Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig.

Och ändå: eh.

Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på sistone; Gyasi, Selasi, Bulawayo, Adichie … Utmärkta författare hela bunten, och böcker med både viktiga teman och gripande handlingar, men någonstans känns det som om de lärt sig Skriva Romaner på samma skrivarkurser på amerikanska universitet. Det ska vara Teman, det ska vara Budskap, det ska vara Problematiserande, och det måste finnas en Hook.

I Memorys bok är hooken denna: Memory sitter i fängelse för ett mord hon kanske eller kanske inte begått – hon vet nog mer än hon talar om för oss, men hon tänker berätta hela historien så vi får vänta lite. Och hennes historia är komplicerad, inte minst av det faktum att hon, med föräldrar uppväxta i apartheidens Rhodesia och själv uppvuxen i Mugabes Zimbabwe, är svart men albino. Inte riktigt svart, inte riktigt vit. Uppvuxen i en svart familj, men uppfostrad av en rik vit man som adopterade henne … eller köpte henne, om vi ska säga det rent ut. (Inte av det skälet.) Nu är det han som är död, och samma statsmakt som aktivt uppmuntrat till förföljelser av de återstående rika vita landägarna ska nu ställa henne, som går i två världar men inte är välkommen i någon, till svars för det.

Det är ett upplägg som borde kunna öppna upp för allt möjligt, och det gör det också. Gappah tar i från tårna och väver in mängder här; manligt vs kvinnligt, traditioner vs modernitet, europeiskt vs afrikanskt, samhälleliga vs personliga brister … det förmätna i att en vit man tror sig kunna ge en svart flicka (om hon nu kan kalla sig det) ett bättre liv än hennes föräldrar, det faktum att pengar och stabilitet faktiskt har enorma fördelar. Sexualitet, identitet, allting ska in, och Gappah är en tillräckligt god berättare för att smyga in det utan att skriva oss på näsan, väver in lagom många ord på sina karaktärers icke-engelska språk för att vi ska få lokalfärg … Och alltihop känns bara lite för perfekt, lite för mycket som om hon bockar av teman på en checklista och använder det gamla greppet att hålla inne med viktig information till slutet för att skapa spänning. Här finns gott om ögonblick och iakttagelser som är väl så starka som i Sorgesång, men handlingen som håller ihop dem går på konstgjord andning. Det är en roman som vill få jorden att gunga men spelar på alldeles för säkra kort.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Under fattigdomsstrecket
• Kartan, kroppen, språket
• Allt går sönder, allt gror
• Priset man betalade för rytmen

Under sommaren släppte författaren Maria Antas sin bok Hår – fint, fult, fräckt och fusk. Innehållsförteckningen uppvisar en stram disposition i fyra avsnitt: ”Inledning”, ”Mitt hår”, ”Andras hår” och ”Håruppror”. Inledningen är personlig och tar sin avstamp i författarens betraktande av sitt tunna, platta nordiska hår. Sedan säger vi ”Hej då!” till stramheten för därefter brakar det loss och Maria Antas berättar ömsom argt om sitt (miss)bruk av hårprodukter, ömsom medlidsamt om alla hårbehandlingar som hon och många människor genomlidit.

I det som följer serveras läsaren exempel på ohälsosamma tillsatser som använts för att blondera och färga håret. Den märkliga glorifieringen av det blonda, luftiga hårsvallet där vi nordiska kvinnor ständigt misslyckas – särskilt under vinterhalvåret med mössan neddragen. Antas redovisar vidare häpnadsväckande fakta om kosmetikaindustrins lönsamhet och undrar varför dess tillväxtprognoser och vinstmarginaler inte nämns på börssidorna? Investerare borde vara mycket intresserade av hårvårdsindustrin. ”Av priset på samtliga hårvårdsprodukter är 33 procent ren vinst för tillverkarna, och den siffran är anmärkningsvärt hög.” Lägg också till det faktum att hårvårdsimperierna expanderar på andra marknader när de rent traditionellt västerländska har en mer stillastående trend efter finanskraschen 2008. I spåren av löshårsindustrins osannolika vinstmarginaler på 125 – 150 % sker ett grovt utnyttjande av fattiga människor på global nivå.

När Antas sedan går över till att beskriva hur människor med krulligt hår kämpar för att få platt hår är det omöjligt att värja sig. Västerländska ideal dominerar fortfarande, vilket illustreras med många exempel. Små flickor som får hårt tvinnade flätor, författaren Chimamanda Ngozie Adichies skildring i romanen Americanah, Michelle Obama … som ju faktiskt har behandlat sitt hår så att det inte ska sticka ut. Vi har lång väg kvar till variationsrikedom och mångfald. Den normgivande minoriteten är de människor som har platt och gärna blont hår.

Hårets historia i USA handlar inte bara om blondiner, med Marilyn Monroe och Madonna som förebilder. I läsningen om den svarta medborgarrättskampen under åren kring 1970 får vi veta att ljushyade människor permanentade in krulliga lockar i sitt hår, eller drog på sig afroperuker. Angela Davis, som var aktiv och lät sitt afrikanska hår växa ut i en stor luftig cirkel, avbildades på knappar och affischer. Men Davis beskrivs som en mer komplex person, eftersom hon inte vill vara en ikon utifrån sig själv som individ. Hon tycker det är ointressant att tala om sitt hår, däremot kan hon tala om kollektivets betydelse.

Stilidealen genom olika tidsepoker flätas in löpande i de olika avsnitten. De har dokumenterats också av fotografer, en yrkesgrupp som får en rejäl dos med kritik. Antas söker något annat i konstmåleriets och modefotografins historia än den stereotypa bilden av kvinnlig underkastelse där objektet svankar med ryggen och låter sin böljande hårman åskådliggöra en del av den farliga förförelsen. Var finns de korthåriga kvinnorna i fotomodellhistorien? Här är jag av uppfattningen att Antas som en motvikt kunnat ta med kvinnliga fotografer. Varför inte Annie Leibovitz, Sally Mann, Tuija Lindström eller Elisabeth Ohlson Wallin för att ta några exempel? Ett faktafel har också smugit sig in på sid 107 när hon refererar till Anton Corbijn-utställningen i Berlin, som visades hösten 2015 (inte hösten 2016, som det står i texten).

Avsnittet som handlar om hur det i olika tidsepoker och kulturer varit viktigt att täcka håret har en mer sökande och reflekterande ton. Jag tycker att Antas har en poäng i exemplifierandet av den gifta kvinnans huvudduk för bara några generationer sedan i Norden. Att dölja håret är som bekant ett hett debattämne i Europa och kanske kunde historiens ljus någon gång lysa över debattens vågor.

En driven essäist gör stora folkbildande insatser i mötet med sina läsare. Det här är exempel på en sådan insats. Jag känner mig smart och lärd efter läsningen. Möjligen skulle jag uppnått samma känsla om jag tragglat mig igenom en 7,5 poängskurs på valfritt universitet i Sverige. Eller, nej förresten. Boken vinner lärdomskampen.

Similar Posts:

• Imperiet ur andra perspektiv
• Så gör Bodil Malmsten
• Mångsidigt om människans gående
• Rågen gömde sig och blev kvar
• En blåst bok

Chigozie Obiomas Fiskarmännen handlar inte direkt om det, men det ligger och maler någonstans i bakgrunden av familjen Agwus familjedrama. Frågan uttalas sällan men den finns där hela tiden: Var gick det fel? Var det när de fyra äldsta bröderna bestämde sig för att i stället för att göra läxorna och följa sin välmenande men stränge fars krav på att bli läkare och advokater skulle de gå ned till floden (en gång en gud, nu bara ett skitigt vattendrag) och fiska, dra upp sin egen mat? Var det när de råkade reta upp den lokale galningen som spådde dem att den äldste av dem skulle dödas av en av de andre? Var det när deras far fick reda på deras olydnad och straffade dem för deras eget bästa? Var det när bröderna började ta spådomen på allvar..? Kunde de ha ändrat någonting någonstans, vad har de egentligen för valfrihet, kan du stoppa en sten när den väl kommit i rullning?

I bakgrunden, som den nioårige berättaren Benjamin Agwu märker men inte riktigt förstår: militärkupper, ”fria” val som urartar i kravaller, korrupta poliser, kristna väckelserörelser som ställer hårda krav, drömmen om ett liv någon annanstans … och så förstås miraklet med Nigerias fotbollsguld i OS, för detta utspelar sig ju 1996 och de bor i en modern stad med färg-TV och Nintendo och de rika ”västvärldarna” bara ett tryck på fjärrkontrollen eller en kort flygresa bort. De behöver bara en fast punkt att ta avstamp från, men det är inte så bara.

Det är väldigt ofta en oerhört medryckande roman, som jag nästan plöjer rakt igenom i en enda sittning. Obiomas målande språk blir ibland lite överbelastat och lite för glatt i att Förklara Afrika För Västerlänningar, men när det funkar är det lysande: Hans prosa står med ena benet i en oraltradition där allt är metaforer och ordspråk, och det andra i en hudlös realism där allt är så där nära och alltid för sent som det är när man är nio och världen rämnar runtikring en, och med valda lån från både Mortal Kombat och Allt går sönder inströsslat här och där. Med fokuset på de fyra bröderna och deras alltmer maktlösa föräldrar gör han mycket mer än om han hade försökt förklara ALLT, och när allt glider dem ur händerna som en fisk som ryckt av reven skakar boken om ordentligt utan att det blir misärporr av’et. Alla de där historierna går ju inte ihop, och när de väl slagit rot är det svårt att inte spela tragedin till slutet.

Det min bror läste formade honom; det blev hans uppenbarelser. Han trodde på dem. Jag vet nu att det man tror på ofta blir bestående, och det som blir bestående kan bli outplånligt.

Titeln, förresten. Vad är egentligen en ”fiskarman”? Alltid så lyhörda översättaren Ninni Holmqvist insåg förstås att Fiskarna hade fått det att låta som en bok om ett mörtstim, men nog hade förlaget kunnat låta henne hitta på en bättre titel än detta? Även om den inte är helt perfekt är det en roman som kräver att få läsas, och en klumpig titel gör den inga tjänster. Men strunt i det, även med det lovar Obiomas romandebut mycket för framtiden, och så länge historien berättas kan något fortfarande ändras.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Den sträng som brast
• Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv
• Allt går sönder, allt gror

Det har skrivits många mer eller mindre raka, förnumstiga eller panikartade utläggningar om detta, men som alla vi (flera dussin) som läste och älskade Tzara och Lenin spelar schack anar så är Codrescu inte på humör för att ge enkla svar. Man anlitar inte en dadaist för att ge facit. I stället får vi, till åtminstone min förtjusning, en bok som kastar sig vilt från det ena ämnet till det andra men återkommer till samma teman ur olika vinklar. Från barndomen i Rumänien till utläggningar om stavningskontrollens mord på tryckfelen, till berättelsen om den där boken han tappade bort i Rom på 60-talet som var full av hans utläggningar mellan raderna och i marginalerna, till hans erfarenheter av att flytta sin litterära journal från tryckt format till en webbsida, till långa utläggningar om digital posthumanism⁵ som avbryts av ”har jag nämnt att jag var KK med Kathy Acker?” Allt med insprinklade aforismsoundbytes⁶ som

"Både Gud och Facebook är organiserade kring ett icke existerande objekt och består bara av anhängare." #läserjustnu Codrescu, "Bibliograv"

— En Björn (@katafonteolog) 7 februari 2015

och avbrutet/kompletterat/fördjupat med långa stickspår i fotnötter som fyller upp marginalerna och ofta varar i flera sidor⁷ innan man får återvända till huvudtexten, som vid det laget gått vidare till en annan vinkel. Det är självupptaget, pretentiöst, och stenkul.

Det ska kanske en exilförfattare till för att sätta objektet pappersbokens värde och begränsningar i ett skarpt ljus. När Codrescu växte upp kunde det vara ett brott att äga fel böcker, vilket i sig gjorde det till ett annat sorts brott att inte dela med sig av de samizdat⁸ man fick tag på.

Jag behövde inte äga min mästares farliga böcker, inte för att jag var rädd för att äga dem, utan för att de var avsedda att delas av många⁹. Att lämna dem vidare till andra var ett uppdrag.

När han lämnade Rumänien var han tvungen att lämna alla böcker eftersom han bara fick ta en väska; idag, skriver han, hade han fått rum med hela den europeiska litteraturhistorien på ett USB-minne – men han hade bara fått med sig perfekta, opersonliga kopior som inte kan ägas eller brännas. Digitaliseringen har oändliga möjligheter i nuet, men vad är det som (kan) digitaliseras? De fysiska böckerna, de fysiska anteckningarna, har en påtaglighet som det digitala aldrig kan få, menar han – hur digitaliserar man anteckningarna över vilka Richard Brautigan bokstavligt talat blåste ut sin hjärna? Barnbarnen till de litteraturvetare som idag går igenom Joyces anteckningar, revisioner, feltryck och korrespondens för att hitta den slutgiltiga Finnegans Wake kommer om 50 år bara att ha den färdigredigerade versionen av … låt oss säga Americanah, sparad och indexerad av Google som ett färdigt objekt. I den postmoderna världen var all kultur en palimpsest¹⁰ med lager på lager av influenser; i den digitala världen är alla de underliggande lagren av bortskrapad text lika osynliga som de där övertonerna som faller utanför en MP3-fils frekvensomfång. Den färdiga, indexerade, färdigtolkade, icke-beklottrade texten är ett museiföremål som kan skickas direkt från tryckeriet till bibliotekens katakomber, som inte lämnar några möjligheter för gissningar, missförstånd, omtänkande. Det går inte längre att förstöra böcker – men kan man göra dem irrelevanta? Om vi minns allt, kan vi minnas något?

Den digitaliserade Staden på Kullen är Disneyworld.

…Det är åtminstone ett sätt att dra argumentet till sin spets, men då får jag Codrescu att låta som en trist gammal luddit till reservoarpennekramare, och vore han det skulle han aldrig ens tänkt på hälften av växlarna han drar här. Det ligger ju nu en gång i det digitalas natur att allting lätt tolkas som antingen 1 eller 0. Jag är inte helt säker på att jag håller med honom i alla punkter när han väl dristar sig till slutsatser. Boken har dödförklarats många gånger förr och har en fantastisk förmåga att anpassa sig och svara på nya krav. Men det är inte därför man ska läsa Bibliograv, inte som ytterligare en soundbite för eller emot något som sedan länge är ett faktum¹¹. Det är i kalejdoskopet av vinklar och minnen under de första 200 sidorna som boken är fantastisk, och det ligger ju i den tryckta textens natur att förr eller senare måste den sluta. Men så fort den gör det vidtar ju nästa text, och Codrescu kastar en vante i ansiktet på alla författare: bryt upp, slå sönder, våga gå vilse.

¹ Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vi skapar våra egna filter, desto mer centreras världen runt mig. I wandered lonely in a cloud², som Ordens Värde skrev.

¹¹ Nej till Ölandsbron. Inte den.

Similar Posts:

• Dada, jaja!
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• I sockret av meloner
• Den enes död, den andres bröd

Redan i inledningskapitlet slår Adichie hål på min lite vaga idé om att ”läsa om det nya Afrika” när huvudpersonen Ifemelu ifrågasätter själva begreppet ”Afrika”. Det genom att ifrågasätta varför frisören på salongen där hon ordnar sitt hår inför resan tillbaka till Nigeria efter femton års exil i USA, använder benämningen ”Afrika” när hon talar om sitt hemland Senegal. Visst, jag är ju fullt medveten om att Afrika består av dryga femtio länder (och hade alla rätt på geografiprovet i mellanstadiet när dessa länder skulle namnges på en blank karta) men ändå hamnar man lätt i en föreställningsvärld där Afrika söder om Sahara och norr om Sydafrika paketeras lite som ett ”Afrika”.

Det är en utmärkt inledning som inte bara ruskar om mina smått inskränkta föreställningar, men även själva platsen, en frisörsalong har en stark symbolisk betydelse. Ska man anpassa sig bör håret vara rakt och råkar det gå stick i stäv med det genetiska arvet så finns det ju ändå gott om starka kemikalier, som tar hand om den biten.

Ja, en av de stora överraskningarna när jag läser Americanah är just, lite vad titeln anspelar på, att detta mer är en historia om det moderna USA, eller för den delen den vita västvärlden och dess förhållande till rasbegreppet. Ett begrepp som, hur gärna vi än anser att det saknar betydelse för vi är ju alla medmänniskor med lika värde, ändå hela tiden finns där som en skiljelinje. Oavsett om det används av en fördomsfull rasist eller en välmenande och öppensinnad liberal. Det kan givetvis te sig en smula deprimerande att läsa om att begrepp som vi (och ja, nu utgår jag förstås att du som läser är en ”etnisk svensk”) anser vara något som bör ligga på historiens skräphög, tyvärr ändå har en sådan relevans idag. För kontentan av bokens exildelar (som utspelarr sig i USA och Storbritannien) är just att det inte är upp till oss, hur välmenta och fördomsfria vi än är eller vill vara, att avfärda rasbegreppet. Utan om det skall kunna avfärdas är det först när de som är hårdast drabbade kan avfärda det, som det kan vara dött och begravet. Och där är vi tyvärr inte.

Romanen tar ett tydligt grepp om rasism, eller kanske snarare om ras som begrepp men samtidigt skall romanen inte primärt ses som något politiskt debattinlägg, utan först och främst är detta ett skönlitterärt verk. Intrigen är däremot högst okomplicerad. Ifemelu och Obinze tillhör Nigerias medelklass, de träffas under universitetstiden och blir tillsammans. Efter examen skiljs de åt då de likt så många andra drömmer om att ta sig utomlands för att jobba, Ifemelu vill till USA och Obinze till Storbritannien. Meningen är att de skall återförenas så snart som möjligt men den post 9/11-värld vi nu lever i kommer emellan och plötsligt är världen, eller i vart fall USA, en mer sluten plats och det nigerianska passet inte lika gångbart och femton år förflyter.

För den universitetsutbildade nigerianen blir exilen lite av ett lotteri, en universitetsexamen ger dem, lika lite som den infödde britten/amerikanen/svensken, automatiskt ett bra och välavlönat arbete inom det fack de utbildat sig till. Men till skillnad från den infödde så befinner de sig i exilen på nåder. Lyckas de få ett bra arbete försvinner i regel byråkratiska problem som uppehållstillstånd, men om de under den begränsade tid deras visum gäller inte lyckas, är resan ned till den sociodemografiska botten snabb. För den papperslöse är en ekonomiexamen betydelselös, arbetet kommer ändå att bestå av att städa toaletter nattetid och betala en icke obetydlig del av lönen till den som ordnat arbetet. Och hela tiden med hotet om att ett tips till myndigheterna ofrånkomligen leder till enkelresa tillbaka till Lagos.

Ifemelus och Obinzes exil präglas just av dessa alternativ men under tiden förändras även Nigeria och när de återvänder är rollerna än en gång förändrade, som ett slags globaliseringens lotto. Americanah är ett stycke roman som man kan diskutera i oändlighet då den har så många infallsvinklar och belyser så många moderna ismer att man lätt kan glömma att det samtidigt är en välskriven, humoristisk och dramatisk roman om den globala, samtida värld vi lever i. Och inte minst för mig, som brukar betrakta Douglas Coupland som någon som sätter fingret på det moderna och samtida, öppnar Adichie upp vyerna för en modernitet som inte fylls upp av snäva populärkulturella referenser och .com-lösningar. Americanah är helt enkelt boktipset jag skulle ge den utomjording som önskade lära sig något om livet på jorden under 2000-talet.

Similar Posts:

• Mellanförskapets mästarinna
• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Allt går sönder, allt gror
• Med dubbla röster
• Krig och fred

Och så då mot slutet den här, en liten 60-sidors filosofisk essä som känns som om den vill kasta ett om inte nytt, så i alla fall tydligare ljus på alltihop.

Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression. Multitasking är mycket vanlig bland djur som lever i vilt tillstånd. Det är en uppmärksamhetsteknik som är oundgänglig för att överleva i vildmarken.

Det som man ibland lite föraktfullt kallar i-landsproblem (vilket är ett jävla dumt uttryck till att börja med), utbrändhet, depression, ADHD, allt det där, är inte något mindre än ett rejält paradigmskifte, menar Han. Vi har gått från ett disciplinärt samhälle där första budet är ”Du får inte” till ett där det första budet är ”Yes, we can!” … men vi behandlar fortfarande problemen som om de är något som drabbar oss utifrån, resultatet av en främmande negativ influens, snarare än vår egen oförmåga att sovra. Vi lever i en konstant positiv stimulans, som en svältande människa som får obegränsat med bacon och äter ihjäl sig. När imperativet blir att kunna göra allt blir resultatet att vi drabbas av en förlamning som leder till att ”inte kunna”. Vi blir irriterade i stället för arga. Vi har glömt hur man har tråkigt och blir bara utmattade i stället. Vi har glömt hur man väljer att inte göra.

I dag lever vi i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid. (…) Trots sin enorma beräkningskapacitet är datorn dum, eftersom den saknar förmågan att tveka.

Meningen här är inte att lyfta fram Trötthetssamhället som någon ny självhjälpsbibel, för det vill den verkligen inte vara – om den ville det skulle den lägga betydligt mindre tid på att argumentera med andra tänkare som Han tar för givet att man läst, även om hans parallell till Melvilles Bartleby är smått lysande. (Och dessutom skulle Han säkert påpeka att den här besattheten av självförbättring är ytterligare en besatthet vi hittat på för att fylla varje minut av våra bekväma liv hellre än att ha tråkigt.) Men det är en sådan där kort liten skrift som du kan bläddra igenom på en timme och sedan fundera över i veckor.

Vi har slumpmässigt valt ut idag, ca 10 dagar efter vintersolståndet, till den första dagen på ett nytt år. Nystart, nyårslöften, oändliga kanaler med backhoppning och Ivanhoe att välja mellan. Nya krav att lägga på sig. Se det som det det är i stället: en dag att inte. Inget du gör idag räknas ändå.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Det var bättre förr?
• Amerikansk?
• E pluribus multum
• Krig och fred

NgÅ©gÄ© wa Thiong’o föddes 1938, och många av hans minnen från uppväxten på landsbygden i Kenya kretsar ofrånkomligen kring krig – men ett krig som ett barn upplever det. Andra världskriget återspeglat hos de kenyaner som drog ut som brittiska soldater och kom hem med berättelser om stora världen som verkade obegripliga. Kriget som följer efter det, när generationen som hjälpte till att försvara Friheten mot Hitler förvägras sin egen frihet och svarar med Mau Mau-uppror. Kriget därhemma, där hans far har dragits ner till fattigdom och alkohol efter att smarta grannar lärt sig brittisk lag och blåst honom på hans mark, och som tar ut det på sina fruar. Allt detta är inte lätt att förstå när man är liten, och man ser det ju bara styckevis och delt. Samtidigt bygger den vuxne NgÅ©gÄ© utifrån detta en berättelse som mäter sig med En halv gul sol eller vilken annan stort upplagd krönika som helst.

Visst är det frestande att läsa den här självbiografin med de postkolonialistiska analys-glasögonen på, gudarna ska veta att NgÅ©gÄ© inte ryggat för det förr (se recensionen av En blomma av blod härintill). Men som den magnifika tegelstenssatiren Wizard of the Crow visade för några år sedan är den 70-årige NgÅ©gÄ© inte längre den arge unge man som skrev med Mao i högsta hugg och trodde sig ha svar på allt, och hur passionerad han än blir om behovet av information, utbildning och en egen identitet glömmer han aldrig att det här inte är hans berättelse; det är ju den unge NgÅ©gÄ©s berättelse. Trots alla stora händelser i bakgrunden, trots kriget som alltid finns där är det en enormt ömsint och klarsynt uppväxtsskildring, berättad utifrån ett barns horisont. En familj som slits sönder när det traditionella sättet att leva inte längre är möjligt, och heller inte alltid var så paradisiskt till att börja med; när bröder försvinner upp i bergen med maskingevär i händerna och aldrig får nämnas igen; när hans mor förkastas av sin man och tvingas uppfostra honom på egen hand, och han ändå tvingas ta sin fars namn; alla de där motsägelserna man tvingas ta itu med när man inser att ens föräldrar är människor med fel och brister som inte alltid har rätt. NgÅ©gÄ©s storhet som författare har alltid varit att berätta det stora utifrån det personliga, och sällan har han gjort det bättre än här. Det här är inte en nostalgisk bild av den gamla goda tiden, det är ett hårt liv som skapat en hård framtid.

Sedan finns allt det andra där också, berättelsen om hur djupt alla gamla sår och motsättningar går även efter att man lyft på locket och förklarat folk fria. Om hur enda vägen framåt är att utbilda sig, kunna läsa och skriva, kunna förstå världen – men för att kunna göra det måste han ta sig ett engelskkristetvitt namn, kasta av sitt språk och gå i en missionsskola där han lär sig att med rätt utbildning kan han kanske en dag bli nästan (men bara nästan) lika fin som de civiliserade kolonisatörer som underkuvade Afrika. (Skolan drivs, förstås, av kenyaner som lärt sig läxan.) Om det bisarra i att självständighetssträvan kopplas ihop med ”rätten” att omskära flickor, eftersom kolonialisterna använde bekämpandet av omskärelse som en ursäkt för att driva bort folk från rika naturtillgångar, och motståndsmännen ju måste göra motstånd även på symboliska fronter. Tragedin i att när förtrycket kallas demokrati och jämlikhet För Dem Som Anpassar Sig, kommer kampen för Frihet att förkasta demokrati och jämlikhet som västerländska påfund. What have the Romans ever done for us, liksom. Allt det där är fortfarande giltigt, allt det är fortfarande viktigt att berätta i dag.

Men det är något han kommer att avhandla mer längre fram, än så länge är han 7, 10, 14 år gammal och hans äldre jag beskriver barnets värld i alla dess levande, hoppfulla, tragiska detaljer. Och han upptäcker litteraturen samtidigt som han börjar förstå att världen bortom det han kan nå till fots faktiskt är nåbar, han slukar Skattkammarön och börjar förstå att man faktiskt kan berätta saker, faktiskt inte behöver andras tillstånd för att skriva en egen bok, gå sin egen väg, sätta ihop allt det man ser till en komplex bild i stället för ett enkelt val mellan det ena eller det andra. Världen kan växa bortom kriget, från en by till ett land till en hel värld, så länge man inte låter andra bestämma vilka berättelser man har att hålla sig till.

Det är en väg som kom att leda till fängelse och exil. Det är en rejäl ironi i att en av de få stora afrikanska författarna som skriver på sitt eget språk i stället för engelska eller franska måste göra det i Kalifornien, och att han själv måste översätta dem till engelska efteråt för att kunna nå sina läsare eftersom varken europeiska eller afrikanska förlag gitter översätta från kikuyu. (Inget ont om Jan Ristarps svenska översättning från engelskan, den är utmärkt.) Men det gör inte berättelsen om den unge NgÅ©gÄ© och hans hårt kämpande mor och deras envetna drömmar mindre viktiga. ”Gör alltid ditt bästa, lova mig att du alltid gör ditt bästa”, ber hans mor honom när hon ger upp allt för hans skull. Jag tror hon vore stolt.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nya vägar
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

Om jag låter raljerande så är det bara lite avsiktligt. Det bottnar förmodligen mest i en till avund gränsande beundran för dessa skribenter: flera av dem finns bland mina absoluta favoritförfattare. Dock har jag svårt att avgöra om Miroslav Penkov kommer sälla sig till den skaran – han har inte gjort det ännu, trots att novellerna i den här boken är oklanderliga exempel på genrens särdrag.

Penkovs avsikt är att skildra sitt hemland under olika historiska tidsperioder, men han gör det främst med utgångspunkt i nutiden. Till exempel låter han i en novell en far återge gamla legender från den ottomanska tiden för sin dotter, där de sitter i dagens Texas dit familjen utvandrat. Och i den första novellen, som jag för övrigt tycker mest om (den är jättefin!), är berättaren en äldre man som bor på ett ålderdomshem med sin fru. När han hittar brev från fruns gamla ungdomskärlek speglar den oglamorösa frihetskampen de berättar om hans egen familjs mindre smickrande historia.

Bulgarien var under 500 år en del av det ottomanska riket, men innan dess var det i sig självt en stormakt, och drömmarna om att åter bli det tycks svårsläckta. Penkov antyder också att kommunismen under en tid fick bli ett slags substitut för ett Stor-Bulgarien, när människor som tidigare kämpat mot turkisk och fascistisk överhöghet såg den kommunistiska kampen som ett sätt att fortsätta irritera just dessa fiender. Många av novellerna pekar på en slags konflikt mellan unga människor i dagens Bulgarien och deras föräldrar, där den äldre generationen är mer rotade i en tillbakablickande romantisk syn på det ”bulgariska”, medan de yngre orienterar sig mot väst och framför allt mot USA.

Problemet kanske är att jag inte blir särskilt intresserad av att veta mer om Bulgariens historia. Alla ovan nämnda författares verk har lett till att jag uppsökt uppslagsverk och kartböcker för att läsa mer, men så blir det inte här. Istället uppstår en viss mättnad: jag förstår inte karaktärernas egen känsla för hur betydelsefull deras historia och hemland är. Ibland känns dessutom skildringen av den äldre generationens nostalgi och sinnelag lite väl stereotyp; de är alla egensinniga, lite kufiga män som gärna råkar ut för en olycka och sedan ser för djupt i flaskan och försummar sina barn för resten av livet (och sticker in en lakonisk kommentar då och då när barnen försöker kommunicera). Som att se zigenare porträtteras i en film av Emir Kusturica: de blir mer typer än verkliga människor.

Å andra sidan är det här en bok som är oavbrutet lättläst och fängslande, språket flyter och novellerna var för sig är fina och tänkvärda. De innehåller mycket bra scener och bilder, ibland också samhällskritik – den hade dock gärna fått vara djupare och bränna till mer. En väldigt omskakande skildring är den där personerna i en av novellerna tvingas byta namn – från muslimska till mer kristna eftersom det för tillfället är de kristna som styr just den provinsen – och myndigheterna till och med låter täcka över de dödas namn på gravstenarna och ersätter dem med mer lämpliga. Fler sådana exempel hade kanske gjort att man känt mer förståelse för de individer som trots allt är utlämnade till myndigheters nycker och den politik som råkar vara gångbar just då.

Sammanfattningsvis tänker jag att jo, Penkov lyckas ju ändå med att få igenom sitt budskap om en äldre generation som sviker den yngre för att istället nostalgiskt blicka tillbaka mot ett för länge sedan försvunnet tillstånd av suveränitet. Det är en väldigt sorglig bild av ett samhälle, inte minst eftersom det är ett tillstånd landets invånare tyckas ha levt i i 700 år. Problemet är att Öster om väst trots det inte är en sorglig bok. Man bryr sig inte tillräckligt mycket om karaktärerna och det hemska tillåts inte bli tillräckligt hemskt. Kanske får det bli det i nästa bok, och då är det den som kommer få mig att på riktigt beundra också Miroslav Penkov.

Similar Posts:

• Representant för mänskligheten
• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• I Mittemellans Rike
• Mellanförskapets mästarinna
• Reflektioner om Europa och EU

Det är träffsäkert, roligt, vasst och inte så lite deprimerande. Den här novellen borde läsas på varenda litteraturutbildning, både för att den är så avslöjande och för att den är så snyggt skriven.

Den är typisk för Chimamanda Ngozi Adichie både för att den är så snyggt skriven och för att den undersöker makt på ett lyhört och komplext sätt. Huvudpersonen i ”Jumping Monkey Hill” är till exempel objektifierad både som afrikan och som kvinna, och genusperspektivet återkommer ständigt. Klass är en annan påtaglig faktor, som när utvandrade Chika på besök hemma i Nigeria under ett upplopp lyckas gömma sig tillsammans med en fattig lökförsäljerska från marknaden. Den välbärgade Chika anstränger sig för att inte verka fördomsfull och nedlåtande, samtidigt som hon i praktiken är utelämnad åt den andra kvinnans större vana i en hotfull situation.

Balansgången är kanske symptomatisk för Det där som nästan kväver dig. Karaktärerna lever ofta i något sorts gränsland, mellan Nigeria och USA, mellan krig och fred, mellan utsatthet och hämnd. Inte sällan handlar det om att försöka finna sig till rätta i ett nytt hemland, men också i gamla och nya relationer. I USA arbetar nyanlända Kamara som barnflicka i en amerikansk övre medelklassfamilj och iakttar med skarp blick deras neurotiska föräldraskap. Till USA kommer nygifta Chimaza och upptäcker att hennes man ändrat till och med deras namn. De ska vara amerikaner nu. Vad nu det är. I USA bryter också huvudpersonen i titelnovellen med det förflutna och träffar en amerikansk man. Han är så intresserad av Afrika, så entusiastisk och snäll och politiskt korrekt, och ändå hamnar hon i någon sorts ständig underlägsenhet som äter upp henne inifrån, som nästan kväver.

Här finns så många lyhört skildrade individer, inte minst så många väldigt fina kvinnoporträtt, att det är omöjligt att beröra allihop i en recension. För ja, Adichie har en oerhört skarp blick för maktrelationer, men den tillåts aldrig skymma människorna. Det är alltid, alltid individer det handlar om. I ett par av novellerna beskriver hon dem för övrigt i du-form, bara det. Vem lyckas någonsin med det? Men i synnerhet i titelnovellen gör hon det briljant.

Så jo, Adichie kommer förmodligen inom överskådlig framtid att få fortsätta vara ”afrikansk författare”. Det är alldeles för ont om bra skildringar därifrån för att det ännu ska kunna bli annorlunda. Men hon kommer aldrig att vara ”bara” afrikansk författare. I första rummet är hon helt enkelt en riktigt bra författare. Punkt.

Similar Posts:

• Globaliseringen – romanen
• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Allt går sönder, allt gror
• Med dubbla röster
• Krig och fred

Olivia i Sara Ohlssons debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, tror att hon kommer att dö när snygg-John dumpar henne. Men Olivia har kompisar som pushar och en sexualitet att utforska och Anna C konstaterar att det är ytterligare en strålande ungdomsbok den här våren!

Till på lördag har Ella läst Chimamanda Ngozi Adichies senaste, en novellsamling om identitet och makt – bland annat skärskådar hon detta att vara afrikansk författare på ett brutalt avslöjande och riktigt roligt sätt.

Dessutom bjuder vi på Haruki Murakamis 1Q84, Ru av Kim Thuy och Lucy Dillons Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. På fredag får ni möta vår nya redaktör och skribent Ingrid som har träffat och porträtterat Joakim Forsberg – med andra ord: missa inte!

Similar Posts:

• Mellanförskapets mästarinna
• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor
• Att pröva, växa och ändras
• Murakamis sorgsna meditationer
• Japansk läsning