Och oavsett om man inte kände till personerna i fokus sedan innan eller i de fall där de porträtterade var väldigt bekanta (som exempelvis Madonna och Missy Elliott) fick man som läsare alltid något nytt med sig, infallsvinklar och fakta som vidgade och fördjupade ens bild av dem. Dessutom var det en annan sak som särskiljde Sex från annan tidningsmedia, fråga-svar-intervjuerna fick för en gångs skull ta den plats som förtjänades och var därför uppfriskande uttömmande på ett sätt som kanske bara senare fått sin motsvarighet i Filters långsträckta artiklar, för övrigt ytterligare ett magasin som Sex chefredaktör Ika Johannesson var med och startade.

En fråga som dök upp i mitt huvud nu när den uttömmande och utstickande publikationen har blivit föremål för en antologi var om texterna skulle kännas lika fräscha som då, under de år som tidningen ursprungligen gavs ut. Till exempel finns en intervju med Karin Dreijer (som just då var aktuell med The Knifes soundtrack till ungdomsfilmen Hannah med H) med i boken. Dreijer har sedan dess hunnit med att skapa och ge ut en hel massa musik, vad skulle det betyda för läsningen idag? Farhågan visar sig vara synnerligen obefogad. Texterna känns fortfarande relevanta och högintressanta. Och det ligger troligen i just den ovan beskrivna förmågan att samla intresseväckande personliga berättelser från olika tidsperioder, med det gemensamt att de fortsätter att fascinera, mellan samma pärmar. Det tydliga konceptet ”låt spännande människor tala till punkt” och variationen mellan intervjuobjekten i kombination med ett vetgirigt engagemang som skribenterna tillhandahåller skänker en tidlöshet bortom tidsbundenheten som speglas i de olika historierna. Texterna följs dessutom upp av korta uppdateringar om vad som hänt i intervjupersonernas liv sedan intervjuerna trycktes.

De texter som valdes ut till den här boken röstades fram av de som utgjorde tidningens redaktion back in the days. Och om det är någonting som finns att anmärka på i den här samlingen så är den kritiken av mer personligt prefererande art. Undertecknad hade helt enkelt delvis gjort ett annat urval. Till exempel var det oerhört spännande att i ett av tidningens nummer äntligen få läsa en intervju med shoegazelegendarerna My Bloody Valentines sångare och gitarrist Bilinda Butcher (det här var många år innan bandet återförenades), den personliga favorittexten saknas här. Men egentligen finns det inte mycket att klaga på. Intervjuerna som inkluderats här härrör bland annat ur möten med Diamanda Galás, Karl-Erik Hagström, Stina Nordenstam, Douglas Coupland och Cynthia Plaster Caster och är inget mindre än journalistiskt guld. Blandningen i den här volymen reflekterar dessutom den bredd som varje enskilt nummer av tidningen hade. Kort sagt är den här omfångsrika antologin ett måste för alla vars hjärtan slår för popkultur.

Och för er som undrar, tidningens namn kommer sig av att, citerat från Ika Johannessons förord,”…det var ett ord som ensamt kunde symbolisera alla de krafter som driver dem vi valt att intervjua.”

Similar Posts:

• Plats i hjärtat för Håkan
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Mörkrets krafter
• Bilder att leva med
• Popkultur

Selin är 18 när hon börjar på Harvard. Vi får inte veta så mycket om hennes liv innan dess; hennes föräldrar är turkiska invandrare, själv ser hon sig som amerikanska. Hon har klarat sig fint i high school, aldrig gått igenom några stora svårigheter eller stora lyckor utan levt ett ganska skyddat och bekvämt medelklassliv. Plötsligt är hon helt fri, mitt i den västerländska universitetsvärldens högborg, och kan göra precis vad hon vill… och har ingen aning om vad hon vill. Hon har några teoretiska idéer om att man förväntas bli kär, förväntas festa, förväntas pröva olika ämnen… Så hur gör man det? Den klassiska collegeromanen (eller -filmen) skulle säga kasta dig in i det, sup och knulla och knarka tills du Lär Dig Något. Möjligt alternativ: Bli plugghästen som undviker livet. Men livet är inte en berättelse och när vi följer Selin under ett år, genom två terminer till sommarvistelse i Paris och Ungern och slutligen ”hem” till Istanbul tar det ett tag innan man som läsare slutar vänta sig att den stora Grejen ska komma på varje sida och bara njuter av resan, en lång ström av förunderliga vardagar där allt möjligt händer men inget kommer med fanfarer som trycker på vad som var viktigt. Det Selin ser som stora uppenbarelser känns vardagligt, samtidigt som stora händelser flyger henne helt över huvudet.

Du skriver att du inte är på humör för obetydliga subtiliteter. Men obetydliga subtiliteter är enda skillnaden mellan något speciellt och en stor hög sopor som svävar omkring i rymden. Det här är inget jag hittar på. Det upptäcktes på 1800-talet.

Att Idioten är en roman om texter avslöjar ju redan titelns Dostojevskijlån, men den blir aldrig någonsin torr och överlitterär; Batuman har kul med det här. Böcker – från klassiker till enkla grammatiklektionstexter och ungerska parlörer – återkommer genom hela berättelsen i takt med att Selin läser dem, de sätter färg både på hennes berättarröst och hennes funderingar om vad som händer runt henne, men de är aldrig något hon gör i stället för. Även större delen av hennes tafatta förhållande med den äldre studenten Ivan är en text, de skriver långa tonårspretentiösa e-postmeddelanden till varandra som bara undantagsvis faktiskt kan räknas som en konversation, och Selin sitter sedan i timmar och väntar på ett svar eftersom e-posten ger illusionen om direktkommunikation. Texter är en del av världen, speciellt för någon som ska bli författare, och när man är 18 verkar ju allt nytt förklara världen.

Det enda de pratade om var när det som de väntade på skulle inträffa. Men när den saken hade inträffat tycktes ingenting förändras.

Man njuter av resan, skrev jag ovan, men det är inte hundra procent sant. Idioten är en väldigt rolig, varm och mänsklig roman, med ett härligt persongalleri och en kvinnlig huvudperson som inte hela tiden faller i de uppenbara skrivarkursklichéerna, men samtidigt blir Selin ibland nästan frustrerande passiv. Som en amerikansk Ferrante redogör hon för detaljer och känslor utan att kunna trycka på fast forward-knappen eller få sig själv att skapa det där stora brytet. Det finns en osedd karaktär i boken som är berättaren Selin – hur långt in i framtiden skriver hon ner de här minnena, och vad har hon lärt sig nu som hon önskar att hon kunde tala om för sitt 18-åriga jag, flickan hon redan på omslaget liknat vid Dostojevskijs goda idiot? Det förblir osagt; tidsresor går ju bara åt ett håll. Alla kan vi vilja gå tillbaka och fixa något, men vi borde kanske komma ihåg att på den tiden försökte vi bara ta oss genom vardagen. I en värld där allt antas ske direkt finns det en poäng med en roman som tar sin tid i allt.

Jag älskade Batumans debut, essäsamlingen Besatta, ganska förbehållslöst. Idioten med sitt smygande berättande, perfekt i sin imperfektion, irriterar mig någon gång, men det är så pärlor uppstår och jag tror den blir svår att skaka av sig. Jag ser fram emot hennes Brott och straff mer än någonsin.

Similar Posts:

• Tartt har tappat tråden
• Please, Ma’m, can I have some more?
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Noooooo fuuuuuture
• Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm

Det är inte som att vår namnlösa berätterska har så mycket att förlora, tänker hon. När man är ung, vit, modellsnygg och rik (arv efter döda föräldrar som aldrig brydde sig) i New York år 2000 kommer man undan med mycket. Hon har fått sparken från ett meningslöst jobb på ett skitnödigt konstgalleri, hennes off-on-pojkvän är helt off, och hon hatar nog sin bästa vän. Sagt och gjort: Kontakta en skriande inkompetent psykiatriker, få recept på alla lugnande piller som finns, dopa upp dig och… Sov.

Oh, sleep. Nothing else could ever bring me such pleasure, such freedom, the power to feel and move and think and imagine, safe from the miseries of my waking consciousness. I was not a narcoleptic – I never fell asleep when I didn’t want to. I was more of a somniac. A somnophile.

Det funkar ju bra, till en början. Varje dag vaknar hon till lite kort, snubblar till bodegan på hörnet, köper kaffe och lite mat, sväljer nästa laddning piller och dåsar framför sina favoritfilmer tills världen försvinner i 20 timmar till. Men sen börjar blackouterna; hon hittar bevis i lägenheten på att hon uppenbarligen varit någonstans, gjort någonting i sömnen, men inte har en aning om vad. Och den där jävla vännen som tror att de lever i Sex and the City vägrar ju lämna henne i fred. Vad är det hon håller på med egentligen, och varför?

Jag älskar hur smart och samtidigt enkel My Year of Rest and Relaxation är. Moshfegh drar direkt in mig i det där sömngångartillståndet och håller fast mig tills jag kommer upp fyra timmar senare och har läst hela boken. Det är en roman som får en att vilja göra jämförelser men gör dem meningslösa. Visst är det på många sätt en typisk New York-roman, visst finns här existensiella funderingar som man kan tillämpa både Perec och Auster på, visst finns här beskrivningar av vilsen ungdom och depression som liknar både Ellis och Wurtzel, men Moshfegh skriver inte som om hon läst någon av dem. Boken följer inga (nå, nästan inga) av alla de där trötta klichéerna som alla amerikanska författare verkar få inbankade i sig på skrivarkurser på college, gräver inte ner sig i psykiatrin, försöker inte göra några sensmoraler eller allegorier, utan trampar bara på i cyniska betofflade fotspår med en schvung, frispråkighet och kolsvart humor som är omöjlig att inte sugas in i. Moshfegh låter sin halvt medvetslösa berätterska plocka isär hela sin värld av mer eller mindre trasiga, mer eller mindre pretentiösa Manhattan- och Long Island-bor, men i flimret av en gammal VHS-kassett i en mörk lägenhet måste hon hitta nya sätt att sätta ihop dem igen. Eller låta bli; ingen sade att livet alltid följer en handling, och vissa saker bör man kanske försova sig från.

”Konst är en protest mot verkligheten. Den ska inte lära dig någonting,” sade Moshfegh nyligen i en intervju. Jag har i alla fall lärt mig att det fortfarande finns saker att säga om världen utifrån uttråkade New York-20somethings. Det räcker fint så. Det här är en roman som väcker en.

Similar Posts:

• En väg in i labyrinten
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Livet som cinema
• Den självklara historien
• Frihet, självförtroende, glädje

Detta är, förstås, inte något som hänt på riktigt. Om du tycker detta låter som något ur Stephen King finns det ett skäl att varje kapitel föregås av citat ur Lida och Stark. (Man kunde dra en och annan parallell till Bret Easton Ellis Lunar Park också.)

Baserad på en sann historia är en lögn men, får man anta, en lögn med en hel del sanning under. de Vigan lägger ett alltmer desperat försvarstal i Delphines mun medan hon bit för bit isoleras och mals ner av L:s manipulationer; fiktionen är inte en lögn, ärlighet och sanningsenlighet är inte samma sak, det finns inget sådant som en objektivt sann memoar, det är inte sunt att kräva absolut Sanning av filmer och romaner som om enbart en människa uppfläkt naken för världen med alla sina verkliga komplex kan ha värde. Romanen kan göra något större än bara att redovisa fakta. Samtidigt gör hon också en rejält underhållande roman av det, och 400 sidor bara flyger förbi. Men ändå … Någonsin haft känslan av att läsa en Riktig Litterär Författare som bestämt sig för att kliva ner och leka i genreträsket en liten stund, bara för att upptäcka att det inte nödvändigtvis är så mycket enklare? Som psykologisk thriller är den lite för säker och twisterna lite för uppenbara. Som en som kommit att bli allergisk mot Based On A True Story-historier vill jag älska detta, men samtidigt känner jag att om hon nu vill visa att fiktionen kan göra saker självbiografin inte kan, så ställer det nästan krav på romanen att briljera, att flyga, att sjunga på ett sätt den inte riktigt gör. Hon skriver medryckande, hon ljuger glatt så näsan växer, hon leker med metalagren, men när hon levererar sin avslutande twist flinar jag och nickar uppskattande men ungefär där stannar det. Jag får aldrig de rysningar efter ryggraden som t ex Underjordiska dagar gav mig.

Men därmed inte sagt att det inte är en bra roman. Ett respektfullt men lekfullt långfinger mot att målas in i ett hörn, en ärlig och sann lögn, en roman full av frågetecken som inte knyter ihop allting alltför snyggt. Familjeunderhållning som man inte kan lita på. Encore, madame.

Similar Posts:

• Allt för våra följare
• I de seendes rike är den enögda
• Vackert om en förrädisk sjukdom
• Ett lågmält skrik
• När orden försvinner

Det är de tankarna som går genom huvudet när jag plockar upp Doktor Sömn, Kings uppföljare till The Shining, 36 år senare. Det, och att det här med författare som skriver uppföljare på sina genombrottsromaner många år senare (Bret Easton Ellis, jag tittar åt ditt håll) känns lika småpinsamt som medelålders rockband på återföreningsturné som lovar att spela sitt hitalbum från början till slut. Men jag har alltid älskat att King inte är rädd att låta sina karaktärer leva med konsekvenser, så vad hände med lille Danny Torrence egentligen?

Jo, han söp ner sig, tackarsomfrågar. Minnet av en mordisk far, ilskan han ärvt av honom, och de där värdelösa mentala förmågorna som bara gör det omöjligt för honom att inte se saker, allt det stoppade han ner i en flaska. Men förr eller senare gör han ett sista försök, han slår sig ner i en liten stad i Maine New Hampshire (och så säger folk att King är förutsägbar!) och försöker förbli nykter. År av hårt arbete, AA och något som börjar likna frid följer… tills han kontaktas av Abra, en flicka vars mentala krafter får hans att framstå som ett veckogammalt Expressenhoroskop. Det är monster efter henne, monster som lever på barn som henne, barn som Danny en gång var. Och eftersom det är USA 2013 så ser de ut som ett gäng vita medelklass, medelålders, lagom liberala och vänligt leende republikaner i husbilar. De blir ju helt osynliga i en post-9/11-värld.

Och jo, på många sätt är detta som att återupptäcka den gamle Stephen King. Dannys kamp mot alkoholen är något av det bästa han skrivit på mycket länge, Abra är en härlig karaktär (svårt att inte gilla en 12-årig flicka som lärt sig att man måste slåss fult av att ha läst George R R Martin), och även om han kunde gjort mer med monstren är det en uppdatering av vampyrmyten som fungerar mycket bättre än många andra. Monstren som en rik vit medelklass som gradvis inser att de inte äger världen längre och gör allt för att klamra sig fast, det är en snygg metafor. Fan, till och med den högst pliktskyldiga översättningen där varenda amerikanskt slanguttryck låter som styltad svensk filmkomedi (nej, ”fanskap” är inte ”F-ordet” på svenska) är som på den gamla goda tiden. Men till skillnad från lysande 22/11 1963 blir det ändå aldrig en historia som känns som om den legat och kokat i King i 30 år. Snarare känns det som om allt han egentligen ville var att skriva en epilog till The Shining som tacklade Jacks, Dans och Stephens alkoholism på ett bättre sätt, och sedan använde all sin erfarenhet för att bygga en handling runt den, som fungerar, men inte mycket mer. Det där jag sa om Kubrick och King i början: samma skräckhistoria kan ju betyda helt olika saker beroende på vilken vinkel man tar på den, bara det finns en idé om man vad man vill säga. Doktor Sömn är en roman med många bra uppslag, men King hittar sällan den där riktigt bärande idén som får mig att klamra mig fast i boken med nerbitna naglar.

Det sagt har han sannerligen skrivit sämre, och trots allt gillar jag detta, precis som jag gillar att King verkar vilja säga åt de klassiska skräckmonstren (och Twilight) att de får passa sig, det här är 2014 och vi har alla saker inom oss som skulle ge mardrömmarna mardrömmar. Yippie-ki-yay, fanskap, come here and take your medicine.

Similar Posts:

• Komplext om kultfilmer
• Kungen av kioskvältarna
• Come as the King, you best not miss
• Var får vi allt ifrån?
• En legends upprättelse

Jag läste om Den hemliga historien i somras, och den håller fortfarande. (Den lille vännen har jag väldigt vaga minnen av.) Frågan alla verkar ställa i såna här lägen är ju om den nya romanen är lika bra, men det känns lite orättvist att jämföra; som så många andra läste jag Den hemliga historien vid precis rätt tidpunkt, och den satte spår som andra romaner har svårt att mäta sig mot. Men precis som i debutromanen, fast med det grekiska dramat utbytt mot Dickens, är Tartt i högform när det gäller att bara helt enkelt berätta och teckna personporträtt medan handlingen (som vi ju redan kan) får pågå i bakgrunden, så fullt med detaljer att man bara fortsätter gräva sig djupare in i hennes värld även under de långa sträckor där inte så mycket egentligen händer. Som den moderna Oliver Twist han blir kastas Theo från den ena ytterligheten till den andra, från överklassfamiljer på Manhattan till Ellis-likt ökenknarkande i Vegas, från välmenande men aningslösa myndighetspersoner till ryska gangsters, fast i en historia han inte kan kontrollera, och genom allt håller han krampaktigt i den där tavlan som är värd så mycket att den i praktiken är värdelös. I Den hemliga historien cirklar mycket runt frasen ”Beauty is terror”. Det både gudomliga och sataniska i skönheten, konsten, berättandet, som kan få människor att både begå hemska brott och skylla i från sig, eller stå upp för något och bli bättre än de kanske annars skulle vara, och svårigheten att balansera det med att försöka leva ett faktiskt liv. Theo får tråden till den verkliga världen kapad i början av romanen, och försöker sedan återfinna den medan han snubblar fram genom ett USA som inte riktigt längre vet vad det är. Det är, trots en del transportsträckor och tidshopp, ofta rent storartat, intelligent, mångbottnat berättande.

Just därför är det också rätt synd att den svenska utgåvan inte fick ett par veckors korrläsning till på sig. Jag kan begripa att Bonniers har brått att få ut en bok av en kultförfattare vars fans har väntat i tio år och vill ha boken NU, speciellt när de direkt konkurrerar med den amerikanska utgåvan. Men om priset vi får betala för det är att ”Sports jacket” översätts med ”sportjacka”, ”blow” i en diskussion om kokain blir ”blåsningen”, ”native American” är ”inhemskt” och möbelsnickare använder sig av en ”router”, etc etc? Som helhet är det egentligen ingen dålig översättning, och det kanske bara är jag som är överkänslig, men speciellt i en bok som kretsar runt frågan om skönhet och respekt för konsten är det rätt irriterande att hitta så många rena slarvfel.

Så om du väljer att i stället läsa den amerikanska originalutgåvan har jag inget att invända. Men om du någonsin gillade Tartt innan, eller om du någonsin försökt förklara varför du älskar något så egentligen värdelöst som konst eller musik eller litteratur, eller om du bara vill veta vad som händer när en PTSD-chockad amerikansk medelklasstonåring möter en försupen rysk gangsterson och de börjar berätta om sina liv … Då bör du nog plocka upp den. Konsten bär vi med oss, och du kommer kanske att upptäcka att den här boken är svår att bli av med.

Similar Posts:

• Tartt har tappat tråden
• Bioaktuell Ellis
• Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm
• Den självklara historien
• Lehanes hårdkokta vansinne

Oksanen är med sin fjärde roman än en gång tillbaka i det under andra världskriget så föränderliga Estland. Ett land som under en period på fem år gick från att ha varit en självständig nation till att först bli ockuperat av Sovjetunionen, därefter bli ockuperat av Nazityskland, och sedan slutligen återigen bli ockuperat av Sovjetunionen. Det är under denna tid som kärnan av händelserna utspelas medan dess eftervärkningar ligger tjugo år senare i tiden, i sextiotalets Estland som då är en sovjetisk delrepublik. Den finländska litteraturens nu mest lysande stjärna har som ingen annan författare belyst just det estniska nationaltraumat och denna gång går hon direkt mot frågan om lojaliteter och svek.

Av romanens tre huvudpersoner är Edgar den vindflöjel som efter bästa förmåga tjänar den rådande ordningen. Han anpassar hela sitt jag för att inte bara passa in, utan också för att bli någon. Och varken ideologi, namn eller personhistoria tillåts stå i vägen. Hans direkta motsats är kusinen Roland som naglar sig fast vid drömmen om det fria Estland och inte låter omvärldens förändringar påverka hans inställning. Mitt emellan dem står Judith, Edgars hustru i ett kärlekslöst förhållande, som under kriget upplevt den äkta kärleken med en tysk SS-officer.

Edgar är tveklöst den person som tar störst utrymme, men som romanperson är han opersonlig och hal och hans endimensionella drivkraft påminner faktiskt en del om Bret Easton Ellis skapelse Patrick Batesman. Att göra honom så tom kan dock inte vara annat än ett medvetet val, och han blir trots allt en effektiv romanperson där han tassar runt i lägenheten och försöker undvika att irritera sin alkoholiserade fru. Detta inte på grund av kärlek eller ens medkänsla, utan för att få arbetsro till det författararbete vars resultat är just det som kommer få honom att bli betydelsefull.

Efter att ha läst, och imponerats av, kritikerfavoriten och prisvinnande Utrensning, är förväntningarna minst sagt högt ställda. Som romanidé tilltalas jag än mer av denna roman som sätter just en skrupelfri opportunist i huvudrollen. När jag även noterar att kapitlen, som alla är daterade med år och plats, även har varsin liten illustration av ett autentiskt frimärke är min lycka gjord. Tyvärr uppfyller inte romanen mina extremt uppskruvade förväntningar. Historien är lite för rörig och personerna lite för avlägsna att den skall nå upp till föregångarens nivåer vad gäller läsvärd historia. Språkligt sett är den dock mer än en jämlike, och Oksanens förmåga att skapa en stämning av otrygghet, illojalitet och förtryck utifrån scener vars detaljrikedom och språkliga finesser är lika klara oavsett om de skildrar krigshandlingar som en grå vardag i en torftig lägenhet, är imponerande.

Att bli slagen av sig själv är ju ändå inte så dåligt, och att föregångaren var en mästerlig roman förtar inte det faktum att detta är en utmärkt sådan. En roman så full av historiska detaljer sätter även fingret på hur just ämnet historia aldrig kan vara helt objektivt utan bara handlar om grader av anpassning.

Similar Posts:

• Röda Rosa
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Opersonligt om kolchos
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till

Hon som instruerar Elysia att kalla henne ”Mother” hör till den mänskliga överklass som bor eller semestrar på den exklusiva ön, där till och med luften och havet är biokemiskt manipulerade för att göra folk så avslappnade och lyckliga som möjligt. Kloner gör allt arbete och servar människorna, och Elysia har turen att få bli ”companion”, en slags sällskapsdam, barnvakt och träningspartner – nästintill en familjemedlem. Hon hade varit lycklig, om kloner varit kapabla att känna saker.

När Rachel Cohn först kastar sig ut i ganska långrandiga beskrivningar av det vackra, bekväma Demesne kan jag inte för mitt liv första att det här skulle vara författaren till Du vet var jag finns och – tillsammans med David Levithan – Nick & Norahs oändliga låtlista, med flera. Vad är det här för trivial SF-klyscha?

Så småningom går det upp för mig att det inte är Cohn som är trivial, utan människorna hon skriver. Såklart. Människorna på Demesne är Beverly Hills 90210 möter Bret Easton Ellis uppdaterad till ett klassamhälle bortom ”the Water Wars”. De för en glättig, innehållslös tillvaro med mörk botten som inte alls är helt o-cohnsk. Att ”Mother” föredrar en själlös klon framför den besvärliga, nyligen utflyttade äldsta dottern ger redan från början en hint om hur grymt bortskämda de här människorna är – och då menar jag inte ”grymt” bara i en allmänt förstärkande betydelse.

Av de amerikanska bloggare som recenserat den här romanen finns en hel bunt som tycker att vissa element är alldeles för mörka. Jag tycker förstås tvärtom, att det finns inslag som är väl flickboksaktiga och amerikanskt kyska. Det ska vara mörkt. En framtida möjlighet att genetiskt frambringa en viljelös arbetarklass, att tillverka glada, perfekta slavar och hålla mänskliga varelser som ägodelar är förbannat mörkt.

Därmed inte sagt att det inte också finns rent roliga inslag, som när Elysia försöker förstå sig på de komplicerade sociala koderna bland tonåringarna på ön.

”What’s a slut?” I ask him.
“A girl who puts out too easily.”
“Puts out what?” I imagine Greer putting out dinner and don’t understand what Ivan wouldn’t like about that.
“Puts out, you know …” His face, already beet red from our run, turns a darker scarlet. “Sex.”
I wonder where Greer puts the sex out.

Beta berättas från Elysias synvinkel, vilket är ett bra, roligt och drabbande grepp, men inte alltid särskilt konsekvent genomfört. Samtidigt har jag, trots den massiva expositionen i början, ändå svårt att greppa grundläggande spelregler i den här världen. Exempelvis tar det mig precis hela boken innan jag fattar om det faktum att klonens mänskliga föregångare, ”First”, måste ha dött för att klonen ska kunna bli till innebär att klonen faktiskt använder samma kropp, eller om kroppen är någon form av kopia av originalet. Det är en typ av basfakta som man behöver kunna greppa och köpa i den här typen av roman, tänker jag.

Så ja, ironiskt nog har Beta, precis som Beta-versionen i huvudrollen, sina barnsjukdomar. Jag tycker ändå att Cohn är en skicklig, driven författare som berör spännande, skrämmande möjligheter här, och jo, jag är definitivt nyfiken på vart hon kommer att ta sin värld och sina karaktärer i kommande böcker.

Similar Posts:

• Bli lämnad kvar
• Vem är egentligen människa?
• En julsaga
• En människa är en människa är en kopia?
• New York-galenskapens fantasy-förklaring

Frank är 17 år och har inte dödat några barn på nästan ett decennium. Han bor här med sin far. De var fler en gång i världen, men Frank är nu som han är, och han gjorde… saker. Nu är de bara två. Och så Franks storebror, som kanske eller kanske inte är på väg hem från sjukhuset där de spärrade in honom efter att han blev som han blev. Han ringer Frank från telefonkiosker (ty detta utspelade sig på den tid då det fanns telefonkiosker), närmare varje gång, tappar tålamodet, lovar att skada hundvalpar.

Franks dagar är noga inrutade. Offerpålarna som ska underhållas. Fabriken där han tvingar getingar att dö och sedan tolkar världen utifrån hur de väljer att dö. Pappan som är fascinerad av kroppen och har skrivit en hel bok om fjärtar. Dvärgen Jamie som han då och då möter inne i byn så att de kan supa skallen av sig tillsammans. Det är ju hela Franks värld; pappan, brodern, vännen, ön. Stolpar runtomkring, lås på pappas dörr, tunn mager jord där saker inte växer i Thatchers Storbritannien. Då behöver man ritualer, bålverk, offer. Det är nu en gång sådana vi är: i hårda tider vänder vi taggarna utåt och ber om tecken ovanifrån.

Getingfabriken är en udda insekt, en grymhetsskildring som till sitt ämne sitter någonstans mellan Shirley Jackson och Anthony Burgess å ena sidan och Bret Easton Ellis och Poppy Z Brite å den andra, men inte lik någon av dem egentligen. Det är en enormt våldsam bok, men det värsta är egentligen inte de saker Frank och hans bror gör mot djur och andra människor, utan det som hela tiden ligger under ytan, i det förflutna, i den där strikta ordningen som allt måste inordnas i. Något måste väl ha hänt Frank för att få honom att bli sån? Och samtidigt är ändå romanens behållning hur icke-sensationell den känns. Vi är fast inne i Franks perspektiv, och för honom är allt detta normalt. Det är ju sån han är. Bisarrt nog känns Getingfabriken ofta mindre som en uppvisning i mänsklig grymhet och mer som en klassisk raggsocksvåt engelsk arbetarungdomsskildring med en rejäl portion humor, mer Billy Liar än Patrick Bateman. Att översätta sådana här förstapersonsmonologer och fånga både våldet och humorn kan inte det lättaste, men Roland Adlerberth gör ett lysande jobb med att fånga Franks språk – lite för lillgammalt, lite för mycket läst och för lite pratat.

Det här var Iain Banks debut för snart 30 år sedan, och att den kommer i nysläpp ungefär samtidigt som A Clockwork Orange och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen känns lustigt passande; det är ju lågkonjunktur igen, det blåser ju kallt igen, och vår aldrig sinande aptit för litterära monster behöver kanske vända sig inåt igen. Vi behöver kanske kika på tron att vi kan anpassa världen och människorna efter oss, att vi kan ha kontroll. Och att det faktiskt kan fungera, åtminstone ett tag, åtminstone om vi har tillräckligt stark medicin. Vi är ju som vi är fram tills vi upptäcker vilka vi egentligen är, och hur vi blev det. Och det kanske är den största överraskningen av dem alla.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Mellanförskap och romantik
• Att älska någon som har ett förflutet
• Mellan beckrött och djupsvart
• En nobel kortroman

Imperial Bedrooms handlar om Clay som är berömd manusförfattare i kretsen kring Hollywood. Efter ett antal månaders vistelse i New York återvänder han till Los Angeles för att arbeta där med några projekt. Här nystas han snabbt in i skumma händelseförlopp och affärer. Samtidigt som han träffar ex-flickvänner (det här är en värld där alla verkar ha varit ihop med, eller snarare legat med, alla och varandra) inleder han en relation med den mystiska skådespelerskan Rain Turner (OBS! pseudonym). Vid ett terapibesök hos sin psykolog blir Clay varnad för denna kvinna. Det visar sig att psykologen har två andra patienter som haft samröre med samma kvinna. Mystiken tätnar. Den intill oigenkännlighet sönderknarkade/plastikopererade Rip Millar dyker upp och vill ha Rain Turner – på hans uppdrag hjälper Clay till att kidnappa sin ”vän” Julian, som varit ihop med Rain, samtidigt som hon legat med Clay. Julian överlämnas till mexikanska torpeder som torterar ihjäl honom. Rip Millar lämnar sin fru för att vara med Rain, som i själva verket heter Denise. Den unga skådespelerskan Amanda, som Clay flörtat med, blir ihjältorterad samtidigt som en bag med några miljoner dollar i kontanter dyker upp och försvinner.

Just det, Amanda och Rain bor också tillsammans. Oklart varför. Faktum är att det mesta i denna intrig är ganska oklart. Det är en extremt intrikat och blodig historia. De sista tjugo sidorna bjuder på ett par tortyrscener som är mycket obehagliga. Som få andra författare kan Easton Ellis beskriva våld så att läsaren mår fysiskt illa – så även här. I American Psycho, Bret Easton Ellis andra och mest kända roman, var detta våld ett bärande element i handlingen. Det var lika obehagligt att läsa om det i den romanen, men där hade det en – jag frestas säga vital – funktion för handlingen och för huvudkaraktären. I denna roman är våldet begränsat till ett par scener i slutet, och man får intrycket av att det är ditslängt mest för att provocera. Någon betydelse för handlingen har det inte. Det känns som ”våldet som är obligatoriskt för en roman av Bret Easton Ellis”. Men Bret Easton Ellis hade kunnat våga lita mer på sig själv, och på läsaren, och utelämnat detta – och faktiskt gjort något nytt med sitt författarskap.

Läsaren – som inte känner sig så betrodd – känner igen fenomen och temata från American Psycho. Vid flera tillfällen besöker vänner och icke-vänner (Julian, Rip, ex-flickvännen Blair) Clay för att tala honom tillrätta – dvs att lämna Rain Turner. Det framgår att hemska saker kommer att hända om han inte gör det. Men Clay förstår inte, eller vill inte förstå. Han har, på fyllan, lämnat ett hotfullt meddelande på Julians telefonsvarare. Nu vet han inte om det verkligen är han själv som gjort det. Någon har skickat fingerade mail från hans konto. Vem är det? Är det i själva verket han själv? Flera andra, liknande, händelser framträder som gör att Clay börjar tvivla på sitt omdöme och sin förmåga att uppfatta vad som faktiskt sker. Det var ett bärande element i American Psycho, som handlade om huvudpersonens kluvenhet. Var bokens huvudperson faktiskt två olika personer? Svaret gavs aldrig, och det var mycket kittlande och oerhört välfunnet och välskrivet. Men i Imperial Bedrooms är det tyvärr bara en blek kopia, en återupprepning. På samma sätt upplever jag att de inpetade våldsscenerna i slutet av Imperial Bedrooms också är blott en återupprepning av tidigare använda grepp.

Jag är alltså inte särskilt imponerad av Bret Easton Ellis nya roman. American Psycho var en fantastisk roman – välskriven, välkomponerad, klaustrofobiskt spännande – men här verkar Easton Ellis inte ha kunnat förnya sig i den utsträckning som hade varit nödvändigt för en vitalisering av hans författarskap. Trots allt är dock miljöbeskrivningarna fascinerande. Den depraverade Hollywoodmiljön och dess skrämmande ihålighet kan Easton Ellis mycket bra, och skildringen av denna är en av, måste jag tyvärr säga, få behållningar av denna roman. Desto tråkigare är att personskildringarna är tunna och mest verkar tjäna som kulisser i en skildring av det som Easton Ellis kan och tidigare har skrivit om. Men vi vill ha något nytt! Vi vill ha människor av kött och blod! Låt dem sedan bli mördade och lemlästade – men Bret Easton Ellis nästa roman måste leva på ett helt annat sätt än denna bok.

Similar Posts:

• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up
• Bioaktuell Ellis
• Att vara eller inte …
• Ett fall och ingen lösning
• Mörkret under gatulamporna