Simon Sorgenfrei har skrivit en liten bok som kan ge den Stagneliusintresserade en välkommen knuff i rätt riktning. Det är en personlig text som tycks ha sin upprinnelse i en svår släng av covid-19, då när pandemin var ung och smittan fortfarande ganska okänd.

Biografiska data och litteraturvetenskapliga rön blandas med Simon Sorgenfreis egna läsupplevelser. Det påminner om några av de böcker som Olof Lagercrantz skrev om enskilda författarskap som Gunnar Ekelöfs, Dantes och Swedenborgs. Det är lyxigt när en begåvad läsare tar sig tid att ge en rejäl personlig introduktion.

Näktergalen är skaldens alter ego i en lång rad dikter. Läsaren får även en teori om vem Amanda kan vara, kvinnonamnet dyker upp på flera ställen. Simon Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap och förklarar vad gnosticismen är för något och vilken betydelse den hade för Stagnelius. Utan rudimentära förkunskaper på det området kan begreppet ”demiurg” kännas svårt.

Genom hela boken är författaren noga med att återkomma till att Stagneliusläsaren ska lita på sin egen förmåga. Det här är poesi och det finns utrymme för många sätt att närma sig dikterna, insisterar Simon Sorgenfrei. Han avråder från att stirra sig alltför blind på skaldens litterära och filosofiska inspirationskällor.

Kunskapen om dessa kan bidra till en fördjupad läsning och reflektion men är för mig aldrig utgångspunkten. Det är väl en av hemligheterna bakom Stagnelius storhet, förmågan att gifta samman det exotiskt filosofiska med det trohjärtade och enkla på ett sätt som erbjuder olika läsarter. Men vad som framför allt griper tag, som gör att han letar sig in hos mig som läsare, är att han lyckas ladda dessa ofta luddiga filosofiska och religiösa spekulationer med hela sitt känsloregister. Man tror på honom. Känslorna verkar självupplevda.

Många av oss har starka relationer till enskilda författarskap. Det är härligt att ta del av Simon Sorgenfreis innerliga samspel med Stagnelius dikter. Men oavsett den här typen av introduktion tror jag att vår främsta romantiker kommer att fortsätta hitta fram till läsare, unga som gamla. Alla som har något av outsider inne i sig, har upplevelser att hämta hos Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Unikt ärligt om den påstådda ”islamiseringen”
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Originalitet en masse
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Essäer från bokens guldålder

Rådström beskriver Judas hågkomster som den sista delen i något som inte är riktigt en trilogi, utan kan liknas vid ett altarskåp där Boken, som kom 2013, utgör mittbilden, Marialegender (2026) en av sidobilderna, och Judas hågkomster den andra sidobilden, som gör altarskåpet komplett.

Det är tydligt att det ligger ett gediget arbete bakom framställningen av detta litterära altarskåp – Rådström uppger i efterordet till Judas hågkomster ett flertal primärkällor, medan sekundärkällorna är för många att nämna. Det omdebatterade Judasevangeliet nämns inte uttryckligen som en av dessa källor, men tycks ha inspirerat till hur Rådström framställer sin Judas.

Judas hågkomster är nämligen något av en upprättelsesaga, som tar fasta på den omskrivning av Judas person som framträder i Judasevangeliet: en omkullkastning av idén om att Judas skulle ha förrått Jesus. I stället framträder han i Judas hågkomster som en person som rymmer en enorm vördnad och kärlek för sin mästare och som tack vare detta också gör Yeshua den tjänst han ber om: att Judas ska förrådda honom. När vakterna kommer för att finna den som säger sig vara Guds son ger Yeshua Judas en kyss för att ingjuta mod i honom att slutföra sitt förräderi.

Rådström skriver fram en biblisk tid full av dofter och smaker: fikon, sand, träck, kryddat vin och doftande örter, en tid där mirakel sker både framför ögonen och via hörsägen, där människor både tillber och tvivlar på det gudomliga som kanske vandrar mitt bland dem. Det finns ett tydligt poetiskt och högstämt anspråk i språket – Rådström skriver med liknelser, med sinne och känsla och vill gärna måla upp bilder, liksom stillnade i tiden:

Himlen över oss, stjärnorna, månen. De lyckliga ansiktena runt mig, alltmer upprymda och glänsande av svett, stegen vi tog vacklande av yrsel, allt skapat som lade sina armar om våra axlar och trädde in i dansen i en malström gnistrande av stjärngrus och kometers svansar.

Det är detta anspråk som möjligen sticker i ögonen i läsningen av Judas hågkomster, eftersom det många gånger skiner igenom. Rådström skildrar en storslagen berättelse som redan finns berättad, flera gånger, och söker sig något ansträngt till dessa stora känslor som vill beröra. Men högstämdheten förtar läsupplevelsen, och vad som hade behövt vara en bok som skildrar en människa – för att det överhuvudtaget ska kännas angeläget att läsa en historia som redan finns berättad – blir i stället en bok som skildrar en historisk figur med en uppdaterad och ömsint broderad dräkt.

Det är såklart svårt att skriva om en historisk person i en tid långt från vår, i alla fall när det finns en ambition om att hålla sig nära någon sorts sanning. Men det är de delar när Rådström skildrar möten mellan Judas och Yeshua – långt bort från religiösa texter och historiska källor, där texten ligger nära Judas blick och inte en hög författarambition – som boken på riktigt får vingar, för att inte tala om beskrivningen av korsfästelsens fasa eller den tvetydighet med vilken Judas förhåller sig till Yeshuas återuppståndelse. I det skildrar Rådström till synes lätt och utan ansträngning religionens kärna: osäkerheten kring faktiska förhållanden, behovet att förlita sig på en tro.

Similar Posts:

• En blåmes som visar vägen
• Vad är svart, vad är vitt?
• Av Pelle rot och stam?
• Sympatiskt men något svårsmält
• Lågmäld vägledning

Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Sju år fick de tillsammans. Arnold avled 1929, Emilia 1972.

Emilia Fogelklou introducerades för mig via människan, skogsvandraren, fadern, marginalfiguren Ulf Ingemar Eriksson. Han har lett in mig på en läsbana där jag bland andra mottagits av bernt erikson (versalernas baneman), Marianne Hörnström, Vilhelm Ekelund, Eric Hermelin med flera. Nu Arnold, via Emilia. Det är så det fungerar – det ena leder på det andra och strax skönjer man ett slags släktskap mellan böckerna i bokhyllan.

Arnold sökte aldrig omvärldens erkännande. Nog hade han en intellektuell kapacitet, men, som Alva Dahl i sitt inledande och eftertänksamma förord konstaterar: ”…han ägde blick för samband mellan till synes skilda strömningar och forskningsgrenar, men var mindre intresserad av specialiserade detaljkunskaper; han föredrog lärdom…”

För mig framstår han som en människa som eftersträvade det lilla, aldrig vidlyftiga. Lyssnade hellre framför att slita på stämbanden – vilket i rent fysisk mening också kom att bli hans lott till följd av tuberkulosen i halsen – och människor drog sig till honom. Alva skriver om att han antagligen inte insåg sina andliga skatter. Så var det nog, men det framträder också en bild av att andra människor anade dessa och anförtrodde honom mycket. Emilia förundrades inte sällan inför detta.

Samtida Vilhelm Ekelund har skrivit:

Hvad hjälper det att du har hela dagen till förfogande, när du ej lefver i sak, utan bara i den eländiga s.k. fliten, d.v.s. girigheten.

Inte om Arnold, men skulle kunna ha varit. Makarnas penningproblem tvingade dem – främst Emilia – till att kuska runt i Sverige för att hålla föreläsningar som gav småslantar i börsen. Är de förebilder? Jag vet inte om det är rätt ord. Vägledare? Andliga sådana? Kanske. Var som liljorna på marken: lev – för allt är liv.

Emila skriver:

Men arbete som saknade varje annat berättigande än den rena rama födkrokens skulle de resolut frånsäga sig, även om det var högt betalt. Och för övrigt skulle de i full frihet hjälpa varandra att se och tillsammans söka klarhet inifrån, där de själva ingen utväg såg.

Medeltidsmystikern Mäster Eckhart:

Om jag hade en vän och älskade honom därför att han uppfyllde hela min vilja och gav mig allt gott, så älskade jag icke min vän utan mig själv. Jag skall älska min vän för hans egen godhet och för hans egna förtjänster och för allt det som han är i sig själv: då först älskar jag min vän rätt, då jag älskar honom så som jag just har sagt.

I mångt levde Dante Alighieri-översättaren Arnold så.

Verandan stod att finna på framsidan av den stuga utanför Stockholm de under några år bodde i. En ”lycklig plats” med solfönster åt alla riktningar. Barrskog alldeles runt knuten. Folk kom och gick, kom och gick. Det stod som ristat på dörren att en formell inbjudan inte tarvades för att överträda tröskeln.

Från min veranda är en märgfull och koncis sak. De korta kapitlen utgör tillsammans med hans dagbok och ’Arnold’ delar av en fantastisk vandring som samtidigt är en resguide till ett möjligt liv. Det var nu en liten stund sedan ’Arnold’ och dagböckerna gavs ut. Kanske något för förlaget Syster Enbär att kika på.

Alva har moderniserat texten lite grand. Någon ortodox filur lär stampa småvredgat i golvet och gnissla med tänderna åt detta. Varför detta är något att hänga upp sig på förstår jag inte. Och det säger jag som blir alldeles till mig av hur språket såg ut innan stavningsreformen 1906. Nå, nu är det så. I slutändan kommer det hur som helst an på innehållet. Här finns det tankefoder att länge idissla. Smaska gärna litet eftersom allt är godare om man smaskar. Kanske har det med syretillförsel att göra.

Min strävan: vara mer barnasjäl, följa saktfärdig mognad; varje morgon ängens gräs men en tistel när dagen så kräver. Jag tror på tistelskapet. Det kan ta sig olika uttryck. Tistel är att då och då ställa till med otyg, vara litet motsträvig. Eller kort och gott: annorlunda. Mjukt eller hårt kan det vara, detta annorlunda.

Böcker likt dessa är för mig lackmuspapper, påminnelse och vägledning. Också för en hedning, alltså. Jag önskar jag hade en veranda.

Similar Posts:

• Efterlängtad nyutgåva av slutsåld bok
• Högstämt om Judas upprättelse
• Små träd och stor litteratur
• Käftsmäll eller vägledning
• Tyfus tar dig närmare Gud

Dimmorna som omger Avalon i Marion Zimmer Bradleys roman fungerar till en början som ett skydd mot obehöriga besökare, men blir med tiden allt mer ogenomträngliga även för de mest kraftfulla prästinnorna. Dimman illustrerar också på ett metaforiskt plan hur den keltiska kulturen och religionen tappar i betydelse gentemot kristendomen och glider bort ur människornas medvetande. Kazuo Ishiguro använder sig av dimman på ett liknande sätt i Begravd jätte. Den är både en fysisk närvaro i landskapet och en symbolisk bild av hur människornas förmåga att minnas stadigt blir sämre.

Axl och hans fru Beatrice börjar bli gamla. De bestämmer sig för att det är dags att lämna byn och återförenas med sin son, trots att de inte längre minns vart han har tagit vägen eller hur de ska ta sig dit. Det är Beatrice som leder färden under långa stycken och den uppmärksamma läsaren kommer att hitta fler referenser än så till Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Begravd jätte är en roman med många bottnar, precis som Thomas Eklund på dagensbok påpekar i sin recension av den engelska utgåvan förra året. Kazuo Ishiguro har slösat med allusioner och symboler på ett sätt som oftast bidrar till en rik läsupplevelse, bara ibland blir berättelsen överlastad och de många möjligheterna att tolka texten tröttande.

Axl och Beatrice reser igenom ett England där freden mellan britter och saxar tycks bli allt bräckligare i takt med att de monster som döljer sig i dimman blir allt mer aggressiva. På klassiskt fantasymanér får paret snart sällskap av andra karaktärer och resan börjar ta formen av ett uppdrag; att ta reda på vad som orsakar dimman som tagit ifrån människorna deras minnen. Bland gruppens medlemmar finns de som önskar att minnena ska återvända, även om detta skulle kunna innebära att kriget återigen blossade upp, och de som säger sig kämpa för att bevara glömskans status quo och därmed freden.

Dåraktigt, sir. Hur skulle gamla sår kunna läka medan maskarna krälar i sådant överflöd? Eller freden råda för evigt om den grundas på dråp och trollkonster? Jag ser hur fromt ni önskar att era gamla fasor ska smulas sönder till stoft. Ändå väntar de som vita ben i jorden på att människor ska gräva upp dem.

Bör vi sträva efter glömska, låtsas som om ingenting har hänt eller är kampen för sanning nödvändig och vedergällning oundviklig? Kazuo Ishiguro ställer i Begravd jätte dessa två förhållningssätt mot varandra men han presenterar också en tredje möjlighet. Minnena som återvänder till Axl och Beatrice är inte enbart ljusa. Även i deras historia finns svek och förluster. Men tack vare kärleken som vuxit sig stark under ett helt liv tillsammans finns det, trots att sanningen avslöjats, kanske också utrymme för förlåtelsen.

Kazuo Ishiguros roman får mig att tänka på en annan viktig bok som kom ut i våras. De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna är resultatet av ett vitboksprojekt som syftar till att redovisa de kränkningar och oförrätter som Svenska kyrkan gjort sig skyldig till. Projektet presenteras som ett första steg på väg mot en ökad förståelse och kanske så småningom också en försoning. Jag hoppas att en sådan fredlig försoning, som bygger på återupprättandet av minnen, är möjlig både här i Sverige och på andra platser runt om i världen där minoriteter och andra förtryckta folkgrupper rättmätigt kräver upprättelse. För vem vet annars vad som händer?

Vi måste hoppas att Gud ännu kan finna ett sätt att bevara banden mellan våra folk, trots att traditioner och misstänksamhet alltid har skilt oss åt. Vem vet vad som händer när snabbtungade män får uråldriga misshälligheter att rimma med en nyfödd längtan efter land och erövringar.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Ishiguro imponerar
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Klaustrofobisk familjemiddag

Vad kan vi i vår tid ha för utbyte av senmedeltida tänkare? En hel del av den här artikelsamlingen att döma. Författarna i Mellan himmel och helvete har lyckats använda originaltexterna för att belysa frågor som känns ovanligt aktuella. Här följer tre exempel.

I artikeln ”Att sätta makten på plats” av Olle Ferm får vi se prov på en åsiktskorridor av ett smalare slag än den som brukar beskrivas med uttrycket ’men det får man väl inte säga i det här j–la landet’. I det senmedeltida Italien räckte några förflugna ord för att bli fälld av inkvisitionen som i sin jakt på häxor och kättare inte skydde några medel. Tortyr och angivelser var vanligt förekommande och även postuma domar utfärdades. Lindrigare kätterier kunde upphävas genom böter som ofta hamnade i inkvisitorernas egna fickor. Här gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun för att inte råka illa ut. Olle Ferm visar hur Giovanni Boccaccio (1313-1375) tar satiren till hjälp för att kritisera inkvisitionen i Decamerone.

Kraften i den vitsiga repliken, den klyftiga kommentaren, det skrattretande påpekandet är ett återkommande motiv i Decamerone. De är en tillgång för de socialt underordnade, inte sällan kvinnor, med vars hjälp de klarar sig ur besvärliga situationer eller bevisar sitt värde tack vare en socialt oberoende, rent intellektuell, verbal förmåga.

Olle Ferms diskussion om makt och satir blir extra intressant i efterdyningarna av debatten kring Charlie Hebdo. Vad får sägas och av vem? Vad skiljer satir från rena smädesskrifter?

Startskottet till en av årets mest livaktiga diskussioner blev Ebba-Witt Brattströms artikel ”Kulturmännens 13-åriga alibi” (DN 20150511) där hon problematiserar hur kvinnan, eller snarare flickan, skildras i litteraturen. Debatten kom till stor del att handla om att litteraturen måste vara fri, vilket nog de flesta håller med om, men kanske är det svårare att se kritikens betydelse. Artikeln ”Med pennan som murslev” av Carin Franzén handlar om om Christine de Pizan (1364-1430), en tidig föregångare till Ebba Witt-Brattström, som också brottades med sin tids kvinnosyn. Christine de Pizan föddes i Venedig men växte upp vid det franska hovet där hennes far var astrolog. Hon fick en gedigen utbildning och kom efter sin makes död att försörja sig på sitt skrivande. Hennes kritik av den misogyna kvinnosynen i Romanen om rosen av Jean de Meun, ett av medeltidens mest lästa verk, gav upphov till vad som brukar kallas för Frankrikes första litterära debatt där många av den tidens intellektuella auktoriteter deltar. ”Man finner flera formuleringar hos Jean de Meuns försvarare som vittnar om att de framför allt provocerats av det faktum att en kvinna kunde kritisera en så lärd klerk.”

Christine de Pizan låter sig dock inte nedslås utan fortsätter att med pennan som murslev upprätta synen på kvinnan. I det allegoriska verket Kvinnostaden vill hon ”skapa en idealstad som ska skydda från den aggressivitet och nedvärdering av kvinnan som förmedlas i den medeltida litteraturen.” För att visa att kvinnor är allt annat än trolösa, svaga och dumma fyller hon sin stad med: gudinnor, krigare, politiska makthavare, lärda, helgon med flera. I denna strävan efter att visa upp en lång rad goda kvinnliga förebilder skapar hon samtidigt också en kvinnlig kanon.

Christines strategi för att ge röst åt sin egen erfarenhet och hennes tro på sitt eget köns värde sker sammanfattningsvis genom ett medvetet återbruk av den litterära traditionen.

En liknande strategi ser vi Ebba Witt-Brattström använda i artikeln ”Litteraturen måste förbli fri” (DN 20150528) där hon klär sig i Kassandras gestalt för att ge kraft åt sin argumentation. ”Det fulaste och lägsta och grymmaste i världen måste alltid få berättas. Men det måste också läsas, uppfattas, tolkas, uppmärksammas.”

I artikeln ”Franciskus och visionens ikonografi” skriver Maria Husabø Oen om hur man under senmedeltiden sökte förklaringar till att Franciskus av Assisi, när han dog, hade märken på sin kropp som var identiska med Kristi sår. Märkena ska ha uppkommit i samband med en vision där en korsfäst seraf (sedermera beskriven som en Kristusgestalt) uppenbarade sig för honom. Men kan en vision verkligen lämna fysiska spår efter sig? Maria Husabø Oen berättar om hur den sk. stigmatiseringsikonografin som uppstår i kölvattnet efter miraklet försöker förklara händelsen. Under medeltiden fanns ”en utbredd uppfattning om att betraktandet av ett objekt faktiskt hade fysiska konsekvenser för betraktarens kropp.” Franciskanen Robert Bacon var en av dem som formulerade 1200-talets nya optiska teorier som gick ut på att man blev det man såg, oavsett om det rörde sig om inre visioner eller yttre bilder.

Bacon föreställde sig att ett föremål som man iakttog blev fysiskt registrerat hos betraktaren med hjälp av det han kallade för species. Genom att aktivera materia, såsom luft och ögats substans, reproducerade sig föremålet till en fysisk stråle fram till dess att den träffade betraktaren. Denna process medförde att även betraktarens inre formades fysiskt av intrycket av föremålens species.

Få var läskunniga under medeltiden, därför användes bilder i hög utsträckning när ett budskap skulle fram. Målningar på kyrkoväggarna återgav bibelns berättelser men även andra viktiga händelser som exempelvis Franciskus stigmatisering. Maria Husabø Oens text får mig att fundera över om bilder på den här tiden kanske också påverkade människor på ett annat sätt. Och att vi idag, med det överflöd av bilder som omger oss, kanske har utvecklat ett annat sorts seende. Lite ytligare. Lite grumligare. Ändå är jag övertygad om att det fortfarande finns bilder som formar vårt inre. Vi som har sett bilden av den treårige pojken som ligger uppspolad på en turkisk strand har blivit förändrade. Något av Alan Kurdi finns nu också i oss.

Similar Posts:

• Existentialism i fascismens hjulspår
• Litteratur är att vilja?
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Djupt gripande om livsval
• Den undflyende bildningen

De finns bara i böcker, eller som mjukisdjur, begränsade bakom galler eller mest i föreställningsvärlden. Vi förhåller oss till djur hela tiden, från att äta dem till att gulla med dem eller sympatisera med dem. Vi blir upprörda när de behandlas illa – vissa av dem – och utrotar andra slentrianmässigt. Somliga kallar vi våra bästa vänner. Andra äcklar och skrämmer oss.

Det Diski gör i Allt jag inte vet om djur är till stor del en inventering, en vindlande och personlig resa genom djuren i våra liv och hur vi förhåller oss till dem. Diskis egen katt Bunty är en återkommande gestalt, liksom filosofen Derrida och hans katt (som han inte gillade glodde på honom när han var naken). I övrigt rör hon sig från bardomens barnböcker och besök på London Zoo till sina tvångstankar om flatlöss, stödgrupper för folk med djurfobier, elefanter på den kenyanska savannen, lammuppfödning och labbförsök med råttor. Hon läser allt från klassisk litteratur och filosofi till Bibeln på ”kattspråket” lolcat.

Det är roliga svängar, tvära kast mellan Dante och Disney, som är både kul och intressant att få följa med i. Vår relationsstatus visavi djuren är uppenbarligen komplicerad.

Men djuren själva? Får vi veta något om dem? Ja och nej. För på sätt och vis ser vi ju alltid oss själva när vi tittar på dem, vilket väl är Diskis huvudpoäng. Djuren är ett ”Andra” för oss, något vi ständigt speglar oss i och skapar oss själva i jämförelse med.

I slutänden är Buntys blick – liksom Derridas katts – lika obegriplig i slutkapitlet som den var i början. Vad tänker de egentligen om oss? Vad vill de? Kan vi någonsin begripa det?

Similar Posts:

• Den frivilliga läsakten
• Envis, busig och söt kattunge
• En barnvänlig Dylan?
• En skön rökpaus på räls
• Katter och professorer

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Om kärleken bortom förståndet
• Ögonblickets mästare
• När Moa träffade Harry
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

dikter som den här:
Hon djupkysser mig
som slickat hennes slida
med dubbel hunger. (Dikt 53:3)

eller den här:

Sekundär orgasm,
med skötet i handflatan;
anus, runt knogen. (Dikt 67:1)

eller den här:

Ingen bön behövs
när hon ber mig spruta ut
i hennes anus. (309:2)

Eller de många andra treradingarna i boken som rymmer bilder med salt slidvatten, näsben som plöjer upp slidväggarna, doften från kön i ägglossning, ringmuskeln som rymmer lemmen och så vidare. Min motvilja till denna könstematik handlar inte om prydhet, det vore att förenkla å det grövsta, det handlar om att jag inte ser dessa återkommande könsbilders funktion för samlingen som helhet, hur jag än försöker. Jag skulle med en välvillig poetisk blick kunna betrakta dem som en kärleksförklaring till diktjagets partner. Kanske även till kvinnokroppen som sådan. Eller en hymn till kvinnliga genitaliers eventuella förmåga och skönhet. Men jag når inte dit. Jag blir mest störd under läsningen. Småirriterad, trött. Det kvinnliga duet reduceras nästan uteslutande till sin kropp och dess genitalier, dess slidmusklers duglighet i sexualakten, dess reproduktionsförmåga, och i förlängningen kvinnokroppens tempel av liv och tröst för den stackars ensamme mannen att tillbedja medan världen utanför härjas av ondska, våld, krig och död framkallad av män som exempelvis Khadaffi, Hitler, Berlusconi, Lenin, Stalin och Sharon, för att ta några exempel från boken. Just detta: Kvinnokroppen som tröst och symbol för den goda urkraften i universum skulle kunna läsas som en nattstånden hyllning, men blir mest ett uttryck i livmodersavund och objektifiering. Vi möter visserligen också goda män i Dantepartiklar, till exempel Ekelöf, Empedokles, Celan, Jesus, Dostojevskij, Ovidius, Hölderlin med flera.

Ekelöf miste
rösten först, sedan livet
men rösten lever. (Dikt 50:2)

Goda män i bemärkelsen att de lämnat betydande verk efter sig, och föga överraskande: jag finner knappt ett enda namn på någon betydelsefull kvinna. De som nämns är främst diktjagets kvinnliga partner och deras döttrar.

Dock, dialogen med Dante och vissa i Den gudomliga komedin förekommande gestalter, platser och fenomen löper på vilket är både underhållande och intressant; intertextualiteten gör det lite mer spännande helt enkelt och lockar till omläsning av Dantes eget verk, men med detta sagt: Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om en bok som beskriver rester av Venus anus under naglarna. Att Dan Gustavsson har haft en hyperbol pretention med verket står tämligen klart; jag upplever dock inte innehållet så sammansatt eller relevant som jag kanske hade önskat, men det finns några vackra enkla passager i det inferno av bilder, platser och uttryck som utgör Dantepartiklar.

Så djupandningen
Så andas du det egna
i det främmande. (Dikt 324:1)

Gustavssons intention som jag känner den, att göra en nutida helvetesnedstigning med alla dess sidor, fula som vackra, får trots allt min respekt. Men med det sagt: vältrandet i det kvinnliga könet. Jag förstår det inte.

Similar Posts:

• Modernismens främsta dikt
• Poesi utan poetiserande
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Mitt i levandet
• Dödens tyngd och tankens lätthet