Göran Rosenberg blev journalist på 1960-talet ”i en tid när trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs i den mediala offentligheten”. Han hade tur, konstaterar han.

Under föräldrarnas uppväxt, de var båda Förintelseöverlevare från Polen, hade offentligheten varit förgiftad av hatpropaganda. Hur det slutade vet vi alla. Lögnen som demokratins främsta fiende var något som ältades efter andra världskriget, inte minst av George Orwell. I hans dystopi 1984 ”hade orden gjorts obrukbara för varje annan kommunikation än lögnens” skriver Göran Rosenberg.

Men så föll Berlinmuren, Sovjetunionen gick under, internet öppnade upp världen för oss alla och för en tid såg det ut som att Orwells svartsyn skulle komma på skam. Den digitala medierevolutionen tycktes så full av demokratiserande potential. Göran Rosenberg exemplifierar med den arabiska våren.

”Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte” skrev han i ett förord till en svensk nyutgåva av Aldous Huxleys Du sköna nya värld 2005.

Nu konstaterar Göran Rosenberg att han hade fel. Med hjälp av ”ettorna och nollorna” har siktlinjerna minskats så att horisonten inte längre är skönjbar. Nätverken, om de är stora nog, förpestas av grälsjuka robotar och främmande makt. Många människor av kött och blod deltar gärna i kulturkrigen. Den nya kommunikationstekniken har öppnat för despotiska makthavares kontroll av tankar och handlingar ”och som aldrig förr utmanat grundvillkoret för vår existens som människor – förmågan att kommunicera väl.”

Nu kan en gaphals och notorisk lögnare som Donald Trump vinna väljarnas förtroende inte en gång utan två (tre, om man ska tro honom själv). Nu kan svenska politiker bygga framgång på att peka ut ”invandringen”, det vill säga alla invandrare, som roten till de samhälleliga problemen. Nu kan en nära nog samstämmig forskarkår ignoreras i frågan om klimatet.

I lögnens tid är en samling artiklar från dagspress och krönikor från radion, särskilt P1-programmet Godmorgon världen samt två nyskrivna essäer. Alla texter är på temana demokrati, politik, yttrandefrihet och populism.

Som ung journalist, hungrig efter förebilder, fick jag ögonen på Göran Rosenberg. Det var nog hans språk som stack ut. Det är enkelt och tydligt. Han har förmågan att förklara komplicerade skeenden, underliggande samband och hur de hänger ihop med historiska data. Efter att ha läst någon av hans artiklar eller böcker eller lyssnat på en radiokrönika känner jag mig alltid lite klokare. Så är det också denna gång.

Det är en djupt pessimistisk bok som Göran Rosenberg har satt samman. Men man skulle också kunna kalla den klarsynt. På det sättet finns något hoppingivande mellan pärmarna på I lögnens tid. Författaren väljer att skriva till den som vill läsa. Jag hoppas att det är många. Bara genom att vi slutar acceptera lögner och börjar göra motstånd kan utvecklingen vändas.

Similar Posts:

• Förtrycket i välfärd och lycka
• Drastiskt och dråpligt om populism
• Vanmakt inför spretiga argument
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Initierad bok om Trump

Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.

Similar Posts:

• Dokusåpan det nya Ryssland
• Beevor bryter mönstret!
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hitlers folkstat
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket

Det betyder inte att vi inte bråkar för det gör vi. Första halvåret 2025 inleddes en ekonomisk rysare som bara fortsätter. Gaphalsen Donald Trump har ännu en gång tillträtt världens mäktigaste befattning.

USA:s president bestämmer över mycket, det är välkänt, men SÅ mycket? Trump började nästan genast hota om tullar. Det sänkte såklart börsen. Sen tog han tillbaka hoten, delvis, och då gjorde börsen genast glädjeskutt som en lydig vovve. Detta har Trump upprepat flera gånger. Undrar om han berikat sig själv genom att han tillåts hålla i taktpinnen och kan köpa när det är billigt och sedan sälja dyrt? Samtidigt är alla i USA, inklusive hans hängivna väljare, förlorare eftersom förtroendet för USA urholkas.

En rysare är det men de flesta småsparare är kvar på börsen liksom våra pensionspengar, fastän fluktuationerna är styrda av en silverrygg som inte bryr sig ett skvatt om någon annan än sig själv. Hur ska man förstå det? Hade aporna köpt det?

Apan och kapitalet, en bok om ekonomisk historia, kom 2023, efter Trumps första presidentperiod, men innan det stod klart att det skulle bli en triumfatorisk come back. Författaren Kjell A. Nordström vill göra ekonomin begriplig och börjar från början. Människan är alltså en tunnhårig apa i Afrika som lär sig att man kan byta saker med andra, nötter mot fikon, exempelvis. Det är ju något stort.

”Den enes bröd är den andres död” brukar det heta, men byteshandel är inget nollsummespel enligt Nordström. Om det hade varit det så hade den hårlösa apan för längesen slutat göra transaktioner, argumenterar han. I stället förenklas livet av möjligheten att göra byten. Den som fiskat mer än den kan äta, slipper se fångsten ruttna. Människan kan specialisera sig. Den som är särskilt bra på fiske ägnar sig åt det och byter sedan med samlaren av nötter. Eller fikon. Alla får en mer varierad kost.

Städer med handelstorg är ett viktigt steg i utvecklingen, uppfinningen av pengar är ett annat. Mynt av koppar, silver eller guld blir till sedlar vars värde garanteras av en guldreserv hos en riksbank som evolverar till nuvarande system som inte vilar på guldreserv och dessutom är alltmer kontantlöst. Vi betalar allt oftare med plastkort. Ändå består tilliten.
Kapitalismen tar fart i de italienska statsstaterna på 1200- och 1300-talen. Renässansen bär på en slags framåtanda efter en lång era av bakåtblickande under medeltiden. Det skapas banker som lånar ut pengar mot ränta. Ekonomierna växer.

Militärt starka aktörer har genom tiderna sett sin chans att tulla på andras handel. Men ideologin om frihandel, som uppstod i Storbritannien på 1800-talet, har bitit sig fast. Visst finns det bakslag som första världskriget, depressionen och andra världskriget. Men frihandeln har tagit fart igen efter alla kriser. De senaste 50 åren har präglats av ett allt öppnare Kina, Berlinmurens fall och ett allt aktivare Indien. Kjell A. Nordström liknar globaliseringen vid ett jättelikt knytkalas.

Vår planet har blivit en by där alla försöker byta med alla. En öppnare värld än någonsin. Längre liv än någonsin. Mindre fattigdom. Och dessutom för fler människor än någon gång i historien.

Men det är något som skaver. Storbritannien har lämnat EU och i USA sluter allt fler upp bakom parollen ”America first” och Donald Trump som säger att han älskar tullar. Det där är inget nytt under solen, menar Nordström.

Precis som i det lilla livet är ju stora kalas ofta kaotiska och svåra att kontrollera. Att stiga ur festen och återta kontrollen över människors bytande dyker därför upp som förslag med jämna mellanrum. Men att helt lämna festen har oftast visat sig alltför dyrt, även för stora länder som USA.

Ett kapitel handlar om den osynliga handen, moralfilosofen Adam Smiths teori att ekonomin fungerar bäst utan statlig styrning. Vi människor är bra på samarbete. Paradoxalt nog är det egennyttan som för oss ditåt. Men Nordström betonar att en viss styrning, eller korrektare uttryckt rätt sorts regler, behövs för att den osynliga handen ska kunna arbeta fritt.

Nordström tar också upp problem som överutnyttjandet av haven och luften. Han synar de miljöekonomer i sömmarna som propagerar för ”degrowth”, minskad tillväxt för miljöns och klimatets skull.

Detta är en infallsrik och kreativt berättad ekonomisk historia där man varken saknar myten om kung Midas eller historien om Sveriges Riksbank, världens äldsta. Man har kul när man läser. Nackdelen, möjligen, är att framställningen blir lite spretig. Kjell A. Nordström hoppar friskt i kronologin, något som sannolikt minskar bokens tillgänglighet för många. Den riktar sig ju till alla apor, som jag, som saknar gedigna förkunskaper i ämnet.

På det hela taget är Apan och kapitalet dock en välskriven bok av en kunnig författare. Ideologiskt är Kjell A. Nordström varm anhängare av marknadsekonomin men den läsare som inte är det behöver knappast vara orolig. Författaren är tydlig med sina åsikter och intentioner redan från start.

Similar Posts:

• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Initierad bok om Trump
• Staten och kapitalet i samma båt

Det är 1962 när Sherri väntar sitt femte barn och Neurosedynskandalen briserar. Plötsligt måste Sherri förhålla sig till att barnet hon väntar antingen kommer att dö redan i magen, eller födas med grava missbildningar. Abort är fortfarande förbjudet i USA, men det går att få undantag av medicinska skäl, och det får Sherri. En abort bokas in och där hade det kunnat sluta.

Men Sherri har en plattform. Hon är en känd barnprogramledare i lokal-TV och hon känner att hon har en plikt att använda sig av sitt kändisskap för att varna andra för det farliga läkemedlet. När fallet blir mediesak drar sjukhuset öronen åt sig. Abort är så kontroversiellt.

Ny TV-teknik gör att Sherris fall uppmärksammas över hela världen, och plötsligt kommer hjälp från ett oväntat håll. En svensk journalist hör av sig och tycker att Sherri ska åka till Sverige för att få abort.

Fullt så enkelt är nu inte det heller. Abort är inte lagligt i Sverige heller – svenska kvinnor åker till det kommunistiska Polen för att göra det – men det finns en något mer rationell syn på undantag. I takt med att dörrarna stängs för Sherri och Bob på andra håll så verkar Sverige vara ett av få rimliga alternativ. De åker, utan att veta om de faktiskt kommer att få göra sin abort. Och klockan tickar.

Samtidigt vistas en annan amerikanska i Sverige, och följer diskussionen om Sherris fall med intresse. Det är juristen Ruth Bader Ginsburg, som ska komma att gå i bräschen för fri abort, kvinnors rättigheter och jämställdhet, så småningom som domare i den så centrala amerikanska högsta domstolen.

Det är i denna ände journalisten Emelie Svensson inleder sin debutbok, på ett valmöte 2020, där den sittande presidenten Donald Trump nås av beskedet av Ginsburg avlidit och därmed lämnat sin plats i domstolen till förfogande. Trump tar chansen att snabbt utse en konservativ domare, hans tredje, vilket ger möjlighet att riva upp det domslut, Roe mot Wade, som garanterad nationell rätt till abort i USA sedan 1973. Nu är det upp till delstaterna att besluta om kvinnors rätt till sina kroppar, sin familjebildning och sin reproduktiva hälsa.

Emelie Svensson väver skickligt ihop de olika historiska trådarna, den stora politiken och människoödena som påverkat och påverkas av dem, nu och då. Boken har undertiteln ”Ett reportage om abort” och förmedlar just en reportagekänsla av att vara där, också i de sammanhang där Svensson inte varit det. Det kan skava lite hos mig – kan man verkligen skriva historiska reportage? – och lite friheter måste hon ju ha tagit sig. Samtidigt är det ett gediget material hon har på fötterna, såväl för de historiska avsnitten som i faktiska reportage från alltmer kringskurna amerikanska abortkliniker.

Riskerar aborträtten att bli en historisk parentes? I USA ser det onekligen så ut för tillfället. Men om aborträtten är relativt ung så är faktiskt också abortmotståndet det. Man kanske föreställer sig att den här typen av konservativa politiska ståndpunkter går långt tillbaka i tiden, men fullt så enkelt är det faktiskt inte heller.

Att anse att staten å ena sidan inte ska kunna ta ifrån människor rätten att bära vapen, men däremot ska ta ifrån dem rätten att bestämma om de vill ha barn eller inte, är faktiskt just precis så motsägelsefullt som det låter. Kanske finns det någon sorts hopp i det?

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Min president var svart
• Syns inte, finns inte?

I land efter land lockas väljare av detta budskap. Socialdemokrater och liberaler får maka på sig och ge plats åt en ny slags höger. De kallar sig ofta konservativa, men är inte som gårdagens konservativa.

De här har en radikal agenda och ifrågasätter ofta grundbultarna i det demokratiska samhället. Det oberoende rättsväsendet, minoriteters rättigheter, fria medier, faktabaserad samhällsdebatt. Allt detta är i skottgluggen för den radikaliserade konservatismen.

Natascha Strobl, österrikisk statsvetare, journalist och författare, dissekerar nytillskottet i det politiska landskapet. Hon tittar särskilt på Sebastian Kurz och Donald Trump, men hennes iakttagelser är giltiga långt bortom Österrikes och USA:s gränser.

Den radikaliserade konservatismen siktar på maximal polarisering, ett tillstånd av permanent ilska, största möjliga skillnad mellan ”vi” och ”dom”. Alla måste välja sida. Vår sida är offer, den andra sidan är förövarna.

Det finns inte utrymme för något tvivel eller tvehågsenhet, än mindre några nyanser. Att avvakta med ett beslut i väntan på en utredning ses som svaghet. I stället hyllas ledarens handlingskraft. Sunt förnuft räcker. Allt det här kan man betrakta i samtiden, oavsett om man bor i USA, Österrike, Brasilien, Filippinerna, Storbritannien, Ungern eller för den delen Sverige.
Kurz och Trump har sina olikheter, skriver Strobl, men det de har gemensamt är att de båda insett att det som betyder något i dagens politik är berättelsen och de känslor som är kopplade till berättelsen.

Det handlar om att förmedla en ny trygghetskänsla. I tider av sociala och ekonomiska sprickor är detta ingen defensiv och statisk känsla, utan en aggressiv och dynamisk. Löftet att skänka giltighet till det behov som ligger till grund för denna känsla är den radikaliserade konservatismens ideologiska kärna.

Skattesänkningar, förbättrad välfärd, infrastruktursatsningar – kort sagt verklig politik – är av underordnad betydelse. Brutna vallöften behöver inte betyda så mycket så länge väljaren får sin beskärda del av vredesutbrott och ”vi och dom” samt inte förnekas rätten till den mysigt värmande offerkoftan.

Inte heller misstankar om lagbrott behöver vara ett problem för den radikaliserade konservativa politikern. Då spelar man bara rollen av oskyldigt anklagad: offerkofta på. För denna politikertyp är det alltid valrörelse, även om den är president, premiärminister eller regeringsbildare. Vardagspolitiken, förvaltningen, passar dåligt. Det är konflikten med meningsmotståndarna och de saftiga utspelen som står i centrum, inte leverans på vallöften.

Steve Bannon, en gång Trumps strateg och rådgivare, har sagt att bästa sättet att hantera medierna är att ”översvämma rummet med skit”. Så har det också blivit. Samhällsdebatten präglas allt mer av kortlivade skandaler, avslöjanden och trätor. Småsaker som saknar relevans eller sanningshalt – eller både – och dyker upp, tar plats och försvinner i tempo furioso. Denna ”skit” måste den samhällsintresserade vada igenom. Det är svårt och tidskrävande att orientera sig, nära nog övermäktigt. Många väljer att lämna rummet helt. Andra väljer strategin att sälla sig till ett lag och blint heja på. Logiken om ”vi och dom” tar över. Det är ren fördumning. Men den radikaliserade konservatismen har tagit ännu några poäng. Meningsmotståndare som åtnjuter respekt smutsar ner sig om de väljer att ta fajten. Journalisterna blir överlupna av arbete med att faktakolla. Dessutom orkar färre rationella människor engagera sig. Kvar blir de rent känslostyrda som attraheras av radikaliserad konservatism.

Natascha Strobl berättar ingenting som inte den politiskt intresserade redan vet, men hon gör skarpa iakttagelser och formulerar väl vad hon ser. Det finns goda skäl att rekommendera denna lilla bok. Den samtida politiken framträder i klarare dager. Och det är ingen liten sak med tanke på att de radikaliserade konservativa har översvämmat rummet med skit.

Similar Posts:

• Ismer för framtiden?
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Man vet vad man har?
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Lovande klarsyn i pessimismen

Men man ska akta sig för att underskatta sprängstoffet i signalpolitiken. Icke-adliga personer kan under rätt omständigheter få tillträde till klubben. Vissa före detta livegna adopteras av sina före detta herrar. På så vis är det föränderliga tider. Men som alltid är den gamla makten ovillig att på riktigt avstå sina privilegier.

I maklig takt stiger temperaturen i tryckkokaren som är det ryska samhället. Nihilistiska terrorister förbereder fasansfulla illdåd. De omsorgsfullt utmejslade romanfigurerna dras alla på olika sätt in i intrigen.

Det är frestande att läsa Onda andar med biografiska glasögon. I sin ungdom på 1840-talet hade Fjodor Dostojevskij ingått i en krets av radikaler, organiserade i hemliga celler, precis som huvudpersonerna i Onda andar. Ledargestalten då, en viss Nikolaj Spesjnev, kan sägas vara representerad i romanen av Stepan Trofimovitj Verchovjenskij, det är en gängse läsning.

Onda andar utspelar sig dock i en tid då Stepan Trofimovitj är något av en föredetting. Det är hans son Pjotr Stepanovitj och vännen Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin samt deras generationsfränder som stiger fram och utgör romanens verkliga huvudpersoner. De tar det politiska idégodset vidare i en radikalare riktning.

Fjodor Dostojevskij följde vid tiden för romanens tillblivelse noga rättegången mot ett stort antal nihilister, vars ledare hette Sergej Netjajev. Denne kan betraktas som en radikalare uttolkare av socialisten Spesjnev. Netjajev kan mycket väl ha tjänat som förebild för en eller flera av romanens radikaler.

Ett av verkets teman är alltså spänningarna mellan generationer under en epok då det gamla agrara samhället och dess maktstrukturer utmanas av nya idéer. Vilket ansvar har den äldre generationen för sina lidelser och hur dessa senare muterar till något oerhört?

Läst på det sättet blir Onda andar en viktig roman för vår tid. I USA följer vi hur Republikanerna, ”The Grand Old Party”, håller på att transformeras till Trumpklanens parti. Och här hemma har vi första parkett för att bevittna vad som kan åstadkommas när socialdemokraterna tappar mark till nationalister.

Men det där är makroperspektivet. Fjodor Dostojevskijs verkliga mästarprov är den psykologiskt inträngande karaktärsskildringen. Få författare skapar så trovärdiga gestalter och relationer. Han har god hjälp av den allvetande berättaren G-v, vars insikter och iakttagelser det ibland är svårt att förstå hur G-v kommit över.

Onda andar är emellertid en satir tecknad i mörka toner. Det finns stunder då man frågar sig hur mycket författaren egentligen känner för romanens figurer, många av dem framstår i så löjlig dager. Men det är väl så vi människor ofta är: löjliga.

Romanen påminner om en Shakespearesk tragedi. Den har tre delar som var och en bär på sin kulmen mot slutet. Det saknas verkligen inte galenskap, nattsvart hat, svek, mord och självspillingar. Men i flera fall står Fjodor Dostojevskij upp för sina löjliga figurer till slut. I synnerhet gäller det Stepan Trofimovitj, vars död får ett särskilt försonande skimmer över sig.

2021 firades 200-årsjubiléet för Fjodor Dostojevskijs födelse, bland annat med denna utgåva från Modernista. Likt Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff är Onda andar en roman att återvända till igen och igen. Här finns ständigt nya perspektiv att upptäcka hos människan.

Similar Posts:

• Revolution rock
• Väntar på färgläggning
• Det är synd om människokräken
• Styvfaderns skeva sorg
• Tankeväckande tegelsten

Den första dagboken tar sin början i augusti år 2000 då dramatikern hade hunnit bli 56 år. Vid den tiden hade ännu inte uppståndelsen lagt sig kring fängelseuppsättningen av dramat 7:3 där interner som var nazister fick hålla monologer. Lars Norén var fortfarande uppvaktad av journalister om detta, något han skriver om.

Sedan dess har åtskilligt hänt. Dramatikern är allt jämt hårt arbetande men joggingrundorna i Humlegården är utbytta mot skonsammare pass på motionscykel. De intima relationerna med kvinnor tycks ha upphört. Han har sin dotter i grundskoleåldern deltidsboende hos sig. Hon betyder mycket för honom.

Vad är syftet med en dagbok? Vanligast är nog bearbetandet av tiden gång och försöken att minnas bättre. Det är mindre vanligt med dagböcker skrivna i akt och mening att publiceras som denna…

Vardagligheter och rent privata ting varvas med dramatikerns erfarenheter från teatern och kultursektorn i vidare bemärkelse. Detta blandas i sin tur med iakttagelser från nyhetsflödet som vi alla delar. Invävt finns även djupare filosofiska funderingar, ofta läsefrukter.

Människor passerar revy. En lång rad triviala händelser och sinnesstämningar radas upp, massor av vardag i stil med ”trött” eller ”steg upp vid sju” eller ”åt lasagne som jag hade köpt med mig”. Det får man ta, det är en dagbok.

Men här finns även allvarsam reflektion. Länge nu har Döden gått vid dramatikerns sida.

Listan på människor från min generation som dör går knappt att överblicka. Vi dör i massor, var och en ensam med sin lilla död. Vi lämnar dem ensamma med sin död och väntar med inåtvänt tålamod på den död som återstår för oss själva.

Frågan är om dramatikern inte blir mer och mer elak med åren. Jag tror det. Han hör ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bohlin och ”det är som att lyssna på en gammal soffa som har stått i ett kontor på Sveriges radio några decennier”. Jag som högaktar Gunnar Bohlin!

Om SVTs Kulturnyheterna skriver han i augusti 2015:

Mitt i alltsammans satt Aase Berg och kedjerökte på sin självrättfärdighet, sin anpassning till den grova marknaden som enfant terrible, som väl förr eller senare kommer leda till en bok om henne själv som ett smutsigt helgon. Det är hon inte. Hon är ett dåligt skämt på sin egen bekostnad. Må de finnas och ta plats, må de brinna av sin samtid. De är så uppfyllda och upptagna med att slita åt sig en plats av antagonism i samtiden att de inte märker att de är dess slavar.

Damn! Det är brutalt och jag undrar om man verkligen behöver vara så här drakonisk mot enskilda för att göra sin poäng. Men karln har ett skarpt öga för det han uppfattar som problemen i sin samtid. Och – han kan skriva.

Att dramatikern är skoningslös i bedömningen av världens mäktigaste man finner jag dock invändningsfritt:

Han är USAs nya självförnedring. Efter en liten stund upplever man honom som dement när han pratar, upprepar samma meningar, griper efter utnötta formuleringar från amerikanska filmer och schabloner. Han kan starta ett krig istället för att spola efter sig på toaletten.

Ja, det rör sig förstås om Donald Trump. Dagboksanteckningen är från januari 2017, några dagar efter det att presidenten svurits in, med handen på Bibeln.

Under många, många år var Lars Norén en utblottad poet. Jag har sett hans första diktsamlingar på antikvariaten, värdefulla och samlade nu, enkla stenciler i små utgåvor då. Lars Norén höll fast vid skrivandet, sitt skrivande – utan sneglingar åt sidorna. Det inger respekt.

Han har en egen röst och tänker med stor integritet. Det är imponerande hur en så här pass stor textmassa författad under 20 års tid kan hålla en så konsistent ton och så hög läsvärdhet, det övergår mitt förstånd.

Jag kommer på mig själv med att älska rytmen. Dagboken. Varje datum en ny början. Måtte det komma ännu en volym, och ännu en…

Similar Posts:

• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Läs och gråt
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Ingen stannar kvar

En sak är i alla fall säker: det är bara några dagar tills den nyvalde presidenten Joe Biden ska ta över, men allting handlar fortfarande om Donald Trump och den stora amerikanska minoritet som fortfarande föredrar hans version av USA.

På ytan kan det verka som en konstig tidpunkt att lyfta fram Ta-Nehisi Coates bok Vi hade makten i åtta år. Den handlar väl ändå om de föregående amerikanska valen, de av Barack Obama 2008 och 2012, och det av Trump 2016? Jovisst, men den handlar framför allt om amerikansk historia och om hur valen av dessa båda sinsemellan vansinnigt olika presidenter blivit möjliga. Om de grundläggande historiska konflikter som fått Coates att ge sin bok underrubriken ”En amerikansk tragedi”. Där platsar sannerligen attacken mot Capitolium in.

”Vi hade makten i åtta år” kan låta som om det syftar på just Obama-administrationen, men det är ett citat som går betydligt längre tillbaka. Det inleder ett försvarstal för vad som åstadkommits i South Carolina under åren efter det amerikanska inbördeskriget. Den som talar är Thomas Miller, en av delstatens få afroamerikanska kongressledamöter, och året är 1895. ”Vid det här laget”, skriver Coates,

hade rekonstruktionen under flera år målats upp som en i grunden korrupt period av ”svart styre”. Man sa att South Carolina var på väg att ”afrikaniseras” och hotades av barbari och omoral. Genom att framhäva vad de svarta invånarna åstadkommit under förvaltningsperioden och samtidigt lyfta fram dem som människor med god moral, hoppades Miller kunna övertyga de – utan tvivel rättrådiga – South Carolina-borna att trygga afroamerikaners medborgerliga rättigheter. Han talade för döva öron. I 1895 års konstitution lades både läskunnighet och egendomskrav till som villkor för att få rösta. När detta inte räckte för att upprätthålla den vita maktordningen, sköts, torterades, misshandlades och vanställdes i stället svarta medborgare.

”Om det fanns något som South Carolina-borna fruktade mer än dålig svart förvaltning,” skrev historikern W.E.B. Du Bois, ”så var det välfungerande svart förvaltning”. Thomas Miller blev den sista afroamerikanska kongressledamoten från Södern ändå fram till 1972.

I samma ljus måste Trumps valseger 2016 förstås, menar Ta-Nehisi Coates. Han är motreaktionen mot USA:s första svarta president.

Jag tänker på det här när jag ser bilderna på demonstranter som tar sig in i kongressbyggnaden i veckan. Inte ser jag några icke-vita ansikten bland dem (även om Trump förstås även har sådana väljare). Men trots att Trump måste vara den mest öppet rasistiska (eller för den delen sexistiska) president som åtminstone jag kan minnas i min livstid, så lyser den så kallade rasfrågan nästan alltid med sin frånvaro när hans popularitet ska förstås och förklaras. Man talar om hans väljares utbildnings- och inkomstnivå, om missnöje med ”etablissemanget”, men mycket sällan om det faktum att så väldigt många av dem är vita.

Nu handlar inte Coates bok i första hand om Trump, eller ens om Obama, utan om hela det komplexa amerikanska samhälle som fört fram dem båda två till makten. Den handlar om amerikansk historia och de såriga relationerna mellan svarta och vita som i stor utsträckning präglat den, från slaveri, Jim Crow-lagar och lynchningar, till dagens ekonomiska klyftor, nymoralism och massfängslanden.

Vi hade makten i åtta år är sammansatt av åtta olika texter med olika teman, en för vart och ett av Obamas år i Vita huset. Boken ger ibland inblick i fenomen som kanske inte riktigt nått Sverige, ibland helt enkelt skarpa analyser av diskrimineringens historiska tyngd. Texterna vävs samman av Coates personliga kommentarer, och blir därför en ovanligt välfungerande samling. I dessa kommentarer blir boken också något av en självbiografi. Den går lika bra att läsa från pärm till pärm, som att bara hoppa in i någon text med särskild intressant tema, som den mest kända (och även separatutgivna) ”Till skadeståndets försvar”.

Fast jag skulle ju inte vilja missa ett ord han skriver. Den här boken är central för att begripa det konfliktfyllda landet i väster, och det går inte en dag av nyhetsrapportering därifrån utan att jag saknar och refererar till Coates skarpa blick och vidare historiska sammanhang.

Similar Posts:

• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Spännande men alldeles för spattigt
• Alla är underställda slaveriet
• Den amerikanska vänstern

Det har visat sig vara en bra mylla för partier som satsar på splittring. De gör sitt bästa för att ställa ”vanligt folk” mot ”etablissemanget” eller den etniska majoriteten mot minoriteter. Och så pekar de ut främlingarna som fienden förstås. Allt ont kommer utifrån: ”stäng gränsen!” De låtsas att svåra problem kan ha enkla lösningar.

Vi kallar dessa partier populistiska. Många av oss ser med växande oro på populismen som ett hot mot demokratin och mot samhället som sådant. Därför framstår Lars Anells Politikens vanmakt. Och varför populismen inte är problemet. som en överraskande titel. Det visar sig att Lars Anell först och främst lutar sig mot den väletablerade vänsterhållningen att populismen vinner mark för att nyliberalismen och därmed ojämlikheten breder ut sig.

Alla kollektiva krafter, framför allt fackföreningar, som tidigare balanserade kapitalismen har försvagats. Väljarna är i högre grad individualister vilket minskar möjligheter att bjuda kollektivt och organiserat motstånd mot marknadskrafterna. Både arbetar- och medelklass kommer i stor utsträckning att förlora den trygga sysselsättning som är en förutsättning för att de ska förbli köpstarka konsumenter.

Men verkligheten tycks mer komplicerad och motsägelsefull. Populisternas väljarskaror säger sig vara emot ”eliten” men backar ändå upp de allra rikaste. Hänförelsen inför näringslivstoppen Leif Östlings ”vad får jag för pengarna?” eller framröstandet av en överklasskille som Donald Trump är bara två exempel. Att Sverige har en statsminister som gått den långa vägen är det knappast någon Sverigedemokrat som ser. I stället kallas Stefan Löfven hånfullt för ”svetsarn”.

Lars Anell gör en del tveksamma påståenden som han inte belägger. Så hävdar han till exempel att Sverigedemokraterna ”har starkt stöd bland småföretagare och mycket rika personer”. Han hävdar att populister håller vad de lovar och ”i stort sett” står för vad de säger. Märkligt, om man betänker att det toppstyrda partiet Sverigedemokraterna, utan någon som helst intern debatt, gjort en helomvändning gällande svenskt medlemskap i EU och Nato.

Men Lars Anell är även skeptisk till begreppet populism som sådant, främst av taktiska skäl. Med ett sådant ord riskerar man att ytterligare alienera stora väljargrupper. Definitionen av populism är så pass otydlig, hävdar han, att det är tveksamt om det finns någon nytta med begreppet. Men i nästa andetag slår Lars Anell fast att auktoritära populister måste motarbetas eftersom de undergräver demokratins strukturer – medier, domstolar, förenings- och yttrandefrihet.

Ännu en svaghet är att Lars Anell pratar om Europa och Förenta Staterna samtidigt och huller om buller, fastän förutsättningarna är så olika. Hans text är tämligen ostrukturerad, vilket kan vara okej, men eftersom den strösslas med illa byggda meningar är det ofta svårt att hänga med. Så här kan det se ut:

I Västeuropa kommer demokratins bröstvärn att hålla men den kommer att tömmas på innehåll och, framför allt, tappa sin förmåga att leverera resultat.

Ett bröstvärn kan väl inte ha ett innehåll? Och om det är demokratin som kommer att tömmas så är den väl ingen demokrati mer? Vidare:

Det är oundvikligt att detta leder till att färre finner anledning att rösta i allmänna val. Vi vet att äldre, välbärgade och välutbildade röstar i större utsträckning än mindre bemedlade med färre timmar i skolbänken. Traditionella demokratiska väljare i Förenta staterna deltar sålunda klart mer sällan än republikaner.

Var vi inte i Västeuropa, så varför växla till Förenta staterna? Och om välutbildade röstar i större utsträckning, borde inte valdeltagandet stiga i och med att utbildningsnivån ökar? Dessutom: har inte senare års populism mobiliserat såväl soffliggare som motkrafter till ett växande valdeltagande?

Texten lämnades till tryck i februari, långt innan presidentvalet i USA som slog nytt rekord i valdeltagande. Den är även skriven innan pandemin hade drabbat oss med full kraft. Covid-19 är till skillnad från ”hotet mot julen” eller ”islamiseringen av Sverige” en verklig kris som kräver verkligt politisk ledarskap. I det läget finns det en andel väljare, kanske tre-fyra procentenheter, som vaknar till ur sina villfarelser och återvänder till riktiga, ansvarstagande partier.

Skillnaden på några få procentenheter är väsentlig, i stället för att en femtedel av den svenska väljarkåren röstar på Sverigedemokraterna, kanske skadan kan begränsas till att ”endast” en sjättedel gör det.

Nej, jag finner inte Lars Anells iakttagelser tillräckligt skarpa eller underbyggda för att köpa påståendet att populismen inte är problemet.

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Allt åt alla?
• Döden DÖ
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Det är en rasande bok; föga överraskande mot Putins styre i Ryssland, men lika mycket mot exempelvis Trumps styre i USA, liksom mot fascism, rasism och mycket mera. Vad Tolokonnikova själv ser som önskvärt politiskt alternativ – vad man ska kämpa för att uppnå – förblir däremot ganska odefinierat. Hon citerar exempelvis på ett par håll klassiska anarkistiska författare, men kan på andra ställen snarast framhålla länder som dagens Sverige som något av föredömen. Varje kapitel exemplifieras också med en ”hjälte”. De här hjältarna spänner över en ganska stor del av det politiska spektrat, från konst-aktivister som The Yes Men, feministiska aktivister som Emmeline Pankhurst, till människorättskämpar som Martin Luther King, eller akademiska teoretiker som Michel Foucault.

Författaren argumenterar i synnerhet mot idén om att ”det finns inga alternativ”. Det finns visst alternativ, menar hon. Frågan är bara hur man skapar dessa alternativ. Så för att hjälpa läsaren att kunna bli en aktivist så tillhandahåller Tolokonnikova tio ”regler”, alla i var sitt kapitel – allt ifrån att i sann punk-anda ”göra det själv” till att ”bryta sig ut ur fängelset” eller att få sin regering att ”skita på sig”. I flera fall får man nog tolka in en stor dos konstnärlig frihet i de klatschiga rubrikerna som författaren sätter på sina ”regler”, och det konkreta innehållet är inte alltid lika högtflygande.

Författaren syftar dock främst till att inspirera till handling, snarare än att bidra med någon djupare analys av vad problemen är eller hur dessa ska lösas. Om den verkligen lyckas inspirera till handling för en bättre värld så har den ju utan tvekan tjänat ett gott syfte.

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Humörhöjande färg och form
• Hur samsas vi på torget?
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt