Redan på första uppslaget går det att känna igen sig. Det börjar mitt i en handling, mitt i leken:

Nån har glömt att binda Licorna och Normen.
De har smitit och Lizzy och jag misstänker högeligen att de gör nåt fuffens i skafferiet.

Eva Lindström säger i boken Bilderboksmakare (Lilla Piratförlaget, 2021) om illustrationsdelen i sitt skapande att “Det ska finnas gott om utrymme i både text och bild: tomma ställen där läsaren kan gå omkring och fundera.” Rummet på första uppslaget i Victor är silly går också lätt att känna igen som en typiskt Eva Lindström-rum. Stort, och med gott om utrymme för läsaren att skapa sin egen berättelse. Där finns detaljer, men inte för många detaljer. Perspektiven är en aning förskjutna och annorlunda än vad vi är vana vid. Där finns också den typiska sneda blicken hos en häst som lurigt kikar in genom fönstret.

Berättelsen kretsar dels kring mammas nya kille, Victor, dels kring (fantasi-)hästarna som har travhästliknande namn och får en viktig roll boken igenom. Victor är alltså lite silly, ja, fånig med andra ord. Mamma är lika fånig hon. Barnen som utgör bokens berättar-vi, misstänker “högeligen” att mamma är kär i Victor. De gör därmed allt för att bli av med honom och tar till både våld och list för att få sin vilja igenom. Såhär kan det låta:

Victor är lättlurad. Han går på det.

Lizzy håller fast honom. Jag kastar mig fram

och knyter en råbandsknop.

– Så där! Nu får du smaka på din egen medicin!

Han ska vara fastbunden tills han dör, tycker vi.

Det kan han ha.

Om det är roligt? Ja. Den berättande barnrösten är dråplig och mycket trovärdig. Precis som Lindström gör i flera av sina böcker berättar Sjölin i vi-form. Det är en bestämd, självsäker vi-berättare som bär barnets logik och resonerande. Tankarna går till exempel till Ingenting är omöjligt för oss eller Hit med våra mössor. Barnens fantasi och allvar i leken flödar och i samspelet mellan text och bild indikerar att vad som helst kan hända i den här berättelsen. Vilket det också gör! Victor lämnas länge åt sitt fastbundna öde på gården, men får så småningom permission och glasspaus. Sen är det plötsligt en häst som ska föla…

Precis som i många av Eva Lindströms böcker slutar Victor är silly när den är som bäst, mitt i en händelse. Den synliga berättelsen klipps av och läsaren får fantisera vidare själv. Vi kan bara hoppas på en uppföljare. Kanske inte för Victors del, men väl för samarbetet mellan bilderboksskaparna Sjölin och Lindström.

Similar Posts:

• Astrid Lindgrens Memorial Award 2022 till Eva Lindström
• En alldeles rationell fobi
• Akta dig för vargarna?
• Lage får mitt hjärta att lyfta
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg

Nr 45-48 i deras utgivning består av nyskrivna svenska noveller av författarna Oline Stig, Daniel Sjölin, Alva Dahl och Håkan Nesser. Formgivningen (av Karin Rönnmark) är, som vanligt när det gäller Novellix, väldigt snygg och novellerna välskrivna.

Oline Stig skriver i sin novell Hägring om en grupp människor som flyr sina egna, kanske en smula torftiga, liv för att hitta ett nytt umgänge på nätet. Det är en historia om vänskap och närhet, om tillit som kan byggas på alternativa sätt, men också om svek. Hur mycket vet vi om människorna vi spenderar tid med via datorn eller telefonen? Spelar det någon roll hur mycket av det vi ”vet” som är sant, när vi ändå väljer deras sällskap, framför de människor vi träffar varje dag?

Håkan Nesser förlägger handlingen för sin novell Herr Kadar till en liten turistort på en ö utanför Tanzanias kust. Det är en liten plats, med en liten skara människor vars öden blir intimt sammankopplade enbart pga att de befinner sig på samma plats vid samma tid. Värmen som får allt att gå långsammare, de ibland bara anade intrigerna och sättet det hela berättas på påminner mig om Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia.

I Allt har sin tid konfronteras huvudpersonen med en man som gjort henne väldigt illa i det förflutna. Deras roller är ombytta nu, den här gången är det hon som innehar en viss maktposition gentemot honom, men ändå … Bara att se honom i sammanhang som är hennes, som en deltagare på en kurs hon leder, omkullkastar hennes trygghet. Minns han vad som hände? Förstod han ens att det som hände var våldtäkt? Kommer han att försöka skada henne igen, eller är de minnen som aldrig lämnar henne så obetydliga för honom att han inte ägnar dem en tanke? Dahl, som var med och grundade förlaget Novellix, har skrivit en smärtsam novell om att bära på erfarenheter av sexuellt våld. Och visar skickligt hur dessa sätter sig inte bara i hjärnan, utan i hela kroppen på den som råkat ut för det – i balansen, i sömnen, i förmågan att slappna av.

Och så kommer vi då till Daniel Sjölins Alla vill bara gå hem. Åh, detta är så bra! Det är en samtidigt väldigt trivial historia – någon lämnar ett barn på dagis, någon stressar till jobbet och funderar på att försöka hinna med eftermiddagens after work, men vill nog ändå bara gå hem – och samtidigt ett bisarrt försvarstal för varför allt blev som det blev. Varför världen gick åt helvete i och med alla politiska beslut som togs – av människor som egentligen bara ville gå hem. Det är en mörk dystopisk berättelse, utan helt tydlig berättarröst eller riktning, men där Sjölin eldar på med både tempo och ett framforsande språk. Och humor. Jag uppskattar Sjölin kanske mest för hans humor just nu, sylvass som han är (läs t.ex. hur han tryckte till Jan Björklund på det mest briljanta vis i Expressen i somras).

Fy vad orättvist, vi försökte ju med allt! Vi sänkte skatterna för att inte bandyplanerna skulle vara spolade med era pengar, så att ni kunde köpa laptops och gurkmeja istället. Vi försökte få fler krogbesök, fläskigare bokköp, nyare vagnpark driven med energiskog och ökat antal kvalitetsupplevelser kopplade till inhemska charkprodukter. […] Vi gjorde ta mig fan allt för er! Vi sålde järnvägarna, sålde telefontrådarna, bostadsbolagen, skolorna, förskolorna, kraftverken för vi önskade så innerligt att få se er stråla den där dagen när ni tog steget från grevé till gruyère. Vi var oerhört stolta, sen ville vi ha mer tid för familjen så vi gick lite tidigare.

Ingenting jag skriver kan förmodligen ge en rättvis bild av det ordflöde, den bitskhet och den skarpa och kritiska blick för samhället som Sjölin åstadkommit i Alla vill bara gå hem. Läs den istället. Gör det bara! Kanske på en buss på väg någonstans, eller på en bänk i väntan på något.

Similar Posts:

• Minideckarjuveler att njuta
• En förlorare i debatten
• Novellförlaget fortsätter att leverera
• 4 x ryska klassiker
• Supersöta sommarnoveller

Men oavsett om en tycker att det är roligt eller tröttsamt med pseudonymer och dess avslöjanden så är det ett faktum att det är svårt att göra intressant PR när vi har tillgång till så många informationskanaler, så mycket innehåll. Att hitta läsare är svårt. Med fler och fler kanaler kräver även pr-arbetet mer och mer finess, kreativitet och nya idéer. Det ska bli intressant att se hur vi kommer få nys om nya böcker i framtiden.

På dagensbok.com börjar veckan börjar med Marie som recenserar Handen av Henning Mankell. Den här boken avslutar sviten om Kurt Wallander, och den består dels av kortromanen Handen, dels av en översikt av Kurt Wallanders värld. Det nya fallet tycker Marie är just för kort skildrat för att riktig bränna till, och registren över alla bifigurer och platser som omnämns i böckerna intresserar henne inte heller särdeles mycket. Däremot är det riktigt spännande att få se hur Mankell arbetat fram sitt persongalleri. Vill man se exempel på komplexa och trovärdiga karaktärer bör man studera Henning Mankell.

På tisdag skriver Anna Liv om Ninni Schulmans Svara om du hör mig. Det är en deckare som utspelar sig i Ulvanå i Hagfors under älgjakten. Det är spännande miljöbeskrivningar och fullt av relationstrassel i tredje boken om Petra Wilander, Hagfors nya krimchef.

På onsdag skriver Lina om Stephen Kings 22/11 1963, en tegelsten om en man som får möjligheten att resa tillbaka i tiden och förhindra Kennedymordet. ”Jag tycker egentligen väldigt mycket om den; King är bra på att beskriva femtio/sextiotalet och bra på att få till spänning även om denna saknar den karaktäristiska skräcken. Har också alltid gillat att läsa om tidsresor. Men det finns problem också: den är till exempel på tok för lång…”

På torsdag skriver Oscar om Phillip Meyers Sonen, en episk skildring om en Texasfamilj som sträcker sig från artonhundratalets mitt till våra dagar. Eller om man så vill, Familjen Macahan och Dallas i en och samma bok.

Similar Posts:

• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Distrikssköterska med Sherlockhatt och förstoringsglas
• Mankells makabra mordmission
• Ny skåning
• Någon har blivit mördad – igen

Denna vecka börjar med att Björn skriver om Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – en orgie i våld, porr, nazism och hembygdsromantik som med lite god vilja kan läsas som en anklagelseakt mot allt vad litteratur heter.

Jag har varit på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm och lyssnat på när Daniel Sjölin pratade med amerikanska novellförfattaren Lydia Davis. Det blev en intressant kväll som kretsade kring litteratur mellan hjärta och hjärna.

Mer författarscen får vi på tisdag när Anna Liv berättar om Kristian Luuks samtal med deckarförfattaren Åsa Larsson. Det blev ett samtal om hundar, vardagssex och det förra sekelskiftet.

Marie skriver om Lina Ekdahls Diktsamling. Kanske inte en recension i vanlig bemärkelse men ett försök att i tre punkter, illustrerade av dikterna i Diktsamling, förklara för dbc-läsaren varför hon tycker att Lina Ekdahl är en av Sverige viktigaste och bästa poeter idag.

Förutom detta blir det också recension av de erotiska novellerna i antologin HET, intervjuspecial med författarintervjuer och – som sagt – en hel del rapporter från bokmässan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Fredag på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla
• Hon sätter samtiden under lupp

Hjärta gråter.
Huvud försöker hjälpa hjärta.
Huvud talar än en gång om för hjärta hur det lig-
ger till:
Du kommer att förlora dem du älskar. Alla kom-
mer de att lämna oss. Men till och med jorden kom-
mer att vara borta, en dag.
Då mår hjärta bättre.
Men huvuds ord stannar inte kvar länge i hjärtas
öron.
Det här är så nytt för hjärta.
Jag vill ha dem tillbaka, säger hjärta.
Huvud är allt hjärta har.
Hjälp, huvud! Hjälp hjärta.

Daniel Sjölin inleder samtalet med amerikanska Lydia Davis genom att citera en av hennes mest karakteristiska noveller, Huvud hjärta(Head heart) på engelska. Det är en snygg upptakt, en upptakt som säger något om vilken sorts författare Lydia Davis är. Hon är novellförfattaren som pendlar mellan hjärta och hjärna. Den som för fram hjärtats bedrövelser via en hjärnas mycket precisa, finurliga, till synes svala och ibland akademiskt avståndsskapande språk.

I distansen mellan intellekt och känsla har Lydia Davis hittat ett spänningsfält att utgå från i sina noveller. Hon berättar att hon först skrev mer traditionella noveller i Tjechov-stil, att hon arbetade hårt med att få till de där traditionella novellerna ända till en dag då det slog henne att hon faktiskt inte behövde skriva så. Det experimentella novellskrivandet blev förlösande för Lydia Davis och vägen fram till bland annat de egensinniga prosatexterna i samlingen Samarbete med fluga.

Båda föräldrarna Davis var författare och Lydia växte upp i närvaro av kreativitet och språkdiskussioner. Ett samtal om hur språket används var ständigt pågående i hemmet och gjorde att Lydia Davis och hennes bror tidigt blev medvetna om sin språkliga ”stil”. Medan andra föräldrar kritiserade barnens grammatik blev syskonen Davis istället ifrågasatta för vilka ord de använde och i vilka sammanhang. Samtidigt kände Lydia pressen från föräldrarna att fortsätta i samma spår, vilket gjorde att hon under många år inte alls tyckte om att skriva. I stället höll hon på med musik och spenderade timmar vid pianot. Det egna språket, lättheten och lekfullheten kring skrivandet, kom först senare.

Daniel Sjölin läser upp ett stycke ur en av de längre översatta novellerna i Samarbete med fluga – Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass. Det här en novell, menar Lydia Davis, som man antingen förstår eller inte förstår. Uppskattar eller inte uppskattar alls. Under min läsning av Samarbete med fluga i våras hörde jag troligen till den senare delen. I novellen utnyttjar Davis återigen mycket skickligt spänningsfältet mellan det torra akademiska och det hjärtskärande känslofyllda genom att ingående studera och dissekera en fjärdeklass brev till en kamrat som ligger på sjukhuset. Tidigare har jag upplevt denna novell som tröttsam och alltför finurlig, trots att jag annars brukar uppskatta språklekar och grammatiska undersökningar. Men med Sjölins läsning får den nytt liv. Nu kan jag höra tonen, skrattar åt det underfundiga och får en bild av den knastertorra person, som skulle kunna ligga bakom texten.

Liksom novellerna blir en spegel mot den person vars röst hörs i texten, blir de också ofta en spegel mot en själv, mot läsaren. Är det något speciellt med noveller som gör att de har den effekten, frågar Daniel Sjölin? På den frågan har Lydia Davis inget bra svar, men hon tror att varje försök att förstå någon annan återspeglas i en själv. Hon menar själv att hon är en väldigt tråkig person, en sådan som tycker om att undersöka detaljer. Som en flugas sätt att gnugga sina ben mot varandra, till exempel. I försöket att förstå flugan, och att beskriva detta med klinisk precision kommer hon åt det intressanta även i det allra mest tråkiga. Hon kommer ett steg närmare att förstå sig själv och andra, och låter till slut hjärtat lyssna på hjärnan.

Foto: Top-bild David Ignaszewski/KOBOY Bild th Theo Cote

Similar Posts:

• Brokigt och experimentellt
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• Ett samtida Italien på gränsen till det offentliga
• Ojämnt från Auster

Några av de jag främst ser fram emot är forna programledaren till Babel, Daniel Sjölin, den 9 juli, Jenny Jägerfeld den 13 juli, Sara Bergmark Elfgren den 30 juli och Amanda Svensson den 17 augusti. Även Märta Tikkanen, norske författaren Jo Nesbö och Martina Haag kommer att sommarprata. Se hela schemat här.

Similar Posts:

• Varning för poesi i Babel
• Nominerade till Augustpriset 2019
• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Härmapa

Det var Duck City och jag kan inte svära på att jag begripit den än. Men det är någonting med hennes röst, med hur hon tvingar en att hela tiden tänka ett varv till. Inte bara för att det hon skriver är så eget och närmast beckettskt märkligt, utan också för att hon hela tiden tycks vara beredd att göra detsamma själv.

Bland alla trimmade debattörer ute efter att föra ut sina sedan länge paketerade budskap, är hon en av få som faktiskt ger intryck av att debattera på riktigt: av att lyssna, ta in, fundera vidare. Som när Daniel Sjölin i Babel håller i en diskussion om Jesus mellan henne och Jonas Gardell och avslutar med att fråga om det hade varit bättre ifall Jesus aldrig funnits och Andersson tankfullt svarar ”Näe … jag tror inte det är han som ställer till det, alltså …”

Samtidigt finns det något kompromisslöst över det där utredandet, ifrågasättandet. Att hon till exempel orkar utgöra den enda avvikande rösten i premiäravsnittet av Barn till varje pris, SVT:s tyvärr lätt hysteriska (med reservation för att jag faktiskt bara lyckats se första avsnittet) programserie om ofrivillig barnlöshet. En oerhört otacksam roll, men inte minst därför viktig.

Också mer metaforiskt har Andersson en högst egen röst, såväl i skönlitteratur som i debatt. Som skönlitterär författare har hon skildrat klass och mångkultur både i miljonprojektsförorten och i Rosenbad. Hon har skrivit om överviktiga Disney-figurer och om islamistiska terrorister som gömmer sig i Stockholm men tappar tråden efter att ha sett Beckett på Stadsteatern. När hon sommarpratade i radio just om Jesus 2005 slog det tydligen rekord i antal upprörda telefonsamtal och anmälningar till Granskningsnämnden.

Sommarprogrammet om Jesus finns med i textsamlingen Förnuft och högmod och det är långt ifrån den enda text där Andersson granskar vårt förhållande till religiösa gestalter och religiös tro. I Förnuft och högmod behandlas det tematiskt, omväxlande i pjäser – här finns Nere på jorden, Till människans avbild, Till Andens försvar och Dubbelmord med – och artiklar. Oavsett form skrapar Andersson på ytan av både gamla och nya konflikter och blottlägger deras yttersta konsekvenser – vilken typ av samhälle vi egentligen vill leva i.

Det handlar inte minst om tolerans, förtryck och frihet, om huruvida det kan ingå i den enes religionsfrihet att kränka andras rättigheter, om ifall viljan att visa hänsyn mot svaga grupper eller att helt enkelt undvika otrevligheter leder till en självcensur som sätter yttrandefriheten i praktiken ur spel.

Andersson ställer idén om ”vänskapssamhället” mot ”friktionssamhället”: vänskap låter trevligast, men vänskap exkluderar. ”Vänskapssamhällen där alla trivs ihop och känner gemenskap är vad nationalister och renhetsvurmare önskar sig.” Vänskap tar hänsyn, kritiserar varsamt eller inte alls – ”Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.” Ett samhälle måste vara större än så.

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

När vi ängsligt visar hänsyn genom att tolerera ett visst beteende från ”andra” som vi inte skulle acceptera av våra egna sviker vi inte bara dem som utsätts för beteendet (påfallande ofta exempelvis kvinnor eller homosexuella), utan vi bidrar också till att cementera en grupp, en kultur eller religion, menar Andersson. Som om inte kulturer, mänskliga föreställningar och gemenskapar står i ständig förändring, som om de är fasta, lätt avskiljbara enheter med självklara representanter och karaktäristika.

Istället efterlyser Andersson en ”den universalistiska upplysningens” väg, ”där man inte av kulturell ’hänsyn’ missunnar andra de frihetliga och jämlika värden man själv sätter högst”. Hon drar paralleller till 1900-talets socialdemokratiska jämlikhetssträvanden. Utan dem ”hade arbetarklassen suttit kvar i Lubbe Nordströms Lort-Sverige, stärkta av avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning.”

Andersson är ofta drastisk. Hon pekar skoningslöst och med gnistrande svart humor ut våra tillkortakommanden och hon nöjer sig inte med det politiskt korrekta. Hon tycker helt enkelt att man måste ställa högre krav än så.

Similar Posts:

• Evangeliet enligt Jonas
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En historisk Jesus
• Sympatiskt men något svårsmält
• Det krävs en by?

Språket i Författaren som kändis är strikt akademiskt, med kapitelindelningar, fotnötter och sammanfattningar. Jag som tycker mig ha läst nog med akademiska texter under mina år som student ökar genast avståndet till den rosa boken som jag innan påbörjandet av läsandet hållit ganska nära. Anledningen till att skriva något som inte är läroböcker eller forskning på ett sådant sätt känns både onödigt och tråkigt. Att läsa om författarkändisar och hur de har tagit sig dit och varför hade annars kunnat bli en riktigt rolig bok. Det är det inte nu.

Trots att jag har ett genuint intresse för flera av de författarpersonligheter som medverkar i boken blir det aldrig rolig läsning för mig. Det är intressant och lärorikt, men utan underhållningsvärde eller läsglädje. Dessutom saknar jag en motivering till varför de författare som boken väljer att ta upp har valts ut. Det finns en likriktning mellan dem som jag tycker är problematisk. Tre av de valda författarna har eller sitter i Svenska Akademien, fyra är ungefär lika gamla och bara två av de sex nämnda författarna är kvinnor.

Det viktigaste mediet för att bli en litterär celebritet är enligt boken tevemediet. Syns man mycket i teve blir man också en kändis. Florerar man mycket i teve gör dessutom dagstidningarna också nyhetsvärde av det. Jag ifrågasätter inte att detta skulle vara korrekt, speciellt inte med de författare som boken tar upp, men jag saknar nutidsbilden av författar- och mediesverige. Ger man ut en bok 2011 om författaren som kändis utan att ta upp internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet, som ett avgörande medium kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite mossigt.

Jag skulle vilja veta mer om författare som slår genom Twitter, hur bloggar påverkar författarens möjligheter att nå ut till sina läsare. Allt fler böcker filmatiseras, hur påverkar det författarens kändisstatus?

Men att Selma Lagerlöf omnämns som kändis 70 år efter sin död måste ändå ses som en bedrift värdigt sitt nobelpris.

Similar Posts:

• Så mycket mer än sagotant
• Ranelid under lupp
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Många dikter är förlagda till naturen och en hyllning till denna, med betraktelser och ögonblicksupplevelser av skönhet och frihet, vid havet, på sjöns is, vid ån, uppe på berget och på vandring: ”Jag går till skogen för min egen och tystnadens skull”. De innehåller kritik av civilisationen, av människans framfart, kortsiktiga tänkande och förstörelse av naturen. Från ett berg ser diktjaget att ”staden där nere vaknar medan gräshopporna försöker överrösta sin växande bödel” och konstaterar att ”Snart är alla gömställen borta”. (Se även textutdraget nedan!) I dikten ”Vägval” finns ”Ett rådjur på fel sida viltstängslet”, liksom jaget i dikten känner sig vara och undrar hur djuret ska ta sig därifrån, till den rätta (den vilda) sidan. I dikten ”Människans luddighet” syns även besvikelse över människans oförmåga att samsas och ta ansvar i det kollektiva: luddet i torktumlaren i tvättstugan lämnas kvar, en humoristisk men politiskt laddad symbolik. I en annan dikt handlar det om folkomröstningsresultat som inte följs.

I dikten ”Doktorand” heter det i de första raderna: ”När jag doktorerar i livskunskap, med boken om mig själv”. Det är en spännande tanke, och på så sätt är vi ju alla doktorander eller forskare. Och i ”Lex Sokrates” faller tankar snabbt och landar mjukt i ”mitt museum över lyckade stunder”. Jo, det är nog det allas liv till stor del går ut på: att samla på lyckade stunder.

Dikterna har många viktiga budskap och jag ser fram emot fler diktsamlingar av Daniel Svensson, och avslutar med att i sin helhet citera en naturdikt, som med tanke på den nuvarande årstiden, passar särskilt bra att läsa:

Lövsång

Träden sjunger om den kalla hösten
Släpper sakta sina löv till marken
Utan rädsla
Som om de visste
att nya löv ska komma
Som om de aldrig tvivlat
på en ny vår
sjunger de sin lövsång
för oss

Similar Posts:

• Vems är då felet?
• Kommunalt Äventyrsbad och andra titlar
• Fina men riktningslösa observationer
• Varning för poesi i Babel
• Okonstlat om livet

Programledaren Daniel Sjölin inleder programmet med att vädja åt tittarna att inte byta kanal. Tonen är skämtsam och grundar sig i Daniel Sjölins självutnämnda nervsammanbrott då han ska ha skrikit på sina medarbetare för att dom inte trott att Babeltittarna skulle härda ut ett helt program med bara poesi. Men Daniel Sjölin tror på tittarna, på oss, på mig, att vi ska plocka fram baskrar och rödvin och cigaretter och riktigt ge oss hän åt pretentionerna.

Uppenbarligen är det så att det måste varnas innan man samtalar om poesi i ett litteraturprogram, så att tittarna är förberedda. Ungefär så som hallåorna gör när det är extra våldsamma scener och uppmärksammar att filmen rekommenderas från 15 år. Synd på ett avsnitt som är så bra, tycker jag.

Det kanske är den poetiska kraften som man varnar för. Den som dom diskuterar i senaste avsnittet av Babel som bla handlar om varför poesin är så mycket mer utbredd i diktaturer och under politisk förtryck.

Gäster i studion är Kjell Espmark, Göran Greider, Anna Hallberg och Helena Granström. Avsnittet går att se här och finns tillgängligt tom 27 juni.

Similar Posts:

• Flera författare bland årets sommarpratare
• Inspirerande lyrikdebut
• Härmapa
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”