Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag inte minns är död. […][...]

Tiden är en märklig sak. Ibland känns det som om den rinner iväg, ibland som om den står still. Ändå går tiden alltid lika fort. Det är ämnet för Sara Bergmark Elfgrens och Maria Fröhlichs bilderbok Just nu har vi varandra, där huvudpersonen försöker få tiden innan kusinerna ska komma och hälsa på att gå […][...]

I en tågkupé någonstans i 1880-talets Ryssland börjar resenärerna samtala och kommer in på äktenskapet, kärleken och relationerna mellan könen. Plötsligt lägger sig en man som tidigare suttit tyst och avskärmad i samtalet. Han presenterar sig som Pozdnysjev, en man som har dödat sin hustru. För berättaren i Leo Tolstojs Kreutzersonaten återger Pozdnysjev genom natten […][...]

Bengt Jangfeldts nyöversättning av Leo Tolstojs kortroman Ivan Iljitjs död (från 1974, i den här utgåvan reviderad) har en rätt speciell tillkomsthistoria: boken var på Radiumhemmets sjukhusbibliotek så populär och sönderläst att man helt enkelt bad förlaget om en ny. Vilket utbyte döende cancerpatienter haft och har av Tolstojs visserligen drabbande roman är åtminstone för […][...]

Alla vi som lever nu. Jag och hon. Han, hen och du. Familjen, släkten, grannar, vänner. Bekanta som vi knappt ens känner. Alla dör. Rakt på. Inga snirkliga omskrivningar eller marsvinsomvägar. Man kliver in i döden lika snabbt som hen ibland dyker upp, slår ner, stänger av, vad en nu säger att döden gör. Inga […][...]

Jag tänker på Hitchcock. Jag vet inte var alla fåglarna kommer ifrån, nämligen. Inte för att de är otäcka. De är ganska fina. Förmodligen är det en trend som jag hakat på utan att ens reflektera över det. Men plötsligt slår det mig att de är överallt. Som helt ofunktionella figurer i hyllorna, den lilla […][...]

Vi brände upp dig Man gör så med kropparna Man bränner upp dem Själva människan Man sätter eld på henne Agnes Gerner inleder sin diktsamling med en svit dikter om en förlust. Hon skriver fram en nära anhörigs (en mors) död, och beskriver det ofattbara som händer i precisa sakliga bilder. Sättet att framställa döden […][...]

Det finns ett antal fina bilderböcker för barn om döden. Alla döda små djur, Adjö, herr Muffin, God natt, min katt och VLMF: Vad lever man för?, till exempel. De handlar inte sällan om vad som konkret händer när man dör – begravningar och sådant – men också naturligtvis hur det känns när någon försvinner […][...]

För ett tag sen gjorde vi en temasida här på dagensbok.com om de genrer som brukar betecknas som autofiktiva, Att skriva liv. Självbiografiska romaner, självbiografier, biografier, fiktiva biografier och allt vad det är – ofta med luddiga gränser sinsemellan. Anne B Ragdes nya, Jag har ett täcke i tusen färger, får väl räknas till denna […][...]

Hjärtat pumpar runt blodet i vår kropp och gör oss levande. Inte konstigt att vi hela tiden återkommer till det, och använder hjärtat som en metafor för kärleken, sorgen och smärtan. Ibland kan det dock kännas uttjatat, som att de olika skildringarna går på repeat och liknar varandra. Går det att skriva om hjärtat på […][...]