andra rent av arga. Jag kan förstå det. Och kanske tycka att en annons eller artikel om att de letade, som frivilliga själva fick anstränga sig för att svara på, skulle varit att föredra. Men å andra sidan, vad vet jag om att ordna denna typ av träffar?

Vad jag läser mig till i Joys och Joels böcker, är det hemskt svårt att få allt att klaffa. Folk ställer in, eller struntar helt enkelt i att dyka upp. Påtagligt många har dramatiska familjerelaterade anledningar till att de ställer in. Joy och Joel för listor och tar för vana att låta människor enbart få en chans, sedan stryks de som opålitliga.

I den här boken får vi även stifta bekantskap med Fjodor, en f-machine. Något jag genast när jag läst det förtjust måste googla för att se vad det är. Vi pratar alltså om en fucking machine, en knullmaskin, som är av det mer storstilade avancerade slaget, där kvinnan ligger som på en brits och knullas av en dildo som rör sig med hjälp av el. Bara ett exempel på allt jag får lära mig av den här boken, som jag annars inte hade haft en aning om! Deep throat blir jag nästan trött på att läsa om (man lär sig deras favoriter efter ett tag). Och samtidigt är det fascinerande att ta del av vetenskapen bakom, hur gör man egentligen? Just detta att leda in tanken på nya spår, nya upptäckter inom den erotiska sfären; det är de här böckerna väldigt bra på.

Både Joy och Joel är mellan fyrtio och femtio, vilket också är betryggande. De har ett helt liv av upplevelser bakom sig, de vet vad de pratar om. Ibland märks generationen i form av en märklig syn på kvinnor och män. I Joels erotiska lista kanske än mer än i Joys. Fast mäns skriverier om sex blir också hårdare granskat än kvinnors. I och med den manliga blicken, som vi ju kämpat med i århundraden för att förändra. ”Jag var diamanthård och mitt spjut försvann obönhörligt i denna kvinna”. Det blir liksom inte bara pinsamt dåligt språk. Det blir också, som en kompis så snyggt uttryckte det, ”patriarkatet sammanfattat i en enda skälvande mening”.

En sak jag aldrig riktigt fattar vitsen med är de små fotona inför varje nytt kapitel. Och hur det påpekas att det fotograferas och filmas jämt och ständigt. Går folk igång på att läsa om det? Det kanske de gör. Jag har ingen ”typiskt kvinnlig sida” som handlar om att jag inte tänder på bilder, det är inte det. Men anonyma svartvita ben i spetsstrumpbyxor; vad skulle det ge mig utöver det jag redan har läst mig till?

Språkligt finns det som sagt en tendens att fläska på, som gör språket för blommigt och verkligen får mig att halka ur. Jag tror också att jag saknar förspelet. Missförstå mig rätt. Kommunikationen är det inget fel på; det är verkligen inga pang-på-scenarion vi får ta del av. Snarare drar sig samlagen ut över sidorna så att man undrar om de aldrig ska ta slut egentligen, nej inte en fisting till, jag orkar inte liksom! Vore det inte roligare om folk sattes i sexuella situationer de inte visste om de skulle uppskatta, kommer jag på mig själv att tänka?

Nej, det är spelet, leken, jakten jag saknar. Om ni läst min recension av Femtio nyanser av honom, så minns ni att en sak jag verkligen tyckte funkade med den, var den långa upptakten till första kyssen. Alla heta fantasier inför. Alla ögonkast och kittlande händer som rör vid, som i förbigående. Detta får förstås inte riktigt plats, i berättelser som behandlar möten där man redan på förhand har bestämt sig för att ha sex med varandra. Var, när och hur. Förförelsen… och förvåningen? Nej, dessa kommer förstås på skam.

Med det sagt: ja, jag vill knulla. Ja, det skapas en grotta runtomkring mig, där jag är ensam med den sexuella lusten som stiger och sjunker allteftersom. Erotik skapar ofta detta egna rum för mig. Men istället för att försjunka i Joys och Joels eskapader, är jag kanske mer intresserad av mina egna. På så vis får inte boken mig att förlora mig och förälska mig. Den fungerar mer som katalysator och informatör.

Similar Posts:

• Sexuell önskelista 1
• En guide till sexuell frihet
• Tema: Erotik
• En sexuell utvecklingshistoria
• Historisk hetta

I Svensk bokhandel läser jag att Mons Kallentoft skrivit på kontrakt att producera tolv böcker under loppet av tio år. Jag hatar honom för det. ”Fast vad skönt det hade varit att veta att man ror iland något sådant”, säger mannen min, som också skriver. ”Äsch, det blir säkert inga bra böcker!” muttrar jag. Mitt eget manus ser ut att närma sig fullbordan, mars är det sagt, men man vet ju aldrig. Det är en snårig skog som kommer att innefatta tre delar varav den sista just nu är sjuttio trilskande sidor. E L James triologi sålde sämre under förra året, sägs det. Samtidigt blir bokförlagen mer och mer beroende av hits; storsäljande elefanter, som den. Det suger.

Här på dagensbok tar vi inte hänsyn till varken hårt vinande vind eller stora elefanter. Vi recenserar vad vi känner för, och vi recenserar en bok per dag, så vi har tid att gå igenom ganska mycket. Veckan bjuder som vanligt på ett potpurri av lite allt möjligt.

Idag, måndag, recenserar Ella Kerstin Lundells Det svarta blodet. Kampen om oljan. Den bör ses som en uppföljare till hennes hyllade första bok, Affärer i blod och olja (2010) och står kanske inte helt stadigt på egna ben, men den tar upp oerhört angelägna frågor om bland annat regeringens attityd till svenska företags uppförande utomlands och journalisters granskning av dem. ”Människor mördas, våldtas, fördrivs från sina hem och sina traditionella näringar i konfliktområden som etiopiska Ogaden, Somalia och Sydsudan, men hey, så länge det är Carl Bildt snarare än J R Ewing som tjänar pengarna så sker det i något sorts magiskt ljus av ”svenska värderingar”? Vet inte om jag vill vara svensk i så fall.” Ella är upprörd, och det med rätta.

Till imorgon har Christina läst Stenhjärtat av Katarina Wennstam. Den genusmedvetna synen på samhället och den västerländska kulturen som präglade Flickan och skulden, återfinns också här, vilket gör spänningsromanen Stenhjärtat fantastiskt trovärdig och nyskapande inom sin genre. Den handlar om utredningen kring ett misshandelsfall av ett spädbarn. Christina hälsar att hon kommer att hylla…

På onsdag skriver Marie om Petter Wallenbergs Historien om Leila K, en biografi som hon ger lågt betyg på grund av många och stora problem när det kommer till författarens tillvägagångssätt. ”Jag får en klump av obehag i magen under läsningen, främst för att jag är så tveksam till hans motiv och hans öppenhet med vad han gör. Vet Leila K att snubben som vill spela in en låt med henne, och som låter henne bo på soffan under en tid, i själva verket också skriver en bok om henne? Att han inte är en vän, utan ännu en person som utnyttjar hennes stjärnstatus? Jag vet inte, vilket gör att hela boken känns snaskig och omoralisk.”

På torsdag skriver Anna Liv om Olyckan av Johan Werkmäster. Det är en ungdomsroman från LL-förlaget; en lättläst och tunn bok som behandlar ett tungt ämne. David ska snart fylla arton. En kväll kommer två poliser med ett dödsbud till hans föräldrar. David har dött i en olycka. Nästa morgon står sonen utanför dörren. Olyckan är en spännande bok som riktar sig till ungdomar som är läsovana eller brottas med lässvårigheter.

På fredag skriver jag om Gunila Ambjörnssons tunna lilla bok Från de inställda rymningarnas tid. En bok jag skjutit upp för att jag förväntade mig något tungt och svårt, men blev glatt överraskad. Det visade sig vara en fin upplevelse. Med flyt i språket och intressanta personporträtt berättar Ambjörnsson om det omvälvande 1890-talet, där författaren Edith Nesbit och hennes kollegor i Fabian society drömmer om en ny och bättre värld, men som läsare finner man hur de samtidigt är låsta i gamla könsroller och beteenden. En vacker skildring av konstnärsliv i en annan tid, på många sätt inte helt olik vår.

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men på lördagar recenserar vi lite vad som helst, inget krav på nyutgivet eller så. Så nu på lördag skriver jag om Selma Lagerlöfs gamla men fortfarande fullt läsvärda epos Jerusalem. ”Selma håller fortfarande måttet”, som min mamma skulle säga det.

På söndag skriver Richard om Christian Krachts Imperium. Det är en omdebatterad tysk roman om vegetarianen August Engelhardt som reste till Tyska Guinea i början av förra seklet för att starta en koloni för nudister och kokonötsätare. Allt utspelar sig mot bakgrund av ett gammalt Europa som håller på att krackelera och förebådar kommande krig. Uppbrottsstämning. Boken är extremt ironiskt skriven, och prosan flörtar med extrema idéer (vilket gjort den kontroversiell framför allt i Tyskland), men på ett sätt som är kongenialt med dess huvudperson. Högt betyg! utlovar Richard.

Similar Posts:

• Lättläst pärla med tungt innehåll
• Storartad berättarglädje
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Så mycket mer än sagotant
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Erotik är spännande, tycker jag, för att det främst handlar om funktionell läsning. Det är klart att jag som kritiker tittar på språk och kvalitet och jämför sinsemellan, men det allra viktigaste är om upphetsningen föds eller inte. Och här finns det olika grader att ta hänsyn till. Blir jag våt/hård när jag läser? Är det nödvändigt att gå och göra något åt det till och med? Kan jag läsa i lokaltrafiken eller är det alldeles för genant?

Eller kanske är det bara kittlingen jag vill åt? Det lite lätt förbjudna, med en touch av romantik? Verklighetsflykt från den tråkiga vardagen? Ny gödning åt sexfantasierna?

Alla böcker söker skapa en värld som läsaren kan förlora sig i, och när det plötsligt handlar om sexuell upphetsning blir många blyga. Själv tycker jag att erotiken, när den är som bäst, har stora likheter med skräcken. Stephen King kanske inte är världens mest slipade språkkonstnär. Men blir jag rädd när ljuset släcks, då har han lyckats ändå. Ni vet, som de fruktansvärt undermåliga sexnovellerna eller taffliga filmklippen vi googlar oss fram till när upphetsningen slår ut hjärnan… Det är inte bra, men det fyller sin funktion.

Fifty shades of Grey skapade inte bara en norm för handling, där BDSM varvas med romance och dominant man lär upp oerfaren undergiven kvinna; det började även diskuteras omslag. I en intervju i radio sa Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo, att de inte märkt av något enormt uppsving på sin försäljning. Det föreslogs då att detta kunde bero på just omslagens karaktär; där Vertigo visar anus och trekanter visade den ”nya vågen” av erotisk litteratur bara försiktiga blurriga detaljer av kvinnokroppar, gärna i enhetlig färgskala, såsom blått. Kallt, avskalat, ofarligt.

Vare sig du gillar det försiktiga eller det mer direkta, är den här specialen till för dig som längtar efter en erotisk utflykt. Vi bjuder på både nyutkommet och djupdykningar i arkiven. Hoppas du hittar något att njuta av i vintermörkret!

/ Redaktionen genom Lina Arvidsson

Anonym: Flossie
”Stöt, älskling, stöt som en demon!”

”Nu, min käraste Jack, tänker jag prata med dig om de olika sätten att knulla, eftersom du naturligtvis vill knulla mig och eftersom jag för min del gärna vill bli knullad i alla möjliga ställningar och i varenda del av min kropp där en respektabel ung dam rimligtvis kan be om att få bli knullad.”

” Läs mer

Joy & Joel Svensson: Våga flyga: Vår väg till sexuell frihet
En guide till sexuell frihet

”Vi börjar mitt i en sexscen, där en kvinna bjuder ut sig till flera män i ett rum. Det är slickande, det är massageolja, det är bultande lemmar och blöt fitta. Avslutningsvis spermasprut gånger flera i ansiktet. Skrivet på ett sätt så att jag lite grann ångrar att jag började läsa den på tåget, i tron att det var en betydligt torrare fackbok.”

” Läs mer

Benedicta Söderberg: Tio lektioner i lust
Lite halvfuktigt

”Benedicta lever i en relation med Mark. Men de har glidit ifrån varandra sexuellt. En dag möter hon en man på tunnelbanan, Julian, som är av latinamerikanskt ursprung och har något som väcker Benedictas åtrå. De börjar träffas och Benedicta upplever nya saker sexuellt. Hon har tidigare bara legat med Mark.

Det här har blivit det traditionella upplägget, det vi plötsligt vant oss vid som kutym för erotiska romaner.”

Läs mer

Simona Ahrnstedt: De skandalösa
Romantik och historia i en vinnande kombination

”Känner du ibland ett starkt behov av kostymfilm? Lite Jane Austen att krypa upp i soffan till, med förbjuden kärlek, vackra klänningar och herrgårdar? Förförelse och bal på slottet? Då har du hittat rätt.

Simona Ahrnstedt har släppt tre böcker, men detta är den första jag läser. Hon brukar kallas Sveriges enda romancedrottning, men något säger mig att den sitsen inte kommer att vara helt säker framöver.”

Läs mer

Malva B.: Begär
Försiktig erotik som inte rockar min värld

”En sak jag är jävligt trött på, det är att det ska göras skillnad på kvinnors och mäns sexualitet. Kvinnors lust ses liksom fortfarande som lite mer försiktig, porslinsaktig, skör, och framför allt fin. Medan mäns är, vadå? Råbarkad porr utan subtilitet?”

Läs mer

E L James: Femtio nyanser av honom
Som Gessle med ögonbindel

”När jag får i uppdrag att läsa bestsellern Femtio nyanser av honom, på engelska Fifty shades of Grey, är den redan boken alla talar om. På Ica-jobbet undrar kollegorna om jag läst den än, för alla har ju det, man böjer sig över kassan och viskar och fnissar, “jo, jag gillade den”, hihihi…” Läs mer

Simona Ahrnstedt: Betvingade
Historisk hetta

”När jag med tajt deadline kastar mig in i Betvingade har jag hört Simona Ahrnstedt berätta om den flera gånger. Om boken och om genren hon skriver i, romance, som är den största litterära genren ute i världen men som knappt existerar i Sverige. Visst är vi svenskar lite tillbakadragna, lite fina i kanten och drar oss för att läsa om romantik och…” Läs mer

Vina Jackson: Åttio dagar gul
Sexuellt maktspel

”Hur bra kan en bok som marknadsförs som erotisk litteratur vara tänker jag, innan jag slår upp första sidan i Åttio dagar gul och börjar läsa. Den är inte så tokig som jag först trodde. Märk väl att jag läser den här innan jag har hakat på 50 shades of Grey-hysterin och inte har så mycket att jämföra med men nog känns det …” Läs mer

Gunnar Blå: Du äter mitt ansikte och ännu fler historier
Välkommen in i en skruvad värld

”Första gången jag kom i kontakt med Gunnar Blå, en pseudonym flitigt anlitad av Vertigo, var två år sen, då jag lånade en novellsamling av en kompis. Jag var i starkt behov av nya sexfantasier, och är det något man kan hitta hos Gunnar Blå är det just det. Nytt. Jag läste om den gigantiska skolflickan som vandrade gatorna fram…” Läs mer

Åsa Anderberg Strollo (red.): Het
En ny erotisk ungdomslitteratur

”Att erotisk litteratur betraktas som en trend just nu har väl knappast något missat? I bokhandlarnas skyltfönster dignar högar av Fifty shades of Grey. I bok-tv och bokradio talar man om den – den nya erotiska litteraturen. Inte för att erotiska skildringar på något sätt är nytt, den som har läst en del och…” Läs mer

Lina Neidestam: Maran
Smart, politiskt och hett

”För fyra år sen utkom den första delen i kolik förlags femisex –serie, Drift av Jan Bielecki och Liv Strömquist. Nu kommer alltså nästa bok, Maran av Lina Neidestam. Det är porr där kroppar och karaktärer fortsätter att vara subjekt. Men framförallt är det porr som välkomnar…” Läs mer

Karolina Bång: Cowgirls
Pang, pang! Glädjerus i trosorna

Karolina Bång har skapat ett Vilda Västern-universum i serieformat enbart befolkat av lesbiska kvinnor. En sån underbart bra idé det är! Varje serie i erotiska serieboken Cowgirls introduceras med en sidan tre-tjej, minus
…” Läs mer

Denis Robert: Lyckan
Hormonell magi

En av mina vänner, Ernesto, anser att det som förenar en man med en viss kvinna är att deras fortplantningsorgan passar perfekt ihop. (…) Enligt Ernesto hade Gud tänkt sig sex sju miljarder individer med manliga och kvinnliga organ, hanar och honor…” Läs mer

Alfred de Musset: Gamiani eller en orgie i två nätter
Det som är boskap i andra…

Det är svårt att recensera en bok som Alfred de Mussets Gamiani. Det är svårt överlag att recensera erotik, och det blir inte enklare av att den är skriven 1833. Den centrala frågan här måste vara: är det fortfarande läsbart? Jo…Gamiani är en gotisk, erotisk roman…” Läs mer

Leif Eriksson: Kärlek – de bästa erotiska berättelserna
Det pornografiska är politiskt?

Det fanns en gång en tid, betydligt mer naiv än vår egen. (Det är åtminstone den dominerande föreställningen.) På den här tiden trodde man på den frigörande kraften i … lite allt möjligt, faktiskt. Pornografi till exempel. Kanske berodde det på att det fortfarande i så stor utsträckning…” Läs mer

Juan Manuel de Prada: Fittor
Voi vittu vilken störtskön lektyr!

”En kuk är en kuk är en kuk” skrev Sture Dahlström i någon av sina böcker. Och nu är det även dags för fittan att inta de finare salongerna. Bra. En fitta är en fitta är en fitta och inget annat. Det är hög tid att sluta censurera allt som befinner sig nedanför…” Läs mer

Liv Strömquist: Drift
The female gaze

Feministisk sexunderhållning i serieform, hur mycket sådan har du i bokhyllan hemma? Nej, förmodligen inte. Men nu har Kolik förlag bestämt sig för att ändra på det. Med Drift drar förlaget igång sin Femisexserie som ska erbjuda “antimoral, kvinnliga subjekt och hälsosam…” Läs mer

Du hittar ännu mer lästtips i våra tidigare erotikspecialer:
2012 Erotik och Romantik
2010 Sex

Similar Posts:

• Historisk hetta
• Sexuellt maktspel
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!
• Sexuell önskelista 2
• En ny erotisk ungdomslitteratur

Att ligga, det skulle alltså vara att läsa. Men vad är det då – detta läsa? Vad utmärker en god läsning, en talangfull läsare? Att underkasta sig texten (eller författaren, berättaren, fokalisatorn – i vilken dieges han eller hon än må befinna sig); att göra motstånd mot texten eller rent utav vänsterprassla – och hålla på med två böcker samtidigt. Vilket gör mig till en notoriskt otrogen person: jag har under de senaste åren haft en handfull böcker på gång samtidigt…

Vem bestämmer: författaren, läsaren eller texten. En intressant figur som hade kunnat vara en spännade trekant, men som här blir en tvåsamhetens BDSM-lek à la E L James, fast med uppenbara pretentioner och ambitioner på att vara någonting mer än en våt dröm om mr Christian Grey eller någon annan av världslitteraturens mr Darcys.

Vad är det egentligen för typ av text det här? Litterär finporr eller ett språkligt experiment där det leks med termer som >>litterärt grepp<< ; >>målgrupp<< och >>tilltal<< i ett försök att gestalta den våldsakt och det begär som språket kan sägas bestå av?

Det maktspel som Lyra Ekström Lindbäck (som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2012) spinner på är uteslutande i händerna på författaren och är en väv av myter, litteraturteori och populärkultur. En blandning av högt och lågt alltså.

Låt oss ta det från början: Orfeus ger sig ut för att söka sin Eurydike, Dante vandrar genom helvetets eld för att återfinna Beatrice, Indras dotter stiger ned till jorden för att se till de stackars människorna. Skillnaden är bara att den här gången är Orfeus/Dante en kvinna och Indras dotter en subversiv, perverterad sadomasochist. En nedstörtad ängel vars syfte med sin blivande musa - hon som "är vad ni skulle kalla naiv och lättlurad" - är att skapa ett lydigt objekt.

Det dödsrike som textens Lyra Ekström Lindbäck (textens jag) stiger ner i är den kladdiga massans - dumma och äckliga osaliga andar "med slöa, oengagerade koögon". Eller är det kanske ett land som befolkas av kritiker och den så kallade litterära parnassen?

Som ni märker är ingångarna till detta textliga Hades många. Och visst. Det är lätt att ta sig in. Men det är desto svårare att ta sig ut. Eller ens röra sig i den lavaström som utgör bokens vulkaniska monolog.

Textens jag är alltså jävligt förbannad. Vill inte skriva in sig i en litterär kanon, vill inte bli en kopia utan födas som original, leva som original och dö som original. Ett poetiskt geni som odlar sin trädgård medan vi andra mockar dynga i stallet. Jaget har inget att lära, vill inte lära. Jaget kan med andra ord helst och bäst själv!

Däremot vill jaget gärna lära upp.

Jag gillar det sådär. Det är småkul, absolut, men det luktar mer litteraturteori än det smakar fiktion. För den skull inte äckligt, inte dåligt, inte något man helst vill glömma. Det blir bara, till slut, lite tråkigt. Och i sin uppkäftighet, en smula pubertalt.

Den upproriskhet som hade kunnat vara textens grova sandpapper framstår nu mest som en ohöljd fascination för hajpade litteraturteoretiker.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Om att rota runt under vardagslivets yta

Marta Hedener-Hagman utgivningsansvarig på B. Wahlströms förlag tror att det beror på att bruksbokstänket i ungdomsboken är förbi. När man nu har tagit steget från att vara pedagogisk och vilja lära ut något, blir det också mycket mer spännande läsning. ”Ungdomslitteraturens raka och strama sätt att berätta, att fånga från första sidan och låta intrigen komma igång snabbt, är något som passar oss idag. Och även vuxna tilltalas av snabba kickar och intryck.”

Ett av ungdomslitteraturens största problem är att det nästan bara är tjejer som läser, vilket gör att många förlag inte vågar satsa på böcker med killar som främsta målgrupp. Därför finns det också en övervikt på både kvinnliga huvudkaraktärer och författare. Tyvärr upplever Marta att det är ett stort hinder för killar ända upp i tonåren att läsa om tjejer. ”Jag inbillar mig att det inte är något problem för killar att läsa om tjejer fram till en viss ålder, sen ändras det när de börjar i skolan och det håller i sig.” Därför är det också ofta manliga huvudpersoner i de allra största boksuccéerna, eftersom de då kan läsas av båda könen. Killars läsning, eller framförallt bristande läsning har uppmärksammats mycket och det finns en tacksamhet så fort killar läser som överskuggar vad de läser. ”Det är svårt att säga vad som är en typiskt killig bok, lite yngre pojkar gillar ofta roliga böcker med mycket humor.” säger Marta. Boken har fått stor konkurens från andra medier med snabbare intryck och ett mer passivt deltagande. ”Men alla borde få bli drabbad av en bok! Att få sätta sig in i en annan person och situation som man gör när man läser utvecklar empatiförmågan.”

Under de senaste åren har ungdomslitteraturen dominerats av olika övernaturliga varelser i mänsklig skepnad. Det har varit vampyrer, varulvar, änglar och gudar, men för Marta fyller de samma funktion. ”Det är en rik, ouppnåeligt vacker gestalt som inte åldras och aldrig blir ful.” I den amerikanska ungdomslitteraturen har den senaste trenden varit sjöjungfrur, men Marta är tveksam till om det kommer att slå igenom lika stort i Sverige. ”Jag tror att det krävs karaktärer som kan smyga in i ens sovrum på nätterna, med sjöjungfrur måste berättelsen utspela sig i vatten hela tiden, det blir för otillgängligt.” Däremot tror och hoppas hon på älvorna som är stort inom den brittiska ungdomslitteraturen just nu. ”Vi har inte samma tradition av älvor i Sverige, de brittiska älvorna är väldigt maktfullkomliga och lever efter sina egna regler.”

Höstens boksuccé i serien 50 shades (E L James), skrevs från början som fanfiction till vampyrserien Twilight (Stephenie Meyer) och är baserad på samma undergivenhet och trånande som finns gentemot de odödligt snygga vampyrerna. Serien som också benämns som ”Twilight för vuxna” satte igång trenden med erotisk litteratur, bara under vintern har det släppts flera nya bokserier, och fyller tydligt ett hål i litteraturutbudet. I höstas gav förlaget Gilla böcker ut Het (red. Åsa Anderberg Strollo), en antologi med erotiska noveller för unga. Men Marta tror ändå inte på erotisk litteratur för unga, utan snarare att det kommer ett uppsving för romance för ungdomar. Dessutom hoppas hon på riktiga rysare som verkligen är avsedda för att skrämma, som Stephen King eller 90-talets läskigaste skräckfilmer.

Det manus som Marta önskar sig allra mest just nu är en maffig utvecklingshistoria i en realistisk värld som ska handla om en kille som tar sitt liv i sina egna händer och gör någonting. Hon vill ha fokus på karaktären och helst i något oväntat sammanhang som vi inte har läst om miljoner gånger redan. En bok som jag också skulle vilja läsa.

Similar Posts:

• Före och efter
• En vampyrs tristess
• Ge igen
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Misär med ljusglimt

Visserligen är det sant att det nästan alltid är böcker som kvinnor eller annat löst folk gillar som beskrivs som dåliga eller farliga. Och ja, jag fattar att de här romanerna är fantasier, och att fantasier kanske inte alltid har så mycket med ”politisk korrekthet” (som det märkliga skällsordet lyder) att göra.

Men kan vi snälla fucking sluta lära unga kvinnor att det är svåra och våldsamma män som är de intressanta? Att bara vi skänker obegränsat och villkorslöst av vår kärlek och tillit så kommer de mest brutala skitstövlarna att förvandlas till omtänksamma romantiska hjältar? För det kan vara ett förbannat farligt sätt att förstå förhållanden på.

I kulturen är känslorna kung, och det borde de kanske vara. Men fast det är klart att det lockar med passion som trotsar allt förnuft, så finns det någonstans en punkt där känslornas överhöghet slår över i den misshandlade flickvännens ursäkt – ”Jamen, han gör mig ju illa för att han älskar mig så mycket”.

I politiken har problemet länge varit det omvända. Där har de etablerade partierna släppt känslorna, moralen, som någon slags pinsam 68-grej. Det är arbetslinjer och det som kallas ekonomiskt ansvarstagande över hela fältet. Jag tror det kan vara jättefarligt.

På andra sidan Atlanten däremot har ”värden” länge varit ett centralt inslag i det politiska ”kulturkriget”. Frågar du mig är logiken helt galen när högern framställer fri utbildning och sjukvård som förkastliga intrång i privatlivet samtidigt som man vill förbjuda människor att gifta sig med den de älskar eller själva bestämma om de vill bli föräldrar, men känslorna finns där definitivt.

Och när jobben flyttar till Kina och makten till Wall Street och Bryssel, då känns det ju. Om vi inte lär oss att hantera det så lämnar vi fältet öppet för en light-fascism där de som befinner sig i underläge bara har sig själva att skylla. Där det verkar rimligt att riksdagsmän beväpnar sig med järnrör inför uppfattade hot från ”blattar” och ”horor”. Det är känslans, rädslans politik.

Vi är i ett farligt stort behov av bredare känsloregister. Helst någonstans mellan underkastelse och järnrör.

Similar Posts:

• Till försvar för en angripen ism
• Jag är inte rasist men …
• Historisk hetta
• Ismer för framtiden?
• Vi och de – vår uppdelning och deras

Av ryktet att döma väntade jag mig till en början stordåd, men insåg väl redan i inledningen (och mer belästa kompisar förvarnade) att jag skulle bli besviken. Det här visar sig mycket riktigt vara en bok med något lamt språk. En harlequin-romance-roman med något överdrivna könsstereotyper. Kvinnor kan ingenting om teknik. Män vet inte hur de ska närma sig kvinnor, gränsen till våldtäkt är hårfin för en vän som är lite kär. Kvinnor är antingen vackra blonda amazoner eller klumpiga bambies som aldrig fått en kille i hela sitt liv. Huvudrollsinnehavaren heter Anastasia, bara en sån sak! Hur i hela världen kan det här bli bra?

Och det blir det inte heller.

Men lugn, lugn, jag ska inte såga rakt av.

Anastasia Steele är 21 år gammal, pluggar litteraturvetenskap. Hon ska intervjua några år äldre finansmogulen Christian Grey, mäkta rik och snygg. Redan när hon snubblar in på hans kontor väcks något till liv i mig. Den där stålgrå blicken, kostymen, maktpositionerna i all sin klyschighet utstuderade, men oj så bra det fungerar för mitt underliv känner jag. Det arroganta sättet, som en något skruvad mr Darcy framstår han. Och på samma sätt vägrar han lämna Anastasias huvud, hur gärna hon än vill…

80 sidor in inser jag att det finns ett driv i den här berättelsen. De har knappt haft sex än och ändå kan jag inte sluta läsa. Något är det, E L James tycks trots sin nybörjarstappliga omständliga och smått lökiga prosa veta exakt vad hon gör. Några sidor senare, fortfarande inget sex. Men jag har redan skickat iväg två oanständiga mess om möten senare i veckan; se där! Plötsligt är min sexlust tillbaka! Den som hade gått och gömt sig under all produktivitet, sin vana trogen, jag hade totalt glömt bort hur det där pirret kändes. Och redan första dagen har jag passerat 300 sidor, av glatta livet.

För nu blir hon upptryckt i hissen av den känslomässigt återhållsamme Grey. En plötslig pust av den där dragningskraften man bara inte kan stå emot, hans tunga in i hennes mun, utforskar varje skrymsle och vrå. Så där som ingen annan man tidigare har gjort!

Och här måste jag tyvärr komma med en pekpinne igen. Vår kära Ana är inte bara den grå musen som trots sin skönhet aldrig mött sin prins. Hon är även oskuld! Och… tam-ta-dam – o-onanerad! Hon benämner sitt underliv ”där nere”, men lyckas mirakulöst nog ändå komma i multipla orgasmer redan första gången de har sex.

Detta är inte swept away by the atmosphere of romance och då kan det bli så. Detta är bara dumt. På samma sätt som det är dumt att tuta i unga läsare att tjejer ska raka/vaxa varenda del av kroppen, inklusive armarna, för att en kille ska vilja ha dem.

Åter till handlingen. Christian Grey är inte som vanliga män. Han är vad man kallar en dominant. Det vill säga han tycker om att på överbeskyddande sätt vaka över sin nya flickvän, när hon ”förtjänar det” ge henne ett kok stryk med handflatan över rumpan, eller kanske spänna upp henne i den väl tilltagna tortyrkammaren. Men för all del även ge henne överdåd med presenter, höra av sig stup i kvarten och kräva att hon är hans och enbart hans; det vill säga om hon så mycket som ser åt någon annan kan det innebära ridpiskan. Nämnde jag att han är extremt rik? Om han har lust till det kan han även ta med henne på en flygtur i sin helikopter eller sitt privata plan, eller varför inte överraska med en flaska bubbelchampagne i rosa, vi kan använda min privata chaufför efteråt, om du sover över här lagar kokerskan frukost.

Jag är egentligen inte avig till något av det här. Lika spänd som Ana är på allt det nya, obegripliga, men kittlande spännande; lika insyltad blir ju jag. Och skrämd! Grey gränsar ju så ofta till ren psykopat. Jag menar, det får väl finnas en gräns för när det slutar vara härligt att ha en man som vet allt om en, kommer och hämtar upp en var som helst, i vilken situation som helst, spårar en och bestämmer att han är välkommen? Ibland går det kårar längs ryggen på mig när Ana är bortkollrat förälskad. Och jag undrar om psykotisk svartsjuka verkligen är något som ska hyllas? Inte heller ska det väl hyllas att en fattig student hittar överrik businessman som pratar obegripligt som en annan James Bond om olika åtaganden i telefon; men här kan jag kollras, visst serru! Lyxlägenheter och koll på vinlistan kan vara hett, och det tillhör romancevärlden att få drömma sig bort.

Lite research ger ju dock att E L James knappast kan ha gjort så mycket av den varan själv. Övertydligt blir det när de kontrakt som ofta florerar mellan dominant och undergiven i BDSM-världen, där olika regler och stadgar ska åtlydas vad gäller lydnad, klädsel, träning, mat, etc, kopieras in i sin helhet i texten. Vem är intresserad av att läsa tio sidor paragrafer? Hur exotiska de än kan vara för någon som bara haft vaniljsex i hela sitt liv?

Och återigen: vi pratar alltså om en oskuld? Som ska lägga sitt sexliv i händerna på en dominant? Det är ju inget jag, om jag skulle vara sexkonsult, skulle råda till.

Denna Alice i Underlandet-saga om tjejen som dök ner i hålet och kom upp i tortyrkammaren, totalt förvirrad av sin egen lust, hade alltså kunnat vara riktigt bra. Om den varit mer välskriven. Och om den hållit sig ifrån lite fler stereotyper. Dominanslekar är jättespännande, och krocken med romance och oskuldsfull prinsessa är också spännande. Det är kanske främst flytten till nutid som inte riktigt fungerar. När en man måste lära den söta lilla prinsessan att det är okej att vara upphetsad. När en man måste förklara för henne att hon är vacker som hon är. När en man är den enda som kan ge den lilla prinsessan sina orgasmer. Ja, då slutar jag helt enkelt att tro på det.

Men. Som rubriken också förespråkar: alla klyschor är inte av ondo. Per Gessle skriver trallvänliga somriga låtar som säger ungefär precis det man känner, nästan jämt. ”Jag tycker om när du tar på mig / jag tycker om dina fingrar mot min panna / jag tycker om när du ler en stund mot mig / det kan aldrig kännas / bättre än så här.” Min fitta förstår mycket väl vad den här boken har att säga. Ibland hellre i upptakten till sexscenerna, än i de verkliga sexscenerna, som kan vara upprepande i ordval och passera lite för snabbt. Men E L James har koll på setting, rekvisita, miljö. Erotik är en svår genre, eftersom den inte alltid behöver vara stiliserat snygg till sin form. Dess främsta uppgift är att ge upphetsning, att helt enkelt göra läsaren kåt. Och det kan fungera alldeles utmärkt, som nämnts tidigare, att spela direkt på klyschorna.

Och romance kan vara en perfekt tillflyktsort när vädret utanför är lite för mycket november. Jag förstår varför denna bok blivit en bestseller. Här har du din sexlust åter, vill jag säga till alla uttråkade hemmafruar, alla sextioåriga nuckor, alla blyga bibliotekarier, alla ensamma lastbilschaufförer. Är det inte befriande, att en bok kan väcka upp så mycket dåsande lust? Vi bokmalar hittar alltid något finkulturellare att runka till. Den här boken passar alla, även de som inte läser så mycket. ”Jag läste ut den på två dar”, fnissar min kollega. ”Och sen kastade jag mig över nästa.”

Egentligen är det ungefär lika förkastligt att folk läser deckare, som att de läser stereotypa berättelser om kärleken. Och det senare är ju dessutom desto angenämare, tycker ni inte?

Similar Posts:

• Sexuellt maktspel
• Historisk hetta
• Tema: erotik och romantik
• Mer och mindre lyckad verklighetsflykt
• ”Var det inbillning, eller tänkte hon på honom som mer än bara en vän?”

Jag undrar om den här typen av litteratur ens kan kallas erotisk? Möjligtvis om man gillar bdsm – för det är vad som tycks vara synonymt med erotisk litteratur numera. Det är lite tråkigt att mångfalden inte är större än så, att porrbranschens syn på erotik har kopierats av litteraturbranschen. Det är möjligt att jag har fel här och då får ni gärna rätta mig.

Marus stönande var en sträv blandning av smärta och njutning när Lauralynn trängde in i hans rövhål och spetsade hans mest obscena öppning med sin käpp och pumpade fram och tillbaka som en pistong.

Det är lite för mycket av den här typen pinsamma sexscener för att boken ska kännas bekväm att plocka upp på tunnelnanan. Men, Åttio dagar gul är mer än sex och ”erotik”. Jag förvånas över författarnas förmåga att väva samman sex med en rätt intressant intrig och berättelse. Romanen handlar om ett liv som inte är tillräckligt och ett sökande efter det som kan fylla tomheten men som till slut leder till ett beroende och ett frihetsberövande av det symboliska slaget.

Litteraturprofessorn Dominik får syn på den unga musikern Summer när hon spelar Vivaldis ”Våren” i Londons tunnelbana. De två inleder en till en början strikt sexuell relation där han utforskar sin dominanta sida och hon utforskar sin undergivna sida. Det visar sig senare vara fler som vill dominera Summer när hon utforskar allt fler delar av denna sexuella subvärld.

Varje sexscen och varje replikskifte utanför tortyrkamrar, sexklubbar och sängar är en kamp om makt och frihet. För Summer är det också en ständig fråga om vad hon vill.

Och ja, det här är även något som till slut börjar utvecklas till en smörig kärlekshistoria vilket är den enda orsaken till att jag vill läsa även nästa del Åttio dagar blå. Kan Summer och Dominik skapa en relation i denna gryta av passion och attraktion? Och det är min förkärlek för chick lit som talar, inte någon längtan efter fler krystade sexscener.

Similar Posts:

• Som Gessle med ögonbindel
• Tema: Erotik
• Tema: erotik och romantik
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• Historisk hetta