Så när nästa år kom, och det stod klart redan tidigt att Nya tider sökt och fått tillstånd till att åter medverka, fattade jag först ingenting. Sedan kom hela debatten om yttrandefrihet igång. Att bokmässan ska vara ett golv för alla, att allt ska rymmas under samma tak. Det gällde också nedtystandet av Sverigedemokraterna, som man menade ju inte hade gått så bra; tvärtom, var de nu i toppen av Sveriges största partier.

På sätt och vis höll jag med om detta. Det är bättre att dra ut trollen i ljuset, och alla fina grejer man kan säga om att bekämpa rasismen. Det är inte människorna det är fel på, det är ideologin, osv. Alla kan förändras, om de möter motstånd. Så släpptes filmerna. Om hur Nya tider uppmanade folk att jaga rätt på journalister och ställa dem mot väggen. Tvärtemot den yttrandefrihet man förespråkade. Tvärtemot den demokrati vi sägs leva i. Så kom bojkotterna. Författare som sa nej till att åka, som menade att nu hade det gått för långt. Jag tyckte först att det var att ta i. Jag läste Expos förklaring till varför de inte tänkte åka. Jag läste texten från Johannes Anyuru, som med sin hudfärg och sin nya roman kände sig direkt hotad. Jag läste Björn Rosenbergs text, som satte ljuset på andra världskriget och hur vi måste förhindra mörka krafter att ta sig in i vårt vardagliga samtal. Texter som jag tyvärr inte hittar när jag googlar nu, det har skrivits för mycket om årets bokmässa… Frågan är väl: går det att diskutera med folk som ifrågasätter att Förintelsen ägt rum?

Jag har försökt göra det då och då. I kommentarsfält på twitter, i trådar på facebook, någon gång till och med i verkligheten. Det du möts av är en härva av konspirationer. Människor som tror på en omskrivning av verkligheten, som går ut på att PK-media har förvrängt skallen på oss alla. Att judar och muslimer på olika sätt försöker ta över världen. Jag har läst om den verklighetsbeskrivningen när jag läst om Breivik. Jag har läst om den i Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor, som kom 2012. Det var innan SD var så stora som de är idag, innan Trump, men dessa tankar hade redan börjat smitta jordens befolkning.

Jag har läst om den när jag för att granska saken surfat in på Nya tiders hemsida, och på det som tidigare hette Avpixlat. Och jag fortsätter att se den banala godheten, för att travestera Ann Heberlein, när poliser säger att de inte kan fängsla nazister som tågar genom Göteborg utan tillstånd, för att de inte betedde sig tillräckligt nazistiskt. Det var inte tillräckligt likt, rent estetisk, så som det var på Hitlers tid. Och jag undrar vad vi beredda att göra för yttrandefriheten? ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem”, skrev Karl Popper i Det öppna samhället och dess fiender 1945. När vi ger Nya tider en plattform på bokmässan, som är en av de största plattformarna vårt land har att erbjuda, då ger vi fritt spelrum för den här världsbilden att nå fäste. Den är redan hyfsat stor i Sverige, och den kan lätt bli större. Det var vad som hände i USA när man slutade med Trump som president. Han var rolig teve, och fick obegränsat med utrymme. Och nu sitter de där, med honom vid makten. Den ”alternativa verkligheten” som rådande norm.

Vad jag hoppades på var att om tillräckligt många skrev på den där bojkottlistan, så skulle bokmässan inse sitt misstag och porta Nya tider. De skulle inse att det var viktigare att behålla författarna, som ju är det mässan ska handla om: litteratur. Så jag skrev också på listan. Nu känns det tråkigt att inte få gå på bokmässan mer. Att en envis debatt ska vara det enda som finns kvar. Och i yttrandefrihetens namn ska idioti och främlingsfientlighet spridas. En liten skittidning, som har massor av makt, och fortsätter att tillskansa sig det framöver.

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• De goda litteraturälskarnas tystnad
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla

När Peter Mangs först började skjuta på Malmöbor med utländskt utseende, var året 2003. De första morden skedde i Lindängen, ett område med många utländska namn i trappuppgångarna. En 66-årig man, Kooros Effatian, avrättades kallblodigt i sitt hem och bäddades ner i sin soffa. Först när kroppen tagits omhand och undersökts fann polisen att han blivit mördad. Den andre, en ung kille, Firas al-Shariah, 23, blev skjuten utanför sin port, tidigt en morgon när han var på väg till jobbet. Avrättad med skott på nära håll. Morden hade alltför skilda tillvägagångssätt för att kopplas samman. De skedde i samma bostadsområde. Och där bodde det många invandrare, men ingen Peter Mangs. Det skulle dröja nästan tio år innan polisen började prata om en andra laserman som agerade på rasistisk grund.

I USA var det skillnad på folk och folk. Städarna på flygplatsen, passkontrollanten, de uniformerade bärarna och parkeringsvakterna, de med monotona och lågbetalda yrken, var alla svarta. Bakom ratten i de risiga gamla franska bilarna satt andra svarta. ”Haitier”, sa fadern. ”Passa dig för dem.”

Vita körde pickups, som den hans far senare skulle köpa, om de var rednecks, eller ordentliga bilar som inte stack ut ur mängden om de var välbeställd medelklass. På kollektivbussarna de passerade fanns bara svarta, framför allt äldre personer, en och annan kvinna med barn. Då och då kom små lastbilar med öppna flak med bruna män på. ”Mexikaner”, sa fadern. ”Opålitliga och lata.” Det fanns också lyxbilar på motorvägen, Bentley, BMW och Mercedes-Benz. Sådana som körde upp på de finare affärernas uppfarter varpå föraren gav nycklarna till en svart eller brun betjänt som parkerade bilen åt dem. ”Judar”, förklarade Peters far med en nick åt lyxåken. ”Parasiter.”

Peter Mangs föds i Växjö 1972 och växer upp i Filipstad, med en mamma och pappa som snabbt skiljer sig. Pappan, Rudolf Mangs, är finlandssvensk. Nationalist ut i fingerspetsarna. Vapenivrare, hängiven rasbiologin. Han flyttar från Filipstad till Boca Raton i Florida, för att arbeta som supervisor på ett finskt möbelföretag. 1996 åker Mangs och hälsar på. En skiljelinje kan skönjas efter att han kommit hem från denna resa. Trots att det skurit sig mellan far och son (Mangs tycker inte han får den respekt han förtjänar från fadern, som ifrågasätter hans affärsidé med att bygga och sälja basar och gitarrer) tar han tydligt intryck av faderns värderingar. ”Han var ju lite före sin tid”, kommenterar fadern. ”Idag hade det varit annorlunda, nu när Sverigedemokraterna är tredje största partiet. Det ger en bättre jordmån.”

”Riktad död för att förhindra massdöd.” Ja, Mangs är övertygad om att multikulturalism kommer att leda till samhällets fördärv. I enlighet med nazismens idéer om att bevara den ariska rasen ouppblandad ger han sig på människor med härkomst från de afrikanska eller arabiska länderna. Egentligen går han främst på utseendet, och kollar först i efterhand upp vilka personerna han skjutit är. Född i Sverige eller inte, integrerad, muslim, eller inte, i det långa loppet spelar det ingen roll för Mangs. ”Jag är ledsen att de här människorna förlorade sina liv, men sådana är spelets regler”, som Oklahomabombaren Timothy McVeigh har lärt honom. Mangs ser på alla som vistas i hans land utan att ”se svenska ut” som kriminella. Även om endast en av alla de han sköt faktiskt var det.

Mellan åren 2003 och 2011 kan Mangs med hjälp av sin strategi ”lone wolf” härja hyfsat fritt i staden. Lone wolf innebär att du arbetar själv, inte är bunden till någon organisation (även om Mangs sympatiserar med Nationaldemokraterna och är aktiv på alternativa Sverigedemokratsbundna sidor som Politiskt Inkorrekt, senare Avpixlat, diskussionsforumet Flashback samt konspirationssajten Vaken.se), är mån om att morden och mordförsöken ska vara utspridda över tid och rum samt skilja sig åt, inte kunna knytas till ett vapen, etc. En väl beprövad strategi som även Breivik använde sig av.

Och media och polis har under denna tid fullt upp på annat håll. Det stavas Rosengårdskravallerna. Bilden av Malmö har snabbt gått från kulturellt hipp serietecknarstad, till Sveriges Chicago. Undersökningar visar att boendena i Rosengård är under all kritik, med kackerlackor i tapeten. Det blir startskottet för en frustrerad rörelse, som från ena hållet handlar om ett ifrågasättande av Malmö Stads förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna. Unga killar tar lagen i egna händer, sätter eld på bilar och kastar sten på bussar. Och från det andra hållet växer hatet mot dessa obegripliga andra. På Politiskt Inkorrekt skrivs det hatiska kommentarer om smutsigt folk som inte kan förväntas sköta sina bostäder, ”de är skadedjur som borde krossas”. Skrivbordskrigarna, kallar Mattias Gardell dem, och de är inte de enda som drar paralleller till djur. 2008 spelas ett samtal mellan poliser in, i en piketbuss på väg till Rosengård. En av poliserna kallar invånarna för ”apejävel” och ”blattejävel”, och skryter om hur han ska ”göra han steril”. Det kommer fram att detta inte är en slump. Flera tecken hittas på att värdegrunden hos Malmöpolisen är under all kritik. Och fortfarande kan ifrågasättas. 2013 hittas ett register över romer, som polisen fört sedan 1930-talet, där varken barn eller redan avlidna personer plockas bort.

När jag läste Gellert Tamas bok Lasermannen var det skönt att den utspelade sig i en svunnen tid. 90-talet. Jag var för liten för att minnas attentaten när de hände, även om jag minns den lilla nynaziströrelsen på min högstadieskola. Hur folk stängdes av för att de heilat på klassfotot. Ultima Thule spelades flitigt på festerna i obygden, bomberjackor och rakade skallar markerade vem du skulle passa dig för. Sveriges självbild var naivt kritvitt, och stollepartiet Ny Demokrati tog sig hela vägen in i riksdagen. Flyktingförläggningar brann, John Ausonius kunde sägas ”enbart snappa upp” de stämningar som redan fått fäste i samhället i stort. Att se samma sak hända nu, i Mattias Gardells omfattande avhandling av dåden i Malmö, är desto obehagligare. Jag flyttade till Malmö 2008. Det känns som alldeles nyss, det han skriver om. Alldeles nyss, som jag satt i personalmatsalen på jobbet och läste om det upptrappade våldet i ytterområdena. Varningen man gick ut med när Mangs började skjuta in genom folks lägenhetsfönster. Var Therese West Persson en vit person som blivit skjuten av misstag, för att hon kom i vägen? Är det en slump att hon är den av offren som tar mest plats i media?

Sverigedemokraterna är inte stora 2003. Men de växer. Under åren som Mangs härjar, med avsikt att ”resa massorna” och ”förstärka spänningarna mellan raserna”, växer Sverigedemokraterna till att 2010 ta sig in i riksdagen och få en vågmästarroll. Nästa val blir de Sveriges tredje största parti. Lasermannen 2 visade sig inte bara vara möjlig. Han gynnades dessutom av sin tid. Det som inte fick hända, hände igen. Mangs lurade polisen att agera efter fördomen att en invandrare dödas av andra invandrare, att motivet finns att hitta i interna uppgörelser, i offrets bakgrund. Till och med när 16-åriga Hakim el-Shamsi sköts ner skrev tidningarna ”polisen misstänker att det ligger någon form av uppgörelse bakom dådet”. ”Man tror inte att det är en ‘galning’ som ligger bakom mordförsöket”, sa kammaråklagaren. ”Det troliga motivet är istället hämnd.”

Det troliga motivet. Är istället hämnd.

”Vi kände inte att vi fick något stöd”, förklarade Jamelia. ”Alla kollade snett på oss. Likadant i pressen. Hakim blev en invandrare. Han är född i Sverige. Sverige är det enda hem han har, och att han blev invandrare tyckte vi var väldigt märkligt, och speciellt vi som ändå trodde att vi var så integrerade. Vi hade bra utbildningar, jobb, allt det där man ska ha, pratar bra svenska, helt integrerade, och plötsligt så var vi liksom invandrare och det här (mordförsöket) hade ju hänt bland invandrare, så det var lite som, vem bryr sig?”

Gängrelaterat. Uppgörelse bakom. Min pappa ringde, frågade om jag inte var rädd när det smällde lite varstans, hela tiden. ”Det händer ju inte här”, sa jag, ”där jag bor. Eller jag har inte märkt av något i alla fall.” Underförstått: jag umgås ju inte i de kretsarna. Jag har inga vänner som bor i Lindängen, Rosengård, länge hade jag aldrig ens varit där. Man klagade på den ökade vapentillgången i Malmö. Medan Mangs fick hjälp från fadern att få vapen och vapensikte skickade till Sverige från USA. Ammunition fick han helt lagligt, genom skytteklubben han var medlem i. Hakim överlever mordförsöket, men familjen upplever inte att de får tillräckligt med skydd från polisen efteråt. Skrämda flyr de pressens häxjakt till föräldrarnas hemland Beirut, som trots oroligheter känns tryggare än Malmö.

Raskrigaren är en av årets viktigaste böcker. Inte bara som en upprättelse för de döda och anhöriga, utan även som en byggsten för att förstå vår samtid. Att dåden var rasistiska blir i backspegeln ställt bakom allt tvivel, men under rättegången var det inte ord man ville ta i sin mun. Om polisen hade bemödat sig att kolla igenom den digra samlingen texter som återfanns i Mangs dator vid gripandet hade man bättre kunnat förstå hans motiv och den världsbild han hade. Att Therese, eller ”Threz” som hon kallades, till exempel avrättades som en så kallad rasförrädare, inte alls sköts av misstag. Istället blev ”Lasermannen 2″ omdöpt till ”Malmöskytten”. Som att det handlade om sportskytte med lerduvor, påpekar Gardell sarkastiskt. Inte kom det något tal från statsministern. Inte blev det någon utredning av stadens (landets) stora problem med rasism.

Svenskarna kallas slött för ett av världens mest toleranta folk, men efter fallet Mangs finns all anledning att göra upp med den bilden. Som Soran Ismail visar i teveserien Absolut svensk har vi börjat tappa den faktiska betydelsen av ordet ”rasist” och när en handling egentligen är ”rasistisk”. ”Rasist” har blivit synonym med den ultimata ondskan, och ingen vill förstås komma i närheten av det. Även när vi behandlar människor olika beroende på deras utseende. Som när Rosengårdsproblemen skylls på dess invånare och ”kulturen där”, istället för socioekonomiska skillnader som ger klassmotsättningar. En ojämn fördelning av resurserna, som snarare handlar om bostadspolitik, och skapar ett samhälle av väldigt fattiga och väldigt rika.

Alla borde läsa Raskrigaren. Tyvärr tror jag inte att alla kommer att göra det. Det är en tjock bok med många fotnoter, och även om Gardell lättat upp läsningen med traditionell deckarton, ett pedagogiskt förhållningssätt, kräver den sin tid. En hårdare redigering hade efterfrågats. Även om allt är oerhört intressant att ta del av (som Mangs teori om att människor med aspergers är en slags övermänniskor, befriade från grumlande känslor. ”Homo sapiens aspergers”, kallar han dem i sina egna texter), drar onödiga upprepningar och syftningsfel ner helhetsintrycket.

När Mangs greps i sin lägenhet i Dammfri, nära rikemansområdet Slottsstaden, var det nog många grannar som blev förvånade. Även flashbackanhängarna bör ha blivit skraja när det visade sig att han återfanns i deras led. Gjorde flera inlägg. Många hejade på. Ändå har han hamnat i facket ‘ensam galning’. Jag tänker på jakten på potentiella IS-krigare, och vad vi helst letar efter för avvikelser. Hur bilden av en terrorist ser ut, nu och då. Det är svårt att känna sig trygg i att detta inte kommer att ske igen. Låt oss åtminstone hoppas att en och annan Malmöpolis får Raskrigaren under sin gran, och tar sig tid till eftertanke och omprövning. Självkritik. Det är så vi blir bättre människor, växer. Kanske även medarbetare på Sydsvenskan och de andra stora medierna, som har så smärtsamt stort ansvar, när allt kommer omkring, för hur vi uppfattar vår omvärld. Inte ens Chicago är ju längre Chicago, som Gardell påpekar. Det var trots allt länge sen Al Capone var på tapeten.

Similar Posts:

• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs
• Det trånga ombonade Sverige
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Historien som är nu
• Här är ingenting riktigt perfekt

Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Vilket nya motstånd?
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Rösträtt, nej tack!
• Dags att deklarera!
• Befrielsen är nära?

Ty när vi läser om den unge Breiviks eskapader som misslyckad graffitimålare, som lite mer lyckad WoW-spelare, men samtidigt som en socialt sett underlig kuf, så kan man ännu hoppas att det hela skall utvecklas till en slags terroristkomedi. Eller en familjetragedi om barnet och den unge mannen som inte förstår de sociala koderna. Som inte passar in någonstans. Om inte det som händer sen, hade skett…

När han börjar författa sitt femtonhundrasidiga manifest består det först av internetklipp från både kloka tänkare och rena galningar, men utvecklas så småningom till egna förvirrade tankegångar. Där han blir redaktör, utgivare, skribent, intervjuare och intervjuad på en och samma gång. I manifestet räknar han upp de han menar är landsförrädare. Bland de åtalade finns:

Kulturmarxister/multikulturalister/självmordshumanister/kapitalist-globalistpolitiker, statsvetare och parlamentariker.

Han beskriver sitt idealsamhälle där sexuell avhållsamhet tills man gifte sig är normen. Att skilja sig är ett kontraktsbrott som måste bestraffas. Men för att undvika uppror borde frizoner upprättas. Där är det fritt sex, fri marijuana och ett utagerande festande som gällde. Så småningom tog tankarna en allvarligare vändning…

Men den viktigaste berättelsen i denna bok är ändå inte den om massmördaren Anders Bering Breivik. Huvudpersonerna är några av de ungdomar befanns sig på den lilla ön Utöya den 22 juli 2011. Några dog där på ön, andra överlevde med livslånga trauman. Det handlar också om deras familjer och om det norska Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund. Seierstad har också intervjuat Breiviks mor.

Seierstad bygger upp händelseförloppet med ett parallellt kronologiskt skeende. Vi får följa den unge Simon som firar att han gått ut gymnasiet. Han håller ett tal där han reflekterar över det smeknamn han fått under avslutningsceremonierna:

Själv fick jag namnet J F Kennedy. Han blev ju tyvärr skjuten i Dallas. Jag är mer optimistisk och väntar mig inte samma öde.

Några dagar senare är han på väg till Utöya. Samtidigt förbereder sig Breivik på sin hyrda lantgård. Han tillverkar sin bomb och finslipar sina planer.

I en annan del av Norge får vi följa den kurdiska flyktingfamiljen vars barn kämpar frenetiskt för att bli norska. Ingen kan vara lyckligare är dottern Bano som äntligen har fått tag på en norsk folkdräkt. Lite senare skall hon resa till AUF:s sommarläger på Utöya.

Det här är en hemsk läsning, författaren väjer inte för några bisarra och vidriga detaljer och samtidigt är det helt omöjligt att lägga boken ifrån sig. Vi vet redan från början vad som skall hända men vi måste försöka förstå. Förstå hur det känns att förlora ett älskat barn. Och hur en man, som rätten med hjälp av rättspsykologer har bedömt som tillräknelig, kunde skjuta ihjäl 69 människor med berått mod. Och dessutom skada och döda flera med en bomb placerad vid regeringshögkvarteret i Oslo.

Seierstad väver skickligt en väv av en serie händelser som sommaren 2011 förändrade det norska samhället i grunden. Det här måste vara årets viktigaste bok!

Similar Posts:

• Berättelsen om en komplicerad tragedi
• Att beskriva det obeskrivliga
• En problematisk bokhandlare
• När kriget är över varas såren
• Högerradikalerna på vår bakgård

Flygplan och skyskrapor. Ikaros och Babel.

Han skrev detta innan den 22 juli 2011, innan Anders Behring Breivik drog på sig en polisuniform, klev i land på Utøya med ett brett leende och mördade 69 människor, de flesta barn, i kallt blod. Men han tog med det i boken efter det eftersom det plötsligt blir en av de viktigaste frågor en författare kan ta itu med.

Geir Lippestad är ju inte författare, och exakt hur mycket av den färdiga texten i den här boken som är hans verk och hur mycket som är ghostwritern Jon Gangdal är väl egentligen ointressant; Det vi kan stå för är inte tänkt som ett litterärt mästerverk. Geir Lippestad är advokat, och det var han som tidigt på morgonen den 23 juli 2011 fick ett telefonsamtal från polisen: Anders Behring Breivik har begärt att få dig som försvarsadvokat, ställer du upp? Vad säger man då? Alla hans instinkter säger nej, han vill inte vara den som försvarar landets värsta brottsling i modern historia, han vill inte för evigt kopplas samman med det, han vill inte att hans barn ska få höra att deras far är medskyldig till mord. Men … någon måste ju. Som far till en svårt handikappad flicka och ingrodd medlem i Arbeiderpartiet (just det parti Breivik riktade sin attack mot) tror han på allas lika värde, inklusive mördarens. Och hans fru är sjuksköterska.

”Är du inte försvarsadvokat?”
”Jo, jag är ju det”, svarade jag lite förvirrat.
”Hade denne man kommit till oss på sjukhuset med allvarliga skador, så hade läkarna opererat honom och efter det hade vi sjukskötare gett honom vård. Vi hade inte frågat vem han var, vad han hade gjort eller varför han gjort det. Det är ditt jobb att tillvarata hans intressen.”

Så någon timme senare sitter han där i förhörsrummet och hör en blond, leende, fullkomligt oberörd man berätta om hur han gick runt där på ön, sköt ner barnen, gick fram till dem, hörde dem be för sina liv och avrättade dem. Om och om och om igen. Om hur det var svårt för honom först, men blev lättare sen, för det var ju för ett gott skäl, ett slag mot kulturmarxisterna och mångkulturivrarna och feministerna och muslimerna. Och i ett år ska han nu ägna sig åt att se till att denne man får en rättvis rättegång, att domstolsväsendet gör sitt jobb, att sanningen kommer fram, att det här inte förvandlas till en lynchning eller en ny Hamsun-rättegång.

På gott och ont är det i huvudsak bara det boken handlar om: rättegången mot Anders Behring Breivik, ur ett personligt perspektiv från en man som försöker förbli så objektiv man kan vara i det läget utan att för den skull glömma sina känslor. Hur han försöker jämka sin övertygelse om att den här mannen måste låsas in med vetskapen att det är hans roll att se till att det sker på rätt grunder. Obehaget när han inser att Breivik tänker använda rättegången som en politisk show för att föra fram sitt budskap, sin syn på hur världen styrs och vad som måste göras åt det. Kan han verkligen försvara en norrman som begått massmord på norska barn för att övertyga norrmän om hur farliga De Andra är? Karln har ju uppenbarligen inte alla hästar i kanoten. Å andra sidan, vore det egentligen önskvärt att Breivik förklarades otillräknelig och kunde bortförklaras som en ensam galning, en anomali som samhället inte har något som helst ansvar för? Å tredje sidan, är det inte precis det Breivik själv ville åstadkomma – att framställas som en fullt frisk, rationell soldat som bara slog tillbaka i ett krig andra startade, en ledare och tänkare som förtjänar att höras, en martyr för den högre norskheten? Runt de frågorna kretsar boken, om och om igen, med de viktigaste punkterna i sann journalistisk anda upprepade åtskilliga gånger på de knappa 180 sidorna. De bredare horisonterna som fallet öppnar upp, de det-här-får-man-ju-inte-säga-högt-men-myter och tankeströmningar som Breivik tog så bokstavligt, de liknande idéer som vinner mark runtom i Europa, berörs bara i förbigående; mer kan man kanske inte begära av en advokat som drivs av en idé som verkar så enkel att den nästan framstår som naiva plattityder. Att alla är lika värda, att kärleken måste triumfera, att man inte kan demonisera Breivik utan att samtidigt ge världens Breivikar alibi att demonisera andra.

Jag har en jävla respekt för jobbet Lippestad gjorde. Jag är glad att Breivik blev bemött på det sätt han blev. Men samtidigt, trots att Lippestad varnar för att bli för självgod, finns där också ett krypande obehag mellan raderna. Allt gick ju så bra. Poliserna gjorde sitt jobb. Advokaterna gjorde sitt jobb. Rätten gjorde sitt jobb. Journalisterna gjorde sitt jobb. Politikerna gjorde sitt jobb. Till och med Breivik själv gjorde sitt jobb, klädde glatt på sig rollen som talesperson för en idé som samhället kunde förenas mot. Intolerans bemöttes med tolerans, hat med kärlek, rädsla med öppenhet. Trollet släpades ut i solen, där det lämnades att spricka. Allt gjordes enligt boken.

Sedan röstade Norge in Fremskrittspartiet i regeringen och deras partikamrater i andra länder fortsatte oberört marschera uppåt i opinionsundersökningarna. Sedan fortsatte Breiviks nätkompisar glatt att sprida samma idéer. Sedan stödde svenska riksdagsmän nazistdemonstrationer i öppenhetens namn. Och självfallet tar alla avstånd från Breiviks handlingar, kliver glatt runt trollet där det ligger i solen. Så galna är vi ju inte, vi är inte rasister men, hur vågar ni påstå att vi skulle godta mord på barn, sådant stödjer ju inte vi här i det öppna samhället där till och med terrorister får rättvisa rättegångar så länge de är blonda och blåögda. Ser ni vad bra vi är? De där andra, däremot, utlänningarna, muslimerna, kulturmarxisterna, mångkulturivrarna, feministerna …

Utøya är inte längre något omöjligt utan en realitet, och det antyder att allt vi kan göra för att undvika det, och allt vi säger hitom det, kan vara acceptabelt. Breivik flyttade en gräns. Det kan man inte beskylla Lippestad för, men om nu terroristers jobb är att skapa berättelser kan det inte bara vara juristernas jobb att ta itu med dem. Utøya, liksom 9/11, är en för ikonisk händelse, en alltför hemsk historia för att vi bara ska kunna förklara fallet löst, och det finns jobb kvar att göra efter den här boken. Det är nu en gång så med troll att de bara spricker om historieberättaren och läsarna vill att de gör det.

Similar Posts:

• En bok att läsa med hopp i hjärtat
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• En ärelös jävel
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

And I’ve been putting out fire with gasoline
Putting out fire
With gasoline

Jo, Knausgård kan konsten att rivstarta en sista akt, men som alla balansakter är det ju på landningen man sätter betyg. Nu ska han avsluta en 3739 sidor lång roman också, och författaren Knausgård måste göra det medan mannen Knausgård måste fortsätta leva i det. Mitt uppe i allt det kändisskap och ökändisskap som de första delarna gett honom, mitt uppe i alla hot om stämningar, mitt uppe i journalistdrevet, mitt uppe i hans frus betydligt värre kamp mot bipolär sjukdom … I ett år har han suttit och skrivit för sig själv, och nu måste han plötsligt ta ansvar för det också. Han måste låta de som står omnämnda med namn i romanen – allt från barndomskompisar han inte träffat på 30 år till nära familjemedlemmar och exfruar – läsa igenom och godkänna att deras minnen stämmer med hans, vilket de ju aldrig kan göra, det är ju hans minnen, hans roman … Ja, det är ju en roman, även om den är sann. Vad nu ”sann” betyder.

Hur skulle jag göra då? Stryka det? Eller låta det stå och förlora en bror?
Jag skulle låta det stå och förlora en bror.
Utan tvekan.
Varför?
Var jag helt förryckt?

Och där någonstans går romanen också vilse, eller rentav sönder. För där hamnar han i frågan runt vem detta ”jag” är som berättar alltihop, för vem han gör det, vem som har rätt till hans och hans familjs historia, vad språket egentligen kan säga om verkligheten, vad det är som är så provocerande med titeln han satt på sin bok … Och det mynnar (ungefär som i Inglourious Basterds) till slut ut i ett namn: Adolf Hitler. Närmare bestämt, en nästan 450 sidor lång essä om fascismens och språkets mekanismer, om samhällets utveckling bort från en värld där alla visste var gränserna gick, hur en ung asocial man med konstnärsdrömmar kunde bli symbolen för mänsklig ondska, hur den traditionella historieskrivningen tar mänskligheten av både Hitler och hans offer, förvandlar dem alla till siffror och chockrubriker … Namnet ”Breivik” nämns aldrig (säkert väldigt medvetet) och större delen av essän skrevs innan juli 2011, men bara det att han tar med den här påminner som Knausgård nämnt i flera intervjuer: Att det faktum att en ung man kan växa upp i ”hans” Norge och komma så fel verkligen stör honom. Både Hitler och Breivik skrev tjocka, manipulativa manifest om sig själva, om ett – som Knausgård upprepade gånger slår fast – ett ”jag” som gjorde anspråk på att tala om ett ”vi” men aldrig hittade ett ”du” att föra samtal med. Fascismens kärna: Vi är likadana, dem kan man inte ens tala med annat än via gevärspipan. Sociopati upphöjd till kollektivism. Vad säger det om honom som skrivit en tjock roman om sig själv? Vad är det för språk han försöker skapa här?

Vi har gjort verkligheten till myt, men till skillnad från människorna som levde i en mytologisk världsbild vet vi inte om det, utan tror att det är verkligheten själv, världen som den faktiskt är, vi ser och förhåller oss till.

Och det är inte det att ”Namnet och siffran” är en dålig essä; tjatig, ja, lite för förtjust i att bara återberätta Hitlers liv i detalj (tack, jag har också Wikipedia) och inte fullt så radikalt genomskådande som den tror att den är, men den gör en del intressanta poänger. Så vad är problemet? Man kan invända att Knausgård är en smygkonservativ hycklare, men visste ni inte redan det har ni missat de fem första delarna och lär inte läsa det här heller. Man kan ha gott om invändningar mot hans analyser (och att skriva ner dem skulle, tack vare hans ordbajsande och vetskap att ingen kan säga emot honom i hans egen bok ta lika mycket plats det) och att det att han använder Hitler och Breivik som referenspunkter i en bok om sig själv är smått osmakligt. Men det här är ju en roman, säger han själv upprepade gånger, och då är det som det jag tänker bedöma den och säga att det är där den misslyckas. Efter att ha tillbringat fem band med att skriva om känslor, om sitt liv, om sin värld, kliver han plötsligt ut och börjar analysera, skriva om andra, rabbla fakta, gräva ner sig i Celan, Dostojevskij, Joyce, Shakespeare, Hamsun … Det är ofta intressant, men det är inte – ens när han citerar Mein Kampf sida upp och sida ner – Min kamp. Det är en helt annan bok. Och hur mycket jag än kan förstå varför han gör det så funkar det inte. Paradoxen: han säger mer när han skriver om sig själv än när han försöker skriva om allt.

Och det är väldigt synd, för den berättelse han stoppar in den där bromsklossen mitt i är bland det bästa han skrivit. De där två åren när han går från lovande författare med huvudet fullt med höga tankar om Skapandet och Idéerna till megakändis utan möjlighet att klaga när tidningarna hänger ut hans privatliv (inte för att det hindrar honom), som måste resa land och rike runt för att prata om saker han trodde han var klar med när han skrivit ner dem, samtidigt som han måste lämna barnen på dagis, gå och handla, städa upp sommarstugan (och gräva ner skiten där ingen ser, hej metafor) och inte minst då hålla ihop sitt förhållande till Linda Boström Knausgård genom allt hon går igenom och som möjligen bara blir värre av hans narcissistiska insatser bakom tangentbordet, där han sitter och berättar för hela landet om alla detaljer i deras förhållande, alla småsaker han stör sig på med henne … Jag skrev ovan att han skriver om sitt liv, men det gör han ju inte: han skriver det. Det är där, i alla de detaljerade beskrivningarna av vardagens icke-mirakel, när han skriver sönder alla de där bitarna som större författare sammanfattar i en elegant mening, tvingar sig själv att se allt, där analysen mynnar ut i varandet här och nu med konsekvenser och allt, som han blir något mer än bara ytterligare en 42-årig dagispappa som gnäller om Saker Man Inte Får Säga I Det Här Skitlandet. Det är där, i det där återerövrandet av språket som skapelseformel, som Min kamp blir ett stort – om än väldigt ojämnt – verk, ett försök att avmagnetisera och boota om hela berättarkonsten. Och även om moralen blir att det inte går, är det i sig väl värt att göra.

Similar Posts:

• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• He not busy dying is busy being born
• Cirkeln sluts?
• Och väntandet, det var livet
• Den store Knausgård

På omslaget till Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet syns ett säreget svartvitt mönster. Tittar man lite närmare är det uppbyggt av anonyma profilbilder och hatiska kommentarer med antal ”likes” under. Snyggt. Och obehagligt.

Kanske inte minst för att vi på relativt kort tid vant oss vid att det är såhär det ser ut. Rör man sig på nätet stöter man på dem: hoten, fördomarna, de rasistiska myterna. Sexismen. Ord som ”pk-maffian”, ”kulturberikare”, ”islamisering”. Ett tonläge som blivit så uppskruvat att man skulle tappa andan – om det inte vore för att vi gradvis just vant oss.

Bjurwald börjar sin bok på samma sätt som Sveland inleder sin, Hatet, med personliga kommentarer och hot mot dem själva. Bjurwald är, enligt tråden om henne på Flashback, en ”korkad hora” som ska ”straffknullas”, en ”psykotisk rasförrädare” som borde avrättas med nackskott. Jag undrar om hon vant sig? Om det gick lika lätt som för oss som mestadels står passiva vid sidan av? Som kanske blir lite upprörda, när vi orkar, men snart surfar vidare?

Var kommer det ifrån, allt det där hatet? Hur kan vi ha de bästa av förutsättningar – materiellt, ekonomiskt, tekniskt – och ändå vara så arga och rädda hela tiden? Vilka är de, de där människorna som skriver den typen av grejer till en okänd annan människa? Som tycker att det är ett rimligt sätt att kanalisera … vad tusan det nu är de egentligen behöver kanalisera?

”Kontrajihadister” kallar Bjurwald dem oftast. Anders Behring Breiviks väg från något sånär nyanserad kommentator till terrorist och massmördare går som en röd, eller kanske snarare blåbrun, tråd genom skildringen. De första psykologutlåtandena såg hans föreställningar om en internationell gemenskap i heligt krig mot islam och mångkulturalismen som psykotiska vanföreställningar. Så var det inte, menar Bjurwald. Breiviks gemenskap fanns där. På nätet.

”Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett verktyg, men det stämmer inte riktigt längre”, skriver Bjurwald. Genom anonymiteten på nätet, genom samhällets flathet (måste man nog faktiskt kalla det) att upprätthålla lagen också på nätet, och inte minst genom att människor lever i sin egen ”filterbubbla”, där de bara läser det som bekräftar deras egna upplevelser och åsikter, där kan trösklarna höjas. Sätt att uttrycka sig, sätt att tänka normaliseras. Människor radikaliseras – några så till den milda grad att de till slut är beredda att ta till våld. IRL.

Det jag egentligen skulle vilja veta är varför. Vilka? Hur? Och varför? Kanske är det omöjliga frågor att svara på, men jag skulle önska mig en bok som gav de frågorna lite mer tid, försökte borra lite djupare. Skrivbordkrigarna är ingen dum början, men jämfört med Bjurwalds tidigare bok om högerextremism, Europas skam, känns den en smula framhastad. Greppar på bredden där den borde gripit efter djupen, borde grubblat vidare på analys och formuleringar en runda till. Kanske blev det lite bråttom för att hinna med i bokmarknadens tidvattenvåg om hatet?

Det hade nog inte varit nödvändigt, tyvärr. De här frågorna försvinner inte över en natt.

Similar Posts:

• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• Upplysning åt folket
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Älskade fascism har en imponerande bredd. Här beskriver Henrik Arnstad förutom fascismens tillkomst och historiska utveckling även hur ideologin vann makt, hur den spreds globalt, dess förhållande till andra ideologier som konservatismen, fascismens genusperspektiv, fascismens klädstilar och så dagens neofascistiska rörelser.

Bokens redogörelse av fascismens idéhistoria börjar med en promenad till Piazza San Sepolcro i Milano där den italienska fascistiska rörelsen Fasci italiani di combattimento grundades av 300 personer med Benito Mussolini i spetsen på ett möte i Circolo dell’Alleanza Industrieales lokaler den 23 mars 1919.

Älskade fascism är en detaljspäckad redogörelse av en av historiens mest smutsiga ideologiska rörelser. Henrik Arnstad målar upp en historisk tidslinje över fascismens utveckling. Tidslinjen börjar i franska revolutionen 1789, ”frihet, jämlikhet och broderskap”, en revolution mot kungamakten. Det ursprunget är det få liberaler som vill kännas vid, precis som historiker i västliga demokratier har tenderat att glömma bort att det var i västliga demokratier som fascismen först uppstod.

Men nej, och det understryker Henrik Arnstad, liberaler är inte fascister. 1700-talets liberala störtade kungamakten för folkets väl, den fascistiska rörelsen störtade den socialistiska statsmakten för nationens väl. Många som anslöt sig till den fascistiska rörelsen i Italien 1919 kände sig svikna av liberalismens förändrade värden efter första världskriget. Katalysatorer för den fascistsiska rörelsen var missnöjet efter första världskriget och nationalstatstänkandet. Eftersom fascismen hade nationens väl, inte individens väl, i fokus kunde rörelsen också underkasta sig alla samhällsklasser och snabbt vinna ny mark. Gemensamt för dem som anslöt sig till rörelsen var viljan till förändring.

Tidslinjen sträcker sig in i 1930-talets Tyskland då fascismen gled samman med rasistiska tankegångar, vidare till Francos Spanien, med nedstamp i bland annat Rumänien, Japan, Finland, dagens Ungern och Grekland för att till slut landa i det samtida Norden med norska Anders Behring Breivik och svenska sverigedemokrater. Norden är det område där högerextrema åsikter har starkast fäste idag. Hur fascismens utveckling har lett fram hit är komplicerat. Läs boken så förstår du lite mer.

Jag pratade med en person som sa att fascistiska rörelser omöjligt kan växa sig så starka som under det tidiga 1900-talet idag eftersom vi är omgivna av information och kunskap. Vad han inte inser samtidigt som han säger något i stil med ”jag är inte rasist men …” är att vi väljer vilken information vi vill se.

Vad som gör det mest värdefullt att läsa Älskade fascism är Henrik Arnstads utredningar av begreppet fascism och hans studier av dagens ultranationalistiska rörelser. Är det någon som snabbt kan berätta vad fascism betyder eller hur dagens fascister ser ut? Henrik Arnstad varnar för att dra ett likhetstecken mellan fascism och ondska i alla former. För att kunna bekämpa båda delarna behöver vi veta vad det är vi bekämpar.

Jag måste också ge honom stilpoäng för tjusiga källor. Bredvid experter på fascister hänvisar han till radiodebatten ”Låt Kungen bestämma – det funkar ju i Sagan om ringen” med Julia Skott och Joakim Andersson i programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen i en utredning av fascismens relation till konservatism. Är det någons om har läst Sagan om ringen och tänkt på att den ideologiska problemformuleringen är fascistisk medan lösningen på den politiska diskussionen i Midgård är konservativ? Det har Henrik Arnstad gjort. Och lyssna på radiodebatten, den är riktigt underhållande.

Dessvärre ser inte framtiden ut att ljusna om vi ska tro Henrik Arnstad. ”Fascismen riskerar att bli 2000-talets ideologi och förefaller enbart att växa ytterligare.” För att förhindra det behövs kunskap, därför vill jag trycka den här boken i näven på varenda en jag möter.

Similar Posts:

• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Nätets mörka sida
• Mastigt om finsk fascism
• Vi och de – vår uppdelning och deras

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

Det var ett samtal om 80-talet, barndom, Malmös gator, människor, fascism och litteratur.

På Kulturhusets hemsida har man i presentationen skrivit Karl Ove Knausgård, Norge. Lite överflödig information kanske, han är nog Sveriges mest kända norrman vid det här laget och numera bosatt på Österlen i Skåne. En del av samtalet kom att kretsa kring gatorna i Malmö där Per Svensson bor och arbetar och Karl Ove tidigare bodde med sin familj. Det numera berömda men anonymiserade dagis-kooperativet som Karl Ove skrev (rätt ogillande) om i nummer tre i sviten Min kamp har de båda haft barn på. Det utlägget är enligt Karl Ove troligtvis orsaken till att Åsa Linderborg en gång kallade honom för en fascistisk författare. Detta sa han smått skämtsamt efter en fråga om varför han i den sjätte boken som kommer på svenska i vår har skrivit flera hundra sidor om Adolf Hitler.

Samtidigt sa han att den tredje boken nog är den enda av hans böcker som skulle klara sig undan en politiskt korrekt rensning av litteraturen. Politiskt korrekt och tillrättalagd litteratur finner han totalt ointressant. Det han intresserar sig för är den litteratur som lyckas komma nära inpå livet och så nära sanningen om människan som möjligt. En favorit han nämner är Knut Hamsun, en allt annat än tillrättalagd författare.

Karl Ove berättar att han alltid har flytt in i litteraturen. Att skriva Min kamp var ett sätt för honom att hitta tillbaka till sig själv och till livet. Det var också ett sätt att hitta tillbaka till skrivandet efter en lång period av skrivkramp. Han insåg att det han behövde göra var att ösa ur sig allt, alla ord. Ta sig bort från den minimalistiska prosan där varje ord läggs på guldvåg.

När Anders Behring Breivik hade sprängt bomberna i regeringskvarteren i Oslo och skjutit ungdomarna på AUF:s läger på Utöya skrev Karl Ove mycket om händelserna och om Behring Breivik. Han har försökt förstå hur någon människa kan göra så och han har försökt förstå Norge innan och efter traumat. När han skrev upptäckte han också att det finns likheter mellan honom och Behring Breivik. Båda har valt att vända sig bort från människorna, det sociala livet. För Behring Breiviks del slutade det i en tragedi, för Karl Ove Knausgårds del har det lett till en litterär succé.

Det var fullsatt i hörsalen på Kulturhuset, det märks att intresset för Karl Ove Knausgård är stort. Han har en speciell dragningskraft. Damerna bredvid mig bättrade på sminket innan samtalet började, medan lamporna i taket fortfarande var tända. Vi visste ju att det skulle bli signering efter samtalet.

Ni vet väl att ni kan gå in på Kulturhuset Play och lyssna på samtalet? Gör det! Det är en timme, 46 minuter och 17 sekunder med världens mest charmanta norrman. Och luras inte av bilden på hemsidan. Den fåfänge Karl Ove har låtit håret växa ut igen till litteratursveriges stora förtjusning.

Similar Posts:

• En ärelös jävel
• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Troll, vær deg selv – nok!
• The proof is in the padding
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober