För att slippa vara sysslolös efter pensionen startar Mr Ali en äktenskapsbyrå. Hit kommer människor som söker en lämplig make eller maka till sitt barn eller någon annan släkting. Och det är inte lätt i Mr Alis Indien. Det ska vara rätt kast, förmögenheten ska vara den rätta, längden, hudfärgen, bakgrunden, framtidsplanerna et cetera. Affärerna […][...]

Det är lustigt hur man gärna jämför saker från samma geografiska område så länge ytan är lik, oavsett hur olika de är på insidan. Jag har inte läst Adigas Bookerprisvinnare Den vita tigern (än). Ganska nyligen har jag dock läst två andra romaner – Farahad Zamas Mr Alis äktenskapsbyrå och Vikas Swarups Slumdog Millionaire – […][...]

Erins mamma är stridsormskötare och hon lär Erin en del om hur de mäktiga bestarna ska skötas. När ormarna en dag hittas döda blir modern anklagad och dömd till döden. Erin är själv nära att dö när hon försöker rädda mamman, men klarar sig. Efter en äventyrlig resa hamnar hon hos biodlaren Jon, som tar […][...]

Humor handlar inte om att berätta vitsar. Humor handlar om att vrida på förväntningar. Det blir aldrig tydligare än när överheten ska säga till folk vad de ska tänka. 1970 skickades den unge intellektuelle kinesiske studenten Han Shaogong till den lilla byn Maqiao, där inte så mycket har förändrat sig sen medeltiden och kejsardömet. Men […][...]

Det är svårt att recensera en genrebesvikelse. ”Japansk skräck” står det på omslaget till Främlingar och omslagsbildens unga kvinna, helt nedsänkt i vatten som i dimma, med den skira vita klänningen och det svarta håret flytande bakom sig, för tankarna till ospecificerad japansk skräckfilm. Det är det här inte. Främlingar är däremot en spökhistoria. Spökhistorier […][...]

När man börjar läsa Ormar och piercing har man vissa för romanen ofördelaktiga fakta: 1. Hitomi Kanehara var inte mer än nitton år när hon skrev den. 2. Den sålde en miljon exemplar och gjorde nittonåringen rik. 3. Den belönades med det prestigefyllda Akutagawapriset, tidigare tilldelat författare som Kenzaburo Oe och Ryu Murakami. Men tyvärr […][...]

Ganges stränder täcks av en mörkt slemmig gyttja. Det är en blandning av uppsvällda likdelar, förkolnade människoben, halvt uppbrända sidentyg, blomgirlanger och andra rester från olika begravningar. Enligt bokens huvudperson Balram är Indien uppdelat i Mörkret och Ljuset. De platser i Indien som nås av havet kallas Ljuset, medan alla platser i Indien nära floden […][...]

När jag recenserade Su Tongs Binu och den stora muren för några veckor sen frågade jag varför man egentligen ska bry sig om att berätta historier – och kanske underförstått, varför man ska bry sig om att läsa historier om livsöden som väl egentligen inte är något man riskerar att hamna i personligen. Och Mahasweta […][...]

Haruki Murakamis romaner har den lustiga egenheten att de inleds enkelt, i det här fallet lite taffligt, som en lite annorlunda berättelse om kärlek. Den unga förvirrade kvinnan, den äldre mer världsvana men inte mindre förvirrade eller förvirrande dito. Den intelligenta och beundrande unge mannen. En fin men lite tragisk historia som tuffar på. K […][...]

Varför berätta (om) en historia, egentligen? Canongates mytserie, där moderna romanförfattare bjuds in att berätta om gamla sagor, myter och legender, har hittills hållit sig till övervägande del i östra Medelhavet, och med något enstaka undantag – Viktor Pelevins The Helmet of Horror – har resultatet varit ganska meh. Su Tong, i väst mest känd […][...]