Hör du till dem som sitter stjärnögda och med en klump av förväntan i halsen bortåt 21:55 varje onsdagskväll? Serietidningsinspirerade superhjälteserien Heroes från teve har numera gått varvet runt och blivit seriealbum – en riktigt snygg inbunden samling att med lätt hjärta införliva i besattheten. Tecknade serier baserade på teveserier är uppenbarligen en hur stor […][...]

Den amerikanske journalisten och författaren Jeff Changs hyllade bok Can’t Stop Won’t Stop har nu hittat en svensk utgivare i det lilla förlaget Reverb. Boken är en djupgående skildring av hiphopens historia ur både en musikalisk och kulturell synvinkel samt ett viktigt dokument över en av vår tids mest intressanta musikaliska kulturyttringar. Genom åren har […][...]

Det är skitsvårt att skriva om tonåren. Felen som man som författare kan göra är många. Börjar man till exempel att skriva för sent i livet är man ofta alldeles för distanserad från händelserna i fråga för att kunna få till en autentisk beskrivning. Börjar man å andra sidan skriva för tidigt, det vill säga […][...]

Det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till det stora landet i väster. Nu tänker jag inte så mycket på egenheten att godtyckligt bomba mindre länder – det är ju ett ganska entydligt osympatiskt drag. Jag tänker på förmågan att producera smarta, charmerande teveserier och sedan låta dem gå en plågsamt […][...]

Det var en gång en begåvad ung man som hade en idé. En idé om att den där lilla blonda tjejen som alltid blir dödad redan innan förtexterna för en jäkla gångs skull skulle kunna försvara sig. Försvara sig och sparka monsterrumpa så det stod härliga till. Onda regissörer och skådespelare kom och gjorde travesti […][...]

Tales of the Slayers brukar, till skillnad från många andra Buffy-serier, räknas in i Buffy-världens ”officiella kanon”. Den bär, enligt fansen, det kvalitetsmärke som utgörs av Joss Whedon själv. Vare sig det beror på just detta eller på något annat är den här lilla seriesamlingen en pärla i all enkelhet. I Tales of the Slayers […][...]

Den första Omnibus-volymen var en visserligen lite ojämn men ändå efterlängtad och uppskattad samling Buffy-serier. Volym två kan man ärligt talat ha och mista. Tvåan har nackdelen att den börjar komma in på samma tidsperiod som teveserien. Det blir med andra ord lättare att klampa i klaveret på olika sätt. Lätt att säga emot mer […][...]

Jag minns att jag en gång lekte med tändstickor på en sommaräng. Skulle bränna gräs bara. För att det var spännande att se elden och dessutom skulle det vara lätt att släcka den. Ett par snabba stampningar med foten och den hade slagits ur sin fattning. Inom kort slog elden mot mina knän. En annan […][...]

Om Akademien mot förmodan skulle ge sig på att dela ut ett Nobelpris till en serieskapare (hoppas kan man ju) vore Art Spiegelman onekligen det självklara valet. Hans Maus placerade serier, eller grafiska romaner som kanske är en mer korrekt beteckning, på kartan på ett gränsöverskridande, välförtjänt sätt med bland annat Pulitzerpris och MOMA-utställning som […][...]

Unge herr Myron Tany som alltid drömt sig bort från hemplaneten Vermazen och utbildat sig till kosmolog mot sin familjs vilja, ser sin chans när hans gammelgammelfaster Dame Hester Lajoie vinner ett rymdskepp i en förtalsstämning. Hon har fått nys om en ungdomens källa på det avlägsna Kodaira och Myron manövrerar sig till kaptensposten. I […][...]