Senast jag läste Jenny Jägerfeld var i den erotiska novellsamlingen HET där hon bidrog med en dråplig och skrattförlösande historia om en ung, sexuellt frustrerad, kvinna som får till det med en av sina bästa vänner. Då präglades texten framför allt av en pretentionsfri, verklighetsnära ton och rappa dialoger. Nu är hon tillbaka med Jag […][...]

Lilla Fjärlunda, någonstans i Sverige. En körledare erbjuder sin femtonåriga, nyutvalda solist skjuts hem efter repetitionen. Men han kör inte hem. Istället parkerar han på en höstöde campingplats och börjar ömsom smickra, ömsom pressa henne. Hon vet väl hur vacker hon är? Hur mycket han skulle kunna göra för henne? Och just som han börjar […][...]

Vecka 44 är barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com Det firar vi med att lotta ut fyra stycken t-shirts med ”Jag är ju så jävla easy going”- motiv. Jag är ju så jävla easy going är en roman för unga vuxna och Jenny Jägerfelds tredje bok. Liksom i hennes tidigare Här ligger jag och blöder, som […][...]

Varje år, på måndagen i homecoming-veckan – den som slutar med skollagets match i amerikansk fotboll, korandet av årets homecoming queen och höstterminens stora skoldans – klistras en lista upp över hela Mount Washington High School. Den bär ett mytomspunnet stulet skolsigill, ingen vet vem eller vilka som gör den, och den listar den ”sötaste” […][...]

Det har gått åtta och en halv månad sedan Bumped, den första romanen om ett framtida USA där ett mystiskt virus har gjort tonårsgraviditeter till dygd, nödvändighet och karriärmöjlighet. Tvillingsystrarna Melody och Harmony är superkända och höggravida, båda i sin tur med tvillingar. Hela världen väntar på deras ”Double Double Due Date”, men mycket pågår […][...]

”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande. Komplicerat. Tonårstjejerna Lillia, Kat […][...]

När tonårige Titus ser gamla bilder på människor som går runt och håller i sina datorer så tänker han att det är som om folk skulle gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Bisarrt. Opraktiskt. Onaturligt. Titus och hans kompisar har, liksom den stora majoriteten av i alla fall amerikanerna, själva hjärnan uppkopplad mot nätet, […][...]

Tänk dig att du tar Kajsa Ekis Ekmans debattbok om surrogatmödraskap från härom året, Varat och varan, och slänger den i en mixer ihop med Francine Pascals menlösa flickboksserie som åtminstone jag slukade i början av 90-talet, Tvillingarna på Sweet Valley High. Strössla med lite science fiction, och tadaa: Bumped. I Megan McCaffertys framtida USA […][...]

I åtminstone min utgåva av Reqiuem, den sista delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi, finns en bonusnovell om karaktären Alex, huvudpersonen Lenas första kärlek. Det stör mig lite. Jag tycker inte att man avslutar en episk dystopisk trilogi bara för att på nästa sida säga ”Jo, och förresten –”. Den texten borde mycket hellre ha funnits […][...]

”It’s me she wants to purchase.” Så lyder den allra första meningen i vad som ska bli, om jag fattat rätt, inte en dystopisk trilogi men en dystopisk tetralogi, alltså en serie om fyra böcker (det var ju också en variation). Kvinnan som kommer in den tjusiga butiken på semesterparadiset Demesne bara måste ha den […][...]