Under 1900-talets första kvart verkar arkitektur ha varit ett hett ämne i klass med de banbrytande poesiformerna; man bröt med det gamla och otympligt pyntiga. Lite senare kom Domusbyggnaderna dundrande och krävde plats för sina, jag vet inte, folkhemsjulskinkor för motsvarande 99,90 kronor kilot. Och nu är vi där igen: rivningsvåg, urskrapningstrend och lådhusideal – och så känslorna!
Rasmus Wærns bok Bygge och bråk handlar mindre om ovanstående och mer om byggnader och platser som är emblematiska och kulturhistoriskt viktiga på andra sätt, men betraktelserna och poängerna är relevanta. Wærn gör nedslag i en rad olika konflikter runtom i Europa, oftast i Sverige. Han hyser en stark tro på den goda, konstruktiva(!) konflikten och ger exempel på hur idéer om maffighet kontra ändamålsenlighet lett till godartad brokighet och sunda kompromisser.
Men han får också lov att konstatera att byggbudgetar ofta överskrids rejält och att det ligger något djupt odemokratiskt i att skattebetalare fått pröjsa för projekt de sällan haft något att säga till om – eller kanske inte ens velat ha. Det senare kan ha straffat sig, med tanke på att arkitektur idag är ett ämne som Wærn övertygande påstår har hamnat i skymundan. Palla bry sig, liksom.
Boken kan ge ett något osammanlänkat intryck – men språket är kul och egensinnigt och infattat med lite (själv)ironi här och var. Historiska byggen har präglats av vision efter vision, men kanske är det just humor som saknas i arkitekturens språk och byggnadernas berättelser.
Publicerad: 2017-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2017-02-11 10:19
Inga kommentarer ännu
Kommentera