Utgångspunkten är den unga kvinnan som har en framgångsrik karriär i kommunikationsyrket. Universitetet ger henne uppgifter som hon tar sig an med engagemang och professionell taktkänsla. En dag kallas hon till en advokat som meddelar att hon har ett arv att hämta från faster Vita. Det innebär besök i en enerverande småstad fem timmars bilresa bort. Hon får höra att arvet går förlorat om hon inte gör ett personligt besök i huset.

Att leva sig in i huvudpersonens situation är lätt. När hon installerat sig i huset läser hon ömsom digitala brev i fasterns kvarlämnade dator och svarar på telefonsamtal och jobbmejl på distans. Hon meddelar sambon som är kvar i den stora staden att hon återvänder om någon dag.

Som liten hade huvudpersonen en nära relation med sin faster men med vuxenlivets inträde har hon slukats av arbetsuppgifterna och känner sig bekräftad i den akademiska världen. Nu är faster död men i breven uttalar hon frankt sin kritik mot att brorsdottern blivit en viktigpetter.

Fasterns material rymmer en mängd ihopplockade texter och hon uppmanar till fortsatt läsning trots den splittrade dispositionen.

[---] du vet vilken form det skulle kunna ha om det någon gång skulle bli en av de böcker du låter dig uppslukas av när du inte är upptagen av allt annat i ditt lysande sociala liv.

Den splittrade dispositionen utgör också en del av romanbygget. Dels texterna där fastern återblickar på sin barndom, sina hårt arbetande föräldrar som engagerade sig politiskt och pjäsutdrag med anarkistiska budskap. Pedagogiskt förklarar fastern slutligen hur hon under de första åren i arbetslivet såg Illusionen. Nämligen att arbetet inte alls var ett medel för självförverkligande. Hon hittade lyckligtvis en annan metod som gav lust att leva.

Brorsdotterns möte med ett alternativt sätt att leva får henne ur balans. En stor roll spelar också alla nyhetsflashar där arbetstagare i sina tankeströmmar formulerar hur de utnyttjats, vilket väcker deras inre motstånd.

En stressad läsare kan säkert uppleva de sinsemellan mycket olika textdelarna som spretiga. För min egen personliga del stiger glädjen ju längre jag vistas i detta stilleben med civilisationskritik och referenser till den anarkistiska historiens rötter.

En bild framträder framför mina ögon: Har seriefiguren Mafalda ingått äktenskap med författaren Franz Kafka? Det här är ett sidospår som kan hoppas över, men häng med om du vill:

Jag har ibland tänkt att författare måste vara galet avundsjuka på att kortromanen Förvandlingen av Kafka redan är skriven. Hur ska något annat textalster kunna mäta sig med den? Handlingen som strider mot allt förnuft – den unge Gregor Samsa har förvandlats till en insekt, skalbagge eller ohyra (ordval skiftar beroende på översättning). Att en berättelse lämnar utrymme för så många tolkningar måste väl vara varje författares dröm?

Cristoffs Slöseri gör något liknande. I romanen lämnas en mängd spår som ger läsaren olika tydningsmöjligheter. Berättelsen balanserar på en tunn linje mellan realism och absurdism och samtidigt är varje luftficka en härlig påminnelse om den lockande friheten i att kasta av sig det meningslösa arbetets bojor. Det humoristiska slutet innehåller också en snygg knorr, som kan fångas i repliken: Hej, hej Vildsvin!

Similar Posts:

• Svårlagt argentinskt pussel
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Mannen som gör vad som faller honom in
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse
• Kafka är roligare än Gröna Lund!

Vi möter Neftalí och Tatiana, båda födda i 70-talets Chile och som båda kommer till Argentina innan de till slut växer upp i det kalla, platta, vita Sverige. Båda har erfarenhet av att en förälder oförklarligt försvinner – en vuxenvärlds opålitlighet där föräldrar och andra anhöriga och bekanta utan förvarning plötsligt är borta, där ingen vill eller kan tala öppet om vad det är som händer, där de vuxna har nog med att få sina egna liv att hålla ihop.

och det hade varit många gånger som Tatiana kanske hade försökt fråga om sin pappa, kanske om vart han tagit vägen, och om han skulle komma till Argentina, och senare när åren hade gått, om han skulle komma till Sverige, och då det i Tatianas mammas ansikte öppnats som mörkt någonstans inifrån, och det hade inte längre funnits frågor

Fristaden släpper inte taget så lätt när barnen växer upp i det nya landet, där de tillägnat sig det nya språket och den nya kulturen. När Neftalí själv får barn är det ett barn utan kuppen i sig, utan floderna och bergen.

En annan röd tråd genom boken är våldet. Neftalís pappa som slår och slår, Tatiana som vet hur hon ska försvara sig mot skinnskallarna. Men våldet börjar inte där, varken med Tatiana eller med Neftalís pappa. I Romero Niknamis lyriska väv framträder det slingrande mönstret tydligt, bakåt till det politiska våldet i 70-talets Sydamerika och ännu längre bakåt, till en tid när européer som förskönande omskrivs som erövrare med obegriplig grymhet stal ett land som inte var deras och nu lever vi, alla, här, i följderna av det våldet, eftersom allt hänger ihop.

Similar Posts:

• Mellanförskap mellan hjärtslag
• Den chilenska nazismen
• Pinochet – mördare
• Minnet av den perfekta barndomen
• Omtag om det komplexa och svåra

Witold Gombrowicz började skriva sina dagboksanteckningar i lönndom på arbetstid 1952 eller 1953. Han hade en tjänst på en polsk bank i Buenos Aires, ett arbete han avskydde och smet ifrån så gott han kunde. Där blev Kronos till. Kronos är både en dokumentation av vardagen, och ett försök att spåra upp minnesbilder från ungdomen och barndomen i Polen. Med tiden blev Kronos ett omfattande material som förvarades i två resväskor. Det är änkan Rita Gombrowicz som utgivit Kronos postumt.

Witold Gombrowicz slog igenom som dramatiker, men är numera kanske allra mest berömd för Dagboken. Dessa essäliknande texter publicerades ursprungligen bit för bit i Kultura, en tidskrift utgiven i Paris av exilpolacker. Dagboken har därefter kommit i bokform på många språk världen över. I Sverige gavs den ut i tre volymer i början av 1990-talet i översättning av Anders Bodegård.

Kronos och Dagboken ska inte förväxlas med varandra. Kronos kan i någon mån betraktas som ett oredigerat råmaterial som till skillnad från Dagboken inte varit primärt ämnat för publicering. ”Med största sannolikhet är Kronos tillkommen parallellt med Dagboken från och med 1953, som den synliga, offentliggjorda Dagbokens privata, opublicerade skugga.” skriver Magnus Bergh i ett efterord.

För den som en gång fastnat för Dagboken är Kronos ett intressant komplement, kanske rentav ett oemotståndligt måste. Men som introduktion till författarskapet fungerar den också, påstår jag. Änkan Rita Gombrowicz är av annan mening: ”Man kan läsa Dagboken utan Kronos, men inte tvärtom.” skriver hon i sitt förord. Hur man än gör är det ett på sitt sätt gripande livsöde.

Den 35-årige polske rikemanssonen Witold Gombrowicz gör sommaren 1939 den månadslånga resan från Gdansk till Buenos Aires. Tre dagar efter ankomsten till Argentina nås världen av nyheten om Molotov-Ribbentroppakten. Ytterligare en månad senare slukas Polen av Nazityskland och Sovjetunionen. Hela 1940-talet och även 1950-talet hinner gå innan Witold Gombrowicz får en chans att återvända till Europa. Sitt hemland eller sin familj återser han aldrig. Kommunistdiktaturen har en period av töväder 1956 och ser med blidare ögon på Witold Gombrowicz verk. Men det är tillfälligt. 1958 förbjuds hans pjäser och romaner på nytt.

Men dramatiken och de ödesmättade slutsatserna står knappast tydligt utskrivna bland Kronos myller av händelser. Här trängs noteringar om erotiska äventyr med anteckningar om utgifter och inkomster och inköp. Med åren blir det färre ligg och mer oro för skattemyndighetens krav, färre gräl och fler krämpor. Det är i det lilla som storheten döljer sig. December 1954 låter exempelvis så här:

Zygmunts vånda. Ny schism med Nowinski om Zawadzka: uppsägningar från banken. En artikel för Glos. Jag vill lämna banken. Kritiskt brev från Zielinska. Leda. Apati. Francisco på Rex. Presenter från studentskorna. Mot slutet av året allt sämre – en ogynnsam period. 1. Jul- och nyårsaftonen på en lördag och söndag, 2. Nowinski reser inte, 3. Banken, 4. Toto dyker inte upp, 5. Russo tänker inte lämna våningen till mig, 6. Dåliga nyheter i tidningarna, 7. Allmän förtvivlan och hopplöshet. Jag tänker på självmord. (…) Nyårsaftonen på Corrientes, i min ensamhet – dricker inte eftersom jag är dålig i magen.

Hur ska dagboksfragment bedömas litterärt? Det är svårt. Jag tänker så här: att ta sig in i Kronos är mödosamt, men det är värt ansträngningen. Den griniga pessimismen till trots, blir jag lite vän med berättarrösten. Emellanåt väljer jag dock att titta bort. Witold Gombrowicz är bitvis obarmhärtig mot sig själv. Människan ska inte behöva vända ut och in på all sin skröplighet i offentligheten, kan en tycka. Eller så är det precis det som krävs för att det ska bli litteratur.

I juni 1964 nämns ”kanadensiskan” i förbifarten. Det är Maria-Rita, född Labrosse, som här för första gången sammanträffar med Witold Gombrowicz. Några år senare gifter de sig. I decennier efter författarens död har hon, litteraturvetaren, därefter kämpat för spridningen av Witold Gombrowicz verk världen över. Kronos är en av de nödvändiga pusselbitarna.

Similar Posts:

• Litteraturen som närkamp
• Expotition till Östpolen
• LSD på papper
• Fascinerande dagböcker
• Ett rendez-vous bland främlingar

Så börjar vänskapen mellan Tom Michell och Juan Salvador Pingüino. En förtrollande liten berättelse som får hjärtat att smälta. Men livet med en pingvin kan även innebära en del utmaningar. Hur smugglar man den obemärkt över gränsen till exempel? Kommer den att trivas på internatskolan? Vad ska kollegorna säga?

70-talet var en orolig politisk tid i Argentina, och det ligger hela tiden som en kuliss som skymtar i bakgrunden. Små vardagliga anekdoter fångar det kaotiska, farliga och orimliga som händer i landet. Bisarra tv-sändningar med president Isabel Perón, skenande inflation och våldsamheter från extremvänstern. Folket gick i princip bara och väntade på att militären skulle ta över. Vilket de också gjorde 1976.

Men Juan Salvador Pingüino var helt obrydd av dessa oroligheter eftersom han var en pingvin vars fokus låg på att äta sill och umgås. Michell installerade honom på terrassen till elevhemmet där han fick residera och ta emot besök. Tack vare sin enastående personlighet blev han en god vän och uppskattad samtalspartner till många av eleverna och de anställda på skolan.

Det här är det charmigaste jag läst på länge. Och det är väldigt välskrivet. Språket är fint och texten är bra balanserad. Trots att jag tyckte att boken tog slut för fort så är jag nöjd med att den inte innehöll några transportsträckor och spretigheter. Berättelsen var helt enkelt av denna längd. Varken mer eller mindre.

Similar Posts:

• Dramatik, humor och hårt kämpande mödrar
• Argentina underifrån
• Rojas övertygar inte
• Minnet av den perfekta barndomen
• Själar som i röd copihue på uppriven mark

Samtidigt är fadern till romanens huvudperson Claudia något av en excentriker: han är icke partiansluten kommunist (och därmed insiktsfullt beskriven av sin dotter som en person som utsätts för alla riskerna med att vara kommunist, men ändå är helt utan någon möjlighet att vara med och skapa den värld han drömmer om). Men han är också en inbiten tennisspelare för att sporten ger en air av överklassig exklusivitet. Han är utbildad jurist men hankar sig fram på arbeten så dåligt betalda och ointressanta att han själv inte har något emot att få sparken. Han när en stolthet över att vara född i Spanien då det ger honom ett vagt alibi för en sarkastisk inställning till det Argentina som trots allt varit hans hemland sedan fyraårsåldern. Och så har han, som titeln anger, sällan något annat på sig än kalsonger när han är hemma. Han påminner i mångt och mycket om Åsa Lindeborgs pappa Leif i Mig äger ingen, minus knegarmoralen men med en måttligare alkoholkonsumtion. Och precis som Åsa älskar Claudia sin pappa, hans brister till trots.

Övriga familjemedlemmar inkluderar mamman som precis som de övriga i familjen står något mer i bakgrunden. Hon är hemmafru, lite missnöjd och lite svartsjuk men också den som är familjens jordnära karaktär som motvikt till pappans fantasifulla utsväverier. Här finns den tioåriga lillebrodern och så morföräldrarna som bor i ett uthus på tomten och vars relation till Claudias pappa är frostig.

Händelserna i romanen kretsar kring stadens flaggmonument och invånarnas förhoppning om att Isabel Péron skall hedra staden med sin närvaro på flaggans dag. En tillsynes ointressant symbolhandling (vilket är exakt vad pappan anser och till Claudias stora förtret också deklarerar utåt, allt medan hennes vänners föräldrar engagerar sig med liv och lust) men som rymmer så mycket mer och där Claudia Piñeiro skickligt bygger in omvälvningarna i Argentinas sjuttiotalshistoria. Den enkla och lite övertydliga symboliken kring landets fana blir den perfekta fonden för att presentera händelserna ur det unga vuxenperspektivet. För Isabel kommer aldrig och det inte för att hon istället valde att närvara vid en annan stads flaggmonument, vilket för den allmänna opinionen i staden är det främsta skälet för engagemanget: att inte låta lokalkonkurrenten Rosario ro hem äran, utan för att militärjuntan med general Videla avsätter henne i en statskupp. Med ens blir det som förut sågs som udda och lite excentriskt nu mer farligt. Medan engagemanget för flaggmonumentet blir det ängsliga flertalets givna sätt att manifestera sin trohet till den nya regimen.

Det som verkligen lyfter Kommunist i kalsonger är dock inte det storpolitiska, utan tvärtom nedtoningen av den. Det är en provinsiell historiebeskrivning ur ett barnperspektiv, där argumenten som lyfts fram av lite brådmogna tonåringar är direkta efterapningar av vad deras föräldrar tycker. Eller kanske ännu mer det tyckande de vill att omgivningen ska uppfatta. Det är diskussioner med argument som i bästa fall skulle passera som populistiska, men också den typ av argument som finns överallt där det finns unga tonåringar. Och när igenkänningen för dessa företeelser upplevs starkare än skillnaden i tid och rum, ja, då har det helt enkelt skrivits bra litteratur.

Similar Posts:

• Intervju med Claudia Piñeiro
• Pappa och jag
• Välskrivet och spännande om välfärdens baksidor
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Omvälvning i Argentina

Det är nämligen inte bara referenserna som förvirrar. Nej, hela romanen är lika förvirrande som landet Argentinas historia, vilken den också beskriver (ta bara en sådan sak som att både den marxistiska vänstergerillan Montoneros och deras anti-semitiska och fascistiska stadsgerillamotsvarighet på den extrema högerkanten, Movimiento Nacionalista Tacuara, beskriver sig som peronister). En slags symbolik som är allt igenom lysande. Om än svårbegriplig för en läsare vars argentinska historiekunskaper till stor del härstammar från ett tonårigt pärm-till-pärm-läsande av Bra Böckers svarta historielexikon. Dock inger det en stark känsla av genuinitet. Det här är liksom det intellektuella Argentina på riktigt och inte bara någon roman som lånat dess miljöer som en exotisk kuliss. Med en sådan grund kan man trots allt smälta eventuella prestigeförluster över att inte ha fullständig koll på argentinska 1800-talsgeneraler.

I sina delar är Piglias roman fängslande. Här finns utmärkta dialoger om både historia och litteratur, där man som läsare kastas in i samtal som är så intensiva att man precis som karaktärerna i romanen blir så indragen i samtalet att man tappar både tids- och rumsaspekten. Det negativa är att efter femton, tjugo sidor av utmärkt samtal om när den moderna argentinska 1900-talslitteraturen skapades, eller om huruvida den ens existerar, så hinner man också tappa de tunna trådar som trots allt bygger ihop delarna till en helhet. Ett annat utmärkt exempel är monologen där exilpolacken Traderwski går igenom sina vetenskapliga bevis för att Adolf Hitler och Franz Kafka inte bara hamnade vid samma kafébord, under vad som beskrivs som Hitlers okända exil i Prag, utan även vilka avgörande intryck de gjorde på varandra.

Betraktar man själva ramhistorien så går den i korthet ut på att en ung lovande författare, Emilio Renzi, uppmanas via brevväxling, med en morbror han aldrig träffat, att kartlägga deras högst brokiga släkt. Morbrodern, Marcelo Maggi, håller själv på att arbeta med sitt livsverk, att i en roman i brevform skriva om Enrique Ossorio, avfälling i en mäktig släkt som under 1800-talet gick i självvald exil. Via ett tidigare oläst arkiv hoppas Maggi finna avgörande ledtrådar till mysteriet Ossorio. Dessa båda arbeten kopplas även samman genom den gamle senatorn Ossorio, barnbarn till Enrique Ossorio, som har en betydande roll i historen. Under Renzis resa till morbrodern, i den avlägsna småstaden Concordia, möter han även Traderwski, som är en slags andra huvudperson och ibland byter av Renzi som berättarjag. Det är som sagt en rörig historia och att Phillip K Dick dyker upp som en i raden av litterära referenser är som så mycket annat i Piglias skrivande fullkomligt briljant.

Att Piglia överhuvudtaget vågade skriva en roman som denna 1980 är onekligen modigt då det trots allt var mitt under juntatiden då tusentals oppositionella försvann. Även om det inte finns något uttalat socialistiskt budskap i romanen, så har den tydligt antiauktoritära drag och är tveklöst någonting som passar så dåligt in i en konservativt styrd latinamerikansk militärdiktatur att det inte vore helt osannolikt att dess författare, som så många andra, skulle ha slutat sina dagar med att kastas ut ur ett militärflyg över Sydatlanten.

Men det på alla sätt beundransvärda ställningstagandet, de medryckande passagerna och de djupgående och högst intellektuella samtalen till trots, så blir resultatet ändå allt för spretigt för att jag till fullo skall kunna tillgodogöra mig den roman som inom den latinamerikanska litteraturen räknas som en modern klassiker. När helheten inte riktigt finns där – eller okej, när jag inte kan finna den – blir läsningen lidande. Då händer det att jag ibland istället plockar på mig en Metro på väg till jobbet. Något som är precis motsatsen till att vara så inne i bokläsningen att man åker en station för långt.

Similar Posts:

• Arbetets lycka en illusion
• De som syns och de som ser
• Mannen som gör vad som faller honom in
• Omvälvning i Argentina
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse

Mina förväntningar på den här boken är ungefär lika höga som förväntningar inför en bok bara kan vara. Jag har läst, älskat och gråtit med Lin Hallbergs tidigare böcker i serien, Adzerk den vita hingsten och Vem är du Johanna? Och det bästa av allt, jag blir inte besviken.

Vi träffar Sara som föddes i Argentina men som nu bor i Sverige med sin pappa och sin storebror. Hon är en lovande och satsande fälttävlansryttare med allt vad det innebär med tidiga morgnar och träningar som ska hinnas med mellan skolan och kompisarna. Hon är nittton år, ska snart ta studenten och har vägen utstakad, men så är olyckan framme. Sara blir släpad efter en av sina tävlingshästar, överlever, men med ena benet nästintill avskavt och smärtminnet som inte lämnar kroppen. Det är mitt i den förlorade framtiden som hon börjar söka sig tillbaka. Efter minnena, vännerna och Nube den lilla hästen som var bara hennes.

I Argentina blir Sara till Zarah och barndomsminnena alltmer komplexa när en annan verklighet träder fram. Att efter tio år komma tillbaka till landsbygden i ett land med skenande ekonomisk tillväxt blir en chock. Då red barnen tillsammans till skolan. Nu är all odlingsbar mark täckt av sojaplantage. Finns det soja behöver korna inte beta, behöver korna inte beta behövs det ingen som driver dem. Och vännerna Felicitas, José och de andra som blev kvar är märkbart ärrade av de förändrade livsvillkoren.

Jag gråter inte när jag läser Hemma kanske inte är en plats, men trots det är boken den av Lins böcker som drabbar mig hårdast. Det är den lågmälda sorgen efter att ha förlorat något som aldrig har funnits. Eller bara fanns i minnet hos ett naivt barn. ”Du måste förstå att den perfekta barndomen inte finns”, säger Ana Maria kvinnan i familjen som Zarah delvis växte upp hos, och hon har så rätt i det. Barndomen är en illusion av utvalda minnen som uppenbarar sig i fel ordning och det är en svår insikt för Sara.

Skildringen av hur Sara måste konfronteras med bilden av barndomen, sin frånvarande mamma och den person hon själv har blivit är lätt att identifiera sig med. Lin Hallberg beskriver ömsint sina karaktärer och deras livssituationer och som läsare känner jag med varenda en av dem. Det tar emot för mig att kalla Hemma kanske inte är en plats för en hästbok, men jag gör det av gammal vana, för att Lin Hallberg brukar skriva sådana och för att jag brukar läsa dem. Kanske är det en hästbok för att huvudkaraktären reser över halva jordklotet för att leta efter hästen som hon hade som barn. Kanske är det en ursäkt för att få förlåta mamman som inte räckte till för det barn som Zarah var. När Sara måste försonas med sin barndom för att känslomässigt kunna växa upp växer även jag. Och som läsare är det det bästa man kan göra.

Similar Posts:

• Borta bra, hemma bäst
• Den nya och gamla hästboken i en
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Små hästar, stora känslor
• Realistisk ridskoleskildring

Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg.

Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det var nästan – nästan – så jag glömde hur förbannat kul litteratur kan vara utan att för den sakens skull behöva göra avkall på något.

Plats på scen för César Aira, i den här helt vansinnigt snygga utgåvan – och jag säger vansinnigt för det kan väl i dagens hårda förlagsklimat knappast vara ett affärsmässigt vettigt beslut att ge ut tre kortromaner av en okänd argentinare i en specialbindning som man måste fysiskt vrida och vända på för att ens kunna läsa. Och jag öppnar den och läser

Men nu har krisen drabbat även förlagsbranschen, som får betala för den tidigare perioden av eufori. Euforin ledde till överbud, bokhandlarna fylldes av inhemska böcker, och när allmänheten tvingades dra åt svångremmen var inköp av böcker det första man avstod från. Alltså satt förlagen där med jättelika lager omöjliga att bli av med, och såg sig tvungna att skära i verksamheten

och hör i andanom ett långfingersuppsträckt hånskratt från Bonniers avdelning för Konstig Utländsk Litteratur som just blåste hela sin årsbudget på det här och nu håller på att beväpna sig och barrikadera dörren från alla svenska deckarförfattare.

Och jag vill tro att César Aira är folklig nog för att betala det, för jag vill tro att det lönar sig att satsa på kvalitet. Men fan vet. Aira är en allvarlig humorist, en litterär lekfarbror som jag inte sett maken till på ett tag, hans influenser är snarare Borges, Calvino och Pynchon, och någon Hundraåringen som klev ut genom fönstret och sålde två miljoner böcker är detta inte. Aira leker inte med långa berättelser och satirer av välkända personer, han leker med idéer: han sätter sig varje dag och skriver ner det som faller honom in, knyter ihop det tills han har en berättelse på ett hundratal sidor som hjälpligt hänger ihop, sedan kallar han det en roman och ger ut det. En man som gräver upp en piratskatt och använder sin nyvunna rikedom till att klona en berömd författare och släppa loss honom på en litteraturkonferens. Ett äldre par som bestämmer sig för att leverera pizza till fots när alla andra 14-åriga bud kör moped och får hjälp av en utomjording. En 1800-talsmålare som träffas av blixten ute på Pampas och blir tvungen att måla av allt genom en mask han inte kan se igenom. Det är berättelser som kastar sig som en packad kolibri från den ena genren till den andra, där både karaktärerna och berättaren själv så gärna vill gå in i lärda Ecoska resonemang om konstens roll i skapandet av samhället, men genast blir saboterade av att deras handling kidnappas av en B-film från 50-talet eftersom, coño, vem har sagt att man inte får ha fantasi? 400 år efter Cervantes är varje litterär form en strömlinjeformad och förutsägbar motorväg, och Aira kan dem utan och innan och låter dem allihop korsa varann och njuter av att beskriva kedjekrocken.

- Men befolkningens vegetativa tillväxt, och antalet konstnärers relativa ökning i dagens samhälle, har mångfaldigat det annorlunda i konsten till en sådan ytterlighet att man i dag nästan kan garantera att vilken gestaltning som helst redan förutsetts i konsten.
- Det låter lite vagt.

Visst, var och en för sig är ingen av de här tre korta romanerna – Litteraturkonferensen, En episod i den resande landskapsmålarens liv och Nätterna i Flores – ett otvivelaktigt mästerverk. Det är lite frustrerande att se någon brainstorma ur sig idéer på det här viset, dyka från det ena uppslaget till det andra och sedan bara dra ett streck och säga ”OK, jag är klar nu, det var bara det här jag ville göra” – man vill liksom läsa den färdiga boken också. Men det är också något väldigt befriande över det. Och så som boken är upplagd, alla tre böckerna inbundna i varann i olika färger, plöjer man hela volymen på en eftermiddag och sitter sedan med tecknade fåglar som kvittrar runt huvudet och smaker som exploderar i munnen en efter en och tänker att visst, det finns tyngre, viktigare, välskrivnare, påsannhistoriebaseradare böcker, men vad härligt att det finns författare som inte föds mätta och färdigtänkta. Litteratur som säger JA, det här ska ju tammefan vara kul också, och just själva akten att skriva och läsa behöver inte syfta till något fullkomligt – här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Ett inferno av komplikationer
• Som belgisk choklad
• Varför inte?
• Svårlagt argentinskt pussel

I Tangoexperimentet utforskas denna hemlighetsfulla plats, med alla sina oskrivna regler och hierarkier. Maria Thörnqvist, som är sociolog, är den rätte för att betrakta, granska och beskriva rollspelen, statusjakten och drivkraften som får människor världen över att dra på sig skor med skinnklädda sulor och dansa till raspiga gamla sånger om svek och brustna hjärtan. Hon använder sig själv som försöksobjekt i sin undersökning av tangons väsen.

I mötet med tangokulturen erfar hon något som hon kallar ”feministisk skam”. Att dansa tango innebär enligt Thörnqvist, att träda in i en värld där männen bjuder upp, bedömer sina danspartners och delar upp dem i riktiga och misslyckade kvinnor. Många män verkar använda tangon som ett tillfälle att pröva sin egen manlighet på damerna. Man viskar versos, komplimanger, i örat. Kallar henne för mariposa, fjäril. Vad hjälper det att hennes rodnande kinder kanske snarare beror på genans å deras vägnar, än av glädje över att blivit betraktad som vacker. När huvudpersonen av en kavaljer som först prisat henne och hennes tangotalang, plötsligt kallas både kall och europeisk, blir hon först sårad men skäms sedan över att ha deltagit i spelet. Hon som svensk feminist borde väl vetat bättre? Efter att hon inleder ett förhållande med en porteño och tanguero, alltså en tangodansande man från Buenos Aires, visar det sig att det finns andra faktorer än könsskillnaden som rubbar jämlikheten.

Tangokulturen i Buenos Aires bygger inte inte bara spänningen mellan manligt och kvinnligt utan kanske framförallt på den mellan nord och syd, mellan Europa och Sydamerika, mellan den argentinska peson och den svenska kronan. Argentinas ekonomiska kris 2001, då peson över en natt jämställdes med dollarn gjorde att pengar på folks sparkonton försvann som en brustablett löser upp sig i ett glas vatten. Även om det är snart tio år sedan, så har landets ekonomi långt ifrån återhämtat sig. Drygt 20% av Argentinas befolkning lever idag i extrem fattigdom.

I samband med krisen 2001 började tangoturismen blomstra. Plötsligt kunde européer och amerikanare åka till tangons huvudstad och leva som kungar. De kunde köpa exklusiva dansskor för en struntsumma, ta privatlektioner och anlita en taxi dancer, alltså betala för en danspartner som följer med till milongor under en kväll. Medan turisterna drömmer sig bort inne på stadens milongor sprättar stadens så kallade cartoneros upp soppåsar och sorterar skräpet på gatan för att överleva. Cartoneros säljer kartonger till maffian och får ut i genomsnitt motsvarande 10 kronor om dagen.

Thörnqvist funderar över om tangokommersen ingår i en global känslomarknad. Omfamningar och kroppslig närhet säljs för pengar. Det handlar inte om prostitution, utan om den råvara som säljs i dagens service- och låglöneyrken: känslor. ”Latinamerika knäpper upp skjortan, Europa betalar”.

Den mest intressanta motsättningen i Tangoexperimentet är kanske ändå den mellan skrivandet och dansen, orden och rörelsen. Då tangolivet och kärlekslivet blivit så konfliktfyllt att hon känner det som att hon håller på att bli galen, blir räddningen en penna mot ett gammalt skrynkligt kvitto. Hon rusar ut från en milonga och blir stående i entrén. Skriver några rader på ett gammalt kvitto. ”Det känns bra, välbekant på något sätt”. Hon låser in sig på toaletten och klottrar hejdlöst. När kvittot är fullskrivet spolar hon ner det i toaletten och förtrollningen är bruten. ”Jag har skrivit mig bort från hans armar”. Genom att bli berättare i sin egen historia återfår hon kontrollen över sitt eget liv och maktkampen mellan dem förändras. ”Krafterna som stångas heter inte längre syd och nord eller kvinna och man. De heter ord och omfamning”.

Som ni förstår är Tangoexperimentet en fantastisk bok. Intressant även för de som aldrig satt en skinnsula på ett tangogolv. Det är en välskriven och ovanlig skildring av en subkultur. Det är ett experiment som undersöker mänskligt beteende, jämlikhet och vårt behov av att fly tillvaron ibland. Det är en hyllning till drömmen.

Similar Posts:

• ”Ack, Carmencita gör mig inte så besviken”
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Kroppsaktivism och dans
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Får jag lov?

I kollapsens spår följde också en politisk kris. ”Alla ska bort”, var ett vanligt slagord gentemot korrupta och inkompetenta politiker och byråkrater den här korta tiden. I den akuta krisens kölvatten följde också något större – en politisk gräsrotsrörelse där folk började ta sitt öde i egna händer. På fabriker där företagsledare och ägare hade flytt landet utan att betala ut löner och fordringar de var skyldiga, tog arbetarna över och fortsatte driften på egen hand. I många bostadsområden bildades lokala kommittéer och råd för att sköta fastigheter och infrastruktur kring bostäderna.

Det var en formlig revolution i det lilla – men till skillnad från många tidigare revolutioner var det här en horisontell revolution, utan ledare som styrde uppifrån och tvingade på folket sin egen agenda. Det är om den här revolutionen som den här boken handlar, och i fokus finns ett stort antal av de människor – män och kvinnor, unga och gamla – som deltagit i några av alla kvartersråd, organisationer eller arbetat på arbetarstyrda företag.

Sitrin skriver en kort introduktion för att den som inte känner till så mycket om vad som har hänt i Argentina ska kunna hänga med i boken. Därefter är det bara de inblandade själva som får komma till tals, och berätta om vad de upplevt och tänkt om utvecklingen. Att exempelvis läsa om hur många av dessa arbetare – som i många år exempelvis tvingats arbeta mot låg lön utan vidare inflytande över sin tillvaro – stärks och kan resa sig upp är många gånger hoppingivande, även om rörelsen snabbt mattades av.

I sin helhet skulle boken dock mått ganska bra av mer redigering från Sitrins sida. Även om jag kan tycka att det är berömvärt att låta de inblandade själva få komma till tals, så som hon gör, så är flera vittnesmål relativt lika varandra. Att dessutom bara låta person efter person vittna utgör tyvärr inte alltid spännande läsning, hur viktigt man än kan tycka att ämnet är – en god skribent kunde ha gjort texterna betydligt mer levande än vad som nu är fallet. För den som är intresserad av utvecklings- och fattigdomsfrågor i allmänhet, eller Latinamerika i synnerhet, kan det här dock vara ett komplement till annan litteratur.

Similar Posts:

• Omvälvning i Argentina
• Rojas övertygar inte
• Guldkorn om Latinamerika
• Feel-good pingvin
• Vad ligger bakom upproret?