”I handväskan som – under sju krig – innehöll födelsebevisen för de döda, gömde min mormor undan choklad – från mig. Handväskan öppnades som en skrikande mun.” Ett barn växer upp i det sovjetiska Belarus, i vintrar som flimrande teveapparater, i skolkorridorer som stinker av klorin, med de döda som ständiga skuggestalter i hörnen. Det […][...]

Huruvida salig Gustav III låg och vred sig i våndor eller inte när Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset vet jag inte. Främst för att jag inte vet var Gustav III är begravd. Nå. Nobelpris hit eller dit, kommande inval och spekulationer om vad ledamöterna äter till frukost (kan dock ha sett en glimt av det i […][...]

Varje person presenteras med namn (ofta i diminutiv), ålder när kriget kom, och nuvarande yrke, som för att redan från första början slå fast att åtminstone den här fyraåringen växte upp till en, åtminstone dugligt, fungerande vuxen. Det är inte nödvändigtvis en tröst. Varför berättade jag detta för er? Nu tycker jag att det är […][...]

Om ni inte redan sett den, leta upp Grigorij Tjuchrajs film Ballad om en soldat från 1959. En ung sovjetisk soldat får mitt i fälttåget mot tyskarna en kort permission för att kunna hälsa på sin mor, och ägnar hela permissionen åt att försöka ta sig hem genom det gigantiska krigsdrabbade imperiet, bara så att […][...]

Ett par år efter Tjernobyl-katastrofen medverkade en vän till mig, då åtta, nio år, i ett radioprogram som inleddes med ”den dagen kommer Lisa aldrig att glömma” och handlade om hur katastrofen påverkade oss i Sverige. Men eftersom katastrofens inverkan även i de mest nedsmutsade delarna av Sverige (vilket skall vara norra delen av Gästrikland) […][...]

Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria och kunde leva sina liv så som de alltid velat, […][...]

De berättar sina historier, en och en, små nedslag i historien. Hon som följde sin man ut i kriget för att de inte kunde vara ifrån varandra, och som stred vid hans sida tills han stupade. Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Men jag sydde mig en vit klänning av en tysk […][...]

Torget (en kärlekshistoria) är en explicit politisk roman. Den rör vid ett av Europas mest brännande men samtidigt mest osynliggjorda problem: situationen i Vitryssland, ofta kallad ”Europas sista diktatur”. Torget (en kärlekshistoria) har som sitt själva epicentrum presidentvalet i Vitryssland (eller ”Belarus” som det genomgående kallas i romanen – jag återkommer till denna språkliga markering, […][...]

En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är […][...]