Det är lätt att räkna i heltal, inte minst som recensent. Det ska ju sättas ett betyg, det ska fällas ett omdöme, det ska kategoriseras och konsumentinformeras; hör det hemma på kultursidorna eller på Pocketshops topplista, det ena eller det andra, vad säger du Helena Bergström? Det borde finnas något enkelt sätt att avgöra det […][...]

När jag läste litteraturvetenskap hade vi en obligatorisk antologiserie på litteraturlistan som heter Litteraturens klassiker och består av tio-femton böcker där man plockat ihop ”de yppersta verken inom lyrik, dramatik och prosa”. Det är rätt så talande att den enda delen i serien som behandlade utomeuropeiska verk heter Orientalisk diktning och i den har man […][...]

För att slippa vara sysslolös efter pensionen startar Mr Ali en äktenskapsbyrå. Hit kommer människor som söker en lämplig make eller maka till sitt barn eller någon annan släkting. Och det är inte lätt i Mr Alis Indien. Det ska vara rätt kast, förmögenheten ska vara den rätta, längden, hudfärgen, bakgrunden, framtidsplanerna et cetera. Affärerna […][...]

Det är lustigt hur man gärna jämför saker från samma geografiska område så länge ytan är lik, oavsett hur olika de är på insidan. Jag har inte läst Adigas Bookerprisvinnare Den vita tigern (än). Ganska nyligen har jag dock läst två andra romaner – Farahad Zamas Mr Alis äktenskapsbyrå och Vikas Swarups Slumdog Millionaire – […][...]

Erins mamma är stridsormskötare och hon lär Erin en del om hur de mäktiga bestarna ska skötas. När ormarna en dag hittas döda blir modern anklagad och dömd till döden. Erin är själv nära att dö när hon försöker rädda mamman, men klarar sig. Efter en äventyrlig resa hamnar hon hos biodlaren Jon, som tar […][...]

Humor handlar inte om att berätta vitsar. Humor handlar om att vrida på förväntningar. Det blir aldrig tydligare än när överheten ska säga till folk vad de ska tänka. 1970 skickades den unge intellektuelle kinesiske studenten Han Shaogong till den lilla byn Maqiao, där inte så mycket har förändrat sig sen medeltiden och kejsardömet. Men […][...]

Det är svårt att recensera en genrebesvikelse. ”Japansk skräck” står det på omslaget till Främlingar och omslagsbildens unga kvinna, helt nedsänkt i vatten som i dimma, med den skira vita klänningen och det svarta håret flytande bakom sig, för tankarna till ospecificerad japansk skräckfilm. Det är det här inte. Främlingar är däremot en spökhistoria. Spökhistorier […][...]

När man börjar läsa Ormar och piercing har man vissa för romanen ofördelaktiga fakta: 1. Hitomi Kanehara var inte mer än nitton år när hon skrev den. 2. Den sålde en miljon exemplar och gjorde nittonåringen rik. 3. Den belönades med det prestigefyllda Akutagawapriset, tidigare tilldelat författare som Kenzaburo Oe och Ryu Murakami. Men tyvärr […][...]

Ganges stränder täcks av en mörkt slemmig gyttja. Det är en blandning av uppsvällda likdelar, förkolnade människoben, halvt uppbrända sidentyg, blomgirlanger och andra rester från olika begravningar. Enligt bokens huvudperson Balram är Indien uppdelat i Mörkret och Ljuset. De platser i Indien som nås av havet kallas Ljuset, medan alla platser i Indien nära floden […][...]

När jag recenserade Su Tongs Binu och den stora muren för några veckor sen frågade jag varför man egentligen ska bry sig om att berätta historier – och kanske underförstått, varför man ska bry sig om att läsa historier om livsöden som väl egentligen inte är något man riskerar att hamna i personligen. Och Mahasweta […][...]