Det påstås ibland att vi nu alla är medelklass. Att det inte längre finns någon arbetarklass i Sverige. Så är förstås inte fallet. Omkring två miljoner människor i Sverige är kroppsarbetare. De här människorna uppmärksammas dock väldigt sällan i det politiska eller kulturella samtalet. Det är något som de två upphovspersonerna till den här boken […][...]

Dagens arbetsmarknad är på många sätt vildare än på länge. Slaveriliknande villkor är i somliga fall tillbaka, medan andra arbetare tvärtom lider av totalt osäkra arbetsvillkor och måste jaga tider då de kan få jobb. Arbetsköparna försöker i allt högre grad att kapa villkoren för arbetarna – frysa eller till och med sänka löner, öka […][...]

Fram till för inte alltför många decennier sedan fanns i Sverige en lösdriverilag. Den skulle helt enkelt förhindra att människor ”drev omkring” utan att göra rätt för sig, med stadigt arbete och bostad. För den som fälldes för lösdriveri väntade anstalt och tvångsarbete. Det säger sig kanske självt att den här typen av lagar bara […][...]

Arbetarklassen i Europa är under allt hårdare press. Verksamheter utlokaliseras till länder med lägre löner eller sämre arbetsvillkor. EU:s inre marknad gör att företag i länder med relativt höga löner – som exempelvis de nordiska – kan hyra in arbetskraft från länder med betydligt lägre lönekostnader. I det här boken skriver den danske facklige aktivisten […][...]

En gång i tiden var Göteborg en viktig varvsstad. Stora fartyg som kom att trafikera världshaven byggdes på varven på Hisingen. Och att bygga dessa fartyg krävde mängder med arbetare. Det var jobb som också krävde yrkesskickliga arbetare, och som därför var relativt eftertraktade. Det var också en i hög grad manlig arbetsvärld. Det var […][...]

Gruvdrift har länge varit en viktig basnäring, som bidragit till att bygga upp det svenska välståndet. Samtidigt leder gruvdrift ofta till problem. Många sorters gruvbrytning leder exempelvis till omfattande föroreningar. Svensk gruvdrift har därför kommit att bli allt mer ifrågasatt under senare år, kanske framförallt från lokalbefolkning i södra delen av landet som lever nära […][...]

Dom cirka två milen som det är mellan min studentlägenhet i Lund och Värnhemstorget i Malmö skulle lika gärna kunna vara avståndet till en annan planet. Avståndet och tiden som gått gör att ingenting i de två världarna, min och den i boken, verkar mötas på någon punkt. Ändå är det så nära, så nära. […][...]

Fakta, fakta, fakta. Det är vad som pläderas för, vad som ska läras ut i den skolsal där romanen Hårda tider tar sin början. Stadens ledande herrar är rörande överens. Här ska inte vara några sagor, någon fantasi, några känslor, egna tankar eller andra flummerier. Tidens anda är rationell. Den tillhör fabrikerna, de höga, rökspyende […][...]

När omslag innehåller överdådiga omdömen från välrenommerade litteraturkritiker drar jag alltid öronen åt mig så att räven där bak får det litet trångt. Är de sådana där ordtrollare som talar om nutida klassiker? Klassiker är väl nu vad som kännetecknar den kultur som står emot tidens tand? Eller mästerverk! Men då är jag å andra […][...]

I Ellen Strömbergs andra roman, Klåda, kastas vi rakt in under täcket där huvudpersonen, jag-berättaren Rebecka ligger och kliar sig. Klådan har henne i sitt grepp och attackerar alla delar av hennes stora kropp och den har hållit på över året. Vätskefyllda blåsor i ljumskarna, under brösten – överallt över hela kroppen. Rebecka kan inte […][...]