Varför ryker det ur avloppsbrunnarna fastän det är 25 grader varmt? Vad är för sviktande plåtar man ibland tvingas ut på när det blir för trångt på trottoarerna? Hur kommer det sig att det finns trätunnor á la Vilda Västern på taken, till och med på en del riktigt moderna hus?

Självklart dyker det upp minst lika många frågor om alla människor man ser, om det osynliga presidentvalet (New York är ingen vågmästarstat), om rikedom respektive fattigdom och om alla etniciteter och språk i denna fantastiska smältdegel. Men jag hittar en bok på Tenement Museum som visar sig kunna förklara åtminstone de mer jordnära, gatubildsbetonade mysterierna.

Undertiteln till The Works är ”stadens anatomi” och det är sant att den kan läsas som en allmängiltig bok om hur logistiken i en modern storstad fungerar. Men boken har New York City som utgångspunkt och förklarar just dess anatomi alldeles särskilt väl.

Det Stora Äpplet ligger där det ligger för att här finns en av världens mest perfekta naturliga hamnar. Men flera pirer längs Hudsonfloden ruttnar sönder och samman. Andra har byggts om till olika slags nöjespalats, vad det verkar. The Works förklarar att sjötransporterna allt sedan 1950-talet har revolutionerats av containern. Särskilda containerhamnar finns i New Jersey och i södra Brooklyn. En av dem syns när man lämnar Newarks flygplats med taxi. Från containerhamnarnas terminaler körs allt gods med lastbil in till centrala stan. Hamnen måste förresten muddras kontinuerligt år ut och år in. Annars skulle den strax vara fylld av sand som Hudsonfloden för med sig. Arbetet har måst intensifieras. De moderna containerfartygen är mer djupgående än 1700-talets fullriggare var höga. Det framgår av bokens infografik.

Jag går The High Line, parken som skapats på en upphöjd järnvägssträcka. Den hade stått övergiven sedan 1980, också det beroende på att man inte längre lossar gods på västra Manhattans pirer.

För att fötterna ska få vila lite lär jag mig hjälpligt att åka tunnelbanan. Systemet är stort och bitvis kontraintuitivt. Hur skiljer man expresståg från lokala? Hur vet man när de plötsligt växlar från det ena till det andra? Och varför finns det flera stationer som heter Canal Street? The Works ger en historisk bakgrund. I världens mest nyliberala land var det såklart privata aktörer som oberoende av varandra skapade tunnelbanelinjerna. Långt senare köpte staden systemen och slog ihop dem. Genom att fråga folk lyckas jag åka rätt.

Dricksvattnet smakar lite klor, men går an. På restaurangerna föreslås inte sällan ”tap water”. Jag lär mig att storstadens reservoarer är arton till antalet och finns längre norrut i delstaten New York. Ett omfattande system av akvedukter säkerställer ett ständigt tillflöde. De törstiga skulle annars raskt räknas i miljoner. Och det är här de gammaldags trätunnorna kommer in i bilden. De är helt enkelt vattentankar. Trycket kan bara pressa vatten upp till sjätte våningen, totalt otillräckligt på Manhattan. Därför pumpar många fastigheter upp vatten till taktankarna. Man väljer av hävd att platsbygga dem av cederträ som sväller och håller tätt och dessutom isolerar väl mot utetemperaturen.

Stadens artärer forslar inte bara vatten, hushållsgas och elektricitet. Det finns också alltsedan 1880-talet ett system för distribution av ånga som används för uppvärmning och luftkonditionering. Man ville komma bort från allt det sot som tusentals kolpannor spred. Sjukhusen använder ånga, liksom 100 000 bostäder samt en mängd signaturbyggnader som Rockefeller Center, Empire State Building och The Metropolitan Museum of Art. Röken som ikoniskt stiger ur avloppsbrunnarna är således ”spillånga”.

The Works är uppdelad i sex teman: transporter av människor, transporter av gods, energi, kommunikation, renhållning samt framtiden. Alla kapitel är rikligt illustrerade med kartor, infografik, sprängskisser och förklarande teckningar. Materialet är fantastiskt men jag får leta innan jag finner någon information om illustratören. Det visar sig vara ett helt team, samt i vissa fall hela byråer, som jobbat med teckningarna till olika delar av boken. Det är hur som helst en pedagogisk guldgruva av samma slag som ”Så funkar det-böckerna”.

Allt kanske inte intresserar mig lika mycket, som systemen bakom mobiltelefoni, exempelvis. Men The Works innehåller ”the works”. Jag får min nyfikenhet stillad på det trottoartekniska området. Plåtarna är källarluckor. En del är rostiga och sviktar betänkligt. Men de öppnar av säkerhetsskäl utåt, uppåt, skriver Kate Ascher lugnande.

Similar Posts:

• Sammansatt farväl till USA
• Den vackraste boken om Göteborg
• Stockholmskonst för dig och mig
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Skämtsamt New York bakom turiststråken

Så här kan tankarna fly i väg under en promenad i Stockholms innerstad. Konstverk i form av statyer har ofta gett mig perspektiv när jag en stressig dag på jobbet tagit mig ut på lunchrasten.

Till skillnad från katterna i ring väcker statyer från tidigare århundraden en annan sorts associationer. Att stå och betrakta en staty av en man med peruk gör att tankarna går till en samhällsordning då de lägre ståndens folk skulle inta en vördsam hållning inför de högre ståndens representanter. Statyer som avbildar kungar till häst eller med värja i handen påminner mig om människor som fått betala ett högt pris för en nations ”stolthet” och ”ära”.

Den offentliga konsten i Stockholm har en historia på ungefär fyrahundra år. I boken Vardagskonst som kulturarv läser jag om 1600-talet när begravningen av Gustav II Adolf planeras. Stockholm är en plats som adelsfamiljerna skäms för när de inser att utländska gäster ska delta i ceremonin. Varpå de anlitar hantverkare för att göra ornament och utsmyckningar på husfasader. Skulptörer får beställningar på statyer som ska försköna den kungliga huvudstaden.

De följande århundradena växer borgarklassens ekonomi, vilket också börjar synas i Stockholms arkitektur och gatuplanering. I många fall inspireras man från utlandet. Under 1700-talet influeras arkitekter av rokokon som dominerade i Frankrike. Vid 1800-talets slut kommer trendsättande idéer från konströrelser i Storbritannien, där man pläderar för att konst är till för allmänheten.

I Sverige stadgas år 1937 en lag som innebär att 1 % av kostnaderna för offentligt finansierad nybyggnation ska avsättas till ett konstverk som ansluter till bygget. Lagen har inte alltid följts av staten men större efterlevnad har däremot funnits bland regioner (tidigare landsting) och kommuner.

Bokens olika skribenter bidrar med skiftande perspektiv på Stockholms offentliga konst. På det hela taget uppskattar jag alla skribenters bidrag. Att få en historisk tillbakablick är välkommet och jag läser intresserat om hur renoveringar gjorts för att bevara arkitekturen och konsten i Garnisonen och i Kulturhuset. Glatt läser jag också om konstverken i biltunnlarna och tunnelbanan. Det är väggar som behållits fria från reklam, vilket i mitt tycke gör färden behagligare.

Under läsningen förstår jag också att samarbetet mellan arkitekter, byggentreprenörer och konstnärer lyckas bäst om alla involveras redan i planeringsfasen. Därför tror jag att bokens texter kan ge viktiga kunskaper till flera aktörer inom stadsplanering och stadsbyggnad. Som bonus får läsare inom dessa branscher en vacker bok där fotografierna är av hög kvalitet.

I mina personliga reflektioner fylls jag av tacksamhet över att Stockholms offentliga konst är tillgänglig för vem som helst. Den riktar sig till innerstadsbon lika mycket som till den pendlande tjänstemannen. Såväl kusinen från landet som turisten från Spanien kan stanna upp under en promenad på Stockholms gator. Att möta konst kan vara väldigt överraskande. Kanske hamnar en utlandsbesökare liksom jag inför katterna i ring, och tankarna börjar vandra i en oväntad riktning som ger ett minne för livet.

Uppdatering den 8 januari 2024:
Boken är Samfundet S:t Eriks årsbok 2023.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• En feministisk konsthistoria
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp

Av filmtrailern att döma rör det sig om ett kostymdrama av det maffigare slaget. Enligt hörsägen den kostsammaste franska filmen i mannaminne och under läsandets gång kommer jag på mig själv med att sukta efter att få se filmen i dess helhet. I synnerhet som jag för tillfället – i likhet med många andra – befinner mig i New York en kväll i veckan. Den praktfulla teveserien The Gilded Age (av Downton Abbeys skapare Julian Fellowes) utspelar sig under samma tidsperiod. Expansionen av järnvägen lade grunden för ofattbara förmögenheter medan nya och gamla pengar utkämpade en bitter kamp om en plats i solen.

Apropå New York, så var Gustave Eiffel (1832-1923) inblandad i uppförandet av Frihetsgudinnan 1876. Hon var en – till en början – inte särskilt uppskattad gåva från Frankrike till minne av hundraårsminnet av USA:s självständighetsförklaring. Monsieur Eiffel ansvarade för själva järnstommen.

Den senare hälften av 1800-talet var en guldålder för ingenjörskonsten, möjliggjord av industrialiseringen, tillgången till ny teknik och moderna material. Eiffel byggde sitt goda renommé på sina många – stundtals spektakulära – brobyggen runt om i världen.

1859 är exempelvis den unge ingenjören på plats i Bordeaux för att vara med och uppföra en järnvägsbro i metall. Det är också här som han möter sitt livs stora kärlek Adrienne Bourgès, vars familj tillhör gräddan i staden. Gustave själv stammar från Dijon, i östra Frankrike. Familjen hette egentligen Bönickhausen, men en anfader kallade sig för enkelhetens skull Eiffel, eftersom han invandrat från höglandsområdet Eifel i västra Tyskland.

Socialt spelar Gustaves familj i en annan division än familjen Bourgès och Adriennes far är måttligt förtjust. Han hade hoppats på en mer välsituerad friare till sitt enda barn, men håller skenet uppe tills bron är färdigställd. Eiffel får då kalla handen och kastar sig fullständigt tillintetgjord in i en orgie av konstruktionsarbeten som broar, gångbroar och viadukter.

Allt Eiffel lägger handen vid blir magiskt och man kallar honom järnets poet. Till karaktären är han orädd, begåvad, ärelysten samt envis som synden. Han har förkärlek för det moderna, tvekar inte att hugga in och månar om sina arbetare och deras säkerhet. Eiffel ogillar smicker och är långt ifrån något salongslejon.

Nästan 40 år efter deras smärtsamma separation återser Gustave plötsligt Adrienne, som numera är gift med hans gode vän från studieåren, Antoine de Restac. Åren har inte gått någon av dem spårlöst förbi. Gustave är änkling och prövad fyrabarnsfar. Den gamla passionen flammar upp igen.

Till Världsutställningen 1889 (franska revolutionens hundraårsjubileum) önskar de styrande i Paris låta uppföra ett iögonenfallande monument och utlyser en tävling. Eiffels bidrag är ett 300 meter högt torn i metall, världens högsta. Han, som tidigare bara intresserat sig för att bygga en metro, vill nu imponera på Adrienne och gör därför en helomvändning beträffande det torn, som hans medarbetare skissat på, och som han tidigare föraktfullt kallat en stolpe.

Det blir förstås Eiffels bidrag som kammar hem vinsten och han får två år på sig att färdigställa projektet, som han hoppas kunna ro iland med hjälp av trehundra oförskräckta arbetare. Adrienne blir Eiffels musa i detta synnerligen vanskliga projekt.

Till en början går allt som smort, men snart hopar bekymren sig. Parisarna får kalla fötter. De befarar att tornet ska skrämma bort turisterna eller rentav välta och krossa hela Paris. Det inkommer också klagomål från omkringboende, som menar att tornet förstör deras utsikt samt blockerar solljuset. Allmänheten demonstrerar utanför bygget och författar säckvis av klagobrev. Tidningarna överglänser varandra med nedgörande artiklar. Till och med påven är på krigsstigen och påstår att tornet är en skymf mot Notre- Dame.

Kostnaderna rusar i höjden, fordringsägarna flåsar Eiffel i nacken och hans företag hotas av konkurs. Arbetarna anser att de riskerar livhanken och går ut i strejk. Enligt kontraktet måste Eiffel riva hela rasket ifall arbetet ligger nere mer än ett specificerat antal dagar.

Med facit i hand vet vi att tornet blev en triumf utan dess like, som lockar horder av besökare från när och fjärran.

Stor passion, ett hjärtlöst svek samt inspirationens kraft är några av ingredienserna i denna habilt skrivna roman. Historien om Eiffeltornets tillblivelse får man – lättillgängligt serverad – på köpet.

Förlaget använder filmen i sin marknadsföring, men har valt ett eget, vackert romantiskt omslag. Det, som jag grubblar över, är hur nära romanen följer filmen? Gustave Eiffel och kärleken är full av replikskiften, men när jag tar på mig läsglasögonen för att kunna tyda det finstilta på bokens bakre pärm ser jag att författaren inte är inblandad i filmmanusets tillblivelse. Ett förtydligande om hur romanen förhåller sig till filmen hade kanske varit på sin plats. Det känns som ett ovanligt arrangemang att boken bygger på filmen och inte tvärtom. Jag känner att jag har svårt att släppa tanken på filmen, även om romanen är så pass välskriven att den står stadigt på egna ben.

Likväl ser jag fram emot att snart få svepas med av filmens överdåd och prakt!

Similar Posts:

• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Bland kärlekar och sjöodjur
• En bestsellerförfattares vedermödor
• Dags att börja kryssa tornen?

Likadant med Norra Hammarbyhamnen. Husen på rad längs kajen frontar med eleganta gavlar, på samma sätt som Skeppsbrons stenhus från 1600-talet – huvudstadens kanske mest ikoniska siluett. Norr Mälarstrand efterapade framgångsrikt Skeppsbron på 1920- och 1930-talen och så gjordes alltså härmningen om ännu en gång i Norra Hammarbyhamnen i början av 1990-talet.

Båda projekten hör hemma i Stockholms postmoderna fas som pågick under och omkring 1980- och 1990-talen. Några välkända signaturobjekt från denna tid är nya riksdagshuset på Helgeandsholmen, Kulturhuset vid Sergels torg, Globenområdet och Kungsträdgårdens tunnelbanestation. Men det finns också mer vardagliga stadsmiljöer som Enskededalen, Minneberg och Södra stationsområdet.

Byggnaderna från denna tid bryter ofta mot modernismens strama enhetlighet och funktionella enkelhet. I stället finner man gott om detaljer som blinkar mot äldre epoker – valv och kolonner samt fasadmönster i natursten eller kakel. Samtidigt har naturligtvis moderna, industriella byggmetoder och material använts. Bofills båge är till skillnad från Stockholms slott uppfört av prefabricerade byggelement, som en Legobyggsats.

Postmodernismen skulle kanske kunna beskrivas som en revolt mot modernismens anspråk på rationalitet och sanning. Modernismen – eller funktionalismen som den kallas inom svensk arkitektur – har gjort outplånliga avtryck i snart sagt alla svenska städer. Men även postmodernismens kortare era sticker ut och är värd uppmärksamhet. Till exempel kan man fråga sig om inte färg och ornamentik hjälper människor att hitta, något modernismens mer enformiga minimalism ibland ignorerar!

Samfundet S:t Erik och Apell Förlag har gjort en spännande antologi om denna epok där 17 skribenter medverkar, spännande eftersom det är ett stycke nutidshistoria. Boken är angelägen för alla som vill förstå bakomliggande tankar till utformningen av stadsmiljön.

Här finns ett intressant kapitel om debatten kring Bofills båge och även ett fylligt bidrag om planarkitekt Jan Inghe som mer än kanske någon annan utövade inflytande över byggandet under epoken.

Postmodernismens byggnader har många gånger blivit utskällda. Ibland för att de är falska och ytliga, ibland för att de är fascism eller kommunism! Läs och ta en Stockholmspromenad och döm själv.

Similar Posts:

• Folkhemmet deluxe
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Konflikten håller ställningarna
• Veta och vårda

Fågeltornen är dessutom oftast byggda för folk som är lite längre än jag (läs: män) och jag har missat ett antal kryss för att tubkikaren helt enkelt inte når över kanten på tornet. Med handkikare går det bättre, men då ser man ju inte lika långt som de som står bredvid och är hänförda över någon snygg aftonfalk på andra sidan sjön.

Roine Magnusson och Erik Halldén har en helt annan relation till fågeltorn. De kopplar förstås ihop dem med de fågelmöten olika torn bjudit på, men utöver detta ser de också en skönhet i tornen och tornens relation till det omgivande landskapet. De upptäckte sitt gemensamma intresse på en resa till Gotland och bestämde sig för att göra en bok om dem.

Roine Magnusson har fotograferat och Erik Halldén har skrivit texterna.

Fotografierna är klassiskt komponerade med en nedtonad färgskala. De är tagna med en manuell kamera och inscannade med sin kameratypiska ram, vilket ger en gammaldags äkthetskänsla. Bildstilen passar väldigt bra för att ta fram karaktären hos de olika fågeltornen och det är intressant att studera skillnader och likheter mellan de olika tornen. Det är verkligen tornen som står i fokus på varje bild och man ser varken fåglar eller fågelskådare i den här boken.

Erik Halldén står för de korta och filosofiska texterna som berör fågeltornens och naturupplevelsernas närvaro i vardagen. Ibland fungerar tornet som en rastplats efter en misslyckad svamptur, ibland för euforiska nya fågelupplevelser. Han funderar också över hur relationen ser ut när fågelskådare möts i tornen:

Tornet är de anonymas rike. En plats där namn saknar värde – onkologer och rättshaverister, arbetssökande litteraturvetare och pensionerade militärer – så länge det inte gäller fåglar. Fåglars namn är ovärdeliga och uttalas med stor försiktighet. De viskas fram med samma stämma som vi använder i kyrkor eller på museum. Blåtrast. Kolympasnäppa. Rödkindad sparv. Provencesångare. Tornuggla.

Så är det verkligen. När någon ny kommer upp i tornet vet man att man aldrig behöver fundera över hur man skall presentera sig själv, däremot bör man ha ett bra svar på ”om man haft nåt”.

Sammantaget är det en mysig bok att bläddra i och jag kan tänka mig att kryssande fågelskådare kan triggas till att börja kryssa fågeltorn efter att ha läst boken. Jag är själv redo att börja. Bokens första bild porträtterar mitt absoluta hatobjekt bland fågeltorn, tornet vid Löddeåns mynning, jag har slutat att ens försöka gå upp i det. Kortrockar som jag ser nada och ingenting i det. Men jag har varit uppe i det, så kryss på det!

Similar Posts:

• Vackert och rogivande
• Bra introduktion till fågelskådning
• Matnyttig guide för fågelskådare
• ”Synd bara att jag inrättat mitt liv så att jag aldrig får uppleva det här”
• Intressant men rörigt

Slottsbyggnaden med sina fyra torn är bland allmänheten mest förknippad med Hermans son Carl Gustaf Wrangel. Han tillhör de adliga som ägde mark och byggnader i svenska provinser som låg i norra Tyskland, Livland och östra Karelen. Slottet blev hans sommarbostad. Bygget pågick under trettio år och i den stora salen som ännu inte är färdigställd står snickarbänkar och redskap kvar som om hantverkarna bara gått på lunch.

Petter Inedahl berättar med stor variation om olika människor han läst eller hört talas om och som har anknytning till Skokloster. Hans berättande tar ofta avstamp i de målade porträtt som hänger på väggarna eller förvaras i förråd. De stora sviterna för greven och grevinnan, matsalarnas inredningsdetaljer och samlingar av föremål berättar om status, makt, sjukdom, död och krig.

Entusiasmen hos författaren – också mångårig guide – går ingen förbi. Författaren har letat i böcker efter personer om vilka det berättas har hamnat i konflikt eller är omnämnda som hetlevrade, olyckliga eller fula. Adelssläkterna har täta band med varandra och anekdoterna lyfter fram deras egenskaper.

Störst intryck gör utdraget ur kassaboken där utgifter har bokförts. Noteringar som är bevarade genom århundradena handlar om stort och smått. Adelsfamiljen skänker pengar till fattiga eller köper tvål till sina barn. Uteblivna löner betalas ut till personal efter månaders förseningar. När jag läser en rad som handlar om inköp av 8 alnar taft för mössor och dukar får jag en bild av ett febrilt sömnadsarbete i något av slottets arbetsrum.

Boken har tyvärr brister. En handlar om textens struktur. Tankar och information är sammanfogade på ett sätt som inte alltid är lätt att följa. Inedahl påbörjar återkommande en anekdot som leder till en annan anekdot – ofta med ett helt annat sammanhang. Exempel på detta är stycket med ett detaljerat referat av ett sjöslag vid Öresund 1658 som skiftar perspektiv till två antagonisters duell på landbacken ett annat år och sedan landar allt i några fladdermöss som familjen von Essen upptäckte på 1940-talet. Avvikelserna från alla påbörjade trådar får inte alls fäste i mig, utan jag längtar bara efter en medveten skribent, vars ordmassa stramats upp.

En annan brist är de saknade hänvisningarna till litteraturförteckningen. Inedahl förmedlar inte heller sina egna reflektioner kring hur han värderar muntligt överförda anekdoter eller nedskrivna skrönor som hittas i historieböcker utgivna för länge sedan. Jag anar att berättandet är tänkt att vara underhållande men trovärdigheten minskar när jag läser exempelvis formuleringar som: ”Nu finns det glädjedödande historiker som menar [---]”. Sist men inte minst undrar jag över det långa avsnittet om bödlar och dess relevans (förutom kopplingen till bödelssvärden i en av rustkamrarna). I stället för att skriva så omfattande kunde han hänvisat till Annica Sandéns bok i samma ämne Bödlar – Liv, död och skam i svenskt 1600-tal som gavs ut år 2016.

Jag gillar att det skrivs böcker om slott och herrgårdar och som berättar om människor som levt och arbetat i dessa miljöer. Skokloster – Ett slotts dolda historia är på så vis ett tillskott till denna genre. Men jag läser hellre böcker av historieskribenter som ställer sig vid sidan av sitt material och också värderar det. Allt källmaterial har sällan samma grad av sanningshalt beroende på omständigheterna kring deras uppkomst.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Spöken finns överallt
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg

Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930 är tack vare bokens fotograf Krister Engström en fröjd för ögat. Den är full av fantastiska flygfotografier, panoramabilder samt historiska fotografier, stadskartor, ritningar och andra dokument från tiden. Du kan välja att fördjupa dig i den utförliga texten eller nöja dig med att låta boken ligga framme som blädderverk.

Vem var då denne herr Lilienberg? Han var en hos gemene man numera sorgligt bortglömd stadsplanerare och visionär. Albert Lilienberg (1879-1967) har satt sin prägel på många av stadens mest unika platser, som Götaplatsen, Bagaregården, Kungsladugård, Gamlestaden, Landala egnahem och Änggården.

Han hade bland mycket annat ett finger med i den stora Jubileumsutställningen 1923 och banade väg för Göteborgs första höghus. Undrar just om skyskrapan med sjutton våningar, som uppfördes på Otterhällan 1927-29, var en lika het potatis som bygget av Karlatornet med sina sjuttiotre våningar på Lindholmen nästan hundra år senare har blivit.

Trots att Ronnebysonen var tämligen grön från Kungliga Tekniska högskolan när han tillträdde tjänsten som förste stadsingenjör i Göteborg år 1907 var han redan något av ett namn i branschen. Det var en ambitiös ung man med internationella kontakter, inte ens trettio fyllda, som raskt kavlade upp ärmarna och med liv och lust kastade sig in i arbetet.

Lilienberg mötte en stad på 150 000 invånare och som växte så det knakade. Industrin, handeln och sjöfarten blomstrade som aldrig förr. Landsbygdens folk flyttade i allt större utsträckning till Göteborg och följden blev ett skriande behov av billiga bostäder.

En efter en införlivades de omgivande områdena med Göteborg. Lilienberg fick bråda dagar med att styra upp det hela och få staden att hänga ihop på ett bra sätt. Det gällde att utröna bästa dragningen av spårvagnsspår och vägar. Inte minst Göteborgs kuperade terräng innebar en utmaning. Det var också viktigt att reservera utrymme för framtida behov.

Trångboddheten var som sagt skriande och Lilienberg engagerade sig tidigt i sociala frågor. Hit hörde egnahemsbebyggelsen. För att underlätta för skötsamma arbetare och andra med låga inkomster att skaffa sig hus upprättades speciella egnahemsområden runt om i utkanten av staden, som i Utby, Bagaregården Kungsladugård, Landala med flera.

Vidare sjösattes ett nytt socialt ideologiskt bostadsbyggande i Bagaregården för att lindra nöden. Hela stadsdelen, som kom att röna stor uppmärksamhet också internationellt, planerades av Lilienberg 1908. Stor vikt lades vid estetiken. Storgårdskvarter, fondmotiv och inskjutna fasader tillsammans med mycket grönska i form av lekplatser och små parker gjorde susen. Idén om trädgårdsstaden importerades från England. Det skulle också finnas rum för badhus och bibliotek.

Lilienberg hade förmåga att tänka i nya banor samtidigt som han värnade om det gamla. Han var en flitig skribent och efterfrågad föredragshållare. Därtill en riktig fena på att argumentera och övertyga stadens politiker, en väl så viktig egenskap i sammanhanget.

Efter tjugo år övergav Lilienberg, 1927, Göteborg för att ägna återstoden av sitt yrkesliv åt att planlägga vår huvudstad, men om detta förtäljer inte Bjurs bok så värst mycket.

Ta del av en faktaspäckad och välskriven bok om en imponerande gärning. Det är inte minst spännande att följa hur det Göteborg som vi känner idag vuxit fram. Fast ibland känns det lite grann som “Karl XII vann slaget vid Narva”. Man glömmer lätt att kungen – bokstavligt talat – hade en hel armé av folk bakom sig. Det är väl heller knappast bara stadsarkitektens och arkitekternas insatser, som gjort nämnda områden i Göteborg så lyckade.

Det vore också intressant att få veta mer om hur de förändringar, som senare generationer uppskattar, togs emot i samtiden. Något säger mig att de inte bara möttes av glada miner.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Varvsepokens arbetare
• Stadsutveckling för vem?
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Platsen för nutidens Gamla stan var på den tiden en holme mellan två strida strömmar. Här lastade man om skepp som kommit från havet till skepp som trafikerade Mälaren, eller tvärtom. Placeringen av en befäst stad kunde inte vara bättre.

Under de påföljande århundradena har årsring lagts till årsring. Staden har gradvis vuxit och förtätats.

Principerna för hur Stockholm utvecklats har skiftat. Författaren Peter Lundevall delar upp dessa olika epoker i tio så kallade perspektivskiften. Så kan man exempelvis fördjupa sig i Lindhagensplanen i det femte perspektivskiftet. Från 1870 växte stan åter, industrialismen drog arbetskraft från landet. Gatorna ordnades i rutnät på malmarna. Brandskydd, hygien och trafikeffektivitet prioriterades.

Eller så kan man grotta ner sig i modernismens genombrott kring 1930, det sjunde perspektivskiftet. Det var en fascinerande tid då arkitekter och politiker, påhejade av arbetarrörelsen, gjorde upp med gamla tiders stilideal. Peter Lundevall lotsar läsaren igenom ideologiska trätor utan att själv vare sig ta ställning, förenkla eller släta över.

Med det sagt har han definitivt en egen röst.

Någon har sagt att en stad utan gamla hus är som en människa utan minne, kanske kan man också säga att en stad som inte bygger nytt är som om människan inte längre skulle föda. I en levande stad är det ofrånkomligt med förändringar som anpassar staden till nya förutsättningar. Det innebär att också vår generations öde är att skapa tidstypiska tillägg som en dag blir ännu en av stadens historiska årsringar.

I och med det tionde perspektivskiftet är läsaren framme i vår tid. Stockholm har nått stadsgränsen och kan inte växa ytterligare, ytmässigt sett. Från och med 1990 är doktrinen därför ”bygg staden inåt”. Förtätning, bostadsbyggande i gamla industriområden, byggande på höjden.

Det här är ett riktigt praktverk, en tjock och rikligt illustrerad foliant. På varje uppslag finns stora bilder. Det är allt från den berömda Vädersolstavlan till planritningar och flygfoton. Det som verkligen lyfter verket är dess välskrivna och kunniga texter. Peter Lundevall, en stadsplanerande tjänsteman, har ingen knastertorr byråkratprosa utan skriver stilsäkert och levande.

Boken är ett måste för alla som intresserar sig för Stockholms historia och för den som vill förkovra sig inom ämnesområdet stadsplanering. Att bygga en stad är också ett stycke svensk kultur- och socialhistoria. Till exempel står det klart att en elit av få, rika män skapade Stockholm fram till 1900-talet. Ofta var det personer med starka ekonomiska intressen i byggandet som bestämde.

Rösträtten var graderad efter inkomst och förmögenhet för att säkra den s.k. intresseprincipen, dvs. att inflytandet stod i proportion till hur mycket som erlades i skatt.

Peter Lundevall berättar att av stadsfullmäktiges 100 ledamöter efter kommunalvalet 1879 var 37 medlemmar i fastighetsägareföreningen. Bland de övriga märktes ett antal bankirer, som sannolikt också hade direkta intressen i byggandet. 90 procent av Stockholmarna saknade vid denna tid rösträtt.

Sedan dess har mycket hänt. Sociala behov och bostadsbrist har blivit viktiga motorer för byggandet. Alla stockholmare får numera vara med och välja representanterna till stadshuset. Men betyder det att den enskilda medborgaren kan utöva ett inflytande? Peter Lundevall berör fenomenet ”not in my backyard”, människans benägenhet att säga nej till ytterligare förtätning i sitt närområde. Han konstaterar kort att 00-talets stridsrop snarast varit ”yes in your backyard”. Främsta orsaken är rekordartad befolkningstillväxt, höga markpriser och kommersiella intressen. Liksom Östen och Sote får dagens stockholmare alltså räkna med nya grannar.

Similar Posts:

• Folkhemmet deluxe
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Stockholmskonst för dig och mig
• Stockholm ska läsa von Born
• Den vackraste boken om Göteborg

Eva Redvall har intervjuat ett stort antal skådespelare om hur de ser på sina loger, hur de använder dem och hur de för övrigt rör sig i huset och förbereder sig inför föreställningar. Hon har också letat i skådespelarbiografier efter information från tidigare decennier och använt sig av inventarieförteckningar och bokföring som finns i Dramatens arkiv för att få reda på så mycket som möjligt om vem som huserat var och när, följt ombyggnationer, omnumreringar och möbler som flyttats genom huset. En teaterhistoria utifrån andra parametrar, fylld av fotografier, de flesta av Kent Hult, där man kan se hur interiörer förändrats men detaljer bestått.

Beskrivet så låter det lite splittrat men extrema nörddetaljer, som vilka standardkulörer som ligger närmast de som valts vid den senaste stora renoveringen eller hur mycket locktångsvärmarna kostade då de installerades, samsas bra med personliga skildringar av nojor och ritualer, om harmoni och slitningar mellan de som delar loger samt anekdoter om äldre tider och seder. Det är mer ordning och reda nu, mer kontroll, på gott och ont. Somliga längtar tillbaka till något annat, andra trivs mycket bra.

Kapitlen är korta och de flesta utgår från en specifik skådespelare men ibland är det mer övergripande teman – som sminkning, påklädare eller husdjur – som står i fokus. Det är lättläst och väldigt hemtrevligt, med en blandning av stor respekt för de som intervjuas och en vilja att visa dem som så ”vanliga” som möjligt.

Det är få skådespelare som har egna loger och så har det alltid varit. De flesta delar rum med minst en kollega, ibland i decennier, ibland nya ansikten varje säsong. När man går i pension blir man av med sin loge men många är de som stannat kvar – eller kommit tillbaka, eftersom många arbetar långt upp i åren. Det talas mycket om hänsyn – när man delar loge måste man samsas, kompromissa och visa hänsyn. Och man behöver ha en liknande syn på sådant som ordning kontra kaos.

Om man är ute efter saftigt skvaller är det inte här man ska leta. Eva Redvall må vara journalist men det är absolut inte rubriker hon jagar, utan vardagen på teatern. Visst har det festats i logerna, visst har kärleksaffärer såväl inletts som avslutats där, visst har det funnits konflikter och stora utbrott men det får ett mycket begränsat utrymme.

Det är en snäll bok, inte granskande journalistik. #metoo nämns, liksom #tystnadtagning, i förbifarten, någon rad om att sexuella övergrepp ”naturligtvis” förekommit och att det fanns en risk att som skådespelarbarn tillbringandes mycket tid på teatern råka ut för något. Detsamma vad gäller missbruk – några meningar här och där, mestadels utan att nämna några namn. Ibland känns det som om det är lite väl varsamt, medan annat förklaras i kapitlens slutnoter – där källhänvisningar finns amt samtliga föreställningar som nämns i texten förses med årtal och regissör.

Ja, det är så snällt att det känns som om den största kritiken skulle kunna riktas mot hundägarna som trotsar djurförbudet i huset och smugglar med sig sina pälsklingar.

Jag får en känsla av att hon njuter lite extra när hon nämner ”skvallret” (internradion som sänder ljud från scenerna och inspicienternas kallningar till repetitioner och föreställningar), ”dödskorridoren” (logekorridoren som ligger närmast scenen och traditionellt betraktas som lite finare och en ärebetygelse att få en loge i) och andra mer interna begrepp men jag tolkar det som ett uttryck för den egna kärleken till teatern och en önskan om att få fler att dela den och det tycker jag att hon lyckas bra med.

Similar Posts:

• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld
• Elakheter och idoldyrkan
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Går du på teater?
• Våga vara besvärlig

Det här är förutsättningarna i romanen Systerklockorna som utspelar sig på 1880-talet i Gudbrandsdalen. Där växer Astrid upp och hon låter sig inte hejdas av den rådande uppfattningen om vad som ingår i en flickas roll. Flickorna skulle tidigt hjälpa till med gårdens djurskötsel och de tillvisades egna sittbänkar vid söndagsbesöken i kyrkan.

Kunskapstörsten är som en brinnande fackla inuti Astrid. Den unge prästen som kommer till församlingen har tidningar med innehåll hon slukar girigt. Hon kan inte låta bli att kommentera tillståndet i världen varpå hjärtat i den unge prästen börjar bulta. Han känner att han funnit en själsfrände i bygdens unga kvinna. Hindret är tyvärr att han redan är förlovad med en ståndsmässig kandidat som är lämplig i den framtida kyrkliga karriären.

I Europa har trenden med att hitta de rätta nationella uttrycken nått en grupp tyska arkitektur- och historieintresserade män. Butangens stavkyrka har ornament med drakhuvuden och ormsvansar och ses som obetalbara rariteter för nämnda tyska humanister. En av dem reser till den lilla norska byn med uppdraget att rita av den gamla stavkyrkan innan den ska monteras ned och transporteras ned till Tyskland. Studenten är i början av sin vetenskapliga karriär och är dessutom en talangfull tecknare. Den unge norske prästen å sin sida, behöver tyskarnas pengar för att bygga en ny kyrka som kan hållas varm när vinterns både trettio- och fyrtiogradiga kyla slår till. Vintertid är det nämligen risk för att kyrkobesökaren dör under självaste predikan i den gamla kyrkan.

Den nya kyrkan borde ju vara högst välkommen i den lilla norska byn. Men likväl finns legender och släkthistorier förknippade med den gamla tjärdoftande byggnaden. Och särskilt kyrkklockorna berättar om människoöden från tidigare århundraden. Klockorna – som en gång fått namnet Systerklockorna – måste stanna i Butangen och inte forslas till Dresden i Tyskland!

Dramat förmedlas på olika frekvenser, det vill säga ibland viskas det och ibland dånar kyrkklockorna. Som helhet erbjuder romanen utsökt läsning. Här skildras passionerade unga människor som inte kan hejda sig när de möter en syskonsjäl. Gestaltningen av hur den egna viljan krockar med konventionens krav påminner om Jane Austens romaner. Ett annat tema är att de unga som är i början av sin karriär ofta blir utnyttjade av äldre som tar åt sig äran av den yngres hårt utförda arbete.

I romanen förmedlas tidens tankesätt inom arkitektur och hur byggnader skulle infogas i en större kulturell kontext. I slutet av 1800-talet var ju tankegods om den egna nationens egenart vanligt förekommande i så gott som alla vetenskapsinriktningar. Samtidigt som romanen skildrar hur gammalt möter nytt jämställs närapå den nya nationalismen med tidigare generationers vikingatida vidskepliga trosinriktning. Samma skrot och korn, tänker jag.

Ödesmättat är också valet av Dresden som platsen för stavkyrkans nya lokalisering. Den som är bevandrad i andra världskrigets historia vet att staden bombades till smulor av de allierade den 13 och 14 februari 1945. Lärdomen tycks vara: inte heller universitetslärda herrar som teoretiserar kring vilken byggnad som bäst representerar den egna befolkningens själ kan ana hur idéutvecklingen om nationens särart kan driva iväg så att allt bara står i ruiner en dag.

Similar Posts:

• Valnötsträd och karga öar
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Schwarzbrot och skuld
• Game over
• Bortom de lyckliga sluten