Uppriktigt sagt är själva historien så torftig att jag fick tvinga mig igenom de första hundra sidorna i väntan på poängen…den är så sockersöt att tänderna fräts bort, men samtidigt så obehaglig att den efterlämnar en citronsur smak i munnen. Detta är ett utdrag ur Marian Keyes senaste bästsäljare. Det är en förment mycket elak […][...]

Jag tror inte att det hör till vanligheterna att bjuda sina ex på sitt bröllop. Det är nog snarare tvärtemot alla konventioner och dessutom förenat med en viss risk. Mina ex handlar däremot kanske inte helt oväntat om ett bröllop där de lyckliga tu passar på att bjuda in sina ex. De lyckliga tu är […][...]

Att kategorisera litteratur är alltid vanskligt eftersom olika slags litteratur åtnjuter olika hög status i olika läsargrupper. Själv gillar jag populärlitteratur. Helen Fielding har också efter Bridget Jones's Diary och dess uppföljare utan pardon arkiverats in i populärlitteraturkategorin. Kanske med all rätta, om man med populärlitteratur avser litteratur som är populär bland många människor. Och […][...]

Aldrig mer en bok av Jennifer Crusie. Aldrig mer en bok som säger: ”aldrig mer en snäll flicka”. Aldrig mer en bok som tar upp min tid utan att ge mig något. Aldrig mer en bok som heter Aldrig mer!. Hon, bedragen och sårad. Han, den otrogne hunden, svindlaren. Hon ska aldrig mer acceptera det. […][...]

Har du läst dem? Böckerna om alla dessa kvinnor som inte klarar sig utan män, men som inte heller klarar av dem. Kvinnorna som går i Bridget Jones fotspår. Denna bok är inte annorlunda. Mamman med två barn, 32 år gammal, lämnas av maken för en yngre förmåga med toppiga bröst och schyssta lår. Panik. […][...]

När jag recenserade Marian Keyes förra bok, En oväntad semester, så hade jag inte en tanke på att ett nytt alster så snart skulle komma i min väg. Men, men där ser man. Om En oväntad semester var underhållande men svårt plågad av det numera så vanliga Bridget Jones-viruset så är När Lucy Sullivan skulle […][...]

Känner ni till Bridget Jones? Såklart ni gör! Helen Fieldings underbart neurotiska skapelse vars aldrig upphörande relations- vikt och karriärsproblem gör att man lugnt lutar sig tillbaka i soffan med ett paket Häägen-Dazs, tycker att den pojkvän man ändå har inte är så dum och inser att det trots allt inte är så illa att […][...]