foto: David Bergström.

Hur fick du idén till den här boken?

Jag samlar på mig saker hela tiden som jag tycker är intressant och skulle vilja utforska. Ibland blir det att jag slår ihop saker.

Som politik och varulvar?

Haha, ja. Sen börjar historien skriva sig själv när man väl satt igång. När man skriver inom en genre som jag gjort finns det vissa saker att förhålla sig till.

Vilka saker är det inom varulvsgenren, jag kan inte den så bra?

Du ska ha med en förvandlingsscen. Gärna en drömsekvens… En herrgård kanske man vill slänga in också!

Av alla monster, varför just varulvar?

Jag läste mycket urban fantasy på mitt jobb som bibliotekarie, och tyckte det var mycket som var tråkigt och stereotypt. Varulvarna är ju lite den eviga tvåan; vi har haft vampyrhajpen och zombiehajpen men det kom liksom aldrig riktigt nån varulvshajp. ”Skulle det kunna gå att göra detta intressant igen?” tänkte jag.

Sen valde jag att skriva om stadsgerillan eftersom det passar så himla bra ihop med varulvar. Det är en kamp där man överdriver sin egen betydelse, man tvingar fram förändring på ett sätt som aldrig har fungerat i praktiken. Ingen kollektiv kamp som jag själv förespråkar, men det är jätteintressant att läsa om.

Viktor berättar att han använt sig mycket av facklitteratur, även när det gäller varulvar. Gamla folksägner och uppslagsböcker som The werewolf book – the encyclopedia of shape-shifting beings av Brad Steiger, och en bok som heter Queer legends – queer wolf, redigerad av James EM Rasmussen. Den sistnämnda är varulvsnoveller med queerperspektiv. Han inspirerades också mycket av Blekingegade ligan 1 & 2 av Peter Ovig Knudsen; ”svinbra reportageböcker om en dansk bankrånarliga/stadsgerilla”.

Den boken jag läste som fick mig att känna ”fy fan det här skulle jag göra tusen gånger bättre” var Kelley Armstrongs Biten.

Offren är tydligt utpekade personer, kända för allmänheten. T.ex har du valt att ta livet av ”Skaramannen”, som väldigt tydligt är Bert Karlsson. Det är ju extremt provokativt. Var det ett direkt beslut eller funderade du länge över det? Varför valde du att göra så?

Jag tycker det är lite roligt och harmlöst när det bara rör sig om böcker. Om man har haft en sån politisk karriär som han har haft; – han har ju gjort dåliga saker på riktigt!; – då kan man fan ta att någon gör så här i en bok. Sen använder jag honom som karaktär, det är en viss skillnad. Jag har förhållit mig väldigt fritt till den verkliga personen Bert Karlsson. Gjort research men också hittat på en del.

Ingen är ju heller med i den med sitt riktiga namn, även om jag citerade i princip rakt av från tidningsartiklarna om han som ristat in hakkors i pannan. Det är ju inte så svårt att leta upp… Jag tycker det vore roligt om folk leds till den riktiga historien bakom.

Under läsningen funderade jag mycket över godhet och ondska. Om det är omständigheter som skapar rasister och mördare, eller om människor föds så och är omöjliga att ändra på sen. Hur tänker du själv kring det?

Jag är ju inte så inne på att man föds på nåt visst sätt, det är självklart att man formas av omständigheter. Synen på godhet och ondska är väldigt naiv i boken, men det är något jag försöker att inte vara personligen.

Jag läste en sågning på goodreads där recensenten tyckte att den rättfärdigar våld. Men det tycker inte jag, snarare problematiserar det. Men det är kul med reaktioner! Jag tar hellre många höga och låga än att folk ger mittenbetyg. Sen tror jag att ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.

Boken har ett tydligt släktskap med Dostojekvskijs Brott och straff. Vad är din egen relation till den boken?

Jag älskar Brott och straff, det är en helt jävla fantastisk bok! Jag läste den under tiden som jag skrev också, det finns flera referenser till den. Det här med att han håller på att försäga sig, till exempel. Det är en moralisk diskussion i den också. Känns lite förmätet att jämföra sig med världens mest spännande bok bara…

Man hade ju kunnat utveckla den mer åt det hållet och utforska psykologiskt, men jag ville göra en komprimerad bok med action och så. Ett hopkok av idéer. Men just nu håller jag på att skriva ett riktigt långt projekt där man mer gräver ner sig i saker, vi får se hur det går…

Ja, det var min nästa fråga faktiskt. Vad skriver du på just nu?

Jag ska försöka hålla mig till verkligheten den här gången. Universitet i Lund kommer att vara temat, och studenter. Den handlar om hur det är att komma från en miljö som inte är akademisk, och hamna i den, det går att göra ganska mycket på. Just nu samlar jag på mig saker. Det går ganska långsamt, men jag känner inte nån som helst press på att bli klar.

Du har valt att skriva båda dina böcker under pseudonym. Kommer du att ge ut något under eget namn också? Vad är bra och vad är dåligt med pseudonym?

Det dåliga med det (anser förlagen) är att människor inte kan koppla det till en person, och då är det svårare att sälja. Men jag tycker det är skittrist att fokusera på författaren som person.

Det som är positivt är att man känner sig friare. Jag tror att man är det också. Man blir inte uppsökt av någon som tar illa upp. Första boken (Bollkastaren, 2010) var det rätt många som skulle ta illa upp av. Tidigare arbetsgivare och så… (Boken handlar om att jobba på tivoli och förskingra pengar, bland annat, Linas anm.). Där kändes det säkrast att använda pseudonym.

De skrev om Han åt mitt hjärta på Nationell.nu. Recenserade i och för sig bara Aftonbladets recension av den, läsa själva orkade de inte haha! Men de är ju kända för att ha dödslistor och så. Då kändes det skönt med pseudonym.

Sen vet man ju inte vad man kommer att skriva i nästa bok.

Viktor berättar om en bok som behandlar just det där med pseudonymer, Mask: litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer, nominerad till Augustpriset, som bland annat tar upp vilket litterärt sisyfosarbete det vore att byta pseudonymer och behöva jobba upp sig från noll. Jämförbart med om Viktor plötsligt skulle ge ut under eget namn istället. Debutanter behandlas annorlunda, det är svårare att slå sig fram och det är ofta en styvmoderlig underton i recensionerna.

Jag är ju liksom inte hemlig med det eller så, men det känns skönt att inte blanda ihop det med min yrkesroll. Samtidigt skulle jag inte förneka att det var jag om någon frågade eller så. Att inte få credden är väl jobbigt på ett sätt. Men jag kan fortfarande säga det till folk jag är nära, det känns inte som något problem. Sen känns det mer ärligt när folk som inte vet säger att de gillar den. Då är det ju boken de gillar, de säger inte så för att vara snälla.

Det är en stark politisk underton i din bok. Skriver du för att förmedla budskap?

Ja… fast både ock. Det blir inte exakt vad man själv tycker och tänker, eftersom det är påhittade karaktärer. Det stora brottet i den här boken är kanske inte just morden… (Viktor säger vad han tycker är det stora brottet, men för er som inte läst vill jag inte avslöja, Linas anm.) Sen att man skriver och väver in manifest som är mer uppenbart, det kanske inte är den stora poängen.

Vad har du fått för reaktioner?

Det har ju varit mycket positivt. Folk läser den på så olika sätt, det är roligt. Vissa fokuserar på humor, andra tycker det är väldigt mycket ångest i den.

Jag tycker det var roligt att nazisterna hittade den. Även om de inte pallade läsa så kände de att de måste skriva om den. Trots att det inte varit en stor pr-grej har det ändå skrivits en hel del, förlaget fick kulturstöd för den så det är ju också en form av kvalitetsstämpel. Den gick till och med som följetong i Arbetaren!

Sen är det en skön grej för mig att jag inte försöker leva på det. Man är ju väldigt fri, inga krav på att det måste säljas en massa, att man ska hålla sig framme och så vidare. Det passar mig. Jag tycker ju mest det är roligt att skriva och läsa.

Viktor Algren är aktuell i Malmö nu i veckan. Den 17 oktober kl 18.00 framträder han i Kirseberg tillsammans med Nene Ormes och Pål Eggerts i ett samtal som heter ”Mitt magiska Malmö”. (Så vill ni se hur han ser ut är det ju ett tips…)

Similar Posts:

• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Jag träffar Annika Persson i ett av intervjurummen på Press Centre. Då har jag redan sett hennes seminarie med Beata Arnborg, som skrivit en biografi om Kerstin Thorvall. Jag har aldrig tänkt på tidigare hur lika de var! säger Annika.

Hur kom det sig att du började skriva den här boken?

Den kom egentligen till för att materialet fanns. Jag läste om hennes arkiv i Expressen. Sjutton pappkassar plus stora flyttlådor med manus, anteckningsböcker, block, dagböcker och brev hade hon lämnat till Musik och teatermuseet i Stockholm. Jag har alltid varit nyfiken på Lena och hennes liv. Sen tog det nästan ett år innan jag hann titta på det. Det var otroligt spännande läsning om hur det var att vara kvinna och konstnär på andra halvan av nittonhundratalet. Kassarna innehöll så mycket mer än jag någonsin kunnat önska mig. Allt från att hon har tvättat håret till vad Bergman sagt i korridoren på Dramaten!

Varför hon lämnade det efter sig? Ja, det vet man inte riktigt. Det troliga är att hon ville finnas kvar. Hon hade själv börjat skriva memoarer i flera omgångar och var väldigt arg på hur hon skildrades i medierna. ”Stackars barnlösa Lena Nyman”, hette det till exempel, när Thomas Pontén lämnade henne för Suzanne Reuter.

Vi pratar om att hon många gånger försvarade sig med egenskrivna artiklar. Lenas kropp blev recenserad i samband med Nyfiken blå-filmen. Jag frågar Annika om hon tror att liknande sak hade kunnat ske idag?

Jag tror egentligen inte att skoningslösheten är mindre. Men intellektuella män måste ändå vara medvetna om kvinnoproblem som hetsätning idag. De kan inte bara klampa in på samma sätt som förr.

Lena hade kvällspressen efter sig redan som väldigt ung. ”Tidelag” hette krigsrubrikerna efter filmen 491, hon var ju bara nitton då. Idag hade hon fått krisbearbetning av sin uppdragsgivare, kbt hade rusat in…

Angående kvinnors kroppar, så berättar Annika att hennes man Jesper Lindau gjorde en undersökning för Sveriges radio Ekot för tre år sen, där de granskade sexuella trakasserier i teatervärlden. Den fick visserligen kritik för genomförandet, men framför allt visade den att väldigt många kvinnor i modern tid fortfarande blir utsatta för saker i sitt arbete.

Vad var din relation till Lena Nyman innan du började, och vad är din relation till henne nu?

Jag hade som många andra den här åttiotalsbilden av korsettbruttan Lena, som pratade med hes röst och hade knäppa små roller. Kontrasten gentemot sextiotalsLena som vill förändra konsten och människan var så enorm. Hur blev sextiotalsLena åttiotalsLena? Det ville jag veta.

Jag visste inte så himla mycket om henne när jag började. Jag blev förvånad över att hon gjorde en så makalös karriär. Att hon var så skicklig! Det ser man ju framför allt med Vilgot Sjöman-filmerna och rollerna på Dramaten, men hon var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer. Hon gör allting helt fantastiskt och på ett eget sätt. Och så är det roligt att hon läste och skrev så mycket. En del av hennes geni som skådespelare verkar ha legat i hennes frihet inför texten.

Och nu är jag ju Lena Nymans mamma, hahaha! Nej, men man kommer så fruktansvärt nära. Nu när jag är klar börjar hon redan blekna bort igen. Min man tycker nog att det är ganska skönt.

Jag vill ju vara fri bygger främst på sånt som Lena skrivit själv, men även intervjuer med människor som kände henne. Hur har din arbetsprocess sett ut?

Rent praktiskt har jag suttit i arkivet på Musik- och teaterbiblioeket i Stockholm. Man sitter där med vita vantar och bläddrar. Jag hade liksom så himla bråttom, satt och läste och skrev samtidigt. Och så såg jag en massa. Allting finns sparat på Kungliga biblioteket; föreställningar och filmer. Ofta var det stora luckor i Lenas eget material, långa perioder när hon inte skrev. Då har jag intervjuat folk och läst tidningsartiklar och fyllt i.

När jag läste boken reagerade jag på att Lena Nymans sätt att prata inte stämmer överens med hennes intellektuella nivå. Jag upplevde att hon framställde sig som dummare än hon var. Som att hon utåt sett ”blev vad som förväntades av henne”. Vad tror du om saken?

Hon pratade inte så från början. I Nyfiken gul-filmerna, runt 1967, pratade hon mer som en bildad Stockholmsflicka. 1972 pratade hon fortfarande inte ”lena nymanskt”.

Kan man säga att det var spriten?

Kanske. Kanske inte. Jag tror att det kommer som någon sorts skydd. Det skulle man verkligen kunna titta närmare på. Men jag ser det som att det kommer av att hon mår sämre.

Lena var inte intresserad av någon hemmafrutillvaro, även om hon gjorde ett kort försök med bankdirektören Mats i början av sjuttiotalet. Tror du det hade varit lättare för henne att leva i dagens samhälle?

Egentligen är det där lite krångligare än så. För mig är det det. Att hon slog bakut i hemmafrutillvaron beror dels på klassresan att komma från en etta i Kristineberg till en villa i Danderyd. Mats hade ett umgänge som var helt främmande för henne.

Sen var det också det att hon var så fruktansvärt rädd att förlora en man om hon blev beroende av honom. Hon var jätterädd att bli sviken. De verkar ha haft det så fint på många sätt, han var nog också beredd att ge henne utrymme till sitt skådespeleri.

Vad var det som gick snett då?

Vet inte, någon slags inre… Existentiell ångest. Skräck inför avgrunden. Protest. Rädsla att bli varken skådespelerska eller älskad.

Samtidigt hade nog många män svårt för när hon gick in i arbetsprocessen och försvann. ”Varför kan han inte låta mig vara ifred när han vet att jag måste koncentrera mig?” kunde hon skriva.

Frågan är om det blivit bättre med den saken. Jag tror att de flesta kvinnor fortfarande anpassar sig till mäns karriärer än tvärtom. Lena var en stor stjärna då, han var bankdirektör.

Jag funderade lite över hennes relation till pappan? Det är som att den är ständigt närvarande. Och ändå är den svår att förstå sig på.

De umgicks ju hela livet ända tills hon dog. Hon lär sig tidigt av sina föräldrar, att när man umgås med kvinnor är det ömsesidig respekt och på lika villkor. Men när man umgås med män är det på deras villkor och man måste leva upp till det. Hennes mamma ställer alltid upp för henne, medan pappan drar iväg till sin ateljé. Det är hon som bjuder när de går ut och äter, han anpassar sig aldrig till någon annan människa.

Och samtidigt är det honom hon ser upp till, honom hon vill imponera på. Hon ser ner på mamman, som alltid finns där. Det är sorgligt egentligen.

Men Annika menar att hon inte alls tror att detta är något ovanligt. Det är så det blir, när mamman och pappan tar olika ansvar för barnets uppväxt. Under seminariet pratar de också om detta, hur det speglar sin tid. Som barn vill du imponera på den som inte är närvarande.

Sen är det intressant hur hon har som två olika sätt att umgås med män. Pappan är exempel på en man med auktoritet, där anpassar hon sig. Medan hon i relationen till Bosse, brodern, inte alls är undergiven, där är de väldigt jämspelta.

Pappan är ju också snäll. Och han behandlar henne som en jämlik, redan som barn. Pratar tidigt med henne om kärlek, ”hon ska aldrig binda sig, aldrig” – det är hans bild av det.

Vad Lena hade tyckt om boken? Jag har funderat över det och jag vet inte. Jag har fått positiva reaktioner från folk som kände henne, men det säger egentligen inget om vad hon hade tyckt. Min grundregel är att jag har gått in för att behandla henne med respekt. Och jag tycker det hade blivit mer respektlöst mot Lena att inte förklara skillnaden mellan sextio-och -åttiotalet.

Similar Posts:

• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Skål för jämställdheten!
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

Bokmässan är mer än böckerna. Det handlar om de möten som böcker bygger. Författare, läsare och samtalen som uppstår. I år var jag mer luttrad. Samtidigt som jag med åren blivit mer förberedd på vad som väntar i mässhallen har jag blivit mer öppen och mottaglig i gyttret. Sållat och läst av både golvet samt seminarier. Nätverkat en massa. I år hade jag dessutom förmånen att bo mitt i allting. Här kommer mina highlights:

Gothia Towers
Att bo på Gothia mitt i smeten var sannerligen en ynnest. Det innebar inte bara ”A room with a view”. Att frukostera med Dregen, Jan Myrdal, Babel-redaktionen och många andra innebar att jag aldrig glömde var jag befann mig. Dessutom kunde jag slinka upp på rummet om det var lång toa-kö eller om bokkassarna blev för tunga. Dessutom kunde jag vila benen på rummet och snabbt lägga på ett lager glitterögonskugga om det krävdes.

Seminarierna
Mats-Eric Nilssons seminarium kring hans senaste bok Saltad nota då han undersökt restaurangbranchen och alla fuskiga genvägar var en höjdare. Jag satte hotellfrukostens äggröra i halsen när det berättades om att det går att köpa färdiga plastdunkar som etiketteras ”äggröra”. Visst innehåller de någonslags ägg men också en himla massa tillsatser. Då var det befriande att lyssna till Johanna Westman och Pernilla Stalfelt som skrivit böcker om riktig mat och bakning. Mattias Boström berättade inlevelsefullt om sin stora passion Sherlock Holmes och hans aktuella bok Från Holmes till Sherlock.

Bokinköpen
Har nog aldrig köpt så många böcker på mässan som i år. Kanske var utbudet mer passande för mig eller så handlade det om att jag fiskade tips samt var bättre på att vaska guldkornen. Ett par av inköpen kommer ni garanterat få läsa mer om här.

Galago och Bang
Går väl egentligen in under bokinköpen, men måste särskilt nämnas och hedras. Att Galago satsat särskilt på kvinnliga serietecknare har väl undgått få. Men deras monter var särskilt välbesökt både av mig och många andra. Bra erbjudanden och spännande titlar.

Redaktionen
Vad vore väl en bokblogg utan sina läsare? Och vad vore den utan sina skribenter? Intet. Att få ynnesten att umgås med redaktionen bland böckerna var guldigt. Vi hade dessutom en finfin redaktionsmiddag i Majorna för oss i Dagensbok som kunde komma loss. Fint att kunna ses ”på riktigt” och planera framtid och finlir, samt ha kul.

Författarna
Alla fina författarmöten… Jessika Johansson som är aktuell med Thrillerliv, Jenny Jägerfeld och hennes sprillans Jag är ju så jävla easy going, Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som tillsammans skrivit Vi måste sluta ses på det här sättet, Louise Halvardsson som jag intervjuade om hennes nya spännande projekt.

Bokbloggarna
Så fint och vederkvickande att få träffa andra bokbloggare. Som traditionen bjuder var det bokbloggarmingel i bokbloggarrummet där visitkort och erfarenheter utbyttes. Vad vore vi utan varandra?

Allting annat kuligt
När en massa boknördar samlas under ett par dagar händer det såklart en massa saker. Sammanstrålandet på Park efter alla måsten till exempel. Då blir det skvaller och span.

Similar Posts:

• ”Äta bör man annars dör man!”
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Anna Livs bokmässa
• Gifterna i badrumsskåpet

Rutinen
Jag ska inte skryta för mycket över den där rutinen, för i år gjorde jag även det klassiska misstaget att glömma att äta en av dagarna och sedan gå på Galagofest. Typiskt orutinerat! Men det jag i övrigt lärde mig från förra årets mässa, att få så mycket som möjligt gjort innan dörrarna öppnas för allmänheten, gjorde allting oändligt mycket lättare. På torsdagen gäller det att få överblick; att hitta genvägarna, att lokalisera alla seminarielokaler, att gå över mässhallen medan det ännu går att röra sig tämligen obehindrat (det vill säga innan tvillingvagnarna och rullväskorna korkar igen gångarna). I år passade jag även på att genomföra årets författarintervju första dagen, OCH införskaffa alla böcker jag ville ha. Det ska böjas i tid det som krokigt skall bli, och på bokmässan är det på torsdagen det ska göras!

Superstjärnorna
De är några stycken, de där litterära superstjärnorna som plötsligt befinner sig mitt ibland oss vanliga dödliga. Alltså, inte enbart de som deltar i programpunkter man ser, utan de som liksom en annan är där för att lyssna till desamma. Jessica Gedin. Nina Björk. Leif Pagrotsky. Under bokmässan är vi alla delar av samma publik.

Men så jobbas det också. Promotas. Allra flitigast exponerade sig nog Martin Schibbye och Johan Persson, som signerade eller pratade var man än befann sig, under mässans alla dagar. Men personligen blev jag som mest starstruck av Sofi Oksanen under hennes seminariesamtal med Athena Farrokhzad. ”It’s lazy!” var hennes svar på varför hon aldrig vill skriva om författare. För att det inte kräver samma research, och för att den litterära världen redan befolkas av oproportionerligt många journalister, författare och akademiker. Själv fick hon läsa en hel massa böcker om luftfart och flygmaskiner inför sin senaste roman När duvorna försvann. Tills hon kom på att karaktären hon skildrar trots allt bara ljuger om att vara pilot, och därför behöver författarens kunskap inte vara så stor. Karaktären själv gissar ju bara ändå.

Caitlin Moran
Jag lyssnade till Morans Konsten att vara kvinna tidigare i år (gör inte det – läs den istället!) och under mässan var hon på plats för att under ett seminarium diskutera sitt skrivande och sin nya bok Morantologi tillsammans med Jan Gradvall. Ett seminarium som snabbt förvandlades till en vitamininjektion. Caitlin Moran är asrolig! Vilken annan författare skulle ägna tio minuter åt att ohämmat posera för mobilkameror innan seminariet börjar? Vem skulle lyckas med att på 45 minuter prata om bibliotekens betydelse, om ensamheten i skrivartillvaron, tevetittandets glädje, tacka ja till ett obefintligt frieri, berätta om sin äckliga nedmensade skrivstol, säga att hon ska tänka på Gradvall om hon någonsin måste föda barn igen och som klimax visa hela publiken vad hon menar med ett kvinnligt leende (när man kan forma huden på sin mage till en stor glad mun). Rapp i käften, yvig och fruktansvärt charmig är hon, och jag gick därifrån leende och med lättare steg.

Böckerna
Jag har en tendens att bli girig när det kommer till böcker. Jag vill ha allt! Kvantitet! Men för att citera min gode vän Tobbe: ”Det är en bokmässa, Marie. Inte en bokrea.” Hear, hear! I år var jag därför väl förberedd för mina inköp. Jag hade kollat upp titlar och förlag i förväg och bara tagit med mig så mycket kontanter jag kunde bränna. Resultat: jag höll budgeten och jag kom hem med en trave böcker som jag verkligen, verkligen, verkligen vill läsa. Inga ”ta fyra betala för tre” så långt ögat kan nå i år. Nu ska jag bara välja vilka böcker som ska läsas först. Ett ack så välkommet bekymmer.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2012
• Fem nedslag i bokmässan 2013
• Tankar från en bokmässa
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Efter sin tid i Tranås blev han chef för Fryshusets sociala verksamheter i Stockholm, och det var här han konfronterades med det som han till stor del ägnat de senaste tolv åren åt att motverka – hedersideologi och dess konsekvenser för de människor som lever inom densamma. Han drog igång ungdomsprojekten Elektra och Sharaf hjältar, och är numera verksam inom organisationen ALMAeuropa. Och nu, 2013, har han tillsammans med journalisten och författaren Lars Åberg skrivit Heder och samvete, en bok som beskriver hedersideologins verkningar i Sverige, och som starkt kritiserar de förklaringsmodeller och insatser som forskare, politiker och myndigheter till stor del har enats om.

Under ett seminarium på bokmässan säger Eduardo att han ”tjatat på Lars tills han gick med på att vi skulle skriva boken”. Under intervjun utvecklar han:

”Lars har som journalist skrivit om de här frågorna länge, men båda bävade faktiskt inför uppgiften. Det här är en debattbok som går emot många sanningar, som ifrågasätter den rådande synen på hederskultur och hedersförtryck.”

Hedersvåld i Sverige har ofta förklarats genom att hänvisa till utanförskap och maktlöshetskänslor som människor upplever när majoritetssamhället misslyckas med sina integrationsförsök. Eller enklare beskrivet: hedersvåld är något som en man drivs till då han i sitt nya sammanhang i Sverige förlorar den makt han hade i sitt gamla hemland. Med den förklaringsmodellen är hederskultur något som uppstår inom det svenska samhället.

”Men det handlar inte om något som har uppstått här. Det handlar om att människor kommer till Sverige från delar av världen där hedersideologin redan finns, och att de tar med sig dessa värderingar hit.”

Ni menar att det finns en rädsla bland debattörer, politiker och forskare för att tala om detta, och om man lyfter frågan om hederskulturers förtryckande mekanismer stämplas man snabbt och oreflekterat som rasist. Varför är det så?

”Idag råder det en total förvirring i mötet med förtryckta kulturer. Det verkar omöjligt att kunna se två sidor samtidigt – att den förtryckte också kan förtrycka.”

Det här visar sig i rapporter och utredningar som gång på gång inskränker individens rättigheter till förmån för kulturens överlevnad och autonomi. Med ett kulturrelativistiskt synsätt är alla kulturer lika mycket värda, ingen är bättre än någon annan. Detta gör att religion och kultur blir omöjliga att kritisera, och demokrati och mänskliga rättigheter blir i förlängningen något som enbart är för dem som inte ingår i ett hedersideologiskt kollektiv.

”Men kulturer har inte mänskliga rättigheter. Du är inte rasist om du kritiserar en kultur som förtrycker kvinnor. Du är inte rasist om du kritiserar värderingar som inskränker människors livsutrymme och frihet. Du är rasist om du INTE protesterar! Då menar du att jämställdhet inte är för alla. Att vissa människor i Sverige inte ska ha samma rättigheter som du har, för att de kommer från en annan del av världen, eller för att deras föräldrar tillhör en viss grupp. Kulturer vilar på värderingar och ideologi, och sådana måste vi kunna diskutera.”

Det hedersrelaterade våldet har i debatten likställts med mäns våld mot kvinnor och förklarats utifrån samma könsmaktsstruktur. Men det finns grundläggande skillnader som man måste ta hänsyn till menar Eduardo. Mäns våld mot kvinnor handlar om våld som utförs av en individ men som fördöms av samhället, kollektivet. Hedersvåld är kollektivt, det är kollektivt utfört och det sanktioneras även av kollektivet. I vissa länder är det t.ex. en förmildrande omständighet om man kan hänvisa till heder efter ett begånget brott.

”Bjästa-fallet har använts av Gudrun Schyman och ROKS för att bevisa att den kollektiva sanktioneringen av mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck även i Sverige, bland svenskar. Att det faktum att samhället ställde sig på förövarens sida skulle visa på samma mekanismer som de hedersideologiska. Men, låt mig då fråga – vilka var det som stöttade flickan och som tog henne därifrån? Hennes familj. Vilka är det som utsätter flickor och pojkar för hedersvåld? Deras familj. Deras närmaste. Det är en helt annan verklighet. Det blir inte automatiskt hedersvåld för att det är en hel grupp som är dumma i huvudet!”

Ni diskuterar det här i boken utifrån begreppen solidaritet och tolerans, och menar att det idag förstås som gott att vara tolerant mot alla kulturer, religioner och värderingar, samtidigt som det innebär att vi blundar för ojämlikhet och förtryck inom vissa grupper. Vad har hänt med solidariteten?

”Till att börja med har vänstern helt förlorat idén om vad det innebär att vara vänster. Man kämpar för vissa frågor – feminism, djurrätt, osv – men ingen tar ett helhetsgrepp. Vad innebär det att vara vänster idag? Rent politiskt är det en gåta!”

Som ung deltog Eduardo i vänstergerillan under diktaturåren i Argentina. Han fängslades och torterades. Det var en Amnestygrupp på Island som räddade hans liv.

”I Sverige har vänsterrörelsen tvärdött på grund av skuldkänslor, något som har två källor. Dels känner man skuld över situationen i tredje världen, att vår levnadsstandard och vår välfärd uppstått på bekostnad av människor i fattigare delar av världen. Men allt är inte vårt fel.”

Eduardo tar Scaniafabriken i Tucaman, Argentina, som exempel. Mitt under brinnande gerillakrig 1976, i en situation där gerillan sköt skarpt mot utländska bolag, etablerade det svenska företaget en fabrik i landet. En fabrik som inte attackerades, och som fortfarande finns kvar. Varför? För att företaget krävde att arbetarna skulle engagera sig i fackföreningar. De gav sina anställda trygghet och inflytande. De spred de tankar som det svenska samhället är uppbyggt kring till andra delar av världen.

”Sverige har inte koloniserat andra länder. Svenska företag har inte bara exploaterat tredje världen, de har också visat solidaritet med människorna där. Eller ja … Lundin Oil är väl inte så jävla kul, men överlag bör vi kunna släppa skulden.”

Den andra källan till skuld menar Eduardo bottnar i att vänstern inte har gjort upp med sitt förflutna, i vilket de gav stöd till diktaturer runt om i världen.

”Man har inte gjort sina ideologiska läxor! Ta Argentina som exempel, de tar idag ansvar för vad jag och många andra utsattes för. De har gjort upp med sin historia, och nu är det ett förgrundsland bland annat när det gäller lagstiftning. De har den mest progressiva lagstiftningen i världen när det kommer till transsexualitet till exempel, där det är upp till varje individ att definiera vad man är och därför vad det står angivet i pass och id-handlingar.”

Insprängt i Heder och samvete finns fem historier hämtade från Eduardos arbete med ungdomar som tvingats leva hedersliv – som fått sitt livsutrymme begränsat, som saknar frihet att välja partner eller framtid, och som förväntas göra det som släkten och familjen förväntar sig av dem. Eduardo skrev ungefär 45 sådana här historier ur verkligheten. Sedan fick andra välja vilka som skulle finnas med i boken.

”Vi valde historier som var lämpliga för att visa systematiken i hedersförtrycket, som kunde åskådliggöra mekanismerna och dess konsekvenser för ungdomarnas liv.”

En historia som inte fick plats i boken jämför Eduardo med filmen Gifta på låtsas, där Gérard Depardieu och Andie MacDowell låtsas vara gifta för att han ska få green card i USA. De lever inte tillsammans men läser på om varandras vanor, allt för att kunna svara på de mest intima frågor. På samma sätt arrangerade två unga par Eduardo träffat en form av gemensam lögn för att kunna leva som de ville. Två par, ett bestående av två kvinnor och det andra av två män, inser att de kan dölja sin homosexualitet för släkten genom att gifta sig med varandra. De skaffar ett hus där de bor på varsin våning. Det vill säga, tjejerna bor för sig och killarna för sig. Men hela tiden finns en beredskap för oväntade besök eller frågor. Det finns manliga attribut i tjejernas lägenhet, och vice versa i killarnas. De lever två separata liv, ett utåt och ett inåt mot familjen och släkten.

”Den historien tog vi inte med för att den är för rolig. Eller den kan få det att framstå som om de hittat en perfekt lösning och att problemet skulle vara ur världen. I själva verket är deras tillvaro extremt pressad. De är fyra personer som är beroende av varandra. Om en person i den här konstellationen vill ut, ja då rasar tillvaron för dem alla. Det som framstår som en smidig lösning är i själva verket ett exempel på hur sköra konstruktioner många tvingas ta till för att överleva.”

I de här texterna möter vi fem personer som i sina unga år redan vet allt för mycket om våld, rädsla och maktlöshet. Ungdomar som du personligen känner, eller har känt, och som du på olika sätt försökt att hjälpa. Hur var det att skriva de här berättelserna?

”Det gjorde väldigt ont. Att gå in i det så. Jag grät jättemycket. Särskilt när jag skrev historien om Parvi.”

Parvis berättelse börjar väldigt hoppfullt. Hennes pappa vill engagera sig i Elektras arbete. Han vill engagera sig mot hedersvåld. Men ändå går det så fel. Ändå slutar det med att familjen kväver den här livsglada baskettjejen, hon med skinn på näsan och planer för framtiden. Förbud. Hot. Misshandel. Och så slutligen det där förlamande telefonsamtalet från en av Parvis vänner som hysteriskt snyftar fram att Parvi är död. Att hon har hängt sig i familjens badrum.

”Jag har sett väldigt mycket död. Men … jag trodde aldrig att Parvi skulle dö. Hon var alltid glad, hade alltid ett stort leende på läpparna. Jag trodde aldrig att hon skulle dö …”

Vi sitter tysta en stund. Torkar några tårar.

Hur hoppas/befarar du att boken kommer att tas emot? Ni går ju hårt åt namngivna politiker, forskare och utredare, är ni beredda ifall det … ja rent ut sagt tar hus i helvete?

”Jag är personligen jävligt trött på det här och hoppas de blir arbetslösa allihop. Allt vi skriver är faktabaserat. Det vi kritiserar eller citerar finns svart på vitt i rapporter, utredningar och intervjuer. Då får de som sagt det stå för det. Det jag verkligen är rädd för är tystnad.”

När jag efter intervjun följer Eduardo tillbaka till sitt förlags monter i mässhallen frågar han om jag minns hur kul vi hade på Sobelhuset.

”Jag vet att jag räddar liv med det jag gör. Ibland rent fysiskt med mina bara händer. Men jag kan verkligen sakna det där enkla och roliga. Nuförtiden är ingenting enkelt längre.”

Similar Posts:

• En bok som förtjänar uppståndelse
• Vecka 40: Boksmällan och vidare
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Mina nedslag från årets mässa liknar förra årets (och året innan det?) och handlar inte så mycket om välbesöka seminarier och milslånga Gardell-köer som om allting annat, runtomkring.

1) Mässans första morgon
Bokmässan blir aldrig så bra som de där timmarna strax innan, när alla är på väg dit. Att sitta på vagnen från den lånade sängen i Kortedala, sitta i höstsol med nävarna fulla av tomma tygpåsar och läsa på twitter och facebook om alla människor som just i detta nu befinner på tåg, bussar, bilar och flyg på färd mot korsvägen i Göteborg – det skapar pirr. Att pirret sen inte alltid infrias spelar mindre roll. Det är ögonblickets poesi, bokmässans förmåga att skapa förväntan, som räknas.


2) ABF-montern
Det är inte lätt att nå ut i ett alarmerande bokmässehav där syn- och hörselintryck aldrig upphör. Att stå nere i mässhallen och hålla vettiga författarsamtal som blir mer än bara reklaminslag för senaste romanen, torde också vara något av det svåraste. Några som lyckas göra detta är dock ABF. I år lyssnade jag exempelvis till ett samtal om klass- och arbetarlitteratur med inte mindre än fyra författare. Här avhandlades allt från arbetares organisering till frågan om klassresans existens och hur denna eventuellt skildras i litteraturen på bara en halvtimma.

3) Rum för poesi
Fortfarande en särskild plats på mässan som fler borde hitta till. Jag blir alltid lite ledsen när folk utbrister ”Finns det ett rum för poesi? Det visste jag inte!” Men jo, det finns och det ligger på plan två, ganska nära Gothias konferensavdelning. I år kunde vi höra en timme rumänskt om dagen i Rum för poesi. Det gick också att höra bland andra poeten Aase Berg i ett samtal om graviditeten, kroppen och postgraviditeten (vilket jag tyvärr missade). Vi hörde fina läsningar av Kristofer Flensmarck, Kristian Lundberg, Pernilla Berglund m.fl.

4) Dagensbok-redaktionen
Människorna gör ju halva mässan och inte en bokmässa går utan att en måste berömma den fantastiska dagensbok-redaktionen! I år var vi fem stycken som var där för redaktionens räkning: jag, Lina, Anna Liv, Marie och Håkan. Jag fick också tillfälle att hänga med trevliga Alice och Marcus som i år var på mässan i andra uppdrag.

5) Alla småförlag
Det bör sägas igen. Bokmässan är ett hav av montrar och även om det är de stora bjässarna som har störst montrar och flest scenprogram så vore den mycket tråkigare utan de små förlagen. Tack vare de små förlagens ihärdiga arbete får besökarna botanisera bland till exempel nyöversatt rumänsk poesi, kambodjanska novellsamlingar och erotiska klassiker – litteratur som blir allt mer sällsynt i många bokhandlar. Hurra för det!

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2013
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Tankar från en bokmässa
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Anna Livs bokmässa

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Finlandssvenska Katarina Gäddnäs har inspirerats till att initiera samtalet efter att författaren Ulla-Lena Lundberg uttalat sig om fiktionens kraft i samband med släppet av sin bok Is. Den bygger på självbiografiskt material men är skriven som fiktion, och Lundberg menar bland annat att ”det finns en sanning som man bara kommer åt genom fiktionen.”

Själv har jag alltid förutsatt att det är läsarna som styrt författarna, det vill säga så länge självbiografiska böcker säljer så bra som de gör kommer de att skrivas. Felicia Feldt skriver en bok om sin mamma, mamman svarar med en bok om dottern. På samma sätt slår dokusåporna ut såporna, för att vi aldrig tycks bli mätta på att titta in genom de där nyckelhålen. Ge tittarna vad tittarna vill ha liksom, i sann kommersiell anda.

Men Jens Liljestrand påpekar hur de senaste årens augustprisvinnare och nominerade i den skönlitterära klassen ofta har varit romaner som gränsat till självbiografier; Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz; till och med Tomas Bannerheds Korparna har stor självbiografisk förankring. Detta kan i sin tur skapa ett tydligt belöningssystem, menar Liljestrand, unga författare kan få intrycket av att det lönar sig att skriva såna här berättelser. I Sverige har vi också deckarundret och chick lit-undret, som riskerar ge hela fiktionslitteraturen en stämpel av ren underhållning. Vill du betraktas som en seriös författare tycks alltså den biografiska fåran vara att föredra. Finkultur-cred alltså, snarare än kommers.

Fånigt egentligen, märkte ni hur jag precis skrev ordet ”fiktionslitteratur”? Var det inte termen skönlitteratur vi skapade just för denna typ av böcker? Men begreppen suddas som sagt i kanterna. Om man jämför länderna har Sverige varit värst. ”En helt galen höst”, kallar Liljestrand det, och tar Fredrik Ekelunds roman Som om vi aldrig gått här som exempel. Den skildrar en uppväxt, precis en sådan som Ekelund själv haft, har en huvudkaraktär som heter Fredrik Ekelund och har ett foto på Fredrik Ekelund på omslaget. ”Någonstans här börjar begreppet roman tappa sin betydelse.”

Liljestrand hävdar också (med tveksam täckning, tänker jag surt) att skrivarlinjer inte undervisar i hur man jobbar med fantasi, hur man faktiskt beter sig för att hitta på saker. Det är mycket jobb, menar han, att få en intrig att hålla boken ut.

Anna Fredriksson, som ofta skriver manus för teve, berättar att problematiken inte existerar där. Kan du inte jobba med dramaturgi, det vill säga hur man bygger upp en historia, ja då har du stora problem i samarbetet med skådespelare och regissör sen.

Kjell Westö påminner å sin sida om att valet att skriva självbiografiskt och dela med sig av sina nära relationer och därigenom riskera dem, inte lämpar sig för alla. ”Jag vill inte”, säger han. ”Jag håller inte för det.” Han menar också att man som författare kan vara bättre lämpad för en viss genre.

Medan Fredriksson kontrar med att det främst handlar om lathet och oförmåga att researcha. Litteraturen ger ju en chans att utforska omvärlden, menar hon, och tycker att det många gånger känns roligare att lägga sina karaktärer så långt ifrån sig själv som möjligt. ”Bara det görs tillräckligt bra.” Tricket är ju att lura läsaren så att även fiktionen upplevs som sann.

En annan fråga som tas upp är om det är fel att gå alltför långt ifrån sig själv; säg att skildra en utsatt grupp utan att själv vara del av den, som exempelvis romerna? Liljestrand tycker att man bör tänka sig noga för här; det kan bli en ren maktutövning att ta över någon annans röst. Här är det för några sekunder som att det glöms bort att författare är ett yrke där du jobbar med att i skrift porträttera och gestalta. ”Men om man gör researchen?” kontrar Philip Teir. Ja, precis. Det finns en överdriven försiktighet här, som, om den tillåts ta över, i slutändan enbart kommer att släppa fram ren och skär vittneslitteratur. Westö slår fast att det viktigaste här är ödmjukhet. ”Man måste bli de här människorna. Det är ett Herkulesjobb verkligen”, säger han, och beskriver hur han själv blev som galen i arbetet med sin förra bok. ”En författare måste vara mer eller mindre bipolär” är ett citat som kommer upp, myntat av Jeffrey Eugenides.

Är författare idag lata, som bara orkar gå till sig själva? Redan under antiken lärde sig folk hur en berättelse var uppbyggd, hur man med struktur och rätta verktygen skapar något nytt. Detta, menar Fredriksson, borde sitta i ryggmärgen hos alla utövare.

En intressant kontenta blir alltså att för att kunna skriva bra fiktion måste du göra din research. Forska för att i slutändan kunna hitta på så bra som möjligt. Och det, just hur man egentligen gör när man researchar, har nog Liljestrand helt rätt i att man sällan lär ut på skrivarlinjer. Åtminstone inte de tre där jag själv har gått.

Och för att återgå till inledningen: ett bra resultat måste fortfarande vara a och o. Och kanske är det så att vissa saker kommer fram bättre när de berättas genom fiktionen? Åtminstone har jag alltid uppskattat när jag själv får måla upp ansiktet på karaktären, när det inte redan är förbestämt och går att undersöka närmare via Wikipedia eller diverse författarintervjuer. Litteratur är ju i mångt och mycket till för att genom andras öden förstå världen, men också sig själv. Många gånger blir den kommunikationen lättare när budbäraren inte är bokens huvudperson. Du kan kisa och sätta in dig själv där. Det självbiografiska kan användas för att snabbare nå fram till det som bränner till, menar Philip Teir i samtalets inledning. Jag håller med. Men inte finns det någon anledning att veta vad som är självupplevt, och vad inte? En bra bok låter mig ju uppleva allt som händer och sker, lika tydligt och skarpt som om det drabbade mig själv.

Similar Posts:

• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Strapatser och förnumstighet
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Denne gigant
• Denne gigant

Det spelar ingen roll att hon inte har egna barn, hon har ju varit barn menar Kristina Ohlsson. Någonstans skriver hon för att underhålla sig själv, oavsett genre. Hon betecknar sina böcker som plottriga, vidlyftiga och med många lösa trådar att knyta ihop på slutet. Att skriva är det häftigaste hon någonsin gjort. För ett och ett halvt år sedan lämnade hon jobbet och började skriva på heltid. Mycket inspirerades hon av Steve Jobs ledord; DO.NOT.SETTLE. ”Jag har aldrig glömt den jag var… Jag har bara låtit den sova…” menar hon.

I jämförelse med barn kan du säga att du gillar dina böcker olika mycket, och Kristina Ohlsson gillar sina två aktuella böcker alldeles särskilt.

Deckaren Davidsstjärnor är en skröna för vuxna som bygger på en egen, påhittad legend ”Papperspojken”. Den skrevs på ett hotell i Israel. Kristina Ohlsson satt ute på natten under bar himmel och skrev. Det var magnifikt och fulländat menar hon. Senare blev hon bjuden till Israels ambassad i Stockholm, där ambassadören som bott hela sitt liv i Israel undrade hur hen kunnat missa papperspojken.

Glasbarnen utspelar sig i Åhus där två barn lever ett 80tals sommarlov utan datorer och smartphones. Huset där de bor är hemsökt. Uppföljaren Silverpojken kommer i januari. Jag hade inte varit någonting om jag inte lärt mig läsa och skriva avslutar Kristina Ohlsson sitt seminarium med och berättar om sitt samarbete med Svenska Afghanistan kommittén (SKA) där hon skriver en historia utifrån de ord som människor skänker. För 40 kronor kan du donera ett ord som vävs in i historien. Projektet gör så att flickor lär sig läsa och skriva. Ett skänkt ord räcker till en månads skolgång. Läs mer på http://www.skankettord.se/

Similar Posts:

• Pojkar av papp och mun emot mun
• Gastkramande öliv
• Om att gräva där man står, och om kampen över att inte förlora fästet.
• Minideckarjuveler att njuta
• Ja, det är våren…

Johanna Westman har skrivit Minsta bakboken tillsammans med sin sexåriga son Svante. Det är hennes trettonde eller möjligen fjortonde kokbok tror hon. Det är en bakbok med illustrerade handfasta tips hur du steg för steg bakar goda bakverk. Samarbetet med sonen har varit styrt såtillvida att barnen ska lyckas och att resultatet ska bli gott. Skulle sonen fått bestämma hade bakverken varken innehållet mjöl eller bakpulver eftersom dessa ingredienser inte smakar gott i sig självt. Johanna Westman säger att vi måste ta in barnen i köket, låta dem vara med helt enkelt. Ofta tycker föräldrar att det är besvärligt, det blir kladdigt och en massa disk. Men hon menar att som förälder har du ett ansvar att göra dina barn till medvetna konsumenter.

Pernilla Stalfelt har skrivit Matboken som har ett mer filosofiskt tilltal. Hon samarbetar också med barn för att hon tycker att det är viktigt att barnen känner igen sig . Här är de hennes dotter som hjälpt till med tecknandet. Pernilla Stalfelt vill stimulera barn till att göra sina egna böcker. Matboken ligger långt ifrån vuxnas syn på mat. Genom växter och djur belyses det hur vi gör. Hon kommer in på att mat kan vara ett laddat kapitel för barn. Det gäller för föräldrarna att bära med sig ett lugn. Det är ytterst sällan som barn svälter i Sverige. Det är dessutom bra att ha böcker tillsammans kring ämnet. I Matboken funderar Pernilla Stalfelt på hur det skulle vara om godis var nyttigt. Då skulle vi ju behöva skriva om alla kokböcker. Vi får även ett recept på Alladinask i panna…

Alladinask i panna
4-5 Alladinaskar
1-2 gula lökar
2 dl tärnat stekt kött
100 g falukorv
smör att steka i
salt, kryddpeppar

Pernilla Stalfelt tog helt enkelt ett recept ur Vår kokbok och bytte ut ingredienser mot alladinchoklad. Hon berättar att hon provlagade receptet för någon tidning, och det blev faktiskt gott. Johanna Westman menar också att ibland kan en hembakad sockerkaka vara bra mycket nyttigare än en köpt fiskgratäng. Kloka kvinnor.

Johanna Westman bjuder på vulkankakor med hemgjord krusbärsmarmelad bakade av dottern Greta.

Similar Posts:

• Anna Livs bokmässa
• ”vi ska göra köttfärs av dom”
• Konstifik Konstig Konst = Kul!
• Onödigt komplicerat – men gott!
• Meningen med det hela