När man läser en bok som Vägen så behövs knappast orsaken till varför världen är döende och gråfärgad skrivas ut, alla vet ändå vad Cormac McCarthy syftar på. Men miljökatastrofen som en direkt orsak till civilisationens undergång är en i litteraturen och filmen ganska ny företeelse, för under femtio år var bomben den totalt dominerade […][...]

”Finns du på riktigt?” frågar (några, inte alla) chockerade kvinnor Bunny Munro när de inser hur han ser dem. ”Finns män som du fortfarande? Borde du inte ligga i formalin på ett museum någonstans, med en skylt där det står FÖRHISTORISKT FOSSIL?” Bunny själv förstår inte riktigt varför (en del av dem) reagerar så. De […][...]

Filmen är bättre. Den där regeln om att tjusningen med boken jämfört med filmen är att läsaren själv får föreställa sig och fylla i med sin egen fantasi och så vidare – den är alls icke vattentät. Jag har sett No Country for Old Men två gånger och ser gärna om denna stilfulla, mångbottnade Texasaction […][...]

Det är en lustig grej; beroende på hur man räknar finns det minst 193 länder i världen, men går man in i en svensk bokhandel kan man lätt få intrycket att 99% av alla böcker skrivs i USA, Storbritannien eller Skandinavien. Case in point: Tyskland. 80 miljoner människor, och när var senaste gången du läste […][...]

Och så tar det slut. ”This is how the world ends; not with a bang, but with a whimper”, skrev T S Eliot en gång i världen. Vi kommer in efter smällen, när bara dödsjämret återstår. Världen är död, naturen är död, mänskligheten är det i princip också – allt som återstår är enstaka individer […][...]

McCarthys Gränstrilogin, innefattande Dessa vackra hästar, Övergången och Städerna på slätten, handlar om cowboys. Och när jag säger cowboys så menar jag inga Roy Rogers-fjantar med paljettkostymer eller fransjackor, utan riktiga män med så mycket hår på bröstet att de inte fryser eller tjurar för småsaker. Riktiga män med ansikten som blanknött läder, alltid med […][...]