Sandrine kommer vid andra världskrigets slut till Sverige som flykting, under falskt namn och med någon annans bagage. Och väldigt mycket eget. Sju månader senare står hon brud och träder in i familjen Ceder. Bröllopet äger rum en vinterdag på en ö längst ute i skärgården och den yttre kölden och isen är ett förebud […][...]

Det började med en recension av danskarna Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsens bok Kritik av den negativa uppbyggligheten, i Sverige utgiven på Ruin förlag. Det följde en debatt på Aftonbladets kultursidor i april. I mitten av maj tog diskussionen ny fart i och med Jesper Högströms debattinlägg i Expressen. Sedan har diskussionen förts i […][...]

Jag hajar ofrivilligt till när jag på bokens baksida läser att Anne Swärd skrivit en "poetisk roman". Hm… illavarslande när förlaget påminner om att boken man står i begrepp att läsa är just "poetiskt". Än mer misstänksam blir jag när det första kapitlet inleds med en liten not inom parentes: (Svacka) Som att för säkerhets […][...]

Jag undrar vart alla idéromaner har tagit vägen? Jag förundras över enkelspårigheten i ny svensk prosa. Jag ser några pretantiösa avstamp, men inte så mycket mer. Jag tvingas återigen efterlysa lite mer jävlaranamma hos de svenska debutanterna. Jag vill ju så gärna läsa nåt som naglar sig fast, nåt som river djupa spår i mitt […][...]